Kvah Logotyp

Program

Joseph Haydn (1732-1809) - Stråkkvartett nr 32 C-dur, op 33:3
Judith Weir (f 1954) - Stråkkvartett
Paus
Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) - Stråkkvartett nr 7 fiss-moll, op 108
Philip Glass (f 1937) - Stråkkvartett nr 4

Extra nummer:
Scherzo < Haydns Stråkkvartett nr 32 C-dur

Artister

malvakvartetten
Foto: Peter Lloyd

MalvaKvartetten bildades år 2008 på Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet. 2010 blev de antagna till utbytesstudier vid Hochschule für Musik 'Hans Eisler' i Berlin som första ensemble på kandidatnivå. 2013 medverkade MalvaKvartetten som finalister i Kammarmusikförbundets Ung & Lovande tävling. Kvartetten består av Linnea Hällqvist och Knapp Brita Pettersson: violin,
Maria Jonsson: viola och Maja Molander; cello.

Länk till MalvaKvartettens hemsida

Under festivalerna 2014 och 2015 har MalvaKvartetten framträtt med barnföreställningen Glad i magen, arg i tårna! och i februari 2015 i ett medlemsprogram för Kammarmusikens Vänner med musik av Purcell, Barber och Petteris Vasks.
Detta är första framträdande i Allhelgonakyrkan.

En stråkkvartettresa i tid och rum

kompositoer

Stråkkvartetten är en av grundpelarna inom kammarmusiken. Kvällens konsert blir en stråkkvartettresa i tiden - från Haydns 1700-tal till slutet av 1900-talet - och i rummet – till Österrike, England, Ryssland och USA.

Joseph Haydn (1732-1809) har kallats för stråkvartettens fader. Han skrev totalt 83 stråkkvartetter åren 1763-1802. De sex kvartetterna i opus 33 komponerades 1781 och brukar kallas för de ”Ryska kvartetterna” eftersom de tillägnades den ryske storfursten Paul. I dessa kvartetter har den wienklassiska formen nått sin första höjdpunkt och Haydn sa själv att kvartetterna var skrivna på ett helt nytt sätt. I några av kvartetterna ersatte Haydn den traditionella menuettsatsen med den nya satsbeteckningen Scherzo eller Scherzando. Scherzot blev ju senare en av de grundläggande satsformerna i sonater och symfonier.

Stråkkvartett nr.39 i C-dur op.33:3 ”Fågelkvartetten” är en Haydns mest uppskattade kvartetter. I den vackra första satsen hör vi snart en av de ”kvittrande” utsmyckningar som har gett kvartetten dess namn. Sådana utsmyckningar återkommer vid flera andra tillfällen i kvartetten. Andra satsen har beteckningen Scherzando men tempot Allegretto är samma som i en traditionell menuettsats. Den därpå följande Adagio-satsen är en vacker sångbar sats med utsmyckningar i första fiolen som också kan associera till fågelkvitter. Den avslutande satsen är ett snabbt Rondo. I ett rondo återkommer det först presenterade huvudtemat omväxlande med andra temata. I denna sats kan man höra att Haydn inspirerats av romsk folkmusik, något som han återkom till i flera andra kompositioner.

Judith Weir är engelska, född 1954 i Cambridge, men med skotska föräldrar. Hon började spela oboe innan hon övergick till tonsättarbanan. Hon fick sin utbildning på bland annat universiteten i Cambridge och Glasgow och i Tanglewood, USA och bland hennes lärare fanns kända kompositörer som John Taverner och Gunther Schuller. Judith Weir har efterhand framträtt som en av Storbritanniens ledande tonsättare och 2014 utsågs hon till att efterträda Peter Maxwell Davies som ”Master of the Queen’s Music”, den första kvinna som fått detta hedersuppdrag som tidigare innehafts av bland andra Elgar och Arnold Bax.

Judith Weir har komponerat inom många olika genrer men har nog blivit mest känd för sina operor och annan vokalmusik. Operorna har spelats i ett antal olika länder men är förmodligen obekanta för de flesta av oss här. Men Weir har också skrivit mycket instrumentalmusik. Weirs stil har delvis jämförts med Benjamin Brittens och den är inte utpräglat atonal. De flesta av hennes verk har namngivna titlar men det gäller inte hennes Stråkkvartett, komponerad 1990 för Endellionkvartetten. Kvartetten har tre satser som spelas utan paus. Alla tre satserna utgår från melodifragment i sånger som Weir komponerade tidigare. De båda första satserna bygger på medeltida spanska romanser medan sista satsen har inspirerats av en skotsk ballad. Verket har en lyrisk grundstämning men med ökad intensitet i de båda sista satserna.

Dmitrij Sjostakovitjs 15 stråkkvartetter får anses vara det viktigaste bidraget inom genren under hela 1900-talet - tillsammans med Béla Bartóks sex stråkkvartetter. Sjostakovitj komponerade stråkkvartetterna mellan 1938 och 1974 och under större delen av denna tid stod han under stark politisk och också mänsklig press, framför allt under Stalinperioden men också därefter. Stråkkvartetterna speglar på samma sätt som symfonierna Sjostakovitjs utveckling som kompositör även om kvartetterna inte innehåller lika många stilförändringar som de till formatet mycket mer omfattande symfonierna. Men stråkkvartetterna innehåller en värld av djupgående uttryck och starka känslor. Också formellt är de mycket varierade – antalet satser, längden på satserna och satsernas uppbyggnad skiftar mycket mellan och inom kvartetterna.

Stråkkvartett nr.7 i fiss-moll op.108 från 1960 innebar i viss mån en vändpunkt i Sjostakovitjs kvartettskapande. De sex första var samtliga skrivna i durtonarter med utgångspunkt från att kvartetterna skulle följa en bestämd tonartsordning men med den sjunde kvartetten i fiss-moll övergav Sjostakovitj detta och övergick till en tonart i moll. Kvartetten skrevs till minne av hans tidigare hustru Nina som avled 1954 men som skulle ha fyllt 50 år 1960. Sjostakovitj uttryckte sin sorg genom att välja tonarten fiss-moll som ofta förknippas med smärta och lidande. De tre satserna i den korta kvartetten spelas attacca, d.v.s. utan paus mellan satserna. Första satsen inleds med ett ironiskt och kvickt motiv innan satsen övergår i ett något mer intensivt avsnitt med mycket pizzicatospel. Den långsamma andra satsen kännetecknas av elegiska stämningar. Den avslutande satsen börjar intensivt och energiskt men avslutas i en mer kontemplativ stämning som återknyter till andra satsen.

Philip Glass (f.1937) är, tillsammans med bl.a. Steve Reich, John Adams, Terry Riley - och eventuellt också Arvo Pärt, en av de främsta tonsättarna inom den minimalistiska skolan. Inom minimalismen använder tonsättarna mycket begränsade uttryckssätt i det musikaliska materialet. Musiken får ett starkt repetitivt uttryck – rytmer, intervall och melodifragment kan upprepas i nästan oändlig omfattning med mycket små variationer i uttryck och i dynamik men de små förändringarna kan ändå medföra att man upplever en successiv förändring i musiken. Minimalistiska verk kan trots - eller kanske på grund av! - den skenbara monotonin vara fyllda av en stark inre utveckling.

Glass föddes i Baltimore och studerade komposition och pianospel på bland annat Juilliard School of Music i New York i början av 1960-talet. Viktig var också den kompositionsutbildning han fick av Darius Milhaud och framför allt Nadia Boulanger i Paris i mitten av 1960-talet. Under denna tid kom han också i kontakt med den indiska sitarspelaren Ravi Shankar, vars musik kom att få en stor påverkan på Glass. Indisk musik och buddism har sedan dess varit viktiga influenser för Philip Glass´ skapande.

Glass har komponerat musik inom många olika genrer och hans musik har delvis blivit mycket framförd: musik till många filmer, teatermusik, operor, däribland de s.k. porträttoperorna ”Einstein on the Beach”, ”Satyagraha” och ”Akhnaton”, annan vokalmusik för soloröster och kör samt instrumentalmusik i många former: tio symfonier och många andra orkesterverk, pianoverk och verk för olika kammarensembler. Han har hittills komponerat sex stråkkvartetter, den första 1966 och den senaste 2013. Stråkkvartett nr 4 ”Buczak” komponerades 1989. Precis som Sjostakovitjs sjunde stråkkvartett är denna kvartett skriven till minnet av en avliden person. Konstnären Brian Buczak, som dog i aids 1987, var en nära vän till Philip Glass och den tresatsiga kvartetten har en huvudsakligen återhållsam och sorgsen stämning. Tonspråket kan på en del ställen leda tankarna till t.ex. Beethoven, Schubert. Dvorak eller Debussy men naturligtvis gestaltat i Glass´ minimalistiska stil. I första satsen sker en utveckling och förändring av det material som presenteras i början av satsen innan vi i slutet av satsen är tillbaka i den inledande grundstämningen. Andra satsen har mer karaktär av en sorgesång medan den tredje satsen skiftar mellan mer långsamma och utdragna fraser och mer snabba och intensiva innan satsen klingar ut i rofyllda durackord. Kvartetten inbjuder i hög grad till en inre resa.

Allan Kanter