Kvah Logotyp

Vi upplevde en kväll med ljuvlig gitarrmusik framförde av Celia Linde.

Program

Francisco Tárrega (1852-1909) - Capricho Arabe
Celia Linde - Turkish Ambiance (after Suat Sayin)
Joaquin Malats (1872-1912) - Serenata Espagnol
Celia Linde - Epilogue
Celia Linde - Fontaine Bleue (hommage a Django Reinhardt)
Leo Brouwer (f. 1939) Guajira Criolla
Celia Linde - Contemplation
Leo Brouwer - Danza Caraceristica
Tommie Haglund (f. 1959) - Bortom Avsked (tillägnad Celia Linde)
Sofija Gubajdulina (f. 1931) - Serenade
Celia Linde - Highway to the Pacific, Rumba Surprise, China Impression
Gentil Montaña (1942-2011) - Suite Colombiana nr 2, El Porro
Pablo Escobar (f. 1900) - Chopi (Danza Paraguaya)

Medverkande

Celia Linde: gitarr

celialind

Här är en länk till Celias hemsida. www.celialinde.se

Mer information om artisten

Celia Linde utbildades på Malmö Musikhögskola och Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Därefter fortsatte hon sina studier i sydamerikansk gitarrmusik vid Manhattan School of Music för den brasilianske gitarristen Carlos Barbosa-Lima. Sedan dess är Celia Linde en vida efterfrågad gitarrist som turnerar i Europa och USA. Hon har bland annat framträtt som solist i kända konsertsalar som Weill Recital Hall i Carnegie Hall, 92 Street Y, Bacon Theatre och The Ballroom i New York. Vidare, i Southbank Centre, London, samt i konserthusen i Stockholm, Göteborg, Norrköping och många andra städer. Hon har även gjort radioframträdanden hos BBC i London och WNYC i New York.
Detta var hennes förste framträdende i Allhelgonakyrkan.

Mer information om programmet

Francisco Tárrega fick studera såväl piano som gitarr då hans gitarrspelande pappa var orolig för att gitarr inte längre var på modet runt 1860. Men hans kompositionslärare Emilio Arrieta blev så
imponerad av Tárregas gitarrspel att han övertalade honom att satsa på just gitarren. Tárrega kallas ofta för fadern till modernt klassiskt gitarrspel. Detta delvis p.g.a. sina över 80 originalkompositioner och över 100 arrangemang men kanske främst för sina tekniska bidrag, som bl.a. utvecklingen av tremolotekniken i sin Recuerdos de la Alhambra. I dag hör vi hans Capricho árabe från 1892 som framfördes på hans egen begravning.

Celia Linde studerade för Per Olof Johnson på Malmö musikhögskola. När jag talar med Linde om hennes egna kompositioner kommer många bilder fram, gärna från resor. Turkish Ambiance från 2010 är en kärlekssång, fritt efter ett stycke av turken Suat Sayin (1932-2006). Både den närmast filmiska Epilogue och den långsamma tangoliknande Fontaine Bleue skrevs cirka 2000. De kom till efter ett besök i Fontainebleau utanför Paris under en Django Reinhardt-festival. Sedan Linde besökt Djangos grav kom hon till ett café som inretts till hans minne.
”Där spelades bara hans musik. Jazzgitarrister från Paris kom dit och spelade och jammade en hel natt. Träffade Babik [Reinhardt, son till Django] där som tyckte om mina egna stycken. Frukten av vad
jag upplevt mynnade ut i dessa två stycken”, berättar Celia.
Sin Contemplation har Linde som ett ”eftertänksamt interludium” mellan Brouwer-styckena. Highway to the Pacific är ett reseminne från den amerikanska västkusten i tre korta satser (I. Impression, I. Elegi och III. Salsa) med elegin som vilopunkt. Sviten kom till 1987 när Linde bodde i den puertoricanska delen av New York. Uruppförandet på Hawaii får Linde själv berätta om. Rumba Surprise är färskvara från förra året och den korta sviten China Impression från året dessförinnan (2014) förmedlar hennes intryck från bestigandet tidigt, tidigt om morgonen av den kinesiska muren.

Den katalanske Joaquim Malats debuterade som fjortonåring 1886 och fick sedan studera på Pariskonservatoriet där han fick högsta betyg i piano. Benjamin Godard undervisade honom i
harmonilära och komposition. Malats svit Impresiones de España publicerades troligen 1896 och troligen i sin första version för piano. I Allhelgonakyrkan hör vi Andres Segovias arrangemang av den andra satsen, Serenata española, för gitarr. (Vill man höra Malats själv spela stycket finns otroligt nog en inte alltför knastrig pianoinspelning från 1903 på Youtube: Länk till Youtube.

Leo Brouwer föddes i Havanna och hade en musikgalning till far som lurade honom att lära sig spela gitarrmusik av Villa-Lobos, Tárrega och Granados – utantill. Så småningom kom han in på Juilliard School i New York. Han är känd för sina framföranden av modernister som Hans Werner Henze och Maurice Ohana. Hans första kompositioner var ofta inspirerade av kubansk folkmusik men under 60- och 70-talen var Luigi Nono och Iannis Xenakis stora förebilder. Senare har han skrivit tonalt orienterad musik igen. I början på 1900-talet var guajira lantlig, enkel musik och en av de som förde in den på teatern var Jorge Anckermann. Guajira criolla är en serie snabba variationer över Anckermanns tema. 1957 tillkom Brouwers Danza característica med undertiteln ”Quítate de la acera” (ungefär ”kliv av trottoaren”). Kanske är börjans hetsiga löpande figur på gitarren inledningen på trottoardramat?

Halmstads församling bjöd in till musikfestival nu i månadsskiftet, kring Tommie Haglunds musik, numera Halmstadsbo. Han började visserligen skriva musik redan som 11-åring men inte förrän efter avslutade studier i klassisk gitarr började han studera komposition, för Sven-Eric Johanson och senare för Eric Fenby (amanuens till den av Hagberg beundrade Frederick Delius). Att han inspirerats av den neoimpressionistiske Delius hindrar inte att Haglunds musik kan vara nog så komplex. Det har blivit mycket kammarmusik men också verk för orkester och kör. Vi ska få höra Bortom avsked som skrevs 2004. Celia Linde uruppförde verket samma år på Båstads kammarmusikfestival. Stycket är tillägnat henne och hon framförde det också på tonsättarens festival i Halmstad. Enligt Linde är han Sveriges största nu levande tonsättare. I ett citat säger Haglund själv ”Jag är glad om jag får vara ett dammkorn i Beethovens lägenhet.” Vad tycker ni?

Trots att myndigheterna reagerat på hennes alltför avancerade musik tog Sofia Gubajdulina examen som tonsättare 1959. Examensgranskare Sjostakovitj stöttade henne och uppmuntrade henne att fortsätta på ”den felinslagna vägen”. Andligt sökande var suspekt i Sovjetstaten och religiös musik direkt förbjuden. I stället skrev hon bland annat musik till en rysk tecknad film – Mowglis äventyr. 1979 blev hon så svartlistad men i början på 1980-talet lanserades hon sedan av Gidon Kremer i väst som spelade hennes violinkonsert Offertorium så ofta han kunde. Som tonsättare söker sig Gubajdulina till de klanger som möter hennes tänkta musik. Och följdriktigt så har hon skrivit musik för många olika ensembler och ovanliga instrument som japansk koto, bajan (ryskt dragspel) eller som här, gitarr. Serenade är ett tidigt verk från 1960 och har lite av spansk kolorit.

Den colombianske Gentil Montaña gav som trettonåring upp fiolen för klassisk gitarr, för vilken han blev en pionjär i hemlandet. Han verkade som gitarrsolist i nästan 60 år och turnerade, mest i Sydamerika men även i Europa och USA. Men han skrev också musik, oftast för sitt eget instrument. Montañas mest spelade verk är nog hans fem Suites colombianas vilka alla har för landet typiska danser som pasillo, bambuco och porro. I kväll blir det den fjärde satsen, porro, ur svit nr 2. Ett stillsamt men durkdrivet rytmiskt stycke.

Pablo Escobar föddes 1900 och undertecknad hittar inga uppgifter om hans frånfälle eller knappt några uppgifter alls. (Han är i vart fall ej att förväxla med sin namne, den colombianske knarkkungen.) Han föddes i Paraguay och verkade runt om i Sydamerika, bl.a. i Buenos Aires. Ur hans svit Las tres palomas (de tre duvorna) får vi lyssna på Chopí, danza paraguaya. Den trycktes 1947 och är tillägnad den argentinske gitarristen och tonsättaren Abel Fleury (1903-1958). Den består av ett försiktigt tema med en serie alltmer virtuosa variationer där gitarren i mina öron närmast härmar en sydamerikansk harpa.

Jan Silverudd