Kvah Logotyp

Weberkvartetten och Bengt Forsberg spelade kammarmusik med amerikansk anknytning

kammarmusik20-feb

Program

Antonin Dvorák (1841-1904) - Stråkkvartett nr 12, "den amerikanska"
Ferruccio Busoni (1866-1924) - "Indiansk dagbok" för piano
Paus
pre-extra nummer Sergei Rachmaninoff (1873-1943) - Prelude nr 16 i G-dur, op 32:5
Leo Ornstein (1893-2002) - Pianokvintett, op 92

Artister

weberkvartetten
Photo: Carl-Johan Erik Bladin

Weberkvartetten - med medlemmarna Ronnie Weber, violin I, Ellinor Weber, violin II, Patrik Eriksson, viola och Bekhbat Tsagaanchuluun, cello - grundades 2005 och vann "Ung och Lovande" detta år. De turnerar regelbundet i Sverige och även utomlands, spelar in för radio och TV och har deltagit i flera välrenommerade festivaler, både i Sverige och i övriga Europa.
Weberkvartetten har spelat i Kammarmusikens Vänners serie en gång tidigare, i Katarina kyrka i februari 2015 under dess att Allhelgonakyrkan var stängd för renovering, men detta blir deras förste framträdande i Allhelgonakyrkan.

Länk till Weberkvartettens hemsida

bengt

Bengt Forsberg, piano, är konstnärlig ledare för kammarmusik i Allhelgonakyrkan. Se mer information i Om KVAH.

Information om verken

Kvällens konsertprogram kan ses som en fortsättning på föreningens kammarmusikfestival för några år sedan med temat "Musik från Amerika". Många av de mest kända europeiska tonsättarna under senare delen av 1800-talet och naturligtvis under 1900-talet reste till USA och många bosatte sig också där, under en period eller varaktigt. Både Busoni och Dvorák var under några år på 1890-talet bosatta i USA medan den betydligt mindre kände Leo Ornstein som 15-åring emigrerade tillsammans med sin familj 1906 och sedan stannade i USA under resten av sitt mycket långa liv (se vidare nedan).

Feruccio Busoni är en av den italienska musikens intressantaste namn, framstående både som kompositör och som en av sin tids främsta pianister. Med Italien och sedan Berlin som utgångspunkter levde han ett mycket kosmopolitiskt liv med ständiga konsertturnéer. Åren 1891-94 var han bosatt i Boston och New York men återvände också därefter många gånger till USA för att undervisa men framför allt för att ge konserter. Hans musikaliska stil är inte helt lätt att beskriva; den påverkades av tidens modernism men innehåller också en form av nyklassicism. Hans musikstil utvecklades kontinuerligt inom olika genrer som opera, mest känd är "Doktor Faustus", orkesterverk, kammarmusik och verk för piano med eller utan orkester. Hans pianokonsert är den mest omfattande i repertoaren, i den 70 minuter långa konserten ingår bland annat en manskör. Av hans verk för piano solo spelas förmodligen hans Bachtranskriptioner oftast.
Vid en av sina USA-resor hade en tidigare elev till honom, Natalie Curtis, en framstående musiketnolog, visat Busoni en volym med transkriptioner av indiansk musik och detta inspirerade Busoni till två verk som bygger på indianska melodier, dels en Indiansk fantasi för piano och orkester op.44 och dels det verk som spelas på kvällens konsert, Indiansk dagbok, komponerad c:a 1915. De båda verken bygger i stor utsträckning på samma melodimaterial. I den Indianska dagboken utvecklar Busoni melodierna på ett både fantasifullt och vackert sätt i de fyra satserna.

När Antonín Dvorák 1892 erbjöds och accepterade tjänsten som direktör för konservatoriet i New York var han en av Europas mest ansedda och hyllade kompositörer. Dvorák stannade i USA till 1895 innan han återvände till Böhmen. Han trivdes mycket bra i USA, kanske allra bäst under somrarna då han bodde i det lilla samhället Spillville, en tjeckisk koloni i Iowa. I USA hade man förhoppningar om att Dvorák skulle bygga upp en nationell amerikansk musikskola. Dvorák, som värderade sitt hemlands folkmusik högt, hade dock en mycket hög uppfattning också om den folkmusik som redan fanns i USA, såväl de svartas som indianernas. Han uttryckte att den bästa grunden för en äkta amerikansk musiktradition fanns i den svarta befolkningens melodier.

I USA skrev Dvorák några av sina mest kända och älskade verk : symfonin "Från den nya världen", cellokonserten i h-moll och Stråkkvartett nr.12 F-dur op.96 "Den amerikanska". Stråkkvartetten komponerade han under två inspirerade sommarveckor i Spillville 1893. Kvartetten är fylld av spelglädje. Det folkmusikaliska inflytandet kan man höra både i form av tongångar från Dvoráks böhmiska hemland och från den amerikanska folkmusiken. Dvorák använder redan i början av första satsen en pentatonisk skala, d.v.s. den skala med fem toner, som är mycket vanlig inom folkmusiken inte bara i Amerika utan också i andra delar av världen. Vidare hör vi i t.ex. kvartettens andra sats melodilinjer som kan leda tankarna till amerikansk folkmusik.

Efter paus spelas musik av Leo Ornstein. Leo Ornstein är troligen okänd för de flesta men han får anses vara en av de verkligt intressanta musikpersonligheterna under det tidiga 1900-talet. Han föddes i Ukraina 1893 i en judisk familj och i en musikalisk miljö. En farbror till honom var kantor i en synagoga. Ornstein visade sig tidigt vara mycket musikbegåvad. Han var ett pianistiskt underbarn och redan som 10-åring antogs han som elev vid konservatoriet i S:t Petersburg, efter rekommendationer av en av den tidens stora pianister, Joseph Hoffman. Som en följd av de omfattande pogromerna mot judar i Ryssland måste han emellertid tillsammans med sin familj - och miljoner andra judar - lämna Ryssland och familjen emigrerade till USA 1906 och bosatte sig i New York.

I USA fortsatte Ornstein sina studier och han ansågs vara en mycket framstående pianist med en kommande världskarriär framför sig. Men under 1910-talet utvecklades han i en helt annan riktning. Vid sidan av pianospelet komponerade Leo Ornstein också och hans kompositioner blev allt radikalare. Hans kompositioner var starkt dissonanta och kallades "futuristiska", ett begrepp som användes beträffande en av den tidens nya konstriktningar. Kompositionerna väckte stort uppseende och också starka protester. Efter en konsert i London 1914, då Ornstein bland annat spelade egna verk, skrev en tidning: "Vi har hört odrägliga gräsligheter, uttryckta i termer av så kallad musik"! Hans därpå följande konsert ledde nästan till upplopp. Ornstein beskrev själv konserten på följande sätt: "Vid min andra konsert med mina egna kompositioner skulle jag ha kunnat spela vad som helst för jag kunde ändå inte höra pianot. Folkmassan visslade och skrek och kastade till och med upp föremål ("handy missiles") på scenen." Det mytomspunna uruppförandet av Stravinskijs Våroffer året innan framstår nästan som en idyll i jämförelse.

Under denna period utvecklade Ornstein också nya kompositionstekniker, inte minst bör hans tidiga användande av "cluster"-tekniken nämnas. "Cluster" eller "kluster" är när man samtidigt spelar ett antal toner, oftast många, som ligger direkt bredvid varandra på klaviaturen. Hans kompositioner under denna tid utmärktes ofta av stark disharmoni, en vild och oregelbunden rytmik och en våldsam dynamik, som leder tankarna till musik skriven mycket senare, t.ex. på 1950-och 60 talen. Många av Ornsteins kompositioner från 1910-talet var långt före sin tid. Hans konserter drog mycket folk och Ornstein var under denna period ett av de mest omtalade musiknamnen i USA.
Under 1920-talet förändrades Ornsteins kompositionsstil. Hans musik blev något mindre dissonant även om den fortfarande var radikal. Hans kanske främsta verk från denna tid, och kanske hans bästa verk överhuvudtaget, är pianokvintetten op.92 komponerad c:a 1927. Den består av tre långa satser, yttersatserna är något längre än den långsamma mellansatsen. Kvintetten är rytmiskt komplex och med många täta taktartsskiftningar. Det förekommer t.o.m. samtidigt olika taktarter för pianot resp. stråkarna. Den intensitet och täta melodik och rytmik som hörs i första satsens inledning kännetecknar mycket av satsen. Det kontrasterande lugnare andra temat ger associationer till en av Ornsteins viktiga inspirationskällor, den judiska folkmusiken och den synagogala musiken som han växte upp med i Ryssland. Dessa judiska melodiska influenser återkommer i kvintetten. Andra satsens tema är tydligt påverkad av östeuropeisk, s.k. chassidisk, synagogal sång och i den stegrande intensiteten under satsen kan man också höra en motsvarighet till hur intensiteten kunde stegras under den synagogala gudstjänsten. Den intensiva och komplexa tredje satsen ger associationer till den judiska folkmusiken. Man kan i sammanhanget tänka på Sjostakovitj, som ju också i stor utsträckning inspirerades av judisk folkmusik i flera av sina viktigaste verk.

Ornstein slutade att framträda som pianist i början av 1930-talet men fortsatte att undervisa, han grundade bland annat en musikskola i Philadelphia tillsammans med sin fru. Han fortsatte också att komponera, men utan att nå samma ryktbarhet som under sin ungdom. Han skrev sin sista komposition, pianosonat nr.8, vid 96 års ålder. Som äldste aktive kompositör överträffades han en del år senare av sin landsman Elliot Carter som skrev sin sista komposition 103 år gammal men när Leo Ornstein dog 2002 vid 108 års ålder var han förmodligen den äldste kompositör som någonsin levat.

Allan Kanter