Kvah Logotyp

Mellandagskonsert

Program

Ferruccio Busoni - Fantasia efter J.S. Bach
(1866-1924)
J.S. Bach - Contrapunctus I < Die Kunst der Fuge, BWV 1080
(1685-1750)
Ferruccio Busoni - Fantasia contrappuntistica
. . Paus . .
Alberto Ginastera - Svit av kreolska danser
(1916-1983)
Enrique Granados - Flickan och näktergalen ur Goyescas
(1867-1916)
-- Transkriptioner för piano:
J.S. Bach/Bengt Forsberg - In dulci jubilo, koralförspel BWV 751
J.S. Bach/Walter Rummel - 'Wir eilen mit schwachen, doch emsigen Scritten' ur Kantat nr 78
J.S. Bach/Walter Rummel - 'Das alte Jahr vergangen ist', koralförspel BWV 614
G.F. Händel/Percy Grainger - Hornpipe ur Water Music, HWV 348
(1685-1759)
Arcangelo Corelli/Leopold Godowsky - Pastorale ur Julkonserten
(1653-1713)

Extra nummer - Eric Satie (1866-1925) - Gymnopédie nr 1

Medverkande

bengt
Bengt Forsberg, Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals ”Schumann Project”. Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, ”Neglected works for piano”.

Bach och Busonis mästerverk

Så är det åter dags för Bengt Forsbergs traditionella mellandags-konsert i Allhelgonakyrkan. Bengt bjuder som vanligt på ett program utanför allfarvägarna med bland annat två stora verk av italienaren Ferruccio Busoni. Busonis musik dominerar innan pausen men Johann Sebastian Bachs ande svävar över konserten som helhet och dagens program passar därför också som en introduktion till föreningens sommarfestival nästa år med temat ”Bach och Mendelssohn”.

Dante Michelangeli Benvenuto (sannerligen förpliktande förnamn!) Ferruccio Busoni (1866-1924) är en av de intressantaste personerna inom den italienska musiken, framstående både som kompositör och som en av sin tids främsta pianister. Han föddes i Empoli och studerade bland annat i Wien, Leipzig, Helsingfors och Moskva, ett mycket kosmopolitiskt liv. Med Italien och sedan Berlin som utgångspunkt reste han sedan på ständiga konsertturnéer. Hans musikaliska stil är påverkad av både italiensk och tysk tradition, inte minst av Bach och av nyklassicism, och av tidens modernism. I Busonis musik sammansmälter olika inriktningar i ett mycket personligt tonspråk som kom till uttryck i genrer som opera, mest känd är ”Doktor Faustus”, orkesterverk, kammarmusik och verk för piano med eller utan orkester. Hans c:a 70 minuter långa pianokonsert är den mest omfattande i repertoaren, bland annat ingår en manskör.
Av Busonis verk för solopiano spelas hans Bachtranskriptioner förmodligen oftast. Bachs stora inflytande på Busoni framkommer också i kvällens första verk, Fantasia efter J.S. Bach, som Busoni skrev 1909 till minne av sin avlidne far. I denna Fantasia utgår Busoni från tre av Bachs orgelkoraler. Tonspråket är mycket personligt i det c:a 15 minuter långa verket som efterhand stegras i uttrycket innan det avslutas lugnt och avklingande.
Kontrapunkt är när olika musikaliska stämmor eller teman framförs samtidigt och utvecklas och bearbetas i förhållande till varandra. Fugan anses vara den mest avancerade formen av kontrapunktik. Kontrapunkt är en gammal tradition inom konstmusiken, framför allt under barocken, och dess främste mästare är Johann Sebastian Bach (1685-1750). Bach sammanfattande i slutet av sitt liv sina kunskaper i ett storslaget verk, ”Die Kunst der Fuge” (1748-49). Bach hann inte fullborda verket innan han dog och det framförs därför ofta oavslutat mitt i en av fugorna. Bach angav inte vilket/vilka instrument som ska användas och många olika versioner förekommer. Bengt spelar ikväll inledningen, Contrapunctus 1, verkets första tema och fuga.
Med utgångspunkt från Bachs ”Die Kunst der Fuge” komponerade Busoni 1910 ett kontrapunktiskt mästerverk, Fantasia contrappunctistica, hans främsta verk för solopiano. Busoni skrev flera olika versioner, däribland för två pianon och efter Busonis död har verket också arrangerats för bland annat orgel och orkester. Det c:a 25-30 minuter långa verket består av tolv delar som kan delas in i större grupper: först en lång introduktion av mer fri karaktär som benämns Preludio corale, alltså Koralförspel, följt av tre fugor med en efterhand kraftig stegring innan ett delvis lugnare parti med beteckningen Intermezzo och därefter Variation 1-3 leder fram till en fjärde fuga, också med en kraftfull stegring, innan en Koral och snabb Stretta avslutar verket. I fugorna utgår Busoni från den fuga som förblev oavslutad i Bachs ”Die Kunst der Fuge”. Även om Busoni på ett mästerligt sätt bygger på former från framför allt Bach, så är hans tonspråk mycket modernare och sammansmälter romantikens uttryckskraft med den dåtida modernismens harmonik. Verket kräver pianoteknik på högsta nivå och kan bland annat leda tankarna till den avslutande satsen i Beethovens Hammarklaversonat.

Efter paus förflyttas vi till sydligare breddgrader med argentinaren Alberto Ginasteras Svit av Kreolska danser. Alberto Ginastera (1916-83) var en av Argentinas och Sydamerikas mest framstående tonsättare under 1900-talet. Han föddes och växte upp i Buenos Aires där han också fick sin första musikutbildning. Efter att ha fortsatt sina studier i USA återvände han till Argentina för att i sitt hemland bland annat bygga upp ett centrum för avancerade musikstudier. Ginastera skrev musik inom många olika genrer och hade inte minst stor framgång med sina vokal- och operaverk men han skrev också mycket orkestermusik, kammarmusik och pianoverk. Hans musik var till en början folkmusikaliskt influerad men förändrades efterhand till ett mer avancerat och modernistiskt tonspråk. Detta gäller inte minst beträffande Svit av Kreolska danser op.15 från 1946. De fem korta danserna ger inte intryck av traditionell folklig dans; flera av ”danserna” utgörs av meditativa betraktelser medan andra, inte minst den avslutande, är starkt rytmiska och leder tankarna till Bartók.
Enrique Granados (1867-1916) skapade tillsammans med Isaac Albeniz och senare Manuel de Falla en guldålder för den spanska musiken vid tiden runt förra sekelskiftet. Han studerade i sin ungdom pianospel i Barcelona, fortsatte sedan sina studier i Pars innan han återvände till Spanien. Hans första framgång som kompositör var med en zarzuela (en spansk variant av operett) men efterhand fick han allt större framgångar som pianist och skrev också betydande pianomusik. Sviten Goyescas från 1911 är det mest kända av hans pianoverk. Sviten, som är i sju delar, är inspirerad av tavlor av Goya. Fjärde delen, La maja y el ruisenor (”Flickan och näktergalen”) är den mest kända. Det är musik fylld med nattliga stämningar, intrikata figurationer, glittrande fågeldrillar och arpeggion. Musiken i Goyescas låg också till grund för en opera med samma namn komponerad 1915, året innan Granados tragiskt omkom när ett fartyg han befann sig på torpederades av en tysk ubåt i Engelska Kanalen.

Efter vår latinska utflykt återvänder vi till Bach, nu i form av transkriptioner (överföringar) till piano. Först hör vi Bengt Forsbergs transkription av koralförspelet för orgel till psalmen In dulci jubilo med nr BWV 729 i Bachs verkförteckning (komponerad c:a 1710-15). Det korta stycket är genomgående ljust och jublande, precis som titeln anger.
Därefter följer två transkriptioner gjorda av den tyske pianisten Walter Rummel (1887-1953). Den första är en transkription av en duett för sopran och alt ur Bachs kantat BWV 78 ”Jesu, der du meine Seele” från 1724, ett också ganska livligt stycke, medan den följande orgelkoralen Das alte Jahr vergangen ist BWV 614 (c:a 1715) har en lugnare karaktär.

Konserten avslutas med välkända verk av två andra barockmästare.
Av Georg Friedrich Händel (1685-1759) hör vi den australiske tonsättaren Percy Graingers (1882-1961) transkription av satsen ”Hornpipe” ur "Water Music", Händels mycket välbekanta musik komponerad till kung George I:s färd på Themsen 1717.
Avslutningsvis spelas musik av Arcangelo Corelli (1653-1713). Ur hans mest spelade verk, Concerto Grosso op.6 nr 8 ”Julkonserten” från 1714 framförs den vackra ”Pastorale”-satsen i en transkription gjord av Leopold Godowsky (1870-1938), en av de stora pianisterna under 1900-talets första decennier och i stort sett samtida med Busoni. På detta sätt sluts cirkeln för kvällens konsert.

Allan Kanter

Julkonsert

Medverkande

Anne Sofie von Otter, mezzosopran
Karl-Magnus Fredriksson, baryton
Marie Macleod, cello
Bengt Forsberg, piano

anne-sofie
Anne Sofie von Otter, Foto: Mats Bäcker
k-m-fredriksson
Karl Magnus Fredriksson, Foto: Mats Bäcker
marie_macleod
Marie Macleod, Foto: Mats Lundqvist
bengt
Bengt Forsberg, Foto: Arto Tulima

Program

J.S. Bach - Schafe können sicher weiden arr Egon Petri
Gustaf Nordquist - Nu är advent & Jul, jul
Jean Sibelius - 4 sånger
Jean Sibelius - Granen
Henry Purcell - What power art thou
Roger Quilter - The Cradle in Bethlehem
Gabriel Fauré - Sicilienne
Harald Sventelius - O makalösa stjärna
Adolphe Adam - O helga natt
... Paus ...
Carl Nielsen - Drömmen om "Glade jul"
Frans Schubert - Winterabend
Sergej Rachmaninov - Vocalise
Leonard Bernstein - A simple song
Walter Kent/Buck Ram - I'll be home for Christmas
Mel Torme - Christmas Song ( Chestnuts roasting ...)
Sting - Lullaby for an anxious child
Thad Jones - A child is born
J.S. Bach - Jesu bleibet meine Freude
J.S. Bach - Ich steh' an deiner Krippen hier
Franz Gruber - Stilla natt

November 25

Program

Joseph Haydn (1732-1809) – Stråkkvartett G-dur op.76:1
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) – Stråkkvartett G-dur K. 387
... Paus ...
Frans Berwald (1796-1868) – Stråkkvartett nr 3 Ess-dur
Ludwig van Beethoven (1770-1827) - Stråkkvartett nr 6 B-dur op.18:6

Medverkande

Chiaroscurokvartetten

chia-3
Foto: Agnese Blaubarde

Mer information om artisterna

Chiaroscurokvartetten har fått en alltmer framträdande ställning på den internationella scenen med sina framföranden och inspelningar av musik för stråkkvartett på tidstrogna instrument. Repertoaren inkluderar musik av bl.a. Haydn, Beethoven, Schubert, Mozart och Arriaga. Medlemmarna är Alina Abragimova, violin, Pablo Hernan-Benedi, violin, Emelie Hornlund, viola (för övrigt stämledare i Kungliga Hovkapellet på Stockholmsoperan), och Claire Thirion, cello. Samtliga kvartettens medlemmar är utbildade bl.a. på Londons Guildhall School of Music. Deras senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var i april 2015.

Länk till kvartettens hemsida - på engelska

Mer information om programmet

Varför spelar vi så ofta stråkkvartetter här i Allhelgonakyrkan? Varför är det så märkvärdigt med stråkkvartetter att många, även de största, tvekar (Brahms), kämpar (Grieg) eller är nervösa (alla)?
I kväll får vi kanske svaret. Om Haydn skapade formen, Mozart fortsatte utvecklingen och Beethoven drev utvecklingen så långt med sina sista verk att samtiden trodde han var galen, så blev de 1800-talsromantikernas Stora Förebilder. Skulle man visa upp sig som seriös tonkonstnär skulle man skriva en stråkkvartett. Haydn, Mozart och Beethoven är alla med på kvällens konsert, tillsammans med vår egne Berwald.

Joseph Haydns pappa Mathias spelade folkmusik på harpa och hela familjen sjöng. Haydn svalt och sjöng sig vidare från lilla Rohrgau ända till Stefansdomen i Wien där han var kvar fram till målbrottet. 17 år gammal fick Haydn hanka sig fram på extraknäck på fiol och cembalo. 1761 blev han först vice kapellmästare och sedan ordinarie åt den rika Esterházyfamiljen. I deras slott blev han så en högt skattad tjänare, men just tjänare. Han fick leda hovorkestern och sätta upp operor, spela kammarmusik för och med furstefamiljen, framföra kyrkomusik och allt helst till Haydns egen musik som han fick skriva när han inte gjorde allt det andra. Kapellmästaren knepade på och utvecklade sonatformen i sina stråkkvartetter och symfonier. Han började bli ett namn ute i Europa.

1779 omförhandlade Haydn sitt anställningsavtal och behöll nu äntligen rättigheterna till sina verk. Den flitige Haydn kunde börja ta upp beställningar och till och med fara runt: till London på 90-talet, få doktorshatt i Oxford och bli really famous. 1796 var Haydn t.o.m. berömd hemma i Wien, kanske mer för sin vokalmusik, och levde gott på sin musik. Han slet med sitt oratorium Skapelsen och en mässa men tog sig ändå tid och skrev med stor entusiasm de sex kvartetter, Erdödykvartetterna, som utgör hans opus 76.

I den första kvartetten i samlingen börjar Haydn med att väcka oss med tre rejäla ackord. Cellon fortsätter med ett sömnigt fugatema som violan snällt repeterar. Fugan verkar flyta ut i en serie duetter och så småningom får vi höra alla fyra instrumenten. Lyssna lite senare när violinen börjar på en arpeggiofigur som de andra hänger på, unisont och bestämt och landar på ett dissonant ackord, som de upprepar. Förstaviolinen får lätta upp med en enkel och vacker melodi. Detta repeteras sedan. Den andra satsen, Adagio, är närmast en hymn där cellon ofta får sjunga ensam. Menuetten går snabbt (Presto) med en triodel närmast som en ländler för förstafiolen med pizzicatokomp. Finalen går dramatiskt i g-moll med först codan i den ”angivna” tonarten G-dur.

Wolfgang Amadeus Mozart föddes 1756 i furstebiskopatet Salzburg där hans pappa violinvirtuosen Leopold arbetade i hovorkestern. Han var ett av musikhistoriens underbarn; började spela piano som treåring, komponera som femåring, men fick inte till sin första symfoni förrän i åttaårsåldern… Leopold drog med Wolfgang och storasyster Nannerl på underbarnsturnéer och lade ned hela sin själ på deras utveckling inom musik och bildning. Som 17-åring fick Mozart anställning i hovorkestern men försökte få annan och mer välbetald anställning och gav sig också ut på nya konsertresor. 1781 fick han så ”äntligen” sparken, bokstavligen och började som frilans i Wien. Några år senare träffade han på och spelade stråkkvartett ihop med Haydn och de påverkade och beundrade varandra. De sex stråkkvartetter Mozart skrev 1782 – 85 tillägnades Haydn och kallas också för Haydnkvartetterna. När Haydn fick höra dem höjde han Mozart till skyarna, till pappa Leopolds glädje.

Den första i samlingen av dem och också Mozarts fjortonde kallas ibland för Vårkvartetten. Allegrot börjar lyriskt, ja kanske vårligt med två teman som Mozart låter kontrastera både mot varandra och starkt och svagt. Som andrasats har han menuetten där han bråkar med tretakten (försök gärna räkna med!), medan den mer allvarliga triodelen i moll inleds unisont. Tredje satsens Andante cantabile får sjunga en magnifik och också fundersam sång. I finalen visar Mozart upp allt han kan: både kontrapunkt och fulländad sonatform. Men det är ingen torr fugaövning, utan glad och varm Mozartmusik som helt klart har sin kusin i finalen av Jupitersymfonin.

Franz Berwald föddes i Stockholm in i en musikersläkt, lärde sig spela fiol av pappan och debuterade som nioåring på instrumentet vid hovet. 1810 blev Berwald elev till dåvarande hovkapellmästaren Édouard Du Puy och två år senare blev han försteviolinist i hovkapellet. Efter lite turnerande i Europa återvände han hem men tröttnade på ointresset och drog 1829 med kungligt stipendium på fickan till Berlin. Han fick träffa Mendelssohn (som tyckte Berwald allt var en surputte). Men trots vissa musikaliska framgångar fick den påhittige Berwald livnära sig som sjukgymnast i Berlin (och blev den förste i världen att använda maskiner inom sjukgymnastik). Han försökte flera gånger komma hem men hade större framgångar i Paris, Wien och Salzburg, där han rentav blev hedersledamot i Mozarteum. Under hans musikaliskt produktiva 40-tal kom de fyra symfonierna till liksom flera av hans scenverk. 1850 blev han disponent på Sandö glasbruk. Först mot slutet av livet fick han erkännande hemmavid; kompositionsprofessur och medlemskap i Musikaliska akademin.
1849 tillkom Berwalds tredje och sista stråkkvartett, i Ess-dur. Den är ovanlig i formen, med fem satser, utan avbrott. Precis som Haydn vill Berwald ha en vaken publik och inleder med tre tremoloattacker som repeteras, båda gångerna med fallande solokadenser. Så följer ett sångbart tema som utvecklas. Adagiot börjar allvarligt och sökande och presenterar hela fem olika teman. Scherzot varierar sina två huvudteman med ett vackert ”refrängmotiv” som återkommer igenom satsen. Satserna fyra och fem är kortare varianter på satserna ett och två och omger scherzot spegelvända; 1, 2, 3, 2, 1.

Ludwig van Beethoven skulle bli underbarn, tyckte pappa Johann, som försökte tukta honom till mästerskap. Det gick sådär, men visst var han begåvad. Beethoven erhöll stipendium av kurfursten i Bonn; så kunde han fara till Wien 1792. Beethoven stannade i Wien och klarade ekonomin med stöd av några wienska adelsmän. För nu hade Ludwig gjort sig ett namn som pianovirtuos. En av hans mecenater, furst Lobkowitz, beställde sex stråkkvartetter som komponerades 1798 – 1800 och gavs ut året därpå. Stråkkvartett nr 6 börjar med en elegant sats i högt tempo . Beethoven visar att han kan sin Haydn i de abrupta pauserna och snabba skiftena. Adagiot är en skön aria med inledning av förstafiolen. Som kontrast är Scherzot en rytmisk fest med synkoper och egensinnigheter. Den märkliga finalen ”La Malinconia” (melankolin) inleds högtidligt och dramatiskt. Därpå följer en rustik, nästan dansartad del som avbryts av inledningen och sedan bråkar de ända in mot slutet.

Jan Silverudd

12 november

2016-11-12-affisch

Program

Max Reger (1873-1916) - Andante ur Svit nr 2 g-moll för viola solo op. 131d
Sten Broman (1902-1983) – Fantasi, fuga och koral för viola och piano
Clara Schumann (1819-1896) – Sånger

Paus

Johannes Brahms (1833-1897) – Två sånger för alt, viola och piano, op.91
Robert Fuchs (1847–1927) - Violasonat
Extra nummer - Johannes Brahms - Wiegenlied

Medverkande

Mina Fred: viola, Ann Hallenberg: mezzosopran,
Bengt Forsberg: piano

mina-fred
Mina Fred
ann-hallenberg-foto-oerjan-jakobsson
Ann Hallenberg, Foto Örjan Jakobsson
bengt-kopia
Bengt Forsberg, Foto: Arto Tulima

Mer information om artisterna

Ann Hallenberg, mezzosopran, framträder regelbundet i de stora operahusen över hela Europa. I hennes repertoar ingår ett stort antal roller av Rossini, Mozart, Gluck, Massenet, Händel, Vivaldi och Monteverdi. Lika hemtam är hon på konsertscenen och hon gör ofta framträdanden i konserthus och på festivaler i såväl Europa som i USA. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.
Länk till Anns facebook sida

Mina Fred, altfiol, är mycket aktiv på konsertfronten framför allt i Danmark, som kammarmusiker, solist och orkestermusiker, men även ofta i England, Sverige och Norge. Sedan 2004 är Mina ansvarig för konsert-säsongen på Kirsten Kjaer Museet, Frøstrup, Danmark, där hon årligen anordnar cirka 30 kammar-konserter, workshops och en kammarmusik festival. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.
Länk till Minas hemsida

Bengt Forsberg, piano, är KVAHs konstnärlig ledare. Se mer information i Om oss

Mer information om programmet

Altklangen står i centrum under kvällens konsert - liksom på en konsert föregående höst i Allhelgonakyrkan. Kanske inbjuder höstkvällarnas stämningar speciellt till att lyssna på altröstens och altfiolens mörkare klanger? Kvällens sångerska Ann Hallenberg är visserligen mezzosopran men detta röstläge passar ju också mycket bra att förena med Mina Freds altfiol och Bengt Forsbergs pianospel i Brahms´ vackra sånger för altröst, altfiol och piano, det verk i vilket kvällens tre artister framträder tillsammans.

Men programmet inleds med en improvisation av Mina Fred och Bengt Forsberg. Därefter spelar Mina Fred en sats ur den andra av Max Regers tre solosviter för viola op.131d. Max Reger (1873-1916) var en av de största tyska tonsättarna under senromantiken men 100-årsminnet av hans död har i alla fall i Sverige nästan helt förbigåtts. Reger skrev, förutom många andra verk, ett stort antal kammarmusikverk, inklusive soloverk för olika stråkinstrument, i en omfattning och, när det gäller soloverken för stråkinstrument, av en kvalitet som knappast hade förekommit sedan Bach. Regers sviter för soloviola, som skrevs 1915, får räknas som en av höjdpunkterna inom genren och den vackra Andantesatsen ur den andra sviten visar Regers påverkan av Bach.

Kvällens andra kompositör är åtminstone för något äldre generationer en välkänd svensk musikpersonlighet som numera dock förekommer ytterst sällan på konsertprogrammen. Sten Broman (1902-83) är kanske mest ihågkommen som frågeledare i TV-musikfrågeprogrammet Kontrapunkt under 1960 och 70-talen. Denne excentriske person var dock verksam i svenskt musikliv redan från 1920-talet, känd som musikrecensent, kompositör, stråkmusiker med violan som huvudinstrument, Berwaldforskare, företrädare för nyskriven musik, radiopersonlighet men också omtalad för en underkänd doktorsavhandling, färgrika kostymer, gastronom, globetrotter, författare till en misslyckad erotisk roman m.m. Många strängar fanns på hans lyra. Till Sten Bromans favoritkompositörer hörde för övrigt Brahms – och också Reger.
Sten Bromans kompositioner kan grovt delas in i två perioder, den första under framför allt senare delen av 1920-talet och 1930-talet med inte minst verk för mindre besättningar. Broman var under denna tid bland annat verksam som violaspelare i olika kammarensembler. En andra intensiv kompositionsperiod inföll under 1960- och 1970-talen då Broman komponerade många symfonier. Kvällens verk Fantasi, fuga och koral för viola och piano skrevs 1949 under en period när Broman mest var sysselsatt med att skriva musik i andra genrer. Den inledande fantasin är ett långsamt Andante molto moderato som följs av en snabb och spänstig fuga innan koralen avslutar verket i ett bredare Allegro maestoso-tempo. I verket hör man påverkan från Reger och också från en annan av Sten Bromans husgudar, Paul Hindemith.

Kvinnliga tonsättare har under senare decennier blivit alltmer uppmärksammade, också i vår kammarmusikförening, och en av våra sommarfestivaler hade som tema musik av båda makarna Schumann. Clara Schumann (1819-96) var den kanske främsta kvinnliga musikern i sin generation men som många andra kvinnor under denna tid kom hon att stå i skuggan av sin mer berömde man så länge han levde. Men Clara Schumann var en av sin tids mest framstående pianister och hennes vänskap med och inflytande på Johannes Brahms har också spelat en viktig roll i musikhistorien.

De flesta av Clara Schumanns kompositioner skrevs innan hon 1840 gifte sig med Robert Schumann. Hon hette dessförinnan Clara Wieck. Hennes verkförteckning innehåller framför allt pianostycken och sånger men numera framförs ganska ofta också pianokonserten i a-moll från 1836 och pianotrion i g-moll från 1846. I kväll hör vi fyra sånger, inledningsvis ”Liebst du um Schönheit” op.12:2 från 1841. Titeln väcker associationer till Gustav Mahlers berömda sång med samma titel till text av Friedrich Rückert. I Clara Schumanns tonsättning om kärlekens väsen förtätas uttrycket i de sista radernas ”älska mig om du älskar mig av kärlek, älska mig för evigt för så älskar jag dig”. Följande sång, ”Am Strande” från 1840, med ursprunglig text av den engelske diktaren Robert Burns, anses vara en av Clara Schumanns bästa sånger, en intensiv och passionerad kärleksförklaring till Robert Schumann skriven några månader efter deras giftermål. ”An einen lichten Morgen” op. 23:2 skrevs 1853, alltså senare än de övriga tre sångerna i kvällens konsert. Den ingår i en samling av sex sånger i den österrikiske författaren Hermann Rolletts roman ”Jucunde”. Clara Schumanns tonsättning speglar diktens naturlyriska innehåll. Avslutningsvis hör vi ”Lorelei” från 1843 som är en tonsättning av en berömd dikt av Heinrich Heine om den sköna jungfrun som satt på klippan Lorelei vid floden Rhen och med sin sång drev de sjöfarande på floden att gå under vid klippan. Clara Schumanns tonsättning är dramatisk och intensiv, inte minst i pianots upprepade oroliga rörelser. Clara Schumanns uttrycksfulla och vackra sånger fångar på ett koncentrerat sätt texternas stämningar på ett sätt som knappast står maken Roberts sånger efter.

Efter pausen följer Johannes Brahms´ (1833-97) två sånger för altröst, viola och piano op.91. Både altröstens och altfiolens klang stod Johannes Brahms nära. Ett välbekant exempel är den storartade Rapsodin för alt, manskör och orkester och violan var nog det stråkinstrument han tyckte mest om – precis som f.ö. Mozart. De båda sångerna i op.91 är speciellt knutna till två av Brahms nära vänner - violinisten Joseph Joachim, som också var en utomordentlig violaspelare, och Joachims fru Amalie Schneeweiss, som var sångerska, närmare bestämt mezzosopran. De båda sångerna är skrivna vid helt olika tidpunkter och dessutom ingår de i op. 91 i omvänd tidsordning. Opus 91:1, ”Gestillte Sehnsucht”, till text av Friedrich Rückert, komponerades 1884 när en svår kris hade uppstått i makarnas äktenskap och med denna sång försökte Brahms bidra till en försoning mellan dem. Det blev dock skilsmässa och i denna tog Brahms Amalie Schneeweiss parti, vilket ledde till en långvarig brytning med Joachim.

”Geistliches Wiegenlied” op. 91:2 (text: Emanuel Geibel), komponerades c:a 1864 som en gåva till de då nygifta makarna. ”Geistliches Wiegenlied” inleds med samma melodi som en välkänd julsång med texten ”Joseph, lieber Joseph mein” och utgör på detta sätt en hyllning till Joseph Joachim. Texten i ”Geistliches Wiegenlied” anknyter till julen. Denna sång innehåller något mer dramatiska avsnitt än den huvudsakligen lugna ”Gestillte Sehnsucht” med naturlyrisk text. I båda sångerna visar Brahms sitt mästerskap i att förena uttrycket i den varma kvinnliga rösten med violans vackra klang och med pianot.

Kvällens konsert avslutas med en violasonat av den numera sällan spelade Robert Fuchs (1847-1927) men Fuchs var en välkänd kompositör i 1800-talets Wien och en av de få kompositörer som Brahms uttalade sig berömmande om. Robert Fuchs var född i Österrike och bodde större delen av sitt liv i Wien, där han studerade och sedan undervisade vid Musikkonservatoriet. Att han inte spelades i större utsträckning berodde i stor utsträckning på att han själv inte framhävde sina verk eller ansträngde sig för att få dem framförda. Han komponerade i många olika genrer, bland annat två operor, men framför allt kammarmusik och annan instrumentalmusik, däribland symfonier. Speciellt uppskattade blev hans fem serenader för liten orkester. Sonaten för viola och piano i d-moll op.86 skrevs 1899 och den hör hemma i 1800-talets klassicistiskt-romantiska tradition med ett ibland återhållsamt men förädlat tonspråk. I den inledande satsen, sonatens längsta, är tonspråket huvudsakligen mörkt men med vissa ljusare inslag. Andra satsens korta inledande punkterade fraser och melodik övergår i en rörligare mittendel innan det inledande avsnittet återkommer. Den avslutande tredje satsen är mer intensiv än de båda första även om Fuchs inte heller här överger sin huvudsakligen måttfulla stil fram till de mer intensiva sluttakterna.

Allan Kanter

15 oktober Celia Linde

Program

Francisco Tárrega (1852-1909) - Capricho Arabe
Celia Linde - Turkish Ambiance (after Suat Sayin)
Joaquin Malats (1872-1912) - Serenata Espagnol
Celia Linde - Epilogue
Celia Linde - Fontaine Bleue (hommage a Django Reinhardt)
Leo Brouwer (f. 1939) Guajira Criolla
Celia Linde - Contemplation
Leo Brouwer - Danza Caraceristica
Tommie Haglund (f. 1959) - Bortom Avsked (tillägnad Celia Linde)
Sofija Gubajdulina (f. 1931) - Serenade
Celia Linde - Highway to the Pacific, Rumba Surprise, China Impression
Gentil Montaña (1942-2011) - Suite Colombiana nr 2, El Porro
Pablo Escobar (f. 1900) - Chopi (Danza Paraguaya)

Medverkande

Celia Linde: gitarr

celialind

Här är en länk till Celias hemsida. www.celialinde.se

Mer information om artisten

Celia Linde utbildades på Malmö Musikhögskola och Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Därefter fortsatte hon sina studier i sydamerikansk gitarrmusik vid Manhattan School of Music för den brasilianske gitarristen Carlos Barbosa-Lima. Sedan dess är Celia Linde en vida efterfrågad gitarrist som turnerar i Europa och USA. Hon har bland annat framträtt som solist i kända konsertsalar som Weill Recital Hall i Carnegie Hall, 92 Street Y, Bacon Theatre och The Ballroom i New York. Vidare, i Southbank Centre, London, samt i konserthusen i Stockholm, Göteborg, Norrköping och många andra städer. Hon har även gjort radioframträdanden hos BBC i London och WNYC i New York.
Detta var hennes förste framträdende i Allhelgonakyrkan.

Mer information om programmet

Francisco Tárrega fick studera såväl piano som gitarr då hans gitarrspelande pappa var orolig för att gitarr inte längre var på modet runt 1860. Men hans kompositionslärare Emilio Arrieta blev så
imponerad av Tárregas gitarrspel att han övertalade honom att satsa på just gitarren. Tárrega kallas ofta för fadern till modernt klassiskt gitarrspel. Detta delvis p.g.a. sina över 80 originalkompositioner och över 100 arrangemang men kanske främst för sina tekniska bidrag, som bl.a. utvecklingen av tremolotekniken i sin Recuerdos de la Alhambra. I dag hör vi hans Capricho árabe från 1892 som framfördes på hans egen begravning.

Celia Linde studerade för Per Olof Johnson på Malmö musikhögskola. När jag talar med Linde om hennes egna kompositioner kommer många bilder fram, gärna från resor. Turkish Ambiance från 2010 är en kärlekssång, fritt efter ett stycke av turken Suat Sayin (1932-2006). Både den närmast filmiska Epilogue och den långsamma tangoliknande Fontaine Bleue skrevs cirka 2000. De kom till efter ett besök i Fontainebleau utanför Paris under en Django Reinhardt-festival. Sedan Linde besökt Djangos grav kom hon till ett café som inretts till hans minne.
”Där spelades bara hans musik. Jazzgitarrister från Paris kom dit och spelade och jammade en hel natt. Träffade Babik [Reinhardt, son till Django] där som tyckte om mina egna stycken. Frukten av vad
jag upplevt mynnade ut i dessa två stycken”, berättar Celia.
Sin Contemplation har Linde som ett ”eftertänksamt interludium” mellan Brouwer-styckena. Highway to the Pacific är ett reseminne från den amerikanska västkusten i tre korta satser (I. Impression, I. Elegi och III. Salsa) med elegin som vilopunkt. Sviten kom till 1987 när Linde bodde i den puertoricanska delen av New York. Uruppförandet på Hawaii får Linde själv berätta om. Rumba Surprise är färskvara från förra året och den korta sviten China Impression från året dessförinnan (2014) förmedlar hennes intryck från bestigandet tidigt, tidigt om morgonen av den kinesiska muren.

Den katalanske Joaquim Malats debuterade som fjortonåring 1886 och fick sedan studera på Pariskonservatoriet där han fick högsta betyg i piano. Benjamin Godard undervisade honom i
harmonilära och komposition. Malats svit Impresiones de España publicerades troligen 1896 och troligen i sin första version för piano. I Allhelgonakyrkan hör vi Andres Segovias arrangemang av den andra satsen, Serenata española, för gitarr. (Vill man höra Malats själv spela stycket finns otroligt nog en inte alltför knastrig pianoinspelning från 1903 på Youtube: Länk till Youtube.

Leo Brouwer föddes i Havanna och hade en musikgalning till far som lurade honom att lära sig spela gitarrmusik av Villa-Lobos, Tárrega och Granados – utantill. Så småningom kom han in på Juilliard School i New York. Han är känd för sina framföranden av modernister som Hans Werner Henze och Maurice Ohana. Hans första kompositioner var ofta inspirerade av kubansk folkmusik men under 60- och 70-talen var Luigi Nono och Iannis Xenakis stora förebilder. Senare har han skrivit tonalt orienterad musik igen. I början på 1900-talet var guajira lantlig, enkel musik och en av de som förde in den på teatern var Jorge Anckermann. Guajira criolla är en serie snabba variationer över Anckermanns tema. 1957 tillkom Brouwers Danza característica med undertiteln ”Quítate de la acera” (ungefär ”kliv av trottoaren”). Kanske är börjans hetsiga löpande figur på gitarren inledningen på trottoardramat?

Halmstads församling bjöd in till musikfestival nu i månadsskiftet, kring Tommie Haglunds musik, numera Halmstadsbo. Han började visserligen skriva musik redan som 11-åring men inte förrän efter avslutade studier i klassisk gitarr började han studera komposition, för Sven-Eric Johanson och senare för Eric Fenby (amanuens till den av Hagberg beundrade Frederick Delius). Att han inspirerats av den neoimpressionistiske Delius hindrar inte att Haglunds musik kan vara nog så komplex. Det har blivit mycket kammarmusik men också verk för orkester och kör. Vi ska få höra Bortom avsked som skrevs 2004. Celia Linde uruppförde verket samma år på Båstads kammarmusikfestival. Stycket är tillägnat henne och hon framförde det också på tonsättarens festival i Halmstad. Enligt Linde är han Sveriges största nu levande tonsättare. I ett citat säger Haglund själv ”Jag är glad om jag får vara ett dammkorn i Beethovens lägenhet.” Vad tycker ni?

Trots att myndigheterna reagerat på hennes alltför avancerade musik tog Sofia Gubajdulina examen som tonsättare 1959. Examensgranskare Sjostakovitj stöttade henne och uppmuntrade henne att fortsätta på ”den felinslagna vägen”. Andligt sökande var suspekt i Sovjetstaten och religiös musik direkt förbjuden. I stället skrev hon bland annat musik till en rysk tecknad film – Mowglis äventyr. 1979 blev hon så svartlistad men i början på 1980-talet lanserades hon sedan av Gidon Kremer i väst som spelade hennes violinkonsert Offertorium så ofta han kunde. Som tonsättare söker sig Gubajdulina till de klanger som möter hennes tänkta musik. Och följdriktigt så har hon skrivit musik för många olika ensembler och ovanliga instrument som japansk koto, bajan (ryskt dragspel) eller som här, gitarr. Serenade är ett tidigt verk från 1960 och har lite av spansk kolorit.

Den colombianske Gentil Montaña gav som trettonåring upp fiolen för klassisk gitarr, för vilken han blev en pionjär i hemlandet. Han verkade som gitarrsolist i nästan 60 år och turnerade, mest i Sydamerika men även i Europa och USA. Men han skrev också musik, oftast för sitt eget instrument. Montañas mest spelade verk är nog hans fem Suites colombianas vilka alla har för landet typiska danser som pasillo, bambuco och porro. I kväll blir det den fjärde satsen, porro, ur svit nr 2. Ett stillsamt men durkdrivet rytmiskt stycke.

Pablo Escobar föddes 1900 och undertecknad hittar inga uppgifter om hans frånfälle eller knappt några uppgifter alls. (Han är i vart fall ej att förväxla med sin namne, den colombianske knarkkungen.) Han föddes i Paraguay och verkade runt om i Sydamerika, bl.a. i Buenos Aires. Ur hans svit Las tres palomas (de tre duvorna) får vi lyssna på Chopí, danza paraguaya. Den trycktes 1947 och är tillägnad den argentinske gitarristen och tonsättaren Abel Fleury (1903-1958). Den består av ett försiktigt tema med en serie alltmer virtuosa variationer där gitarren i mina öron närmast härmar en sydamerikansk harpa.

Jan Silverudd

10 september - Kammarmusik av svenska kyrkomusiker

Program

Harald Fryklöf (1882-1919) – Sonata alla Legenda för violin och piano
Torsten Sörenson (1908-1992) – Aria för viola och piano
Emil Sjögren (1853-1918) – Cellosonat A-dur op 58
Sara Wennerberg-Reuter (1875-1959) – Angelus för piano
Oskar Lindberg (1887-1955) – Pianokvartett d-moll op 29

Medverkande

Stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen,

zpr
Photo: Mats Lundqvist

Bengt Forsberg: piano

bengt-kopia
Photo: Arto Tulima

Kyrkomusikernas kammarmusik

Många framstående kompositörer under århundradena tjänstgjort som kyrkomusiker och föreningens program har inte minst i år innehållit musik av kompositörer som också var betydande organister, t.ex. Saint-Saëns, Widor och Vierne under den franska festivalen och Elfrida André tidigare i år. I dagens konsert renodlas detta tema och programmet består enbart av verk av svenska tonsättare som också var verksamma som organister.

Harald Fryklöf (1882-1919) föddes i Uppsala men utbildade sig och var verksam i Stockholm fram till sin, på grund av spanska sjukan, alltför tidiga död vid 36 års ålder. Han tog organistexamen 1903 och fortsatte sedan sina studier i Stockholm men också i Berlin. Han tillträdde tjänsten som organist i Storkyrkan 1908 och började samma år också att undervisa vid Musikkonservatoriet i Stockholm.

Harald Fryklöfs verklista hann inte bli så omfattande och upptar huvudsakligen sånger, körverk, pianoverk (inklusive en pianosonat) och orgelverk. Bland orgelverken brukar speciellt en Passacaglia och ett Symfoniskt stycke nämnas. Harald Fryklöf skrev också några verk för orkester samt ett par kammarmusikverk, däribland Sonata alla leggenda (eller a la legenda) för violin och piano från 1918, alltså ganska kort tid innan Fryklöfs tidiga bortgång. Sonata alla leggenda är ett av Fryklöfs bästa och mest spelade verk och har sådana kvaliteter att det borde framföras betydligt oftare än vad som sker.
Namnet ”alla leggenda” antyder att sonaten bygger på en legend eller en berättelse men det har inte framkommit vad detta skulle vara även om det bland annat förmodats att det skulle kunna vara ett ungdomsminne. Musiken kännetecknas av en senromantisk och huvudsakligen lyrisk ådra med en vacker delvis nordisk melodik men också med påverkan av modala kyrkotonarter.

Torsten Sörenson (1908-92) växte upp vid västkusten och efter studier för bland annat Hilding Rosenberg och Carl Orff bosatte sig Torsten Sörenson i Göteborg. Han var bland annat organist i Oskar Fredriks kyrka 1946-75 och lärare vid Göteborgs Musikhögskola 1954-76. Han komponerade ett stort antal verk med tyngdpunkten på vokalmusik och kyrkomusik: sånger, kantater, psalmer och andra körverk samt orgelverk. Han var påverkad av bland annat Palestrina och Bach men också av Hilding Rosenberg och han skrev i en delvis avskalad och kärvt modernistisk stil. Ett av hans mest kända verk heter ”Mässa för måsar”.
Aria för viola och piano är ett arrangemang av en sats som ingår i Sörensons Svit nr.2 för orgel från 1948. Sörenson gjorde ganska många olika arrangemang av denna vackra sats.

Emil Sjögren (1853-1918) är den mest kända tonsättaren på dagens program. Han föddes och växte upp i Stockholm men bosatte sig 1910 i Knivsta där han bodde fram till sin död. Han utbildade sig under 1870-talet vid Musikkonservatoriet i Stockholm som pianist, organist och tonsättare. Han tillträdde en organisttjänst i Franska reformerta kyrkan 1881 och efterträdde några år senare sin pianolärare Richard Andersson som lärare i komposition, musikteori och orgel. Bland eleverna fanns en ung Wilhelm Stenhammar, som också efterträdde Sjögren som organist i Franska reformerta kyrkan. 1891 fick Sjögren tjänsten som organist i den då nybyggda S:t Johannes kyrka i Stockholm.

Emil Sjögren företog från slutet av 1870-talet omfattande studieresor på kontinenten och influerades mycket av kontinentens olika musikaliska strömningar under decennierna runt sekelskiftet. Speciellt viktigt blev musiklivet i Paris där han under åren 1901-14 bosatte sig under vintrarna tillsammans med sin fru.

I Paris fick Emil Sjögren ett stort anseende som tonsättare och hans violinsonater framfördes där av några av tidens främsta violinister, som Jacques Thibaud och George Enescu. I Sverige var Sjögren under decennierna tiden runt sekelskiftet mycket ansedd och betraktades av många som landets främsta tonsättare. Han sågs också internationellt vid den tiden som den mest kände representanten för svensk musik.

Sjögren är en av de stora lyrikerna i den svenska musiken. Han komponerade huvudsakligen i det mindre formatet: enstaka orgelverk, kammarmusik, ett stort antal pianoverk (inklusive två pianosonater) och framför allt många sånger; han är en av våra allra främsta sångkompositörer, kanske den allra främsta. Inom kammarmusiken intar de fem violinsonaterna en mycket viktig plats inom svensk kammarmusik. Violoncellsonaten i A-dur op.58 från 1912 står innehållsmässigt inte efter violinsonaterna. Lyriken i det melodiska flödet, inte minst i den långsamma vackra andra satsen, ”Romanza”, påminner om de sista violinsonaternas tonspråk.

Sara Wennerberg-Reuter (1875-1959) är inte ett tonsättarnamn man möter varje dag. Lite oftare nämns däremot hennes farbror Gunnar Wennerberg, Gluntarnes skapare, som f.ö. uppmuntrade brorsdottern att utbilda sig till tonsättare och musiker. Sara Wennerberg, gift Reuter, föddes i Västergötland och studerade först i Göteborg för bland annat Elfrida André. Hon fortsatte studierna vid Musikkonservatoriet i Stockholm och avlade organist- och kyrkosångarexamen 1895. Därefter studerade hon vidare i Leipzig och Berlin, där hon hade Max Bruch som lärare. Bruch uppskattade henne och de höll kontakten långt efter att studierna var avslutade. Tillbaka i Stockholm fick Sara Wennerberg-Reuter en organisttjänst i Sofia kyrka som hon upprätthöll under nästan 40 år, 1906-45.
Sara Wennerberg-Reuters verklista är omfattande: sånger, pianostycken, kammarmusik, orgelverk och körverk, inklusive flera kantater. Hon spelades ganska mycket under 1900-talets första hälft men sedan har hennes musik fallit i glömska. Efter Elfrida Andrés död 1929 var Sara Wennerberg-Rueter under 30 år den enda kvinnliga medlemmen i Föreningen Svenska Tonsättare. Hon fick utmärkelsen Litteris et Artibus 1931, vilket tyder på ett stort anseende för en kvinnlig tonsättare och organist vid denna tid. Angelus för piano skrev Sara Wennerberg-Reuter c:a 1933 och det finns också i en version för violoncell och piano. Detta korta verk ska enligt notanvisningarna spelas ”långsamt och uttrycksfullt”.

Oskar Lindberg (1887-1955) är en av de tonsättare som blivit kända huvudsakligen för ett eller ett fåtal verk, i Lindbergs fall orgelstycket En gammal fäbodpsalm från Dalarna och körstycket Pingst. Oskar Lindberg föddes i Gagnef, Dalarna, och tjänstgjorde redan som fjortonåring som organist i födelsesocknens kyrka. 1903-11 studerade han vid Musikaliska Akademien i Stockholm, där han avlade organistexamen 1906. Samma år tillträdde han tjänsten som organist i Trefaldighetskyrkan i Stockholm som följdes av organisttjänsten i Engelbrektskyrkan från 1914 fram till sin död 1955. Det är för övrigt noterbart att flera av kvällens tonsättare, liksom tidigare pionjären Elfrida André, var mycket eller tämligen unga när de avlade organistexamen och började tjänstgöra som organister och sedan också stannade kvar på samma organisttjänst under många år.
Förutom orgelspel studerade Oskar Lindberg bland annat också dirigering och komposition, bland annat för Andreas Hallén. Han blev själv också musiklärare, bland annat i harmonilära, och professor 1936.
Oskar Lindberg utgick i sitt skapande från en nationalromantisk och senromantisk tradition. Han komponerade inom många olika genrer: körverk, däribland ett antal kantater, psalmer och annan kyrkomusik, däribland ett Requiem, sånger, operan Fredlös, orgelverk, pianoverk och orkesterverk. Bland dessa märks bland annat en symfoni och den symfoniska dikten Från de stora skogarna. Däremot skrev han inte mycket kammarmusik och Pianokvartetten i d-moll op.29, komponerad 1927-28, utgör hans enda mer omfattande kammarmusikverk men är inte desto mindre ett verk av stort värde.

Allan Kanter

Mer information om artisterna

Stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Trion vann en Grammis 2005 för sin inspelning av Bachs Goldbergvariationer. Sedan 2007 är trions medlemmar tillsammans konstnärliga ledare för kammarmusikserien "Äntligen måndag" som våren 2011 flyttades från Nybrokajen 11 till Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. 2014 tilldelas de Musikaliska akademiens Interpretpris. Trio ZPR har framträtt ofta i Allhelgonakyrkan, senast vid årets festival, "Fransk Kammarmusik".
Länk till stråktrions hemsida

Cecilia Zilliacus, violin, vann Solistpriset 1997 och utnämndes 1997/98 till Artist-in-Residence vid Sveriges Radios P2. 2001/2002 var hon Konserthuset i Stockholms representant i det internationella samarbetet Rising Stars. Hon har framträtt med orkestrar i Sverige och internationellt och 2009 spelade hon tillsammans med Bengt Forsberg en soloafton i Allhelgonakyrkan med musik av bl.a. Sibelius och Stravinsky.
Johanna Persson, viola, har tilldelats priser vid bl.a. Rostaltävlingen i Berlin 1997 och har varit stämledare för viola-stämman i Göteborgsoperans orkester. Hon är lektor i viola vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.
Kati Raitinen, cello, är solocellist i Kungliga Hovkapellet på Stockholms Operan, parallellt med ett aktivt kammarmusikspel såväl nationellt som internationellt. 1997 var hon finalist i Solistpriset-tävlingen i Stockholm.

Bengt Forsberg: piano, är KVAHs konstnärlig ledare. Se mer information i Om oss

Festivalen 2016

2016-festival-affisch

Medverkande

Katarina Karneus: mezzosopran
Nils-Erik Sparf: violin,
Trio ZilliacusPerssonRaitinen,
Treitlerkvartetten,
Kristina Winiarski: cello,
Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett,
Anna Christensson och konstnärlig ledare Bengt Forsberg: piano

Torsdagen den 11 augusti kl. 18.00

François Couperin (1668-1733) – Le Carillon de Cithère för cembalo
Erik Satie (1866-1925) - Gymnopédie nr 1 för piano
Olivier Messiaen (1908-1992) – Tre sånger
Darius Milhaud (1892-1974) – Sonatin för klarinett o piano, Op.100
Nadia Boulanger (1887-1979) – Tre cellostycken
Emmanuel Chabrier (1841-1894) – L’ínvitation du voyage, sång med fagott & piano
Eric Satie (1866-1925) – Fem sånger
Jean Francaix (1912-1997) – Stråktrio
Henri Duparc (1848-1933) – Fem sånger
Camille Saint-Saëns (1835-1921) – Violinsonat nr. 1

Fredagen den 12 augusti kl. 18.00

Jean-Philippe Rameau (1683-1764) – Tambourin för cembalo
Erik Satie (1866-1925) – Gnossienne nr 1
Paul Dukas (1865-1935) – Villanelle för horn & piano
Charles Koechlin (1867-1950) – Sonat för fagott & piano, op 71
Albert Roussel (1869-1937 – Divertissement för blåsarkvintett & piano, op 6
Marcel Dupré (1886-1971) – Cortège et Litanie för piano
Théodore Max Dubois (1837-1924) – Kvintett för oboe, stråkar & piano
Maurice Ravel (1875-1937) – Stråkkvartett F-dur

Lördagen den 13 augusti kl. 18.00

François Couperin (1668-1733) – Les Barricades Mistéreiuses för cembalo
Erik Satie (1866-1925) – Gnossienne nr 2
Claude Debussy (1862-1918) – Clair de lune, La cathédrale engloutie, La fille aux cheveux de lin
Henri Dutilleux (1916-2013) – Oboesonat
Lili Boulanger (1893-1918) – D’un matin de printemps för flöjt & piano
Cécile Chaminade (1857-1944) – Sérénade aux étoiles för flöjt & piano
Louis Vierne (1870-1937) - Le Soir et Legende, viola & piano
Francis Poulenc (1899-1963) – Cellosonat
Charles-Marie Widor (1845-1937) – Pianokvartett A-dur

Söndagen den 14 augusti kl. 18.00

Jean-Phillipe Rameau (1683-1764) – Le Rappel des Oiseaux för cembalo
Erik Satie (1866-1925) – Gnossienne nr 5
Henri Dutilleux (1916-2013) – Stråkkvartett Ainsi la nuit
César Franck (1822-1890) – Violinsonat A-dur
Ernest Chausson (1855-1899) – Konsert för violin, piano & stråkkvartett

Lördagen den 20 augusti, kl. 15.00

”Tårtsväng med Pippi och Beethoven”
Barnprogram med Lönnebergakvartetten
Obs! Katarina församling, Högbergsg. 15

Fri entré!

Mer information om artisterna

Katarina Karnéus, mezzosopran, vann den prestigefulla tävlingen Cardiff Singer of the World 1995. Året dessförinnan hade hon fått Christina Nilsson-stipendiet. Hon utbildades vid Trinity College of Music och National Opera Studio. Hon debuterade på Metropolitan 1999 som Varvara i Katja Kabanova följt av Olga i Eugen Onegin, Siebel i Faust och Rosina i Barberaren i Sevilla. Hon fick hon sitt svenska genombrott 2002 som Octavian i Rosenkavaljeren på Göteborgsoperan. Här återkom hon 2011 som Ruggiero i Händels Alcina. Det dröjde till 2009 innan hon debuterade på Stockholmsoperan, en byxroll i Händels opera Xerxes. Som romanssångerska har hon vid flera tillfällen sjungit på Wigmore Hall i London, Lincoln Centre i New York och Concertgebouw i Amsterdam. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.
Länk till mer information om Katarina

Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett bildades 2001 av soloblåsare i Kungliga Filharmonikerna, som en efterföljare till "Filharmonins Blåsarkvintett" som var verksam på 1960 och 1970-talen. Medlemmar i dagens kvintett är Andreas Alin, flöjt, Jesper Harryson, oboe, Hermann Stefansson, klarinett, Jens-Christoph Lemke, fagott och Kristofer Öberg, horn.
Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett och Bengt Forsberg samarbetar sedan flera år. Tillsammans har de bl.a. gett ut en CD 2007 med Poulencs sextett samt musik av Reicha och Ligeti.
De har framträtt ofta i Allhelgonakyrkan, senast festivalen 2015, Kammarmusik från Norden.
Länk till Kristinas hemsida

Stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Trion vann en Grammis 2005 för sin inspelning av Bachs Goldbergvariationer. Sedan 2007 är trions medlemmar tillsammans konstnärliga ledare för kammarmusikserien "Äntligen måndag" som våren 2011 flyttades från Nybrokajen 11 till Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. 2014 tilldelas de Musikaliska akademiens Interpretpris. Trio ZPR har framträtt ett antal gånger i Allhelgonakyrkan, senast vid festivalen 2014, "Beethoven och ryska kompositörer!".
Länk till stråktrios hemsida

Cecilia Zilliacus, violin, vann Solistpriset 1997 och utnämndes 1997/98 till Artist-in-Residence vid Sveriges Radios P2. 2001/2002 var hon Konserthuset i Stockholms representant i det internationella samarbetet Rising Stars. Hon har framträtt med orkestrar i Sverige och internationellt och 2009 spelade hon tillsammans med Bengt Forsberg en soloafton i Allhelgonakyrkan med musik av bl.a. Sibelius och Stravinsky.
Johanna Persson, viola, har tilldelats priser vid bl.a. Rostaltävlingen i Berlin 1997 och har varit stämledare för viola-stämman i Göteborgsoperans orkester. Hon är lektor i viola vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.
Kati Raitinen, cello, är solocellist i Kungliga Hovkapellet på Stockholms Operan, parallellt med ett aktivt kammarmusikspel såväl nationellt som internationellt. 1997 var hon finalist i Solistpriset-tävlingen i Stockholm.

Nils-Erik Sparf, violin, har under flera decennier varit en av Sveriges allra främsta musiker och samarbetat med många stora svenska artister. Han har varit konsertmästare i Stockholms Kungliga Filharmoniska Orkestern och i Kungliga Hovkapellet på Stockholmsoperan. Sedan många år leder han Drottningholms barockensemble och Uppsala Kammarsolister. Han turnerar som solist och har spelat in ett stort antal CD-skivor. Sedan 1992 är han ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Han har framträtt många gånger i Allhelgonakyrkan, senast i december 2013.

Treitlerkvartetten är en ung svensk stråkkvartett med en stor passion för att dela den rika kvartettrepertoaren med en bred publik. Kvartettens medlemmar träffades på Kungl Musikhögskolan i Stockholm och efter studier utomlands vid Universität Mozarteum i Salzburg, Academy of Performing Arts i Prag, Indiana University USA och The Royal Conservatoire of Scotland, återförenades de i Stockholm 2012 för att fördjupa sig i kvartettrepertoaren. Sedan dess har de gjort uppmärksammade framträdanden vid festivaler runtom i Sverige såsom Musik vid Siljan, Kammarmusik i Vintertid och Södertälje Kammarmusikfestival. Konserter runtom i Europa inkluderar recital vid Villa Hagalund, Helsingfors, och kommande recital i Conway Hall, London, våren 2017. Kvartettens framträdanden har gjort stort intryck på publik och kritiker och deras lekfulla och energiska spelstil har liknats vid den legendariska Freskkvartettens..
Treitlerkvartetten består av Oscar Treitler, violin, Caroline W Treitler, violin, Jonna Inge, viola, Emma Beskow cello
Länk till kvartettens hemsida

Kristina Winiarski, cello, har trots sin unga ålder redan fått möjlighet att vara solist med ett flertal orkestrar internationellt, bl a med Zagrebs Filharmoni i Kroatien, National Symphony Orchestra i Washington DC, USA, National Philharmonic i Maryland,USA och St Petersburgs Statliga Symfoniorkester i Ryssland. Hon har mottagit stipendier från Kungliga musikaliska akademin, Sandrews Stipendiefond och Frimurarorden i Stockholm, samt vunnit en rad utmärkelser vid tävlingar i Sverige, Danmark, Estland och i USA.
Kristina har ett stort intresse för kammarmusik och har regelbundet deltagit i festivaler, bl a Lyckå Kammarmusikfestival i Blekinge, ”Next Generation Festival Bad Ragaz” i Schweiz, ”Copenhagen Summer Festival” i Köpenhamn, ”Lienzo Norte Festival” i Avila, Spanien, samt Bengt Forsbergs Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan i Stockholm.
Länk till Kristinas hemsida

Anna Christensson, piano, har framträtt som solist med många svenska orkestrar i konserter av Mozart, Beethoven, Chopin, Franck, Schumann och Gershwin, till exempel med Gävle Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Hon har framträtt på de flesta större kammarmusikfestivaler i Sverige och har också medverkat på festivalen Messiaen08 i Stockholms konserthus, Pianofestivalen i Brescia, Italien, samt på kammarmusikbiennalen "Ung och Lovande" i Västerås 2007. Hon är även medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för nutida kammarmusik. Bland hennes inspelningar finns en CD av Henning Mankells och Gösta Nystroems pianokonserter och en dubbel-cd med pianomusik av Henning Mankell.
Anna Christensson har tidigare framträtt i Allhelgonakyrkan under festivalen 2010 i musik av Robert och Clara Schumann.
Länk till Annas hemsida

Bengt Forsberg: piano, är konstnärlig ledare för festivalen. Se mer information i Om oss

Programkommentarer

Frankrike har haft många framstående kvinnliga kompositörer och tre av dem spelas under festivalen. Lili Boulanger (1893-1918) får anses vara den mest begåvade av dem alla. Hennes äldre syster Nadia, som spelades under torsdagen konsert, tyckte definitivt så och fortsatte därför inte att själv komponera efter Lilis död. Det är kanske ödets ironi att den geniala Lili Boulanger dog endast 24 år gammal, drabbad av en kronisk sjukdom. Inte minst under sina sista år fullbordade hon ett antal verk av hög kvalitet, däribland några storslagna psalmer för solister, kör och orkester. D´un matin de printemps (Från en vårmorgon) från 1918 är ett av Lili Boulangers sista verk. Det ljusa och livfulla stycket finns i olika versioner och i kväll framförs versionen för flöjt och piano. Parallellt skrev Lili ett besläktat mörkare verk, D´un soir triste.

Nadia Boulanger (1887-1979) var en av 1900-talets viktigaste kompositionslärare. När man ser att hon undervisade Leonard Bernstein, Aaron Copland, Quincy Jones, Astor Piazzolla och Ulf Björlin (som döpt en av sina döttrar till just Nadia) förstår man att hon inte hade en fix modell för tonsättare utan lyckades locka ur var och en det som var unikt. Hela livet dyrkade Nadia sin lillasyster Lili (se lördag) som hon såg som Tonsättaren i familjen. Efter hennes död 1918 slutade i princip Boulanger att komponera och dömde dessutom ut sin egen musik. De Tre stycken för cello och piano som spelas här är ursprungligen för orgel från 1911 och transkriberades för cello och piano 1914. Två meditativa satser följs av en mer pulserande (Vite et nerveusement rythmé). Värdelöst? Döm själva.

Emmanuel Chabrier (1841-1894) livnärde sig som jurist och var dessutom självlärd. Kanske bidrog det och hans eleganta stycken som orkesterverket España till att han sågs av samtiden som en lättviktare L'invitation au voyage med text av vännen Charles Baudelaire är från 1870 och är för sång och piano med fagott ad libitum. Musiken omfamnar textens dimmor och ljusspel och färgar med plötsliga dissonanta ackord, långt före impressionisterna.

Cécile Chaminade (1857-1944) som också verkade vid tiden runt förra sekelskiftet var en av de mest hyllade kvinnliga kompositörerna i Frankrike och var bland annat den första kvinnliga kompositör som tilldelades Hederslegionen. Cécile Chaminade komponerade huvudsakligen i det mindre formatet och inte minst Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg har genom konserter och inspelningar bidragit till att göra hennes musik mer känd och uppskattad i våra dagar. Kvällens verk, Sérénade aux étoiles för flöjt och piano opus 142 från 1898 är ett ljust och melodiöst stycke.

Ernest Chausson (1855-1899) var en av de främsta kompositörerna i Frankrike under 1800-talets sista decennier. Bland biografiska fakta om Chausson brukar speciellt hans tragiska död nämnas; han dog i en cykel(velociped)olycka när han cyklade in i en mur nära sitt hem, förmodligen en ovanlig dödsorsak under 1800-talet! För eftervärlden är det dock hans musik som står i centrum. Chausson var elev till César Franck och med utgångspunkt inte minst från Franck kan Chaussons musik sägas utgöra en övergång mellan romantiken och impressionismen. Chaussons verkförteckning är inte omfattande men innehåller ett antal verk av hög dignitet, både vokalmusik, som operan ”Le roi Arthus” och sångcykeln ”Poème de l'amour et de la mer”, och instrumentalmusik, framför allt en symfoni i B-dur och ett ofta spelat Poème för violin och orkester. Bland Chaussons kammarmusikverk är Konserten för violin, piano och stråkkvartett i D-dur opus 21 från 1891 det främsta. Liksom César Francks violinsonat uruppfördes verket av Eugène Ysaÿe. Både titeln och instrumentformen är ovanlig. Det handlar alltså inte om en pianosextett med sex likvärdiga instrument utan om solistiska instrument i samverkan med en mindre ensemble, en form som var vanlig inte minst under den franska barocken. Konserten är ett emotionellt starkt och innehållsrikt verk på närmare 45 min och utgör en värdig avslutning på den franska kammarmusikfestivalen.

Claude Debussy (1862-1918), en av den franska musikens allra största namn, inleder kvällens program. Det är inte många tonsättare förunnat att anses vara mer eller mindre grundare av en musikalisk stil men den musikaliska impressionismen är intimt förbunden med i första hand Debussy och sedan också med Ravel. Själv var Debussy inte alls förtjust i att hans musik förknippades med detta begrepp. Debussys musik utgör en av de viktigaste övergångarna mellan romantiken och 1900-talets modernism. En rik skala av skiftande klangfärger, utvidgad harmonik och en ofta improvisatorisk form är bland annat utmärkande för den musikaliska impressionismen. Debussy komponerade mästerverk inom en mängd olika genrer - som operan Pelléas et Mélisande, sånger, orkesterverk och ett antal viktiga kammarmusik- och pianoverk. På kvällens konsert spelas tre av hans mest kända pianostycken: Clair de lune (Månsken) är väl mest känd under sin franska titel. Den utgör tredje satsen i pianosviten Suite bergamasque, troligen skriven 1890 och reviderad 1905. Den sjunkna katedralen och Flickan med linhåret anges ofta med svenska titlar. De ingår i en samling preludier skrivna 1909-10.

Théodore Dubois (1837-1924) hade rektor Ambroise Thomas som lärare på Pariskonservatoriet. Han efterträdde Saint-Saëns (se torsdag) som organist i Madeleinekyrkan och tog också över efter Thomas som rektor på Pariskonservatoriet. Men 1905 avgick han i samband med skandalen när Ravel inte fick det så kallade Rom-priset. Samma år skriver han ett av sina bästa verk, Kvintett i F-dur för oboe, stråktrio och piano. Oboen spelar ”andrafiol” i kvintetten (och kan ersättas av fiol eller klarinett). I andra
satsens Canzonetta låter Dubois instrumenten samtala lugnt och klassiskt elegant. I fjärde satsens Allegro con fuoco knåpar han ihop teman från de tidigare satserna till en flödande final.

Paul Dukas (1865-1935) blev ganska trött på all framgång med sin tondikt Trollkarlens lärling. Han hade ju skrivit annat också! Den självkritiske Dukas brände upp många av sina verk, men han var beundrad av såväl konservative d’Indy som impressionisten Debussy (se lördag). Hans glada Villanelle för horn och piano skrevs 1906 till Pariskonservatoriets hornklass som examinationsstycke.

Henri Duparc (1848-1933) studerade för César Franck (se söndag) och är mest känd för de blott sjutton romanser som finns kvar. Han kunde putsa och arbetade på sina sånger i åratal. Sin sista sång och kvällens avslutning – La vie anterieure – slet han med i tio år. Innan dess hör vi hans mästerverk L’invitation au voyage (tonsatt samma år som Chabriers version) och så Chanson triste (”I ditt hjärta sover månskenet”). 37 år gammal fick han psykiska besvär, slutade komponera helt och brände senare självkritiskt upp mycket av sin musik.

Henri Dutilleux(1916- 2013) är representerad med flera verk under festivalen. Dutilleux är ett av de stora namnen inom den franska musiken under framför allt andra hälften av 1900-talet men också in i vårt sekel, Dutilleux var produktiv fram till sina sista år. Han påverkades av Debussy, Ravel, Roussel och Messiaen, men utvecklade ett eget personligt tonspråk som inte kan klassificeras utifrån någon speciell stilinriktning. Dutilleux komponerade inom många olika genrer och en hel del av hans orkesterverk, solokonserter och kammarmusik har blivit repertoarverk inom den nyare musiken. Oboesonaten komponerades 1947 och är alltså ett relativt tidigt verk. Den korta sonaten skrevs för elever vid Pariskonservatoriet som ett obligatoriskt verk att framföras i en tävling för oboisterna på konservatoriet. Hans stråkkvartett Ainsi la nuit (Sålunda natten) komponerades 1973-76, alltså betydligt senare än gårdagens verk och stilistiskt skiljer också mycket mellan verken. Titeln är ett uttryck för verkets stämning och ska inte tolkas konkret. I Ainsi la nuit har Dutilleux inte minst påverkats av Anton Weberns tonspråk. I de sju korta satserna, verket tar cirka 18 minuter, utvecklas musiken ur motivfragment som presenteras kortfattat och sedan utvecklas med starkt varierat spel- och uttryckssätt hos stråkarna. Ainsi la nuit framförs ofta och anses vara en av de mest betydelsefulla stråkkvartetterna från senare delen av 1900-talet.

Jean Françaix (1912-1997) är väl med sitt namn den franskaste av våra festivaltonsättare. Han skriver oftast i en stram och elegant neoklassicistisk stil, gärna med humoristiska inslag. 1933 skrev Françaix sin enda stråktrio. Första och tredje satserna spelar stråkarna med sordiner. Scherzot däremellan är mera rajtantajtan och finalsatsens rondo är än mer lössläppt; nästan en can-can, som dock slutar stillsam

César Franck (1822-1890) föddes i Belgien men flyttade till Paris 1843 och kan därför också räknas som en fransk tonsättare, en av de största under romantiken. Ett antal av hans orkester-, orgel- och pianoverk tillhör sedan länge standardrepertoaren liksom flera av hans kammarmusikverk, som pianokvintetten och naturligtvis kvällens verk, Violinsonaten i A-dur. Det är den kanske mest älskade och mest spelade av alla violinsonater och den finns ju också i arrangemang för flera andra instrument, till exempel violoncell resp. flöjt och piano. Sonaten skrevs 1886 och tillägnades den berömde belgiske violinisten Eugène Ysaÿe som bröllopspresent. Ysaÿe spelade sonaten många gånger under de följande decennierna och bidrog verksamt till att grundlägga den popularitet sonaten har haft allt sedan dess.

Charles Koechlin (1867-1950) var elev till Gabriel Fauré men sög också i sig intryck från alla håll: naturen, exotiska länder, fransk folksång, Bachkoraler, antiken, astronomi, Hollywoodstjärnor och inte minst Rudyard Kiplings Djungelboken. Likt många andra landsmän skrev han mycket musik för blåsare som kvällens Sonat för fagott och piano, opus 71 från 1918–19. Mellansatsens Nocturne låter fagotten sväva över Chopinliknande pianobågar.

Olivier Messiaen (1908-1992) var djupt troende katolik, älskade fågelsång och tog gärna intryck från fjärran länder som gamelanmusik från Indonesien. Han tog in allt och skrev sin helt egna musik. Men 1930 var den brådmogne Olivier fortfarande elev till den stränge Paul Dukas (se fredag) och skrev sina Tre sånger. Som så ofta hos Messiaen är texterna av honom själv, utom mittensången som har text av hans mamma, poeten. Men redan här har vi med både fågelsång och själ!

Darius Milhaud (1892-1974) skrev sin Sonatin för klarinett och piano 1927 och det är hans opus 100 av 443. Han var en produktiv tonsättare och hann dessutom med att undervisa i komposition såväl i USA som i Frankrike med elever som Dave Brubeck och vår egen Allan Pettersson. Medelhavets lyrik tyckte Milhaud själv att han bidrog med i tonsättargruppen Les Six. Det kanske man kan höra i sonatinens Lento medan yttersatserna båda har beteckningen ”mycket grovt” (très rude). Pianot är en kontrast till klarinetten och utmanar i alla tre satserna; med dissonanser, ”tjocka” ackord och olika tonarter samtidigt. Allt slutar oväntat i klingande C-dur.

Francis Poulenc (1899-1963) var under 1920-talet en av medlemmarna i den berömda tonsättargruppen Les Six. Poulencs musik från denna tid kännetecknas inte minst av elegans och kvickhet men efterhand förändrades hans musikaliska stil och hans verk från 1940- och 50-talen fick ett allvarligare och både mer lyriskt och mer dramatiskt uttryck. En hel del av dessa kompositioner tillhör numera standardrepertoaren, som flera av konserterna, körverken och inte minst operan Karmelitersystrarna. I verkförteckningen återfinns också mycket pianomusik och ett antal ofta spelade kammarmusikverk, inte minst för blåsare. Violoncellsonaten är daterad 1948. Sonaten är tillägnad den berömde cellisten Pierre Fournier som under kompositionsarbetet bidrog med tekniska synpunkter på cellostämman och sedan också uruppförde sonaten. Verket har en traditionell fyrsatsig form med en långsam vacker andra sats och en scherzoartad tredje sats. Tonspråket bygger på neoklassicistisk stil men med ett mycket personligt uttryck.

Maurice Ravel (1875-1937) tyckte precis som Claude Debussy (se lördag) inte att han själv var impressionist. (Däremot tyckte Ravel att Debussy var det!) Ravel beundrade sin vän Debussy och har använt hans stråkkvartett som förebild för sin egen, men helt i sin egen stil; mer klassisk. Stråkkvartetten F-dur uruppfördes 1904 och fick en hel del kritik. Den tillägnades hans lärare Gabriel Fauré, som inte var entusiastisk men av Debussy fick han i alla fall ett uppmuntrande brev. Året efter misslyckades Ravel för femte gången med att få det efterlängtade Rom-priset. Den ”misslyckade” elevens kvartett har stannat i repertoaren. Om du drömmer dig bort i den tredje satsens dagrar kommer väckarklockan i finalsatsen.

Albert Roussel (1869-1937) började i flottan och kom till dåvarande franska Sydostasien. Han fick en grundlig skolning i kontrapunkt på Schola Cantorum. Det verkar inte ha hindrat honom från att tänka fritt både vad gäller ovanliga instrumentkombinationer (som i hans duo för fagott & kontrabas) och stil. Den Wagnervana Parispubliken blev allt lite förskräckt av hans Divertissement för blåsarkvintett och piano opus 6 vid premiären 1906. Piano och en blåsarkvintett som lätt och luftigt, rytmiskt fräckt och elegant låter som Les Six tio år i förväg. Får man ha så roligt?
Underbarnet Camille Saint-Saëns (1835-1921) hann gå från ung och djärv till högst respekterad för att sluta som – än värre – stofil, i franskt musikliv. I ett land där opera var allt drev Saint-Saëns på för att skapa en fransk skola för kammarmusik och symfonisk musik. Den första violinsonaten från 1885 är brett upplagd. Förstasatsens stormiga dramatik i sonatform (där särskilt det vackra andratemat inspirerade Marcel Proust till Vinteuils sonat i På spaning efter den tid som flytt) fortsätter direkt med ett sångbart Adagio. Efter ett valsliknande Scherzo kommer direkt finalrondots moto perpetuo.

Erik Satie (1866-1925) dog den 1 juli 1925 av skrumplever i Parisförorten Arcueil 59 år gammal. Ingen hade besökt hans lilla lägenhet på 27 år och vännerna hittade två pianon ovanpå varandra och massor av förmodat försvunnen och okänd Satiemusik bland all bråten och en mängd paraplyer. Den excentriske Satie påverkade både impressionistvännerna Debussy och Ravel och tonsättargruppen Les Six. Hans musik framstår fortfarande som annorlunda. Förutom all pianomusik skrev Satie också romanser samt inte minst kabaretsånger, de senare för att få ihop till hyran. Bland kvällens sånger hör vi hans vackra "hyresbidrag" Je te veux.

Underbarnet Camille Saint-Saëns (1835-1921) hann gå från ung och djärv till högst respekterad för att sluta som – än värre – stofil, i franskt musikliv. I ett land där opera var allt drev Saint-Saëns på för att skapa en fransk skola för kammarmusik och symfonisk musik. Den första violinsonaten från 1885 är brett upplagd. Förstasatsens stormiga dramatik i sonatform (där särskilt det vackra andratemat inspirerade Marcel Proust till Vinteuils sonat i På spaning efter den tid som flytt) fortsätter direkt med ett sångbart Adagio. Efter ett valsliknande Scherzo kommer direkt finalrondots moto perpetuo.

Charles-Marie Widor (1844-1937) var liksom Vierne en framstående organist och orgelkompositör. Widor innehade den prestigefyllda tjänsten som organist i Saint-Sulpice-kyrkan i Paris åren 1870-1933, i nästan 64 år, förmodligen ett världsrekord i sitt slag. Det är också hans orgelkompositioner som blivit mest kända, framför allt Toccatan i den femte orgelsymfonin, som kanske är ett av de mest spelade orgelstyckena överhuvudtaget. Men Widor komponerade också musik i många andra olika genrer: symfonier, konserter och andra orkesterverk, operor och sånger, och mycket pianomusik och kammarmusik. Pianokvartetten i A-dur opus 66 skrevs 1891. De fyra satserna i den ungefär halvtimme långa kvartetten är skrivna i romantisk tradition men med ett personligt tonspråk.

Louis Vierne (1870-1937) är kanske mest känd som orgelkompositör och organist. Trots att han var nästan blind från födseln var han under många år en av Frankrikes främsta organister och innehade bland annat den prestigefyllda befattningen som organist i Notre Dame-kyrkan i Paris under 37 år. Han var elev till Cesar Franck och själv lärare till bland annat systrarna Boulanger och Maurice Duruflé. Viernes verkförteckning upptas förutom av orgelverk också av pianoverk, vokalverk med orkester och kammarmusik, bland annat en fin pianokvintett. De korta styckena Le Soir och Legende för viola (alternativt cello) och piano opus 5 skrevs cirka 1895.

Text: Allan Kanter och Jan Silverudd
Redigering: Lars-Ingmar Karlsson

Charlotta Grahn Wetter och Daniel Hormazábal Cortés - 28 maj

Program

Ludwig van Beethoven (1770-1827) - Violinsonat A-dur, op 30:1
Karol Szymanowski (1882-1937) - Myter

       Paus

Albert Schnelzer (f. 1972) - Apollonian Dances
Claude Debussy (1862-1918) - Violinsonat g-moll

Artister

charlotta-daniel

Charlotta Grahn Wetter, violin & Daniel Hormazábal Cortés, piano

Charlotta Grahn Wetter, violin, gick sin kandidat- och masterutbildning för prof. Henryk Kowalski vid Kungliga Musikhögskolan (KMH) och går sedan 2015 en 2-årig Avancerad påbyggnadsutbildning.
Hon har framträtt som solist i Szymanowskis violinkonsert nr 1 tillsammans med KMH Symfoniorkester samt i Mendelssohns violinkonsert med Jönköpings orkesterförening. Hon har även varit hon semifinalist i Ljunggrenska tävlingen för unga musiker.
Som kammarmusiker har hon medverkat i Askanäs Konsertserie, Skägga Musikdagar, Musica Vitae m.m.
Charlotta har tilldelats stipendier från bl.a. Frimurarordens Jubelfond, Kungl. Musikaliska Akademien, Willinska Stiftelsen och Kempe-Carlgrenska fonden.
Charlotta är 2016 års vinnare av Jan Wallander-priset och spelar på en J F Guidantus byggd 1731, generöst utlånad av Handelsbanken Classic Instruments.
Detta är Charlottas första framträdande i Allhelgonakyrkan.

Daniel Hormazábal Cortés, piano, har studerat för prof. Mats Zetterqvist på Edsbergs slott och för prof. Stefan Bojsten på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han framträder regelbundet som solist och kammarmusiker och har förutom i Sverige även spelat i bl.a. Italien, Frankrike, Belgien, Tjeckien och USA.
Detta är Daniels första framträdande i Allhelgonakyrkan.

Tre seklers musik för violin och piano

Kvällens program spänner över tre sekler – från Beethovens violinsonat nr 6 komponerad i början av 1800--talet över Szymanowskis och Debussys verk skrivna under tidigt 1900-tal fram till Albert Schnelzers Apollonian Dances från vår egen tid.

De flesta av Beethovens tio violinsonater är skrivna relativt tidigt i hans liv. De tre sonaterna op.30 komponerades 1802, ungefär samtidigt med den stora kris Beethoven genomgick på grund av sin allt sämre hörsel som han så gripande beskrev i det s.k. Heiligenstadt-testamentet i oktober 1802. I dokumentet beskriver Beethoven sin desperation över sin tilltagande dövhet och sin önskan att kunna fortsätta sitt skapande men ser ingen annan utväg än döden. Det är paradoxalt att Beethoven under denna tid komponerade många ljusa och livsbejakande kompositioner och de följande åren också många av sina allra största mästerverk. Inte heller i Violinsonat nr 6 i A-dur op. 30:1 hör man något av den desperation som uttrycks i Heilgenstadt-testamentet. Sonaten är ett genomgående ljust och huvudsakligen lyriskt verk. Den kännetecknas också av att Beethoven här fortsätter att utveckla de båda instrumentens självständighet i förhållande till varandra. Den ljusa stämningen genomsyrar första satsen medan andra satsen kännetecknas av violinens vackra sångbara melodilinje i kontrast mot pianots mer taktfast punkterade rytmer. Som avslutande sats hade Beethoven först tänkt sig ett energiskt Rondo men tyckte sedan att denna sats inte passade med de övriga utan skrev i stället en avslutande mer konventionell sats i variationsform. Det ursprungliga Rondot använde Beethoven i stället som sista sats i violinsonat nr.9, den berömda Kreutzersonaten.

Karol Szymanowski (1882-1937) anses vara Polens främste kompositör under första delen av 1900-talet. Han var till en början framför allt påverkad av den tyska romantiken men efterhand influerades han också av impressionismen och av andra strömningar i den samtida musiken, till exempel Skrjabin och atonal musik, allt transformerat i ett personligt tonspråk. Under senare delen av sitt liv influerades Szymanowski också av den polska folkmusiken. Bland Szymanowskis verk kan nämnas fyra symfonier, två violinkonserter, av vilka fr.a. nr.1 spelas ofta, operan "Kung Roger", balettmusiken "Harnaise" och ett storartat "Stabat Mater". Bland kammarmusiken kan nämnas bland annat två stråkkvartetter och några verk för violin och piano, framför allt kvällens verk "Myter". Szymanowski skrev också sånger och många pianoverk, däribland tre pianosonater och ett antal mazurkor.

Myter op. 30 har blivit ett standardverk inom repertoaren för fiol och piano. Verket skrevs 1915 och bygger på tre antika myter. I verket utnyttjar och vidareutvecklar Szymanowski instrumentens, framför allt violinens, spelmöjligheter på ett fantasifullt, rikt och uttrycksfullt sätt. Szymanowski tyckte själv att ha hade utvecklat epokgörande nya uttryckssätt för violinen i detta verk (och i sin första violinkonsert). Den inledande delen "Aretusas källa" bygger på myten om hur gudinnan Artemis förvandlar nymfen Aretusa till en källa för att hon skulle kunna undfly sin förföljare flodguden Alfeios. Szymanowskis impressionistiska färgsättning, personliga melodik och harmonik framkommer tydligt. Andra satsen, "Narcissus", bygger på den välkända myten om den vackre ynglingen som blev så förälskad i sin egen skönhet att han ständigt speglade sig i en damm tills han förtynade och förvandlades till en pingstlilja. Han blev på detta sätt straffad av gudarna för att han avvisade andra människors kärlek. I Szymanowskis tolkning kan vi föreställa oss hur Narcissus´ självupptagenhet återspeglas i fiolens långsamma och delvis intensiva melodik. Tredje satsen, "Dryaden och Pan" beskriver hur skogsguden Pan lidelsefullt jagar en dryad (skogsnymf). Satsen är mångfacetterad med många temposkiftningar och en rik skala av olika spelsätt för fiolen.

Det följande verket på konserten bygger också på myter från antiken uttryckta i musik. Albert Schnelzer (f. 1972) är en svensk tonsättare med värmländsk bakgrund, uppvuxen i Karlstad. Hans musikaliska bana inleddes i ett rockband men sedan studerade han vid Musikhögskolan i Malmö åren 1994-2000 med lärare som Sven-David Sandström och Rolf Martinsson. Han har också studerat på Royal College of Music i London. 1998 vann Schnelzer första pris i kompositionstävlingen "Composers of Tomorrow" med orkesterverket "Erupto" och 2004 fick han ett internationellt genombrott med pianotrion "Predatory Dances". Under åren har Schnelzer fått återkommande beställningar och han får numera anses vara en av Sveriges ledande tonsättare. Kungl. Filharmoni-kernas årliga tonsättarfestival kommer i april 2017 att helt ägnas Albert Schnelzer. Schnelzer är också väl representerad på CD och en ny CD på BIS med orkesterverk och kammarmusik är på gång.

Schnelzers verkförteckning omfattar orkesterverk, konserter och skiftande former av kammarmusik. "Apollonian Dances" för fiol och piano komponerades 2003. Verket hade ursprungligen tre delar men Schnelzer tog bort mellansatsen och numera omfattar verket två satser: Sats 1 "The Birth of Apollo" (Apollons födelse) är en huvudsakligen långsam och meditativ sats som bygger på en enda melodi som växer och utvecklas allteftersom musiken fortskrider. Om andra satsen "Adolescent Apollo" (Apollon i tonåren) har tonsättaren berättat att han här har strävat efter att beskriva en övermodig och arrogant tonåring, som inte känner några gränser och inte är rädd för att visa framfötterna. Det är en livlig och rytmisk sats, virtuost skriven och interfolierad av mer kadensliknande passager för fiolen.

Konsertens avslutning utgör en lämplig övergång till föreningens sommarfestival 11-14 augusti, som har temat "Kammarmusik från Frankrike." Under festivalen får vi liksom ikväll höra musik av Claude Debussy (1862-1918), en av den franska musikens största mästare och den kanske viktigaste upphovsmannen till impressionismen inom musiken. 1915 påbörjade Debussy komponerandet av det som var tänkt att bli sex sonater för olika instrument men han hann enbart fullborda tre av dem innan han dog: sonaten för flöjt, viola och harpa, violoncellsonaten och kvällens verk, Violinsonaten i g-moll från 1917 som blev hans sista fullbordade komposition. Sonaten utgår från en traditionell tresatsig form men har annars inte mycket gemensamt med den traditionella sonatformen. Sonaten innehåller många skiftande stämningar och tempoförändringar. I första satsen kan man förnimma en melankolisk stämning som delvis återkommer i de följande satserna, kontrasterande med livligare partier. Ett inflytande från både spansk och inte minst romsk musik går också att höra framför allt i violinens insatser. Sonatens snabbt skiftande stämningar gör att man kan uppleva verket mer som en fantasi än som en sonat.

Allan Kanter

Romansafton, 23 april

2016-04-23-affisch

Program:

Johannes Brahms (1833-1897) - Vier ernste Gesänge, op 121
Gustav Mahler (1860-1911) - Lieder eines fahrenden Gesellen

Paus

Max Reger (1873-1916) - ur Aus meinem Tagebuch del 1, op 82
Gavotte & Sostenuto
Gustav Mahler - Tre sånger till texter av Rückert,
a. Ich atmet’ einen linden Duft
b. Liebst du um Schönheit
c. Blicke mir nicht in die Lieder
Max Reger - ur Intermezzi, op 45
Gustav Mahler - Två sånger till texter av Rückert,
d. Um Mitternacht
e. Ich bin der Welt abhanden gekommen

Artister

Karl-Magnus Fredriksson, baryton, är sedan 1999 knuten till Kungliga Operan i Stockholm där han har sjungit de flesta roller i sitt fack. Han utnämndes till Hovsångare 2004 och till Ledamot vid Kungliga Musikaliska Akademien 2012. Han är en återkommande gäst hos flera av Europas främsta orkestrar och ensembler och har gjort ett 30-tal CD-inspelningar.
2013 tilldelades Karl-Magnus Fredriksson utmärkelsen Litteris et Artibus av HM Konungen Carl den XVI Gustaf.
Karl-Magnus Fredriksson har framträtt flera gånger i Allhelgonakyrkan, senast i april 2013 med lieder av Schubert.
Länk till Karl-Magnus hemsida

k-m-fredriksson
Photo: Mats Bäcker

Bengt Forsberg: piano, är konstnärlig ledare för kammarmusik i Allhelgonakyrkan. Se mer information i Om KVAH.

bengt
Photo: Arto Tulima

Elfrida Andrée, 2 april

affisch-snoefrid-allhelgona

Program

Musik av Elfrida Andrée

  • "Waknen!" för blandad kör - text Viktor Rydberg
  • Tonbilder, op. 4 för solopiano
  • Tre sånger op. 8 för sång och piano
  • Fem smärre tonbilder i sammanhang, op. 7
  • Skogsrået för sång & piano - text Viktor Rydberg
  • Ur "Drömlif" för blandad kör - text Viktor Rydberg
  • "Snöfrid" - ballad för kör, solo & orkester (i version för piano)

Encore: "Waknen!" som allsång

Artister

Paulina Pfeiffer, sopran, Oscar Ekberg, piano
Nynäshamns kammarkör, Karl-Nicklas Gustavsson dirigent

paulina-pfeiffer
Paulina Pfeiffer, Foto: Studio Avant
oskar-ekberg
Oskar Ekberg, Foto: Urban Wedin
karl-nicklas-gustavsson
Karl Nicklas Gustavsson, dirigent - Foto: iliad Kulturproduktion © 2012

Länk till Paulina Pfeiffers hemsida på engelska

Länk to Oskar Ekbergs hemsida

Länk till Karl-Nicklas Gustavssons hemsida

Länk till Nynäshamns kammarkörs hemsida

Elfrida Andrée - en pionjär

elfrida-andree

Ordet ”pionjär” används ofta när man talar om Elfrida Andrée – Sveriges första kvinnliga organist och domkyrkoorganist, Sveriges första kvinnliga telegrafist, Sveriges första betydande kvinnliga tonsättare och livet igenom en stark förkämpe för kvinnors rättigheter och jämlikhet med männen.

Elfrida Andrée föddes i Visby 1841. Fadern Andreas Andrée var läkare och en politiskt radikal person med starkt liberala åsikter inte minst beträffande kvinnors rättigheter i samhället. Han var också mycket musikintresserad och musikbegåvad och när han insåg att hans två döttrar, Fredrika och den 5 år yngre Elfrida, båda var mycket musikaliska stödde han tidigt deras musikaliska utveckling och utbildning även om han favoriserade Fredrika, som valde att bli operasångerska. Fredrika (gift Stenhammar) var verksam framför allt på Kungliga Operan i Stockholm fram till sin tidiga död 1880.

Elfrida stod inte systern efter när det gällde att tidigt få en grundlig musikutbildning och 1857 - vid 16(!) års ålder - blev hon den första kvinnan i Sverige som avlade organistexamen. Hon hade då flyttat till Stockholm där hon fortsatte sin utbildning både i musikämnen och i många andra ämnen och hon utbildade sig också till telegrafist, också i detta fall som första kvinna i Sverige. Som kvinna kunde hon dock varken få tjänst som organist eller telegrafist. Elfrida Andrée drev själv dessa frågor och Riksdagen beslutade 1861 att tillåta kvinnor att tjänstgöra som organister och 1863 att få tjänst som telegrafister även om ett starkt motstånd gjorde att det dröjde ytterligare några år innan telegrafistyrket öppnades i praktiken för Elfrida.

Elfrida Andrée var redan från unga år starkt engagerad i att stärka flickors och kvinnors rättigheter i samhället och hon visade tidigt en stor beslutsamhet med att genomföra det hon bestämt sig för. Hon beskrevs redan som ung som kritisk, otålig, frispråkig och orädd.

Efter att ha tjänstgjort som organist i Stockholm 1861-67 fick hon 1867, vid 26 års ålder, den ansedda tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg, en tjänst hon innehade fram till sin död 1929 även om hon 1921, alltså från 80 års ålder (!), blev tjänstledigt p.g.a. hälsoskäl.
I Göteborg uppnådde hon också på andra sätt stora framgångar i sin musikaliska verksamhet, både som tonsättare och som utövande musiker, inte minst som dirigent. Hon ledde bland annat under många år hundratals s.k. ”folkkonserter” som med ambitiösa konsertprogram riktade sig i första hand till arbetare. För Elfrida Andrée var frågan om alla människors rätt till bildning och utbildning en av de viktigaste hörnstenarna i hennes världsbild.

Elfrida Andrée komponerade under större delen av sitt liv. Hennes omfattande verkförteckning upptar orkesterverk, däribland två symfonier, av vilka fr.a. nr.2 i a-moll speciellt bör nämnas, en mängd kammarmusik, t.ex. en fin pianokvintett, pianosonater och andra verk för piano och ett stort antal orgelverk, däribland en orgelsymfoni som anses vara ett av hennes bästa verk. Inom vokalmusiken kan nämnas ett antal sånger, operan ”Fritiofs Saga”, en omfattande mässa, ”Den svenska mässan”, och andra körverk, inte minst ”Snöfrid” som blev hennes mest framförda verk. Elfrida Andrée hade under lång tid en viktig roll i svenskt musikliv och först under senare decennier har hon på nytt börjat uppmärksammas efter förtjänst.

Allan Kanter

Några frågor till Karl Nicklas Gustavsson om kvällens konsert:

Varför spelar ni enbart verk av Elfrida Andrée?
I och med att vi bestämde oss för att göra Balladen Snöfrid som var hennes stora genombrott och i särklass mest spelade verk så kändes det naturligt att försöka få ihop ett program med bara Andrée.

Vilken betydelse tycker du Elfrida Andrée haft för svenskt musikliv och inte minst för kvinnornas roll i musiklivet?
Elfrida var den första kvinnliga tonsättaren som bröt sig ur den musikaliska salongen, den första som skrev och dirigerade orkesterverk och hon var den första kvinnan att nå en hög position i svenskt musikliv. På så vis blev hon säkerligen en förebild, men samtidigt var det ju så att det liberala borgerskapets feminism kom av sig och att hon i egentlig mening inte fick några efterföljare. Det är svårt att bedöma vad bristen på efterföljare berodde på, men kanhända hänger det samman med att salongskulturen upphörde och att musiklivet institutionaliserades – att det är enklare att påverka en liten sfär av vänner än ett samhälles samlade fördomar.

Vilken var din utgångspunkt när du satte samman kvällens program?
Programmet visar lite olika sidor hos Andrée. Om vi börjar med körstyckena så är Waknen! en utåtriktad och lättsmält slagdänga i en för tiden populär stil medan Ur ”Drömlif” är mycket introvert och hör till det mest säregna hon skrev. Sången ”Skogsrået” är stilistiskt närbesläktad med ”Snöfrid” och har en omisskännlig nordisk klang med lite stänk av Wagner/von Weber medans sångerna och i viss mån pianostyckena anknyter till A.F Lindblad och Felix Mendelssohn.

Kan du berätta lite om verken som spelas i kväll och framför allt om Snöfrid?
Ur ”Drömlif” börjar med en lågmäld sorgmarsch som följs av ett naturlyriskt, naivistiskt stycke i tretakt med starkt kontrasterande reflekterande mellandel som utmynnar i eufori, allt inom loppet av någon minut. Det avslutande stycket har en reciterande solostämma som ackompanjeras av en lågmäld koral i understämmorna. Musiken präglas av lågmäldhet och vemod ända tills dess att ljuset inträder på bråkdelen av en sekund och vi hamnar i en gnistrande final. Det som är mest slående i dessa småstycken är hur hon lyckas åstadkomma akuta skiftningar i stämningslägen utan att förlora den musikaliska linjen. I mitt tycke hör de till det absolut bästa i svensk körlyrik.

Balladen ”Snöfrid” fick i stort sett status av standardrepertoar under Andrées levnad och framfördes minst ett hundratal gånger från uruppförandet 1879 fram till slutet av 1920-talet. Klaverutdraget trycktes 1884 av Musikaliska Konstföreningen men partitur och stämmor kom aldrig i tryck så det var nog förhållandevis vanligt att verket framfördes med piano. Att ”Snöfrid” blev så populärt hade nog flera orsaker, det är förhållandevis kort, det är slagkraftigt, relativt enkelt att framföra med amatörorkester och kunde läggas in i program med annan repertoar, ofta som avslut. Det största problemet när man framför verket idag är Viktor Rydbergs text eftersom vi nutidsmänniskor i stort sett tappat alla valörer i Rydbergs språk. Man begriper inte vad han menar och störs lätt av det som låter grötrim, exempelvis att ”stormens larm” rimmas med ”fönsterkarm”. Men om man trotsar texterna ett tag så kommer man in i en färgrik och säregen musikalisk värld som går i hand med texten. Som jag ser det så borde det finnas goda möjligheter att återupprätta ”Snöfrid” i standardrepertoaren – om det bara görs lite oftare än vart 90:e år så kommer det att hitta tillbaka av sig självt för det är enastående färgrik och trevlig musik.

MalvaKvartetten 12 mars

Program

Joseph Haydn (1732-1809) - Stråkkvartett nr 32 C-dur, op 33:3
Judith Weir (f 1954) - Stråkkvartett
Paus
Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) - Stråkkvartett nr 7 fiss-moll, op 108
Philip Glass (f 1937) - Stråkkvartett nr 4

Extra nummer:
Scherzo < Haydns Stråkkvartett nr 32 C-dur

Artister

malvakvartetten
Foto: Peter Lloyd

MalvaKvartetten bildades år 2008 på Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet. 2010 blev de antagna till utbytesstudier vid Hochschule für Musik 'Hans Eisler' i Berlin som första ensemble på kandidatnivå. 2013 medverkade MalvaKvartetten som finalister i Kammarmusikförbundets Ung & Lovande tävling. Kvartetten består av Linnea Hällqvist och Knapp Brita Pettersson: violin,
Maria Jonsson: viola och Maja Molander; cello.

Länk till MalvaKvartettens hemsida

Under festivalerna 2014 och 2015 har MalvaKvartetten framträtt med barnföreställningen Glad i magen, arg i tårna! och i februari 2015 i ett medlemsprogram för Kammarmusikens Vänner med musik av Purcell, Barber och Petteris Vasks.
Detta är första framträdande i Allhelgonakyrkan.

En stråkkvartettresa i tid och rum

kompositoer

Stråkkvartetten är en av grundpelarna inom kammarmusiken. Kvällens konsert blir en stråkkvartettresa i tiden - från Haydns 1700-tal till slutet av 1900-talet - och i rummet – till Österrike, England, Ryssland och USA.

Joseph Haydn (1732-1809) har kallats för stråkvartettens fader. Han skrev totalt 83 stråkkvartetter åren 1763-1802. De sex kvartetterna i opus 33 komponerades 1781 och brukar kallas för de ”Ryska kvartetterna” eftersom de tillägnades den ryske storfursten Paul. I dessa kvartetter har den wienklassiska formen nått sin första höjdpunkt och Haydn sa själv att kvartetterna var skrivna på ett helt nytt sätt. I några av kvartetterna ersatte Haydn den traditionella menuettsatsen med den nya satsbeteckningen Scherzo eller Scherzando. Scherzot blev ju senare en av de grundläggande satsformerna i sonater och symfonier.

Stråkkvartett nr.39 i C-dur op.33:3 ”Fågelkvartetten” är en Haydns mest uppskattade kvartetter. I den vackra första satsen hör vi snart en av de ”kvittrande” utsmyckningar som har gett kvartetten dess namn. Sådana utsmyckningar återkommer vid flera andra tillfällen i kvartetten. Andra satsen har beteckningen Scherzando men tempot Allegretto är samma som i en traditionell menuettsats. Den därpå följande Adagio-satsen är en vacker sångbar sats med utsmyckningar i första fiolen som också kan associera till fågelkvitter. Den avslutande satsen är ett snabbt Rondo. I ett rondo återkommer det först presenterade huvudtemat omväxlande med andra temata. I denna sats kan man höra att Haydn inspirerats av romsk folkmusik, något som han återkom till i flera andra kompositioner.

Judith Weir är engelska, född 1954 i Cambridge, men med skotska föräldrar. Hon började spela oboe innan hon övergick till tonsättarbanan. Hon fick sin utbildning på bland annat universiteten i Cambridge och Glasgow och i Tanglewood, USA och bland hennes lärare fanns kända kompositörer som John Taverner och Gunther Schuller. Judith Weir har efterhand framträtt som en av Storbritanniens ledande tonsättare och 2014 utsågs hon till att efterträda Peter Maxwell Davies som ”Master of the Queen’s Music”, den första kvinna som fått detta hedersuppdrag som tidigare innehafts av bland andra Elgar och Arnold Bax.

Judith Weir har komponerat inom många olika genrer men har nog blivit mest känd för sina operor och annan vokalmusik. Operorna har spelats i ett antal olika länder men är förmodligen obekanta för de flesta av oss här. Men Weir har också skrivit mycket instrumentalmusik. Weirs stil har delvis jämförts med Benjamin Brittens och den är inte utpräglat atonal. De flesta av hennes verk har namngivna titlar men det gäller inte hennes Stråkkvartett, komponerad 1990 för Endellionkvartetten. Kvartetten har tre satser som spelas utan paus. Alla tre satserna utgår från melodifragment i sånger som Weir komponerade tidigare. De båda första satserna bygger på medeltida spanska romanser medan sista satsen har inspirerats av en skotsk ballad. Verket har en lyrisk grundstämning men med ökad intensitet i de båda sista satserna.

Dmitrij Sjostakovitjs 15 stråkkvartetter får anses vara det viktigaste bidraget inom genren under hela 1900-talet - tillsammans med Béla Bartóks sex stråkkvartetter. Sjostakovitj komponerade stråkkvartetterna mellan 1938 och 1974 och under större delen av denna tid stod han under stark politisk och också mänsklig press, framför allt under Stalinperioden men också därefter. Stråkkvartetterna speglar på samma sätt som symfonierna Sjostakovitjs utveckling som kompositör även om kvartetterna inte innehåller lika många stilförändringar som de till formatet mycket mer omfattande symfonierna. Men stråkkvartetterna innehåller en värld av djupgående uttryck och starka känslor. Också formellt är de mycket varierade – antalet satser, längden på satserna och satsernas uppbyggnad skiftar mycket mellan och inom kvartetterna.

Stråkkvartett nr.7 i fiss-moll op.108 från 1960 innebar i viss mån en vändpunkt i Sjostakovitjs kvartettskapande. De sex första var samtliga skrivna i durtonarter med utgångspunkt från att kvartetterna skulle följa en bestämd tonartsordning men med den sjunde kvartetten i fiss-moll övergav Sjostakovitj detta och övergick till en tonart i moll. Kvartetten skrevs till minne av hans tidigare hustru Nina som avled 1954 men som skulle ha fyllt 50 år 1960. Sjostakovitj uttryckte sin sorg genom att välja tonarten fiss-moll som ofta förknippas med smärta och lidande. De tre satserna i den korta kvartetten spelas attacca, d.v.s. utan paus mellan satserna. Första satsen inleds med ett ironiskt och kvickt motiv innan satsen övergår i ett något mer intensivt avsnitt med mycket pizzicatospel. Den långsamma andra satsen kännetecknas av elegiska stämningar. Den avslutande satsen börjar intensivt och energiskt men avslutas i en mer kontemplativ stämning som återknyter till andra satsen.

Philip Glass (f.1937) är, tillsammans med bl.a. Steve Reich, John Adams, Terry Riley - och eventuellt också Arvo Pärt, en av de främsta tonsättarna inom den minimalistiska skolan. Inom minimalismen använder tonsättarna mycket begränsade uttryckssätt i det musikaliska materialet. Musiken får ett starkt repetitivt uttryck – rytmer, intervall och melodifragment kan upprepas i nästan oändlig omfattning med mycket små variationer i uttryck och i dynamik men de små förändringarna kan ändå medföra att man upplever en successiv förändring i musiken. Minimalistiska verk kan trots - eller kanske på grund av! - den skenbara monotonin vara fyllda av en stark inre utveckling.

Glass föddes i Baltimore och studerade komposition och pianospel på bland annat Juilliard School of Music i New York i början av 1960-talet. Viktig var också den kompositionsutbildning han fick av Darius Milhaud och framför allt Nadia Boulanger i Paris i mitten av 1960-talet. Under denna tid kom han också i kontakt med den indiska sitarspelaren Ravi Shankar, vars musik kom att få en stor påverkan på Glass. Indisk musik och buddism har sedan dess varit viktiga influenser för Philip Glass´ skapande.

Glass har komponerat musik inom många olika genrer och hans musik har delvis blivit mycket framförd: musik till många filmer, teatermusik, operor, däribland de s.k. porträttoperorna ”Einstein on the Beach”, ”Satyagraha” och ”Akhnaton”, annan vokalmusik för soloröster och kör samt instrumentalmusik i många former: tio symfonier och många andra orkesterverk, pianoverk och verk för olika kammarensembler. Han har hittills komponerat sex stråkkvartetter, den första 1966 och den senaste 2013. Stråkkvartett nr 4 ”Buczak” komponerades 1989. Precis som Sjostakovitjs sjunde stråkkvartett är denna kvartett skriven till minnet av en avliden person. Konstnären Brian Buczak, som dog i aids 1987, var en nära vän till Philip Glass och den tresatsiga kvartetten har en huvudsakligen återhållsam och sorgsen stämning. Tonspråket kan på en del ställen leda tankarna till t.ex. Beethoven, Schubert. Dvorak eller Debussy men naturligtvis gestaltat i Glass´ minimalistiska stil. I första satsen sker en utveckling och förändring av det material som presenteras i början av satsen innan vi i slutet av satsen är tillbaka i den inledande grundstämningen. Andra satsen har mer karaktär av en sorgesång medan den tredje satsen skiftar mellan mer långsamma och utdragna fraser och mer snabba och intensiva innan satsen klingar ut i rofyllda durackord. Kvartetten inbjuder i hög grad till en inre resa.

Allan Kanter

20 februari Weberkvartetten

kammarmusik20-feb

Program

Antonin Dvorák (1841-1904) - Stråkkvartett nr 12, "den amerikanska"
Ferruccio Busoni (1866-1924) - "Indiansk dagbok" för piano
Paus
pre-extra nummer Sergei Rachmaninoff (1873-1943) - Prelude nr 16 i G-dur, op 32:5
Leo Ornstein (1893-2002) - Pianokvintett, op 92

Artister

weberkvartetten
Photo: Carl-Johan Erik Bladin

Weberkvartetten - med medlemmarna Ronnie Weber, violin I, Ellinor Weber, violin II, Patrik Eriksson, viola och Bekhbat Tsagaanchuluun, cello - grundades 2005 och vann "Ung och Lovande" detta år. De turnerar regelbundet i Sverige och även utomlands, spelar in för radio och TV och har deltagit i flera välrenommerade festivaler, både i Sverige och i övriga Europa.
Weberkvartetten har spelat i Kammarmusikens Vänners serie en gång tidigare, i Katarina kyrka i februari 2015 under dess att Allhelgonakyrkan var stängd för renovering, men detta blir deras förste framträdande i Allhelgonakyrkan.

Länk till Weberkvartettens hemsida

bengt

Bengt Forsberg, piano, är konstnärlig ledare för kammarmusik i Allhelgonakyrkan. Se mer information i Om KVAH.

Information om verken

Kvällens konsertprogram kan ses som en fortsättning på föreningens kammarmusikfestival för några år sedan med temat "Musik från Amerika". Många av de mest kända europeiska tonsättarna under senare delen av 1800-talet och naturligtvis under 1900-talet reste till USA och många bosatte sig också där, under en period eller varaktigt. Både Busoni och Dvorák var under några år på 1890-talet bosatta i USA medan den betydligt mindre kände Leo Ornstein som 15-åring emigrerade tillsammans med sin familj 1906 och sedan stannade i USA under resten av sitt mycket långa liv (se vidare nedan).

Feruccio Busoni är en av den italienska musikens intressantaste namn, framstående både som kompositör och som en av sin tids främsta pianister. Med Italien och sedan Berlin som utgångspunkter levde han ett mycket kosmopolitiskt liv med ständiga konsertturnéer. Åren 1891-94 var han bosatt i Boston och New York men återvände också därefter många gånger till USA för att undervisa men framför allt för att ge konserter. Hans musikaliska stil är inte helt lätt att beskriva; den påverkades av tidens modernism men innehåller också en form av nyklassicism. Hans musikstil utvecklades kontinuerligt inom olika genrer som opera, mest känd är "Doktor Faustus", orkesterverk, kammarmusik och verk för piano med eller utan orkester. Hans pianokonsert är den mest omfattande i repertoaren, i den 70 minuter långa konserten ingår bland annat en manskör. Av hans verk för piano solo spelas förmodligen hans Bachtranskriptioner oftast.
Vid en av sina USA-resor hade en tidigare elev till honom, Natalie Curtis, en framstående musiketnolog, visat Busoni en volym med transkriptioner av indiansk musik och detta inspirerade Busoni till två verk som bygger på indianska melodier, dels en Indiansk fantasi för piano och orkester op.44 och dels det verk som spelas på kvällens konsert, Indiansk dagbok, komponerad c:a 1915. De båda verken bygger i stor utsträckning på samma melodimaterial. I den Indianska dagboken utvecklar Busoni melodierna på ett både fantasifullt och vackert sätt i de fyra satserna.

När Antonín Dvorák 1892 erbjöds och accepterade tjänsten som direktör för konservatoriet i New York var han en av Europas mest ansedda och hyllade kompositörer. Dvorák stannade i USA till 1895 innan han återvände till Böhmen. Han trivdes mycket bra i USA, kanske allra bäst under somrarna då han bodde i det lilla samhället Spillville, en tjeckisk koloni i Iowa. I USA hade man förhoppningar om att Dvorák skulle bygga upp en nationell amerikansk musikskola. Dvorák, som värderade sitt hemlands folkmusik högt, hade dock en mycket hög uppfattning också om den folkmusik som redan fanns i USA, såväl de svartas som indianernas. Han uttryckte att den bästa grunden för en äkta amerikansk musiktradition fanns i den svarta befolkningens melodier.

I USA skrev Dvorák några av sina mest kända och älskade verk : symfonin "Från den nya världen", cellokonserten i h-moll och Stråkkvartett nr.12 F-dur op.96 "Den amerikanska". Stråkkvartetten komponerade han under två inspirerade sommarveckor i Spillville 1893. Kvartetten är fylld av spelglädje. Det folkmusikaliska inflytandet kan man höra både i form av tongångar från Dvoráks böhmiska hemland och från den amerikanska folkmusiken. Dvorák använder redan i början av första satsen en pentatonisk skala, d.v.s. den skala med fem toner, som är mycket vanlig inom folkmusiken inte bara i Amerika utan också i andra delar av världen. Vidare hör vi i t.ex. kvartettens andra sats melodilinjer som kan leda tankarna till amerikansk folkmusik.

Efter paus spelas musik av Leo Ornstein. Leo Ornstein är troligen okänd för de flesta men han får anses vara en av de verkligt intressanta musikpersonligheterna under det tidiga 1900-talet. Han föddes i Ukraina 1893 i en judisk familj och i en musikalisk miljö. En farbror till honom var kantor i en synagoga. Ornstein visade sig tidigt vara mycket musikbegåvad. Han var ett pianistiskt underbarn och redan som 10-åring antogs han som elev vid konservatoriet i S:t Petersburg, efter rekommendationer av en av den tidens stora pianister, Joseph Hoffman. Som en följd av de omfattande pogromerna mot judar i Ryssland måste han emellertid tillsammans med sin familj - och miljoner andra judar - lämna Ryssland och familjen emigrerade till USA 1906 och bosatte sig i New York.

I USA fortsatte Ornstein sina studier och han ansågs vara en mycket framstående pianist med en kommande världskarriär framför sig. Men under 1910-talet utvecklades han i en helt annan riktning. Vid sidan av pianospelet komponerade Leo Ornstein också och hans kompositioner blev allt radikalare. Hans kompositioner var starkt dissonanta och kallades "futuristiska", ett begrepp som användes beträffande en av den tidens nya konstriktningar. Kompositionerna väckte stort uppseende och också starka protester. Efter en konsert i London 1914, då Ornstein bland annat spelade egna verk, skrev en tidning: "Vi har hört odrägliga gräsligheter, uttryckta i termer av så kallad musik"! Hans därpå följande konsert ledde nästan till upplopp. Ornstein beskrev själv konserten på följande sätt: "Vid min andra konsert med mina egna kompositioner skulle jag ha kunnat spela vad som helst för jag kunde ändå inte höra pianot. Folkmassan visslade och skrek och kastade till och med upp föremål ("handy missiles") på scenen." Det mytomspunna uruppförandet av Stravinskijs Våroffer året innan framstår nästan som en idyll i jämförelse.

Under denna period utvecklade Ornstein också nya kompositionstekniker, inte minst bör hans tidiga användande av "cluster"-tekniken nämnas. "Cluster" eller "kluster" är när man samtidigt spelar ett antal toner, oftast många, som ligger direkt bredvid varandra på klaviaturen. Hans kompositioner under denna tid utmärktes ofta av stark disharmoni, en vild och oregelbunden rytmik och en våldsam dynamik, som leder tankarna till musik skriven mycket senare, t.ex. på 1950-och 60 talen. Många av Ornsteins kompositioner från 1910-talet var långt före sin tid. Hans konserter drog mycket folk och Ornstein var under denna period ett av de mest omtalade musiknamnen i USA.
Under 1920-talet förändrades Ornsteins kompositionsstil. Hans musik blev något mindre dissonant även om den fortfarande var radikal. Hans kanske främsta verk från denna tid, och kanske hans bästa verk överhuvudtaget, är pianokvintetten op.92 komponerad c:a 1927. Den består av tre långa satser, yttersatserna är något längre än den långsamma mellansatsen. Kvintetten är rytmiskt komplex och med många täta taktartsskiftningar. Det förekommer t.o.m. samtidigt olika taktarter för pianot resp. stråkarna. Den intensitet och täta melodik och rytmik som hörs i första satsens inledning kännetecknar mycket av satsen. Det kontrasterande lugnare andra temat ger associationer till en av Ornsteins viktiga inspirationskällor, den judiska folkmusiken och den synagogala musiken som han växte upp med i Ryssland. Dessa judiska melodiska influenser återkommer i kvintetten. Andra satsens tema är tydligt påverkad av östeuropeisk, s.k. chassidisk, synagogal sång och i den stegrande intensiteten under satsen kan man också höra en motsvarighet till hur intensiteten kunde stegras under den synagogala gudstjänsten. Den intensiva och komplexa tredje satsen ger associationer till den judiska folkmusiken. Man kan i sammanhanget tänka på Sjostakovitj, som ju också i stor utsträckning inspirerades av judisk folkmusik i flera av sina viktigaste verk.

Ornstein slutade att framträda som pianist i början av 1930-talet men fortsatte att undervisa, han grundade bland annat en musikskola i Philadelphia tillsammans med sin fru. Han fortsatte också att komponera, men utan att nå samma ryktbarhet som under sin ungdom. Han skrev sin sista komposition, pianosonat nr.8, vid 96 års ålder. Som äldste aktive kompositör överträffades han en del år senare av sin landsman Elliot Carter som skrev sin sista komposition 103 år gammal men när Leo Ornstein dog 2002 vid 108 års ålder var han förmodligen den äldste kompositör som någonsin levat.

Allan Kanter

30 januari, 2016 - Ung och Lovande Duor

kammarmusik-30-jan

Program

Duo Hästbacka/Persson spelade

  • Rodney Rogers (b 1953) - Lessons in the Sky
  • Fernande Decruck (1896-1954) - Sonate en ut#
  • Paul Creston (1906-1905) - Sonat op 19

Efter pausen

Duo Sandri/Gourman spelade

  • Ludvig van Beethoven (1770-1827) - 12 variationer över ett tema ur Händels "Judas Maccabeus"
  • Bohuslav Martinů (1890-1959) - Slovakiska variationer
  • Frédéric Chopin (1810-1849) - Polonaise Brillante op 3

Encore

  • Sulkhan Tsintsadze (1925-1991) - en av 5 pieces för cello & piano

Information om artister

Duo Hästbacka Persson startade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm år 2009 och består av saxofonisten Linn Persson och pianisten Christopher Hästbacka. Båda har en kandidatexamen från Musikhögskolan i Stockholm och en masterexamen, Linn från Royal College of Music i London och Christopher från Edsbergs Slott. Just nu studerar de båda på programmet Avancerad Påbyggnad i Interpretation, före detta Solistdiplom, vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm respektive Edsbergs Slott.

Individuellt har de erhållit flertalet priser i olika solisttävlingar, några värda att nämna är Svenska Steinwaytävlingen, Berlingske Tidendes Musikkonkurrence, Polstjärnepriset, Öresunds-Solist, Nordic Piano Competition, Jane Melber Prize och Stockholm International Music Competition. Tillsammans har de kvalificerat sig till final i kammarmusiktävlingen Ung och Lovande som anordnas av Kammarmusikförbundet i Sverige.

Länk till Duo Hästbacka/Perssons hemsida

Duo Sandri Gourman består av cellisten Sabina Sandri Olsson och pianisten Natalie Gourman. De började spela tillsammans 2008 efter båda hade avslutat sina studier på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Efter grundutbildningen flyttade de till London där Sabina gjorde sina Postgraduate-studier vid Royal College of Music, Natalie vid Guildhall School of Music and Drama. De har sedan dess framträtt flitigt i Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien.

2012 fick de ta emot andra pris i KMAs Kammarmusiktävling och blev särskilt utvalda av Leonidas Kavakos att delta i hans enda masterclass/festival i Aten i mars 2013. Våren 2014 blev duon antagen till den eftertraktade och prestigefyllda mästarkursen International Musicians Seminar, Prussia Cove, i Cornwall under Steven Isserlis ledning. Vintern 2015 hade de äran att framträda på Olof Palme prisets ceremoni i Riksdagen och blev även finalister i kammarmusiktävlingen Ung & Lovande.

Länk till Duo Sandri/Gourmans hemsida

Information om verk

Saxofonen uppfanns av belgaren Adolphe Sax 1842 och användes också i en del orkesterverk under 1800-talet, t.ex. i Bizets L´Arlésienne-sviter. Men det var under 1900-talet som saxofonen fick sitt genombrott, inte minst inom jazzen. Också många kompositörer inom den ”klassiska” musiken har använt saxofonen i orkesterverk och det finns också ett stort antal verk skrivna för saxofon och mindre ensembler.

Konserten borjade med en komposition av amerikanen Rodney Rogers, född 1953. Han har skrivit musik i många olika genrer. Han är verksam som lärare i komposition och innehar f.n. en professur vid Arizona State University. Lessons of Skye för sopransaxofon och piano skrevs 1985. Titeln kommer från en essä av den amerikanske forskaren och filosofen Loren Eiseley (1907-77) och är uttryck för den kunskap man kan uppnå genom att observera tillvaron på ett öppet sätt. Stycket är tredelat med en snabb inledning och avslutning och ett långsammare parti i mitten.

Fernande Decruck (1896-1954) var en fransk kompositör. Hon studerade komposition och orgelspel vid konservatorierna i Toulouse och Paris och turnerade som organist under 1920- och 1930-talen, bland annat i USA. Maken Maurice Decruck var en mångsidig musiker och spelade bland annat saxofon, klarinett och kontrabas. Han grundande också ett musikförlag, vilket underlättade för Fernande att få sina verk publicerade.
Fernande Decruck skrev mer än 40 verk för saxofon. Hennes verk föll dock i glömska efter hennes död och stycket på kvällens program, Sonate en ”ut#” (i ciss-moll) för altsaxofon och piano från 1943, återupptäcktes först flera decennier senare. Det har sedermera blivit hennes förmodligen mest spelade verk. Sonaten finns också i en version för viola och piano och det finns också en version med orkester i stället för piano. Sonaten är skriven i traditionell fyrsatsig form med en förstasats i sonatform, en långsam andra sats med beteckningen ”Noël” (med inslag från en traditionell fransk julsång), en tredje sats med beteckningen ”Fileuse” (spinnsång) och en rondoliknande final. Tonspråket är påverkat av impressionism men också av pentatoniska skalor, som förekommer mycket i utomeuropeisk musik. Romantiska tongångar kan också höras i musiken.

Paul Creston (1906-85) var en framstående amerikansk kompositör, född i New York med italiensk bakgrund. Han var autodidakt och hade alltså ingen formell musikutbildning men kom senare själv att bli en framstående kompositionslärare. Han komponerade i en mängd olika genrer och under 1940- och 50-talen var han en av de mest spelade kompositörerna i USA. Framför allt har verken för bleckblåsinstrument fått en bestående plats i repertoaren för blåsorkestrar.

Crestons Sonat för altsaxofon och piano i Ess-dur op.19 från 1939, alltså ganska tidigt i tonsättarens liv, har blivit ett standardverk inom saxofonrepertoaren. Sonaten har tre satser. Första satsen är livlig (”With vigor”) med kontrasterande längre melodilinjer. Den lugna andra satsen, ”With tranquility”, är en vacker instrumental sång med en intensivare mellandel och den avslutande satsen, ”With gaiety”, är en snabb sats som ger ett friskt och glatt intryck.

Efter paus fortsatt programmet med Beethovens 12 variationer i G-dur för violoncell och piano över ett tema ur Händels ”Judas Maccabeus”, WoO 45, komponerad 1797. (WoO betyder Werk ohne Opus, en beteckning för verk utan opusnumrering). Beethoven skrev under sitt liv ungefär 70 variationsverk, i första hand för sitt eget instrument pianot men utöver det också variationsverk för bl.a. violoncell och piano även om pianot oftast intar en dominerande roll också i dessa verk. Temat ur Händels oratorium ”Judas Maccabeus” återfinns i kören "See the conqu'ring hero comes”, som förmodligen är den mest spelade musiken ur oratoriet. Av de tolv variationerna bör inte minst den näst sista variationen nämnas, ett långspunnet Adagio.

Den tjeckiske kompositören Bohuslav Martinů (1890-1959) komponerade sina Slovakiska variationer för violoncell och piano några månader före sin död 1959 och det blev hans sista kammarmusikverk. Temat, som presenteras efter en kort pianointroduktion, bygger på den slovakiska folksången “Ked bych ja vedela” (”Om jag bara visste”), en bitter titel med tanke på att Martinu avled några månader senare. Verket innehåller fem variationer i vilka temat varieras på ett fantasifullt sätt.

Frédéric Chopin (1810-49) komponerade i stort sett enbart pianomusik, inklusive två pianokonserter och några andra verk för piano och orkester. Utöver dessa komponerade han 17 sånger för röst och piano samt några kammarmusikverk, däribland en pianotrio, en cellosonat samt det verk som spelas på kvällens konsert, Polonaise Brillante för violoncell och piano C-dur op.3 från 1829, en av hans först publicerade kompositioner. Stycket är tvådelat med en inledande introduktion som Chopin komponerade i efterhand eftersom han inte var helt nöjd med enbart polonäsdelen. Introduktionen skapar en form av förväntan inför den följande delen, där det dansanta och rytmiska polonäsmotivet återkommer mellan kontrasterande och snabbare passager.

            Allan Kanter