Kvah Logotyp
affisch-snoefrid-allhelgona

Program

Musik av Elfrida Andrée

  • "Waknen!" för blandad kör - text Viktor Rydberg
  • Tonbilder, op. 4 för solopiano
  • Tre sånger op. 8 för sång och piano
  • Fem smärre tonbilder i sammanhang, op. 7
  • Skogsrået för sång & piano - text Viktor Rydberg
  • Ur "Drömlif" för blandad kör - text Viktor Rydberg
  • "Snöfrid" - ballad för kör, solo & orkester (i version för piano)

Encore: "Waknen!" som allsång

Artister

Paulina Pfeiffer, sopran, Oscar Ekberg, piano
Nynäshamns kammarkör, Karl-Nicklas Gustavsson dirigent

paulina-pfeiffer
Paulina Pfeiffer, Foto: Studio Avant
oskar-ekberg
Oskar Ekberg, Foto: Urban Wedin
karl-nicklas-gustavsson
Karl Nicklas Gustavsson, dirigent - Foto: iliad Kulturproduktion © 2012

Länk till Paulina Pfeiffers hemsida på engelska

Länk to Oskar Ekbergs hemsida

Länk till Karl-Nicklas Gustavssons hemsida

Länk till Nynäshamns kammarkörs hemsida

Elfrida Andrée - en pionjär

elfrida-andree

Ordet ”pionjär” används ofta när man talar om Elfrida Andrée – Sveriges första kvinnliga organist och domkyrkoorganist, Sveriges första kvinnliga telegrafist, Sveriges första betydande kvinnliga tonsättare och livet igenom en stark förkämpe för kvinnors rättigheter och jämlikhet med männen.

Elfrida Andrée föddes i Visby 1841. Fadern Andreas Andrée var läkare och en politiskt radikal person med starkt liberala åsikter inte minst beträffande kvinnors rättigheter i samhället. Han var också mycket musikintresserad och musikbegåvad och när han insåg att hans två döttrar, Fredrika och den 5 år yngre Elfrida, båda var mycket musikaliska stödde han tidigt deras musikaliska utveckling och utbildning även om han favoriserade Fredrika, som valde att bli operasångerska. Fredrika (gift Stenhammar) var verksam framför allt på Kungliga Operan i Stockholm fram till sin tidiga död 1880.

Elfrida stod inte systern efter när det gällde att tidigt få en grundlig musikutbildning och 1857 - vid 16(!) års ålder - blev hon den första kvinnan i Sverige som avlade organistexamen. Hon hade då flyttat till Stockholm där hon fortsatte sin utbildning både i musikämnen och i många andra ämnen och hon utbildade sig också till telegrafist, också i detta fall som första kvinna i Sverige. Som kvinna kunde hon dock varken få tjänst som organist eller telegrafist. Elfrida Andrée drev själv dessa frågor och Riksdagen beslutade 1861 att tillåta kvinnor att tjänstgöra som organister och 1863 att få tjänst som telegrafister även om ett starkt motstånd gjorde att det dröjde ytterligare några år innan telegrafistyrket öppnades i praktiken för Elfrida.

Elfrida Andrée var redan från unga år starkt engagerad i att stärka flickors och kvinnors rättigheter i samhället och hon visade tidigt en stor beslutsamhet med att genomföra det hon bestämt sig för. Hon beskrevs redan som ung som kritisk, otålig, frispråkig och orädd.

Efter att ha tjänstgjort som organist i Stockholm 1861-67 fick hon 1867, vid 26 års ålder, den ansedda tjänsten som domkyrkoorganist i Göteborg, en tjänst hon innehade fram till sin död 1929 även om hon 1921, alltså från 80 års ålder (!), blev tjänstledigt p.g.a. hälsoskäl.
I Göteborg uppnådde hon också på andra sätt stora framgångar i sin musikaliska verksamhet, både som tonsättare och som utövande musiker, inte minst som dirigent. Hon ledde bland annat under många år hundratals s.k. ”folkkonserter” som med ambitiösa konsertprogram riktade sig i första hand till arbetare. För Elfrida Andrée var frågan om alla människors rätt till bildning och utbildning en av de viktigaste hörnstenarna i hennes världsbild.

Elfrida Andrée komponerade under större delen av sitt liv. Hennes omfattande verkförteckning upptar orkesterverk, däribland två symfonier, av vilka fr.a. nr.2 i a-moll speciellt bör nämnas, en mängd kammarmusik, t.ex. en fin pianokvintett, pianosonater och andra verk för piano och ett stort antal orgelverk, däribland en orgelsymfoni som anses vara ett av hennes bästa verk. Inom vokalmusiken kan nämnas ett antal sånger, operan ”Fritiofs Saga”, en omfattande mässa, ”Den svenska mässan”, och andra körverk, inte minst ”Snöfrid” som blev hennes mest framförda verk. Elfrida Andrée hade under lång tid en viktig roll i svenskt musikliv och först under senare decennier har hon på nytt börjat uppmärksammas efter förtjänst.

Allan Kanter

Några frågor till Karl Nicklas Gustavsson om kvällens konsert:

Varför spelar ni enbart verk av Elfrida Andrée?
I och med att vi bestämde oss för att göra Balladen Snöfrid som var hennes stora genombrott och i särklass mest spelade verk så kändes det naturligt att försöka få ihop ett program med bara Andrée.

Vilken betydelse tycker du Elfrida Andrée haft för svenskt musikliv och inte minst för kvinnornas roll i musiklivet?
Elfrida var den första kvinnliga tonsättaren som bröt sig ur den musikaliska salongen, den första som skrev och dirigerade orkesterverk och hon var den första kvinnan att nå en hög position i svenskt musikliv. På så vis blev hon säkerligen en förebild, men samtidigt var det ju så att det liberala borgerskapets feminism kom av sig och att hon i egentlig mening inte fick några efterföljare. Det är svårt att bedöma vad bristen på efterföljare berodde på, men kanhända hänger det samman med att salongskulturen upphörde och att musiklivet institutionaliserades – att det är enklare att påverka en liten sfär av vänner än ett samhälles samlade fördomar.

Vilken var din utgångspunkt när du satte samman kvällens program?
Programmet visar lite olika sidor hos Andrée. Om vi börjar med körstyckena så är Waknen! en utåtriktad och lättsmält slagdänga i en för tiden populär stil medan Ur ”Drömlif” är mycket introvert och hör till det mest säregna hon skrev. Sången ”Skogsrået” är stilistiskt närbesläktad med ”Snöfrid” och har en omisskännlig nordisk klang med lite stänk av Wagner/von Weber medans sångerna och i viss mån pianostyckena anknyter till A.F Lindblad och Felix Mendelssohn.

Kan du berätta lite om verken som spelas i kväll och framför allt om Snöfrid?
Ur ”Drömlif” börjar med en lågmäld sorgmarsch som följs av ett naturlyriskt, naivistiskt stycke i tretakt med starkt kontrasterande reflekterande mellandel som utmynnar i eufori, allt inom loppet av någon minut. Det avslutande stycket har en reciterande solostämma som ackompanjeras av en lågmäld koral i understämmorna. Musiken präglas av lågmäldhet och vemod ända tills dess att ljuset inträder på bråkdelen av en sekund och vi hamnar i en gnistrande final. Det som är mest slående i dessa småstycken är hur hon lyckas åstadkomma akuta skiftningar i stämningslägen utan att förlora den musikaliska linjen. I mitt tycke hör de till det absolut bästa i svensk körlyrik.

Balladen ”Snöfrid” fick i stort sett status av standardrepertoar under Andrées levnad och framfördes minst ett hundratal gånger från uruppförandet 1879 fram till slutet av 1920-talet. Klaverutdraget trycktes 1884 av Musikaliska Konstföreningen men partitur och stämmor kom aldrig i tryck så det var nog förhållandevis vanligt att verket framfördes med piano. Att ”Snöfrid” blev så populärt hade nog flera orsaker, det är förhållandevis kort, det är slagkraftigt, relativt enkelt att framföra med amatörorkester och kunde läggas in i program med annan repertoar, ofta som avslut. Det största problemet när man framför verket idag är Viktor Rydbergs text eftersom vi nutidsmänniskor i stort sett tappat alla valörer i Rydbergs språk. Man begriper inte vad han menar och störs lätt av det som låter grötrim, exempelvis att ”stormens larm” rimmas med ”fönsterkarm”. Men om man trotsar texterna ett tag så kommer man in i en färgrik och säregen musikalisk värld som går i hand med texten. Som jag ser det så borde det finnas goda möjligheter att återupprätta ”Snöfrid” i standardrepertoaren – om det bara görs lite oftare än vart 90:e år så kommer det att hitta tillbaka av sig självt för det är enastående färgrik och trevlig musik.