Kvah Logotyp

Partita nr 2 i d-moll med den berömda Chaconnen ingår i Johann Sebastian Bach sex styckena för soloviolin – tre sonater och tre partitor. Han skrev dem runt år 1720 när han tjänstgjorde hos prinsen Leopold av Anhalt-Köthen (läs mer om Bach under torsdagens och lördagens program).
De tre sonaterna har alla fyra satser enligt en mer traditionell mall, medan partitornas form skiljer sig åt sinsemellan. Men det som förenar partitorna är att satserna är olika former av danser från barocken.
Några ord om den fantastiska Chaconnen är på sin plats. Formen ligger nära den så kallade passacaglian som utgår från ett bastema med toner i en viss ordning som upprepas och som sedan tas upp av de övriga stämmorna i stycket i form av olika variationer.
Chaconnen spelas inte sällan fri-stående från partitan. Temat presenteras i de första fyra takterna och sedan följer variationerna. Bach utnyttjar violinens uttrycks-möjigheter och klang fullständigt i detta verk som är en stor utmaning för solisten.
På grund av verkets rikedom och närmast orkestrala uppbyggnad har flera andra tonsättare arrangerat Chaconnen för bland annat stor orkester (Stokowski), piano (Busoni), orgel, flöjt och fagott.
Johannes Brahms, som transkriberade partitan för piano för vänster hand, skrev i ett brev till vännen Clara Schumann (Roberts hustru) att Bach med denna chaconne hade skapat en hel värld av djupsinnighet och starka känslor och att om Brahms själv hade försökt att skriva någon liknande hade han med all säkerhet blivit galen på kuppen.
Dessutom har Felix Mendelssohn skrivit ett ackompanjemang för piano av detta verk.

Variations sérieuses opus 54 består av ett tema i d-moll med 17 variationer. Felix Mendelssohn fullbordade det 1841 och det skrevs till ett album för att få ihop pengar till en Beethovenstaty i Bonn. Det allvarliga temat minner om barockmusik och den beundrade Bach är inte långt borta heller i den första variationen. Kanske en invention? Intensiteten och det virtuosa tilltar men allvaret består ända fram till slutets eftertänk-samma avslutningsackord som knyter an till början.

Pianotrio nr 2 c-moll opus 66 kom till 1845 och trycktes redan året därpå. Den är tillägnad Louis Spohr. Tonarten, som hos Mozart och Beethoven, är en dramatisk tonart. Och verket börjar med ett Allegro energico e fuoco – energiskt och eld. Ovan pianots upprörda toner får sedan violin och cello sjunga, med lugnare avbrott, till en koralliknande klimax. Efter ett gungande, långsam sats får vi ett scherzo där våra musiker säkert spelare långsammare än vad Mendelssohn angav i metronom-anvisningarna. Återigen tänker man på scherzot i stråkoktetten. Cellon sätter tonen för finalens barockdans (och man kan jämföra med Bachs Engelska g-mollsvits sista sats). Pianot börjar så spela på en koralliknande melodi som stråkarna tar upp till en dramatisk avslutning.