Kvah Logotyp

Johann Sebastian Bach kallades av Nathan Söderblom, Sveriges ärkebiskop 1914–1931, för den femte evangelisten. Inför millen-nieskiftet utsåg Sverige Radios magasin ”Godmorgon, Världen!” honom till årtusendets främste kompositör. Ingen kommer undan Johann Sebastian Bach, den tonsättare som antagligen mer än andra påverkat såväl lyssnare som tonsättare.
Johann Sebastian Bach föddes 1685 i Eisenach. Han var egentligen inget underbarn som Mozart, men ändå, knappt fyllda 20 år, fick han uppdraget att som expert övervaka orgelbygget i Arnstadt och därefter tjänsten där som organist och tillika körledare. Intresserad av orgelspel, och sedermera virtuos på instru-mentet, fotvandrade Bach från Arnstadt till Lübeck för att lyssna på den berömda Buxtehude och hans ”Abentmusik”. Johann Se-bastian fick ledigt fyra veckor, men stannade i fyra månader.
Typiskt för Bach att aldrig riktigt inordna sig i bestämda former. Han kunde vara ganska kolerisk och kort i tonen. Hans karaktär kom att prägla såväl hans orgelspel, kompositionsarbete och relationer med sina arbetsgivare.
1708 fick Bach tjänst som hov-organist hos den strängt religiöse och auktoritäre Wilhelm Ernst i Weimar. I Weimar skrev Bach dels kantater, men framför allt flera av sina orgelverk. När Bach varit nästan tio år i Weimar vakantsattes tjänsten som hovkapellmästare i staden, en tjänst som mer eller mindre var vikt för Johann Se-bastian. Då tröttnade han och sökte istället tjänst hos den musik-utövande prinsen Leopold av Anhalt-Köthen. Men det var rätt dramatiskt innan Bach kom dit. Wilhelm vägrade först att låta ho-nom sluta och när Bach stod på sig sattes han i fängelse i en månad.
Bach verkade och bodde i Köthen 1717–1723 tillsammans med sin nya hustru Anna Magdalena Wilc-ken. Det var en harmonisk tid för Bach som fick tid att komponera. Dessutom var tjänsten som kapell-mästare för Köthens Hofvkapelle med 18 musiker välbetald.

Sonater för violin och obligat cembalo skrev Bach i slutet av sin tid i Köthen. På festivalen framförs sonat nr 3 i E-dur.Med obligat menas här att det in-strument som ackompanjerar solisten har en framträdande och viktig roll. Ibland kan man också lägga till en viola da gamba.
Det var ganska vanligt att tonsät-tarna vid den här tiden mer eller mindre överlät till musikern som ackompanjerade solisten hur han skulle spela. Men i de här sonaterna har Bach noga angivit hur baslinjen ska utföras.
Sonaterna är fyrdelade med en långsam inledande sats, följd av en snabb sats. Sedan kommer återigen en långsam del och det hela avslutas med ett dansant allegro. Alla sonaterna har sin karaktär och sonaten i E-dur har formen av en konsert-liknande sonat.

Brandenburgkonserterna, sex stycken, skrev Bach också i Köthen. Han skrev dem till markgreven Christian Ludwig av Brandenburg.
Markgreven hade en mindre orkes-ter med sex musiker. I samband med att Bach skulle hämta hem en ny cembalo till Leopold av Anhalt-Köthen, träffade han Christian Lud-wig som bad honom skriva musik till hans hov.
Upptagen som Bach var att skriva annat dröjde det två år innan mark-greven fick sina konserter. På grund av brist på musiker kunde Christian Ludwig inte uppföra konserterna, utan noterna hamnade i hans biblio-tek. Konserterna återupptäcktes först 1850. De fick då namnet Brandenburgkonserterna. Bach själv benämnde konserterna concerts avec plusieurs instruments (konserter med åtskilliga instrument). Exempelvis finns såväl trumpet, horn, flöjter och oboer med i några av konserterna.
Den fjärde konserten vi hör i kväll tillhör tillsammans med den andra och femte konserterna den moderna formen av concerto grosso med en grupp soloinstrument som spelar mot bakgrund av stråkar. Generellt för alla konserterna är att instru-menten har olika roller i olika delar av konserten. Ett soloinstrument i en sats kan saknas helt i en annan sats eller ha en undanskymd roll.
I kvällens konsert, den fjärde i G-dur, är violinen soloinstrumentet som spelar mot två ”eko-flöjter”. Antagligen har inte Bach tänkt sig de på den tiden vanliga travers-flöjterna, utan mer sopraninerflöjter eller flageoletter, ett slags snabel-flöjt.
Första satsen påminner om en pastoral där en fåraherdes pipa möter soloviolinens melodi. I andante-satsen i e-moll har en av flöjterna nästan en huvudroll. Sista satsen är ett slags fuga där flöjterna har en liten uppgörelse med soloviolinen.
Bach transkriberade den fjärde Brandenburgkonserten till en cembalokonsert i F-dur, där cembalon ersatte violinen, men där flöjtstämman blev kvar.

Familjen Mendelssohn drev bank i den fria staden Hamburg. Pappa Abraham var bankir och mamma Lea (född Salomon) förestod det välbärgade hushållet och hade flinka pianofingrar. 1805 fick de Fanny, 1809 Felix, Rebecka 1811 och lille Paul ett år senare. 1811 flyr de förklädda, från fransmännen, till Berlin. Båda föräldrarna kom från judiska familjer men barnen växte upp utan religiös uppfostran. 1816 döps barnen och familjen tar mer officiellt upp namnet Bartholdy (ef-ter Leas bror). Både Fanny och Felix var underbarn men föräldrarna försökte ta det varligt men upp-muntrade dem. Lea, som spelat för Bacheleven Johann Kirnberger, lärde dem grunderna i pianospel och senare fick de de bästa lärare man kunde få tag på i Berlin, Clementieleven Ludwig Berger. Från 1819 gick både Fanny och Felix för den torre och Bach-kunnige Carl Friedrich Zelter på Berlins Sång-Akademi och lärde sig kontrapunkt och komposition.
I Berlin höll Mendelssohn Bartholdys salong med artister, musiker och vetenskapsmän. Runt 1820 började familjen sin ”söndagsmusik” där fadern (som Zelter på fredagarna, om man ska skvallra) hyrde in musiker från Hovkapellet, där den inbjudna publiken naturligtvis fick se barnen framträda med Fannys, Felix och andras verk, både samtida och äldre musik.
Fanny debuterade tretton år gammal med de 24 första preludierna ur Bachs Das wohltemperierte Klavier till pappas födelsedag, utantill. När Fanny var fjorton, påminner pappa dottern om hennes framtida roll som maka och mor. Felix men inte Fanny fick resa ut i Europa och prova på att dirigera och uppträda som pianist och möta samtidens storheter. Det passade inte in i borgerlighetens föreställningar om vad som var lämpligt för en kvinna att uppträda offentligt (och det gör inte heller Fanny, med ett enda undantag; 1838 som solist i broderns pianokonsert nr 1) eller att låta trycka musik. Och Abraham, som konverterat, var mån om att uppfylla borgerlighetens krav. Som tonsättare fokuserade Fanny därför på det hon kunde få framfört enkelt; pianomusik (många med titeln Lied ohne Worte, kanske rentav före Felix)) och sånger. När Felix 1829 for på långturné till England slutade söndagskonserterna men Fanny, som gifte sig med hovmålaren Wil-helm Hensel, tog upp tråden igen två år senare. Hon framträdde själv för sina gäster, ledde en tjugomannakör, solister och instrumentalensemble; allt i sitt hem. Förutom lite orkestermusik och kantater och kyrkomusik-stycken skriver hon också några kammarmusikstycken; bland annat en stråkkvartett, en pianotrio och en pianokvartett. Hennes kanske förnämsta verk är pianocykeln Das Jahr (Året), med ett stycke för varje månad. Trots att Fanny länge undvek det offentliga hann hon med hela 460 verk.
Felix debuterade som pianist när han var nio år och ackompanjerande en hornduo. Som tolv- och tretton-åring fullbordade han 12 stråksymfonier. Som sjuttonåring förändrade han musikhistorien med sin uvertyr till En midsommarnattsdröm. Och han studerade inte bara musik; det blev också konst, litteratur, språk och filosofi på Humboldtuniversitet i Berlin. När Felix var 15 år hade han fått en present av mormor Bella Salomon; Bachs Matteuspassion. 1829, knappt tjugo år gammal, arrangerade och ledde han Berlins Sång-Akademi i det första framförandet någonsin utanför Leipzig och det första på många år av Matteuspassionen. Det blev en stor succé, både för Felix och Johann Sebastian. Samma år reste han för första gången till England och sedan runt i Europa.
När Zelter avled 1832 blev Mendelssohn snuvad på tjänsten vid Berlins Sång-Akademi. Han fick året därpå sin första tjänst som dirigent i Düsseldorf där han samma år återuppförde Händels oratorium Israel i Egypten, vilket startade en Händel-våg. Efter flera poster i Leipzig och Berlin startade han 1843 ”sitt” musik-konservatorium i Leipzig med vännerna Ignaz Moscheles och Robert Schumann. 1845 var han så sliten att han lämnar sina dirigeringsuppdrag. Lika respekterad som Mendelssohn var av samtidens Berlioz, List och Schumann, lika åtgången blev han senare. Systersonen försökte i sin biografi putsa bort de nervösa dragen och fick honom att framstå som en lycklig solstråle. Wagner gav sig på honom i sin famösa smädeskrift Om judendomen i musiken och nazisterna förbjöd hans musik. Det har tagit tid att komma igen.
Välkommen åter, Felix!

Stråkkvintett i B-dur opus 87, som var hans andra stråkkvintett, tillkom 1845. Den inleds med ett rasande tempo, som påminner om början på stråkoktetten och är jublande glädjefylld. Efter ett
scherzoartat långsamt mellanspel kommer tredje satsens allvarliga klagosång. Finalen har visserligen lugnare passager men är en pendang till första satsen och avslutar jublande verket.