Kvah Logotyp

Årets kammarmusikfestival hade musik från Frankrike som tema. Under festivalen lyssnade vi på både mycket välkända tonsättare som Claude Debussy, Maurice Ravel och Camille Saint-Saëns och lite mindre kända som Charles Koechlin, Louis Vierne och Charles-Marie Widor. Det var fyra dagar med ljuvlig fransk kammarmusik.

2016-festival-affisch

Medverkande

Katarina Karneus: mezzosopran
Nils-Erik Sparf: violin,
Trio ZilliacusPerssonRaitinen,
Treitlerkvartetten,
Kristina Winiarski: cello,
Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett,
Anna Christensson och konstnärlig ledare Bengt Forsberg: piano

Torsdagen den 11 augusti kl. 18.00

François Couperin (1668-1733) – Le Carillon de Cithère för cembalo
Erik Satie (1866-1925) - Gymnopédie nr 1 för piano
Olivier Messiaen (1908-1992) – Tre sånger
Darius Milhaud (1892-1974) – Sonatin för klarinett o piano, Op.100
Nadia Boulanger (1887-1979) – Tre cellostycken
Emmanuel Chabrier (1841-1894) – L’ínvitation du voyage, sång med fagott & piano
Eric Satie (1866-1925) – Fem sånger
Jean Francaix (1912-1997) – Stråktrio
Henri Duparc (1848-1933) – Fem sånger
Camille Saint-Saëns (1835-1921) – Violinsonat nr. 1

Fredagen den 12 augusti kl. 18.00

Jean-Philippe Rameau (1683-1764) – Tambourin för cembalo
Erik Satie (1866-1925) – Gnossienne nr 1
Paul Dukas (1865-1935) – Villanelle för horn & piano
Charles Koechlin (1867-1950) – Sonat för fagott & piano, op 71
Albert Roussel (1869-1937 – Divertissement för blåsarkvintett & piano, op 6
Marcel Dupré (1886-1971) – Cortège et Litanie för piano
Théodore Max Dubois (1837-1924) – Kvintett för oboe, stråkar & piano
Maurice Ravel (1875-1937) – Stråkkvartett F-dur

Lördagen den 13 augusti kl. 18.00

François Couperin (1668-1733) – Les Barricades Mistéreiuses för cembalo
Erik Satie (1866-1925) – Gnossienne nr 2
Claude Debussy (1862-1918) – Clair de lune, La cathédrale engloutie, La fille aux cheveux de lin
Henri Dutilleux (1916-2013) – Oboesonat
Lili Boulanger (1893-1918) – D’un matin de printemps för flöjt & piano
Cécile Chaminade (1857-1944) – Sérénade aux étoiles för flöjt & piano
Louis Vierne (1870-1937) - Le Soir et Legende, viola & piano
Francis Poulenc (1899-1963) – Cellosonat
Charles-Marie Widor (1845-1937) – Pianokvartett A-dur

Söndagen den 14 augusti kl. 18.00

Jean-Phillipe Rameau (1683-1764) – Le Rappel des Oiseaux för cembalo
Erik Satie (1866-1925) – Gnossienne nr 5
Henri Dutilleux (1916-2013) – Stråkkvartett Ainsi la nuit
César Franck (1822-1890) – Violinsonat A-dur
Ernest Chausson (1855-1899) – Konsert för violin, piano & stråkkvartett

Lördagen den 20 augusti, kl. 15.00

”Tårtsväng med Pippi och Beethoven”
Barnprogram med Lönnebergakvartetten
Obs! Katarina församling, Högbergsg. 15

Fri entré!

Mer information om artisterna

Katarina Karnéus, mezzosopran, vann den prestigefulla tävlingen Cardiff Singer of the World 1995. Året dessförinnan hade hon fått Christina Nilsson-stipendiet. Hon utbildades vid Trinity College of Music och National Opera Studio. Hon debuterade på Metropolitan 1999 som Varvara i Katja Kabanova följt av Olga i Eugen Onegin, Siebel i Faust och Rosina i Barberaren i Sevilla. Hon fick hon sitt svenska genombrott 2002 som Octavian i Rosenkavaljeren på Göteborgsoperan. Här återkom hon 2011 som Ruggiero i Händels Alcina. Det dröjde till 2009 innan hon debuterade på Stockholmsoperan, en byxroll i Händels opera Xerxes. Som romanssångerska har hon vid flera tillfällen sjungit på Wigmore Hall i London, Lincoln Centre i New York och Concertgebouw i Amsterdam. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.
Länk till mer information om Katarina

Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett bildades 2001 av soloblåsare i Kungliga Filharmonikerna, som en efterföljare till "Filharmonins Blåsarkvintett" som var verksam på 1960 och 1970-talen. Medlemmar i dagens kvintett är Andreas Alin, flöjt, Jesper Harryson, oboe, Hermann Stefansson, klarinett, Jens-Christoph Lemke, fagott och Kristofer Öberg, horn.
Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett och Bengt Forsberg samarbetar sedan flera år. Tillsammans har de bl.a. gett ut en CD 2007 med Poulencs sextett samt musik av Reicha och Ligeti.
De har framträtt ofta i Allhelgonakyrkan, senast festivalen 2015, Kammarmusik från Norden.
Länk till Kristinas hemsida

Stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Trion vann en Grammis 2005 för sin inspelning av Bachs Goldbergvariationer. Sedan 2007 är trions medlemmar tillsammans konstnärliga ledare för kammarmusikserien "Äntligen måndag" som våren 2011 flyttades från Nybrokajen 11 till Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. 2014 tilldelas de Musikaliska akademiens Interpretpris. Trio ZPR har framträtt ett antal gånger i Allhelgonakyrkan, senast vid festivalen 2014, "Beethoven och ryska kompositörer!".
Länk till stråktrios hemsida

Cecilia Zilliacus, violin, vann Solistpriset 1997 och utnämndes 1997/98 till Artist-in-Residence vid Sveriges Radios P2. 2001/2002 var hon Konserthuset i Stockholms representant i det internationella samarbetet Rising Stars. Hon har framträtt med orkestrar i Sverige och internationellt och 2009 spelade hon tillsammans med Bengt Forsberg en soloafton i Allhelgonakyrkan med musik av bl.a. Sibelius och Stravinsky.
Johanna Persson, viola, har tilldelats priser vid bl.a. Rostaltävlingen i Berlin 1997 och har varit stämledare för viola-stämman i Göteborgsoperans orkester. Hon är lektor i viola vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.
Kati Raitinen, cello, är solocellist i Kungliga Hovkapellet på Stockholms Operan, parallellt med ett aktivt kammarmusikspel såväl nationellt som internationellt. 1997 var hon finalist i Solistpriset-tävlingen i Stockholm.

Nils-Erik Sparf, violin, har under flera decennier varit en av Sveriges allra främsta musiker och samarbetat med många stora svenska artister. Han har varit konsertmästare i Stockholms Kungliga Filharmoniska Orkestern och i Kungliga Hovkapellet på Stockholmsoperan. Sedan många år leder han Drottningholms barockensemble och Uppsala Kammarsolister. Han turnerar som solist och har spelat in ett stort antal CD-skivor. Sedan 1992 är han ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Han har framträtt många gånger i Allhelgonakyrkan, senast i december 2013.

Treitlerkvartetten är en ung svensk stråkkvartett med en stor passion för att dela den rika kvartettrepertoaren med en bred publik. Kvartettens medlemmar träffades på Kungl Musikhögskolan i Stockholm och efter studier utomlands vid Universität Mozarteum i Salzburg, Academy of Performing Arts i Prag, Indiana University USA och The Royal Conservatoire of Scotland, återförenades de i Stockholm 2012 för att fördjupa sig i kvartettrepertoaren. Sedan dess har de gjort uppmärksammade framträdanden vid festivaler runtom i Sverige såsom Musik vid Siljan, Kammarmusik i Vintertid och Södertälje Kammarmusikfestival. Konserter runtom i Europa inkluderar recital vid Villa Hagalund, Helsingfors, och kommande recital i Conway Hall, London, våren 2017. Kvartettens framträdanden har gjort stort intryck på publik och kritiker och deras lekfulla och energiska spelstil har liknats vid den legendariska Freskkvartettens..
Treitlerkvartetten består av Oscar Treitler, violin, Caroline W Treitler, violin, Jonna Inge, viola, Emma Beskow cello
Länk till kvartettens hemsida

Kristina Winiarski, cello, har trots sin unga ålder redan fått möjlighet att vara solist med ett flertal orkestrar internationellt, bl a med Zagrebs Filharmoni i Kroatien, National Symphony Orchestra i Washington DC, USA, National Philharmonic i Maryland,USA och St Petersburgs Statliga Symfoniorkester i Ryssland. Hon har mottagit stipendier från Kungliga musikaliska akademin, Sandrews Stipendiefond och Frimurarorden i Stockholm, samt vunnit en rad utmärkelser vid tävlingar i Sverige, Danmark, Estland och i USA.
Kristina har ett stort intresse för kammarmusik och har regelbundet deltagit i festivaler, bl a Lyckå Kammarmusikfestival i Blekinge, ”Next Generation Festival Bad Ragaz” i Schweiz, ”Copenhagen Summer Festival” i Köpenhamn, ”Lienzo Norte Festival” i Avila, Spanien, samt Bengt Forsbergs Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan i Stockholm.
Länk till Kristinas hemsida

Anna Christensson, piano, har framträtt som solist med många svenska orkestrar i konserter av Mozart, Beethoven, Chopin, Franck, Schumann och Gershwin, till exempel med Gävle Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Hon har framträtt på de flesta större kammarmusikfestivaler i Sverige och har också medverkat på festivalen Messiaen08 i Stockholms konserthus, Pianofestivalen i Brescia, Italien, samt på kammarmusikbiennalen "Ung och Lovande" i Västerås 2007. Hon är även medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för nutida kammarmusik. Bland hennes inspelningar finns en CD av Henning Mankells och Gösta Nystroems pianokonserter och en dubbel-cd med pianomusik av Henning Mankell.
Anna Christensson har tidigare framträtt i Allhelgonakyrkan under festivalen 2010 i musik av Robert och Clara Schumann.
Länk till Annas hemsida

Bengt Forsberg: piano, är konstnärlig ledare för festivalen. Se mer information i Om oss

Programkommentarer

Frankrike har haft många framstående kvinnliga kompositörer och tre av dem spelas under festivalen. Lili Boulanger (1893-1918) får anses vara den mest begåvade av dem alla. Hennes äldre syster Nadia, som spelades under torsdagen konsert, tyckte definitivt så och fortsatte därför inte att själv komponera efter Lilis död. Det är kanske ödets ironi att den geniala Lili Boulanger dog endast 24 år gammal, drabbad av en kronisk sjukdom. Inte minst under sina sista år fullbordade hon ett antal verk av hög kvalitet, däribland några storslagna psalmer för solister, kör och orkester. D´un matin de printemps (Från en vårmorgon) från 1918 är ett av Lili Boulangers sista verk. Det ljusa och livfulla stycket finns i olika versioner och i kväll framförs versionen för flöjt och piano. Parallellt skrev Lili ett besläktat mörkare verk, D´un soir triste.

Nadia Boulanger (1887-1979) var en av 1900-talets viktigaste kompositionslärare. När man ser att hon undervisade Leonard Bernstein, Aaron Copland, Quincy Jones, Astor Piazzolla och Ulf Björlin (som döpt en av sina döttrar till just Nadia) förstår man att hon inte hade en fix modell för tonsättare utan lyckades locka ur var och en det som var unikt. Hela livet dyrkade Nadia sin lillasyster Lili (se lördag) som hon såg som Tonsättaren i familjen. Efter hennes död 1918 slutade i princip Boulanger att komponera och dömde dessutom ut sin egen musik. De Tre stycken för cello och piano som spelas här är ursprungligen för orgel från 1911 och transkriberades för cello och piano 1914. Två meditativa satser följs av en mer pulserande (Vite et nerveusement rythmé). Värdelöst? Döm själva.

Emmanuel Chabrier (1841-1894) livnärde sig som jurist och var dessutom självlärd. Kanske bidrog det och hans eleganta stycken som orkesterverket España till att han sågs av samtiden som en lättviktare L'invitation au voyage med text av vännen Charles Baudelaire är från 1870 och är för sång och piano med fagott ad libitum. Musiken omfamnar textens dimmor och ljusspel och färgar med plötsliga dissonanta ackord, långt före impressionisterna.

Cécile Chaminade (1857-1944) som också verkade vid tiden runt förra sekelskiftet var en av de mest hyllade kvinnliga kompositörerna i Frankrike och var bland annat den första kvinnliga kompositör som tilldelades Hederslegionen. Cécile Chaminade komponerade huvudsakligen i det mindre formatet och inte minst Anne Sofie von Otter och Bengt Forsberg har genom konserter och inspelningar bidragit till att göra hennes musik mer känd och uppskattad i våra dagar. Kvällens verk, Sérénade aux étoiles för flöjt och piano opus 142 från 1898 är ett ljust och melodiöst stycke.

Ernest Chausson (1855-1899) var en av de främsta kompositörerna i Frankrike under 1800-talets sista decennier. Bland biografiska fakta om Chausson brukar speciellt hans tragiska död nämnas; han dog i en cykel(velociped)olycka när han cyklade in i en mur nära sitt hem, förmodligen en ovanlig dödsorsak under 1800-talet! För eftervärlden är det dock hans musik som står i centrum. Chausson var elev till César Franck och med utgångspunkt inte minst från Franck kan Chaussons musik sägas utgöra en övergång mellan romantiken och impressionismen. Chaussons verkförteckning är inte omfattande men innehåller ett antal verk av hög dignitet, både vokalmusik, som operan ”Le roi Arthus” och sångcykeln ”Poème de l'amour et de la mer”, och instrumentalmusik, framför allt en symfoni i B-dur och ett ofta spelat Poème för violin och orkester. Bland Chaussons kammarmusikverk är Konserten för violin, piano och stråkkvartett i D-dur opus 21 från 1891 det främsta. Liksom César Francks violinsonat uruppfördes verket av Eugène Ysaÿe. Både titeln och instrumentformen är ovanlig. Det handlar alltså inte om en pianosextett med sex likvärdiga instrument utan om solistiska instrument i samverkan med en mindre ensemble, en form som var vanlig inte minst under den franska barocken. Konserten är ett emotionellt starkt och innehållsrikt verk på närmare 45 min och utgör en värdig avslutning på den franska kammarmusikfestivalen.

Claude Debussy (1862-1918), en av den franska musikens allra största namn, inleder kvällens program. Det är inte många tonsättare förunnat att anses vara mer eller mindre grundare av en musikalisk stil men den musikaliska impressionismen är intimt förbunden med i första hand Debussy och sedan också med Ravel. Själv var Debussy inte alls förtjust i att hans musik förknippades med detta begrepp. Debussys musik utgör en av de viktigaste övergångarna mellan romantiken och 1900-talets modernism. En rik skala av skiftande klangfärger, utvidgad harmonik och en ofta improvisatorisk form är bland annat utmärkande för den musikaliska impressionismen. Debussy komponerade mästerverk inom en mängd olika genrer - som operan Pelléas et Mélisande, sånger, orkesterverk och ett antal viktiga kammarmusik- och pianoverk. På kvällens konsert spelas tre av hans mest kända pianostycken: Clair de lune (Månsken) är väl mest känd under sin franska titel. Den utgör tredje satsen i pianosviten Suite bergamasque, troligen skriven 1890 och reviderad 1905. Den sjunkna katedralen och Flickan med linhåret anges ofta med svenska titlar. De ingår i en samling preludier skrivna 1909-10.

Théodore Dubois (1837-1924) hade rektor Ambroise Thomas som lärare på Pariskonservatoriet. Han efterträdde Saint-Saëns (se torsdag) som organist i Madeleinekyrkan och tog också över efter Thomas som rektor på Pariskonservatoriet. Men 1905 avgick han i samband med skandalen när Ravel inte fick det så kallade Rom-priset. Samma år skriver han ett av sina bästa verk, Kvintett i F-dur för oboe, stråktrio och piano. Oboen spelar ”andrafiol” i kvintetten (och kan ersättas av fiol eller klarinett). I andra
satsens Canzonetta låter Dubois instrumenten samtala lugnt och klassiskt elegant. I fjärde satsens Allegro con fuoco knåpar han ihop teman från de tidigare satserna till en flödande final.

Paul Dukas (1865-1935) blev ganska trött på all framgång med sin tondikt Trollkarlens lärling. Han hade ju skrivit annat också! Den självkritiske Dukas brände upp många av sina verk, men han var beundrad av såväl konservative d’Indy som impressionisten Debussy (se lördag). Hans glada Villanelle för horn och piano skrevs 1906 till Pariskonservatoriets hornklass som examinationsstycke.

Henri Duparc (1848-1933) studerade för César Franck (se söndag) och är mest känd för de blott sjutton romanser som finns kvar. Han kunde putsa och arbetade på sina sånger i åratal. Sin sista sång och kvällens avslutning – La vie anterieure – slet han med i tio år. Innan dess hör vi hans mästerverk L’invitation au voyage (tonsatt samma år som Chabriers version) och så Chanson triste (”I ditt hjärta sover månskenet”). 37 år gammal fick han psykiska besvär, slutade komponera helt och brände senare självkritiskt upp mycket av sin musik.

Henri Dutilleux(1916- 2013) är representerad med flera verk under festivalen. Dutilleux är ett av de stora namnen inom den franska musiken under framför allt andra hälften av 1900-talet men också in i vårt sekel, Dutilleux var produktiv fram till sina sista år. Han påverkades av Debussy, Ravel, Roussel och Messiaen, men utvecklade ett eget personligt tonspråk som inte kan klassificeras utifrån någon speciell stilinriktning. Dutilleux komponerade inom många olika genrer och en hel del av hans orkesterverk, solokonserter och kammarmusik har blivit repertoarverk inom den nyare musiken. Oboesonaten komponerades 1947 och är alltså ett relativt tidigt verk. Den korta sonaten skrevs för elever vid Pariskonservatoriet som ett obligatoriskt verk att framföras i en tävling för oboisterna på konservatoriet. Hans stråkkvartett Ainsi la nuit (Sålunda natten) komponerades 1973-76, alltså betydligt senare än gårdagens verk och stilistiskt skiljer också mycket mellan verken. Titeln är ett uttryck för verkets stämning och ska inte tolkas konkret. I Ainsi la nuit har Dutilleux inte minst påverkats av Anton Weberns tonspråk. I de sju korta satserna, verket tar cirka 18 minuter, utvecklas musiken ur motivfragment som presenteras kortfattat och sedan utvecklas med starkt varierat spel- och uttryckssätt hos stråkarna. Ainsi la nuit framförs ofta och anses vara en av de mest betydelsefulla stråkkvartetterna från senare delen av 1900-talet.

Jean Françaix (1912-1997) är väl med sitt namn den franskaste av våra festivaltonsättare. Han skriver oftast i en stram och elegant neoklassicistisk stil, gärna med humoristiska inslag. 1933 skrev Françaix sin enda stråktrio. Första och tredje satserna spelar stråkarna med sordiner. Scherzot däremellan är mera rajtantajtan och finalsatsens rondo är än mer lössläppt; nästan en can-can, som dock slutar stillsam

César Franck (1822-1890) föddes i Belgien men flyttade till Paris 1843 och kan därför också räknas som en fransk tonsättare, en av de största under romantiken. Ett antal av hans orkester-, orgel- och pianoverk tillhör sedan länge standardrepertoaren liksom flera av hans kammarmusikverk, som pianokvintetten och naturligtvis kvällens verk, Violinsonaten i A-dur. Det är den kanske mest älskade och mest spelade av alla violinsonater och den finns ju också i arrangemang för flera andra instrument, till exempel violoncell resp. flöjt och piano. Sonaten skrevs 1886 och tillägnades den berömde belgiske violinisten Eugène Ysaÿe som bröllopspresent. Ysaÿe spelade sonaten många gånger under de följande decennierna och bidrog verksamt till att grundlägga den popularitet sonaten har haft allt sedan dess.

Charles Koechlin (1867-1950) var elev till Gabriel Fauré men sög också i sig intryck från alla håll: naturen, exotiska länder, fransk folksång, Bachkoraler, antiken, astronomi, Hollywoodstjärnor och inte minst Rudyard Kiplings Djungelboken. Likt många andra landsmän skrev han mycket musik för blåsare som kvällens Sonat för fagott och piano, opus 71 från 1918–19. Mellansatsens Nocturne låter fagotten sväva över Chopinliknande pianobågar.

Olivier Messiaen (1908-1992) var djupt troende katolik, älskade fågelsång och tog gärna intryck från fjärran länder som gamelanmusik från Indonesien. Han tog in allt och skrev sin helt egna musik. Men 1930 var den brådmogne Olivier fortfarande elev till den stränge Paul Dukas (se fredag) och skrev sina Tre sånger. Som så ofta hos Messiaen är texterna av honom själv, utom mittensången som har text av hans mamma, poeten. Men redan här har vi med både fågelsång och själ!

Darius Milhaud (1892-1974) skrev sin Sonatin för klarinett och piano 1927 och det är hans opus 100 av 443. Han var en produktiv tonsättare och hann dessutom med att undervisa i komposition såväl i USA som i Frankrike med elever som Dave Brubeck och vår egen Allan Pettersson. Medelhavets lyrik tyckte Milhaud själv att han bidrog med i tonsättargruppen Les Six. Det kanske man kan höra i sonatinens Lento medan yttersatserna båda har beteckningen ”mycket grovt” (très rude). Pianot är en kontrast till klarinetten och utmanar i alla tre satserna; med dissonanser, ”tjocka” ackord och olika tonarter samtidigt. Allt slutar oväntat i klingande C-dur.

Francis Poulenc (1899-1963) var under 1920-talet en av medlemmarna i den berömda tonsättargruppen Les Six. Poulencs musik från denna tid kännetecknas inte minst av elegans och kvickhet men efterhand förändrades hans musikaliska stil och hans verk från 1940- och 50-talen fick ett allvarligare och både mer lyriskt och mer dramatiskt uttryck. En hel del av dessa kompositioner tillhör numera standardrepertoaren, som flera av konserterna, körverken och inte minst operan Karmelitersystrarna. I verkförteckningen återfinns också mycket pianomusik och ett antal ofta spelade kammarmusikverk, inte minst för blåsare. Violoncellsonaten är daterad 1948. Sonaten är tillägnad den berömde cellisten Pierre Fournier som under kompositionsarbetet bidrog med tekniska synpunkter på cellostämman och sedan också uruppförde sonaten. Verket har en traditionell fyrsatsig form med en långsam vacker andra sats och en scherzoartad tredje sats. Tonspråket bygger på neoklassicistisk stil men med ett mycket personligt uttryck.

Maurice Ravel (1875-1937) tyckte precis som Claude Debussy (se lördag) inte att han själv var impressionist. (Däremot tyckte Ravel att Debussy var det!) Ravel beundrade sin vän Debussy och har använt hans stråkkvartett som förebild för sin egen, men helt i sin egen stil; mer klassisk. Stråkkvartetten F-dur uruppfördes 1904 och fick en hel del kritik. Den tillägnades hans lärare Gabriel Fauré, som inte var entusiastisk men av Debussy fick han i alla fall ett uppmuntrande brev. Året efter misslyckades Ravel för femte gången med att få det efterlängtade Rom-priset. Den ”misslyckade” elevens kvartett har stannat i repertoaren. Om du drömmer dig bort i den tredje satsens dagrar kommer väckarklockan i finalsatsen.

Albert Roussel (1869-1937) började i flottan och kom till dåvarande franska Sydostasien. Han fick en grundlig skolning i kontrapunkt på Schola Cantorum. Det verkar inte ha hindrat honom från att tänka fritt både vad gäller ovanliga instrumentkombinationer (som i hans duo för fagott & kontrabas) och stil. Den Wagnervana Parispubliken blev allt lite förskräckt av hans Divertissement för blåsarkvintett och piano opus 6 vid premiären 1906. Piano och en blåsarkvintett som lätt och luftigt, rytmiskt fräckt och elegant låter som Les Six tio år i förväg. Får man ha så roligt?
Underbarnet Camille Saint-Saëns (1835-1921) hann gå från ung och djärv till högst respekterad för att sluta som – än värre – stofil, i franskt musikliv. I ett land där opera var allt drev Saint-Saëns på för att skapa en fransk skola för kammarmusik och symfonisk musik. Den första violinsonaten från 1885 är brett upplagd. Förstasatsens stormiga dramatik i sonatform (där särskilt det vackra andratemat inspirerade Marcel Proust till Vinteuils sonat i På spaning efter den tid som flytt) fortsätter direkt med ett sångbart Adagio. Efter ett valsliknande Scherzo kommer direkt finalrondots moto perpetuo.

Erik Satie (1866-1925) dog den 1 juli 1925 av skrumplever i Parisförorten Arcueil 59 år gammal. Ingen hade besökt hans lilla lägenhet på 27 år och vännerna hittade två pianon ovanpå varandra och massor av förmodat försvunnen och okänd Satiemusik bland all bråten och en mängd paraplyer. Den excentriske Satie påverkade både impressionistvännerna Debussy och Ravel och tonsättargruppen Les Six. Hans musik framstår fortfarande som annorlunda. Förutom all pianomusik skrev Satie också romanser samt inte minst kabaretsånger, de senare för att få ihop till hyran. Bland kvällens sånger hör vi hans vackra "hyresbidrag" Je te veux.

Underbarnet Camille Saint-Saëns (1835-1921) hann gå från ung och djärv till högst respekterad för att sluta som – än värre – stofil, i franskt musikliv. I ett land där opera var allt drev Saint-Saëns på för att skapa en fransk skola för kammarmusik och symfonisk musik. Den första violinsonaten från 1885 är brett upplagd. Förstasatsens stormiga dramatik i sonatform (där särskilt det vackra andratemat inspirerade Marcel Proust till Vinteuils sonat i På spaning efter den tid som flytt) fortsätter direkt med ett sångbart Adagio. Efter ett valsliknande Scherzo kommer direkt finalrondots moto perpetuo.

Charles-Marie Widor (1844-1937) var liksom Vierne en framstående organist och orgelkompositör. Widor innehade den prestigefyllda tjänsten som organist i Saint-Sulpice-kyrkan i Paris åren 1870-1933, i nästan 64 år, förmodligen ett världsrekord i sitt slag. Det är också hans orgelkompositioner som blivit mest kända, framför allt Toccatan i den femte orgelsymfonin, som kanske är ett av de mest spelade orgelstyckena överhuvudtaget. Men Widor komponerade också musik i många andra olika genrer: symfonier, konserter och andra orkesterverk, operor och sånger, och mycket pianomusik och kammarmusik. Pianokvartetten i A-dur opus 66 skrevs 1891. De fyra satserna i den ungefär halvtimme långa kvartetten är skrivna i romantisk tradition men med ett personligt tonspråk.

Louis Vierne (1870-1937) är kanske mest känd som orgelkompositör och organist. Trots att han var nästan blind från födseln var han under många år en av Frankrikes främsta organister och innehade bland annat den prestigefyllda befattningen som organist i Notre Dame-kyrkan i Paris under 37 år. Han var elev till Cesar Franck och själv lärare till bland annat systrarna Boulanger och Maurice Duruflé. Viernes verkförteckning upptas förutom av orgelverk också av pianoverk, vokalverk med orkester och kammarmusik, bland annat en fin pianokvintett. De korta styckena Le Soir och Legende för viola (alternativt cello) och piano opus 5 skrevs cirka 1895.

Text: Allan Kanter och Jan Silverudd
Redigering: Lars-Ingmar Karlsson