Kvah Logotyp

Kompositörer:

Haydn, Elgar och Bartók

Medverkande:

Engegårdkvartetten och Bengt Forsberg

Program

Joseph Haydn (1732—1809) - Stråkkvartett nr 60 G-Dur, Op.76:1, Hob III:75
Béla Bartók (1881—1945) - Stråkkvartett nr 4, Sz.91
Edward Elgar (1857—1934) - Pianokvintett a-moll, Op.84

Medverkande

Engegårdkvartetten och Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

engegard-quartet
Engegårdkvartetten Foto: Espen Mortensen

Engegårdkvartetten bildades 2006 under Lofotens midnattssol och är nu en av Norges mest efterfrågade ensembler. Deras djärva, fräscha tolkningar av den klassiska repertoaren förenade med en djup förankring i deras skandinaviska rötter har givit internationellt erkännande och inspirerat till innovativa partnerskap och konsertprogram. Kvartettens debut-cd ansågs "breathtaking" av tidskriften The Strad, medan deras andra utgåva vann Pizzicato-tidskriftens "Supersonic Award". De senaste cd-utgåvorna omfattar Mozarts "preussiska" kvartetter, samtliga Schumanns stråkkvartetter och verk av Grieg, Sibelius och Olav Anton Thommessen.

Engegårdkvartettens medlemmar är Arvid Engegård och Alex Robson, violin, Juliet Jopling, viola och Jan Clemens Carlsen, cello. De framträder regelbundet i hela Skandinavien och har spelat i några av Europas finaste konsertsalar, som Mozarteum i Salzburg och Prags Rudolfinum. Förra året besökte de Sydamerika för konserter i Bogotá och Sao Paolo. Festivaler där de har framträtt inkluderar kammarmusikfestivalen i Delft, SoNoRo-festivalen i Bukarest och Heidelbergs stråkkvartettfest.

Förra gången de framträdde i Allhelgonakyrkan var i april 2010.

Länk till kvartettens hemsidan

bengt
Bengt Forsberg Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisterna Cecilia Zilliacus och Nils-Erik Sparf. Som solist har Bengt framträtt med bland annat Kungliga Filharmonikerna och Göteborgs Symfoniker. Han har också gett soloaftnar i bland annat Londons anrika Wigmore Hall och är verksam som adjungerad professor i pianospel vid Royal Academy of Music i London.
Bengt har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser, som Grammy och Gramophon´s Recording of the Year. Under de senaste åren har Bengt gett ur prisade skivor med kvinnliga kompositörer, ”Neglected works for piano”, verk för violin och piano av Carl Nielsen tillsammans med Cecilia Zilliacus, celloverk av Fauré med Andreas Brantelid och engelsk musik för altfiol med Ellen Nisbeth. Tillsammans med Cecilia Zilliacus och sångerskan Sabina Bisholt har det blivit flera CD med musik av Amanda Maier. I maj 2018 valdes Bengts inspelning ”Amanda & Julius – Works for piano by Amanda Maier och Julius Röntgen” ut av tidningen BBC Music som månadens inspelning av musik för soloinstrument.
Bengt Forsberg är KVAHs konstnärlig ledare och har varit ansvarig för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i mer än 30 år.

Program kommentarer

1779 omförhandlade Haydn sitt anställningsavtal med den rika furstefamiljen Esterházy och behöll nu äntligen rättigheterna till sina verk. Den flitige Haydn kunde börja ta upp beställningar och till och med fara runt; ja, till London på 90-talet, få doktorshatt i Oxford och bli really famous. 1796 var Haydn t.o.m. berömd hemma i Wien, kanske mer för sin vokalmusik, och levde gott på sin musik. Han slet med sitt oratorium Skapelsen och en mässa men tog sig ändå tid och skrev med stor entusiasm de sex kvartetter, Erdödykvartetterna, som utgör hans opus 76. (De är tillägnade den ungerske greven Joseph Georg von Erdődy.)
I den första kvartetten i samlingen börjar Haydn med att väcka oss med tre rejäla ackord. Cellon fortsätter med ett sömnigt fugatema som violan snällt repeterar. Fugan verkar flyta ut i en serie duetter och så småningom får vi höra alla fyra instrumenten. Lyssna lite senare när violinen börjar på en arpeggiofigur som de andra hänger på, unisont och bestämt och landar på ett dissonant ackord, som de upprepar. Förstaviolinen får lätta upp med en enkel och vacker melodi. Detta repeteras sedan. Den andra satsen, Adagio, är närmast en hymn där cellon ofta får sjunga ensam. Menuetten går snabbt (Presto) med en triodel närmast som en ländler för förstafiolen med pizzicatokomp. Finalen går dramatiskt i g-moll med först codan i den ”angivna” tonarten G-dur.

Den 20 mars 1929 var en onsdag. Hade jag känt mig rik efter dagens arbete i metropolen Budapest hade jag kanske unnat mig några goda palatschinken på Café New York innan aftonens konsert. Flera verk av Béla Bartók spelades då, bland annat uruppförde Waldbauer-Kerpely-kvartetten kvällens verk, stråkkvartett nr 4, från året innan. Förståsigpåarna menar att Bartók låtit sig inspireras av Alban Bergs verk Lyrisk svit för stråkkvartett.
Ni talar bra latin. Hur vet han det, tänker ni?? Eller så vet ni redan att den meningen är ett palindrom, d.v.s. den blir densamma om ni läser den baklänges. Bartók använde detta bl.a. i denna kvartett, som en bågstruktur. Satserna 1 & 5 är lika långa (omkring sex minuter) och satserna 2 & 4 likaså (omkring tre minuter) och de båda paren är också tematiskt hoplänkade. I mitten, mellan två scherzoliknande satser, har han en lagt in en folkmusikfärgad nattmusik. Också när det gäller speltekniken vill Bartók prova på nya saker; hela andra satsen spelas med sordiner medan vi hela tiden har pizzicato (musikern knäpper på strängarna) i den fjärde och slutligen Bartókpizzicato i mittsatsen, då musikern drar strängen upp från greppbrädan så långt att det blir en ”smäll”. Om ni börjar dagdrömma lite smått i försommarvärmen till pizzicatosatsen så visar Bartók med inledningen på den sista satsen att han som Haydn inte skäms för att fånga vårt intresse.

Mot slutet av första världskriget – The Great War – var det klent med Edward Elgars hälsa. Fru Alice hyrde prompt huset Brinkwells i Sussex, för stärkande lantlig luft bortom koloset. Där skrev Elgar under åren 1918 – 19 alla sina tre stora kammarmusikverk: violinsonaten, stråkkvartetten och pianokvintetten samt cellokonserten. Pianokvintetten uruppfördes 21 maj 1919 i Wigmore Hall i London; alltså nästan på pricken för 100 år sedan. Ovanligt nog är den tillägnad en musikkritiker, Ernest Newman, tillika musikolog.
Lady Alice antyder att det finns ett program för första satsen: I sin dagbok skriver hon att den handlar om en legend om en dunge träd i Flexham Park. Träden i sin tur ska vara resterna av spanska munkar som ägnat sig åt vanvördiga ceremonier och sedan slogs av blixten. Legenden är kanske inte sann men Sir Edward skrev till Ernest Newman att det var ”ghostly stuff”. Efter ett närmast ömsint Adagio inleds den sista satsen långsamt, som första satsen, och växer sedan ut till en storslagen final. Lady Alice skrev i sin dagbok 'E. writing wonderful new music'. Håller ni med?

Jan Silverudd