Kvah Logotyp

Kompositörer:

Lili och Nadia Boulanger, Debussy, Franck, Poulenc och Nino Rota

Medverkande:

Kjell Fagéus och Love Derwinger

Program

Francis Poulenc (1899-1963) - Sonata
Claude Debussy (1862-1918) - Préludes för piano, bok 1, nr 6: Des pas sur la neige (Triste et lent)
Nadia Boulanger (1887-1979) - Trois pièces:
Modéré – Sans vitesse et à i´aise – Vite et nerveusment rythmé (original cello och piano)
Lili Boulanger (1893-1918) - Nocturne: Assez lent (original violin/flöjt och piano)
D´un matin de printemps: Assez animé/gai léger (original violin/flöjt och piano)

-Paus-

Claude Debussy (1862-1918) - Préludes för piano, bok 2, nr 12: Feux d'artifice och Première Rhapsodie för klarinett och piano
César Franck (1822-1890) - Mélancolie: Poco lento (sans lenteur) (original violin och piano)
Nino Rota (1911-1979) - Sonata in Re

Länk till Nino Rota Sonata in Re 3rd movement på Soundcloud

Medverkande

Kjell Fagéus, klarinett
Love Derwinger, piano

Mer information om artisterna

Länk till Duo Aeternicas hemsida

kjell-fageus
Foto: John Bour Studio

Kjell Fagéus, klarinett, en av Sveriges främsta kammarmusiker och solist, har turnerat mycket i Sverige och utomlands. Han var soloklarinettist i Kungliga Hovkapellet i 14 år och har varit konsertmästare i Stockholms Blåsarsymfoniker. Han har framträtt i Allhelgonakyrkan ett antal gånger, senast i festivalen 2018, Brahms och vänner.

love-derwinger
Foto: Annika Falkuggla Johansson

Love Derwinger, piano, betraktas som en av Sveriges främsta pianister. Han har turnerat i Europa, USA, Kanada, Japan, Mellanöstern och Sydamerika och deltagit i många prestigefyllda festivaler världen över.
Som solist har han framträtt med flera av de Skandinaviska orkestrarna och internationellt med Nieuw Sinfonietta Amsterdam, Het Residentie Orkest i Haag, Radio Philharmonie Hannover des NDR, Philharmonia Orchestra och samarbetat med dirigenter som Myung-Whun Chung, Jun'ichi Hirokami, Paavo Järvi, Lev Markiz, Vassily Sinaisky och Leif Segerstam.
Derwinger är känd för sin mångsidighet och varvar gärna solistuppdrag med kammarmusik, nutida musik och som ackompanjatör till bland andra Barbara Hendricks och Maria Fontosh. Som dirigent har han bland annat gjort Morton Feldmans opera Neither och nu senast Mahlersånger tillsammans med Barbara Hendricks och kammarensemble. Derwinger har gjort över 40 CD (på bolag som BIS, CPO och Arte Verum).
Detta är hans första framträdande i Allhelgonakyrkan.

Programkommentarer

Kvällens nästan genomgående franska program för klarinett och piano, som dock avslutas italienskt, inleds med ett verk av Francis Poulenc (1899–1963). Poulenc var under 1920-talet en av medlemmarna i den berömda tonsättargruppen Les Six. Hans musik från denna tid kännetecknas inte minst av elegans och kvickhet men efterhand förändrade han sin musikaliska stil och verken från 1940- och 50-talen fick ett allvarligare och både mer lyriskt och mer dramatiskt uttryck. En hel del av dessa kompositioner tillhör numera standardrepertoaren, som flera av konserterna, körverken och inte minst operan Karmelitersystrarna (som inom kort har nypremiär på Kungliga Operan). I Poulencs verkförteckning återfinns också mycket pianomusik och ett antal ofta spelade kammarmusikverk, inte minst för blåsare.

Poulencs klarinettsonat komponerades 1962 och är en av tre sonater för träblåsinstrument skrivna under hans senare år, klarinettsonaten kom att bli ett av hans allra sista verk. Sonaten tillägnades minnet av Arthur Honegger, en av tonsättarkollegerna i Les Six, och skulle uruppföras av Poulenc och klarinettisten Benny Goodman som hade beställt verket. Men Poulenc dog innan det tänkta uruppförandet och i stället framförde Goodman verket för första gången med Leonard Bernstein vid pianot i New York i april 1963.

Sonaten är uppbygg enligt det vanliga mönstret med en långsam sats omgiven av två snabba men första satsen, Allegro tristamente, har dessutom inom sig en sådan indelning. Satsens inledande snabba del med en del kvicka klarinettfigurationer övergår så småningom i ett långsammare avsnitt med ett mer melankoliskt uttryckssätt, som kan förklara tillägget ”tristamente” i satsbeteckningen. Satsen avslutas i ett snabbare tempo men lite av mellandelens stämning finns kvar. Andra satsen, Romanza, är känslig och uttrycksfull, åter med en viss känsla av melankoli, medan den avslutande satsen Allegro con fuoco (”med eld”) är mer intensiv och energisk. Den leder tankarna till Poulencs mer gamängaktiga och ironiska tonspråk under 1920-talet, delvis påverkad av populärmusik. Klarinettsonaten utgör på något sätt en sammanfattning av Poulencs tonsättargärning.

Det är inte många tonsättare förunnat att anses vara mer eller mindre grundare av en musikalisk stil men den musikaliska impressionismen är intimt förbunden med i första hand Claude Debussy (1862–1918) och sedan också med Ravel. Själv var Debussy inte alls förtjust i att hans musik förknippades med detta begrepp. Debussys musik utgör en av de viktigaste övergångarna mellan romantiken och 1900-talets modernism. En rik skala av skiftande klangfärger, utvidgad harmonik och en ofta improvisatorisk form är bland annat utmärkande för den musikaliska impressionismen i Debussys tappning. I hans pianomusik kännetecknas detta inte minst av en rik pedalanvändning.

På kvällens konsert spelas två av Debussys preludier för piano som ingår i de två böcker med vardera tolv preludier som han skrev åren 1909 -13. Nr.6 i första häftet har fått tillnamnet Des pas sur la neige (Steg i snön) med satsbeteckningen Triste et lent (Sorgset och långsamt) och denna stämning återspeglas i det enbart 36 takter långa stycket som kan ge intryck av en uppgiven och ensam vandring i snön.

Nadia Boulanger (1887–1979) var en av 1900-talets viktigaste kompositionslärare. Med elever som Leonard Bernstein, Aaron Copland, Elliot Carter, Philip Glass, Quincy Jones, Astor Piazzolla och Ulf Björlin och många fler förstår man att hon inte hade en fix modell för tonsättare utan lyckades locka ur var och en det som var unikt. Förutom undervisning ägnade Nadia sig också åt dirigering (en del inspelningar finns återutgivna på CD). Hela livet dyrkade Nadia sin lillasyster Lili som hon såg som Tonsättaren i familjen. Efter hennes död 1918 slutade Nadia i princip att komponera och dömde dessutom ut sin egen musik.

Nadia Boulangers Tre stycken skrevs ursprungligen för orgel 1911. Hon transkriberade det sedan för cello och piano 1914, en version som ofta framförs, och i kväll får vi alltså lyssna till en transkription för klarinett och piano av Kjell Fagéus. I första satsen hör vi en meditativ cellomelodi med ett lite rörligare pianoackompanjemang, andra satsen är en aning livligare med lite av en folksångs enkelhet medan den snabbare tredje satsen innehåller en hel del rytmisk energi.

Det var inte bara systern som betraktade Lili Boulanger (1893–1918) som en redan vid unga år genial kompositör utan det gjorde också stora delar av det franska musiklivet. År 1913, alltså vid 20 års ålder, vann Lili med kantaten ”Faust et Hélène” som första kvinna det berömda Rompriset, Frankrikes främsta kompositionspris och det under många år kanske mest prestigefyllda av alla tonsättarpris överhuvudtaget. Andra vinnare av detta pris har varit Berlioz, Gounod, Bizet, Massenet, Debussy, Ibert och Dutilleux medan t.ex. Ravel inte lyckades! Det var kanske en ödets ironi att Lili Boulanger dog inte så många år senare endast 24 år gammal, drabbad av en kronisk lungsjukdom. Inte minst under sina sista år fullbordade hon ett antal verk av mycket hög kvalitet, däribland några storslagna psalmer för solister, kör och orkester. I Nocturne från 1911, ursprungligen för violin och piano, hör vi en vemodig och vacker melodi ovanför pianots brutna, droppliknande ackord. Efter ett kort lite mer intensivt avsnitt klingar verket stillsamt ut. D´un matin de printemps (Från en vårmorgon) från 1918 blev ett av Lili Boulangers sista verk. Det ljusa och livfulla stycket finns i olika versioner och i kväll framförs alltså Kjell Fagéus transkription för klarinett och piano. Det finns en impressionistisk prägel i detta stycke och man kan också höra likheter med det sista av storasyster Nadias tre stycken även om det annars inte finns så stora likheter mellan de båda systrarnas kompositioner.

Efter paus inleds programmet med ytterligare ett av Debussys preludier för piano, nr.12 ”Feux d´artifice” (”Fyrverkerier”) ur preludiebok nr 2. Denna bild av fyrverkerier över Paris är det tekniskt mest krävande av Debussys preludier, huvudsakligen energifylld med arpeggion (brutna ackord), löpningar och drillar. Under den stillsamma avslutningen, medan fyrverkerierna dör ut, kan man uppfatta citat ur Marseljäsen.

Kvällens sista Debussy-verk är Première Rhapsodie för klarinett och piano från 1910, alltså samtida med pianopreludierna. Året innan hade Debussy av Fauré utnämnts till medlem i Pariskonservatoriets ledning och en av Debussys uppgifter blev då att skriva ett examensverk för konservatoriets klarinettister. Rapsodin tillägnades Prospère Mimart, klarinettprofessor vid konservatoriet, och han uruppförde det tillsammans med Debussy i januari 1911. Verket blev snabbt mycket uppskattat och betraktades snart som ett mästerverk för klarinett och senare samma år gjorde Debussy också en version för klarinett och orkester, som också framförs ofta. Première tyder på att Debussy planerade ytterligare en rapsodi för klarinett och piano men detta förverkligades aldrig. Det omväxlande och fantasifyllda verket, titeln är ju ”rapsodi”, innehåller en mängd utmaningar för klarinettisten med snabba löpningar, uthållna toner, subtila nyanser mm.

César Franck (1822–1890) föddes i Belgien men flyttade till Paris 1843 och kan därför också räknas som en fransk tonsättare, en av de största under romantiken. Ett antal av hans orkester-, orgel- och pianoverk tillhör sedan länge standardrepertoaren liksom flera av hans kammarmusikverk, som pianokvintetten och inte minst violinsonaten i A-dur. Ungefär samtidig med denna berömda sonat är ”Mélancolie” (original för violin och piano), komponerad ca 1885 men publicerad först 1911. Franck skrev detta lugna stycke med utgångspunkt från en solfègeövning (en metod i gehörslära som används vid musikundervisning).

Nino Rota (1911–1979) är ett sällan förekommande namn på ett kammarmusikprogram men denne för sin filmmusik berömde italienske tonsättare skrev också mycket annan musik även om hans berömmelse bygger på musiken till filmer som La Strada (1954), Det ljuva livet (1960), Gudfadern (1972 och 74) och Amarcord (1973). Men Nino Rota var produktiv inom en mängd olika konstmusikaliska genrer.

Nino Rota föddes i en musikerfamilj i Milano, utbildade sig bland annat på den berömda Accademia di Santa Cecilia i Rom och bland hans kompositionslärare fanns framstående italienska tonsättare som Ildebrando Pizzetti och Alfredo Casella. Rotas verklista är omfattande och innehåller, förutom musik till ca 170 (!) filmer, bland annat ett tiotal operor, många körverk, däribland ett antal mässor, symfonier och andra orkesterverk, konserter, pianomusik och kammarmusik mm.

Den tresatsiga klarinettsonaten i D-dur skrevs 1945. De båda yttersatserna har tillägget ”scorrevole” (glidande) och detta kan sägas känneteckna klarinettens nästan genomgående melodiösa och också lite melankoliska uttryck. Musiken är starkt förankrad i ett vackert och traditionellt tonalt tonspråk som kanske var en behövlig kontrast till det rådande tillståndet i världen vid tiden för 2:a världskrigets slut.

Allan Kanter
(Texten om Nadia Boulanger delvis skriven av
Jan Silverudd)