Kvah Logotyp
2016-11-12-affisch

Program

Max Reger (1873-1916) - Andante ur Svit nr 2 g-moll för viola solo op. 131d
Sten Broman (1902-1983) – Fantasi, fuga och koral för viola och piano
Clara Schumann (1819-1896) – Sånger

Paus

Johannes Brahms (1833-1897) – Två sånger för alt, viola och piano, op.91
Robert Fuchs (1847–1927) - Violasonat
Extra nummer - Johannes Brahms - Wiegenlied

Medverkande

Mina Fred: viola, Ann Hallenberg: mezzosopran,
Bengt Forsberg: piano

mina-fred
Mina Fred
ann-hallenberg-foto-oerjan-jakobsson
Ann Hallenberg, Foto Örjan Jakobsson
bengt-kopia
Bengt Forsberg, Foto: Arto Tulima

Mer information om artisterna

Ann Hallenberg, mezzosopran, framträder regelbundet i de stora operahusen över hela Europa. I hennes repertoar ingår ett stort antal roller av Rossini, Mozart, Gluck, Massenet, Händel, Vivaldi och Monteverdi. Lika hemtam är hon på konsertscenen och hon gör ofta framträdanden i konserthus och på festivaler i såväl Europa som i USA. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.
Länk till Anns facebook sida

Mina Fred, altfiol, är mycket aktiv på konsertfronten framför allt i Danmark, som kammarmusiker, solist och orkestermusiker, men även ofta i England, Sverige och Norge. Sedan 2004 är Mina ansvarig för konsert-säsongen på Kirsten Kjaer Museet, Frøstrup, Danmark, där hon årligen anordnar cirka 30 kammar-konserter, workshops och en kammarmusik festival. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.
Länk till Minas hemsida

Bengt Forsberg, piano, är KVAHs konstnärlig ledare. Se mer information i Om oss

Mer information om programmet

Altklangen står i centrum under kvällens konsert - liksom på en konsert föregående höst i Allhelgonakyrkan. Kanske inbjuder höstkvällarnas stämningar speciellt till att lyssna på altröstens och altfiolens mörkare klanger? Kvällens sångerska Ann Hallenberg är visserligen mezzosopran men detta röstläge passar ju också mycket bra att förena med Mina Freds altfiol och Bengt Forsbergs pianospel i Brahms´ vackra sånger för altröst, altfiol och piano, det verk i vilket kvällens tre artister framträder tillsammans.

Men programmet inleds med en improvisation av Mina Fred och Bengt Forsberg. Därefter spelar Mina Fred en sats ur den andra av Max Regers tre solosviter för viola op.131d. Max Reger (1873-1916) var en av de största tyska tonsättarna under senromantiken men 100-årsminnet av hans död har i alla fall i Sverige nästan helt förbigåtts. Reger skrev, förutom många andra verk, ett stort antal kammarmusikverk, inklusive soloverk för olika stråkinstrument, i en omfattning och, när det gäller soloverken för stråkinstrument, av en kvalitet som knappast hade förekommit sedan Bach. Regers sviter för soloviola, som skrevs 1915, får räknas som en av höjdpunkterna inom genren och den vackra Andantesatsen ur den andra sviten visar Regers påverkan av Bach.

Kvällens andra kompositör är åtminstone för något äldre generationer en välkänd svensk musikpersonlighet som numera dock förekommer ytterst sällan på konsertprogrammen. Sten Broman (1902-83) är kanske mest ihågkommen som frågeledare i TV-musikfrågeprogrammet Kontrapunkt under 1960 och 70-talen. Denne excentriske person var dock verksam i svenskt musikliv redan från 1920-talet, känd som musikrecensent, kompositör, stråkmusiker med violan som huvudinstrument, Berwaldforskare, företrädare för nyskriven musik, radiopersonlighet men också omtalad för en underkänd doktorsavhandling, färgrika kostymer, gastronom, globetrotter, författare till en misslyckad erotisk roman m.m. Många strängar fanns på hans lyra. Till Sten Bromans favoritkompositörer hörde för övrigt Brahms – och också Reger.
Sten Bromans kompositioner kan grovt delas in i två perioder, den första under framför allt senare delen av 1920-talet och 1930-talet med inte minst verk för mindre besättningar. Broman var under denna tid bland annat verksam som violaspelare i olika kammarensembler. En andra intensiv kompositionsperiod inföll under 1960- och 1970-talen då Broman komponerade många symfonier. Kvällens verk Fantasi, fuga och koral för viola och piano skrevs 1949 under en period när Broman mest var sysselsatt med att skriva musik i andra genrer. Den inledande fantasin är ett långsamt Andante molto moderato som följs av en snabb och spänstig fuga innan koralen avslutar verket i ett bredare Allegro maestoso-tempo. I verket hör man påverkan från Reger och också från en annan av Sten Bromans husgudar, Paul Hindemith.

Kvinnliga tonsättare har under senare decennier blivit alltmer uppmärksammade, också i vår kammarmusikförening, och en av våra sommarfestivaler hade som tema musik av båda makarna Schumann. Clara Schumann (1819-96) var den kanske främsta kvinnliga musikern i sin generation men som många andra kvinnor under denna tid kom hon att stå i skuggan av sin mer berömde man så länge han levde. Men Clara Schumann var en av sin tids mest framstående pianister och hennes vänskap med och inflytande på Johannes Brahms har också spelat en viktig roll i musikhistorien.

De flesta av Clara Schumanns kompositioner skrevs innan hon 1840 gifte sig med Robert Schumann. Hon hette dessförinnan Clara Wieck. Hennes verkförteckning innehåller framför allt pianostycken och sånger men numera framförs ganska ofta också pianokonserten i a-moll från 1836 och pianotrion i g-moll från 1846. I kväll hör vi fyra sånger, inledningsvis ”Liebst du um Schönheit” op.12:2 från 1841. Titeln väcker associationer till Gustav Mahlers berömda sång med samma titel till text av Friedrich Rückert. I Clara Schumanns tonsättning om kärlekens väsen förtätas uttrycket i de sista radernas ”älska mig om du älskar mig av kärlek, älska mig för evigt för så älskar jag dig”. Följande sång, ”Am Strande” från 1840, med ursprunglig text av den engelske diktaren Robert Burns, anses vara en av Clara Schumanns bästa sånger, en intensiv och passionerad kärleksförklaring till Robert Schumann skriven några månader efter deras giftermål. ”An einen lichten Morgen” op. 23:2 skrevs 1853, alltså senare än de övriga tre sångerna i kvällens konsert. Den ingår i en samling av sex sånger i den österrikiske författaren Hermann Rolletts roman ”Jucunde”. Clara Schumanns tonsättning speglar diktens naturlyriska innehåll. Avslutningsvis hör vi ”Lorelei” från 1843 som är en tonsättning av en berömd dikt av Heinrich Heine om den sköna jungfrun som satt på klippan Lorelei vid floden Rhen och med sin sång drev de sjöfarande på floden att gå under vid klippan. Clara Schumanns tonsättning är dramatisk och intensiv, inte minst i pianots upprepade oroliga rörelser. Clara Schumanns uttrycksfulla och vackra sånger fångar på ett koncentrerat sätt texternas stämningar på ett sätt som knappast står maken Roberts sånger efter.

Efter pausen följer Johannes Brahms´ (1833-97) två sånger för altröst, viola och piano op.91. Både altröstens och altfiolens klang stod Johannes Brahms nära. Ett välbekant exempel är den storartade Rapsodin för alt, manskör och orkester och violan var nog det stråkinstrument han tyckte mest om – precis som f.ö. Mozart. De båda sångerna i op.91 är speciellt knutna till två av Brahms nära vänner - violinisten Joseph Joachim, som också var en utomordentlig violaspelare, och Joachims fru Amalie Schneeweiss, som var sångerska, närmare bestämt mezzosopran. De båda sångerna är skrivna vid helt olika tidpunkter och dessutom ingår de i op. 91 i omvänd tidsordning. Opus 91:1, ”Gestillte Sehnsucht”, till text av Friedrich Rückert, komponerades 1884 när en svår kris hade uppstått i makarnas äktenskap och med denna sång försökte Brahms bidra till en försoning mellan dem. Det blev dock skilsmässa och i denna tog Brahms Amalie Schneeweiss parti, vilket ledde till en långvarig brytning med Joachim.

”Geistliches Wiegenlied” op. 91:2 (text: Emanuel Geibel), komponerades c:a 1864 som en gåva till de då nygifta makarna. ”Geistliches Wiegenlied” inleds med samma melodi som en välkänd julsång med texten ”Joseph, lieber Joseph mein” och utgör på detta sätt en hyllning till Joseph Joachim. Texten i ”Geistliches Wiegenlied” anknyter till julen. Denna sång innehåller något mer dramatiska avsnitt än den huvudsakligen lugna ”Gestillte Sehnsucht” med naturlyrisk text. I båda sångerna visar Brahms sitt mästerskap i att förena uttrycket i den varma kvinnliga rösten med violans vackra klang och med pianot.

Kvällens konsert avslutas med en violasonat av den numera sällan spelade Robert Fuchs (1847-1927) men Fuchs var en välkänd kompositör i 1800-talets Wien och en av de få kompositörer som Brahms uttalade sig berömmande om. Robert Fuchs var född i Österrike och bodde större delen av sitt liv i Wien, där han studerade och sedan undervisade vid Musikkonservatoriet. Att han inte spelades i större utsträckning berodde i stor utsträckning på att han själv inte framhävde sina verk eller ansträngde sig för att få dem framförda. Han komponerade i många olika genrer, bland annat två operor, men framför allt kammarmusik och annan instrumentalmusik, däribland symfonier. Speciellt uppskattade blev hans fem serenader för liten orkester. Sonaten för viola och piano i d-moll op.86 skrevs 1899 och den hör hemma i 1800-talets klassicistiskt-romantiska tradition med ett ibland återhållsamt men förädlat tonspråk. I den inledande satsen, sonatens längsta, är tonspråket huvudsakligen mörkt men med vissa ljusare inslag. Andra satsens korta inledande punkterade fraser och melodik övergår i en rörligare mittendel innan det inledande avsnittet återkommer. Den avslutande tredje satsen är mer intensiv än de båda första även om Fuchs inte heller här överger sin huvudsakligen måttfulla stil fram till de mer intensiva sluttakterna.

Allan Kanter