Kvah Logotyp

Egentligen ska man kanske inte recensera en konsert som man varit med och arrangera i egenskap av ledamot i styrelsen för Kammarmusikens Vänner i Allhelgonakyrkan. Men jag gör det ändå. Och kallar det en mindre betraktelse.
Och man har naturligtvis valt en konsert där alla låtar vann för att nu travestera en pågående tävling i en annan musikgenre.

Men vad ska man nu välja från kvällen den 17 februari 2018 då sammanlagt 14 (!) musikanter i samarbete med Gunnar och Judith de Frumeries Stipendiefond presenterade en bukett av Gunnar de Frumeries enastående kammarmusik. En mindre festival 110 år efter Gunnars födelse.
Kanske hans andra pianosonat från 1968 med den fenomenale Martin Sturfält. Underbar första sats (Allegro elegiaco).
Eller det intima samarbetet mellan Ylva Larsdotter, violin; Amalie Stalheim, violoncell och Bengt Forsberg, piano, i pianotrion nr två.
Å andra sidan framfördes tretton av hans sånger, till texter av framför allt Pär Lagerkvist. Ingrid Tobiasson, inhoppare med kort varsel (tack Ingrid, som jag för övrigt har dansat hambo - eller var det schottis - med på väg upp mot festival i Arjeplog) och Jacob Högström sjöng dessa små korta verk med stor inlevelse. Verk med fantastiska pianostämmor, kongenialt tolkade av Thomas Schuback.
”Jag tror att sångerna kommer att göra honom odödlig”, skriver Bengt Forsberg i Vänner berättar, stipendiefondens lilla skrift om Gunnar.
Men trots allt, det som stannar i minnet och hjärtat, blir Musica per nove opus 75 från 1976, konsertens sista verk.
Förutom att det är unik musik i en speciell besättning - stråkkvartett, blåskvartett och piano, har verket en lika gripande som förfärlig bakgrund. På sitt inkännande sätt förklarade Bengt Forsberg hur och varför Gunnar De Frumerie skrev sin Musik för nio. Jag ska försöka återge Bengts ord.

Hemma hos Gunnar väntar man på Karin, Gunnars älskade syster och cellist för att spela Brahms. Karin dröjer. Oron ökas. Till slut det förfärliga beskedet - Karin har omkommit i en bilolycka på väg till repetitionen.
Utan att vara programmusik i den klassiska formen, skildrar ändå de fyra satserna Karin och vad som hänt.
I den första satsen - Andante maestoso - Allegro con brio - hör vi hur Gunnar och de andra vankar fram och tillbaka i rummet, alltmer oroliga. De stannar upp, lyssnar och undrar vad som hänt.
Den andra satsen är ett Andante Tranquillo - en hommage till Karin de Frumerie med en underskön inledande cellostämma. som kvällens Amalie Stalheim framförde med stor, varm klang. I den här själfulla satsen har De Frumerie lagt in brottstycken ur kammarmusik av Johannes Brahms, en av både Karins och Gunnars själsfrände som de gärna framförde.
I den tredje satsen - Allegro misterioso - hur vi den fasansfulla bilfärden. Det går fort, kanske lite vingligt, det är dålig sikt. Vi hör mötande trafik, farten ökas, larmet tilltar. Så plötsligt tvärstopp. En lång generalpaus - och sedan små avstannande ackord, där livet släcks ut.
Men den sista satsen - Andantino con moto - är trots allt en ljus, skimrande sats, som ett slags påminnelse om en älskad person.

Musica per nove framfördes denna kväll utan spår av sentimentalitet, men med den ömhet och innerlighet som Gunnar de Frumerie nog kände när han skrev verket.

Ett stort tack till Ylva Larsdotter, violin; Maria Winiarski, viola; Amalie Stalheim, cello; Jesper Julin, kontrabas; Siobhan Parker, oboe/engelskt horn; Magnus Holmander, klarinett; Bodil Kindlundh, fagott; Martin Thorell, trumpet och David Huang, piano.

Pär Trehörning