Kvah Logotyp

Kompositörer:

Brahms, Dvořák, Fauré

Medverkande:

Nils-Erik Sparf, Julia Kretz-Larsson, Johanna Persson, Kati Raitinen, Andreas Brantelid, Roland Pöntinen, Bengt Forsberg

Ett programhäfte med omfattande programinformation ingår i festivalpasset men annars kan man köpa det i kassan för 20 kr.

programhaefte-250

Program

Antonín Dvořák (1841-1904) - Legend op 59:4 C-dur och
Slavisk dans op 46:7 c-moll

Bengt Forsberg och Roland Pöntinen, piano

Johannes Brahms (1833-1897) - Pianotrio nr 2 C-dur op.87

Bengt Forsberg, piano, Nils-Erik Sparf, violin,
Andreas Brantelid, cello

Gabriel Fauré (1845 -1924) - Pianokvartett nr 2 g-moll op.45

Roland Pöntinen, piano, Julia Kretz-Larsson, violin,
Johanna Persson, viola, Kati Raitinen, cello

Medverkande

Bengt Forsberg och Roland Pöntinen, piano,
Nils-Erik Sparf violin, Andreas Brantelid, cello,
Julia Kretz-Larsson, violin, Johanna Persson , viola,
Kati Raitinen, cello
Konstnärlig ledare: Bengt Forsberg

bengt
Bengt Forsberg, piano Foto: Arto Tulima
roland-poentinen
Roland Pöntinen, piano Foto: från hemsidan
nils-erik-sparf-%40aryehoron
Nils-Erik Sparf, violin Foto: Aryeh Oron
andreas-brantelid-photo-marios-taramides
Andreas Brantelid, cello Foto: Marios Taramides
julia-maria-kretz-%40mahler-chamber-orchestra
Julia Kretz-Larsson, violin @Mahler Chamber Orchestra
johanna-persson-miki-anagrius
Johanna Persson, viola Foto: Miki Anagrius
kati-raitinen-miki-anagrius
Kati Raitinen, cello Foto: Miki Anagrius

Programkommentar

antonin-dvorak
Antonín Dvořák

Antonín Dvořák Slaviska danser och Legender för piano 4 händer: Det finns knappast något lämpligare sätt att inleda en festival med namnet "Brahms och hans vänner" än med verk av Antonín Dvorák. Vänskapen mellan dessa två stora tonsättare är närmast unik i musikhistorien. Brahms´ intresse för sin åtta år yngre kollega grundlades när Dvorák 1875 fick ett stipendium av Wiens kultur-ministerium och Brahms var en av de personer som hade ett avgörande inflytande på vilka som tilldelades stipendiet.
Än viktigare var att Brahms rekommenderade sin förläggare Fritz Simrock att ge ut verk av Dvorák, vilket kom att få en avgörande betydelse för spridningen av Dvoráks musik och grundlade hans berömmelse. Den sympati som utifrån musikaliska grunder uppstod mellan Brahms och Dvorák kom att utvecklas också på ett personligt plan.
Egentligen var detta ganska märkligt; Dvorák växte upp under enkla förhållanden på den böhmiska landsbygden och det var tänkt att han skulle fortsätta i faderns fotspår som slaktare, den förmodligen enda tonsättare med denna yrkesinriktning.Hans musikaliska begåvning förde emellertid honom vidare till studier i Prag men han var ingen intellektuell person som vidgade sina vyer på samma sätt som Brahms som var litterärt och filosofiskt mycket bevandrad och från tonåren umgicks i intellektuella och kulturellt framstående kretsar. Beträffande Dvorák sa Janácek att "hans intelligens var något speciellt..…han tänkte uteslutande i toner, något annat existerade inte för honom".
Men trots olikheterna mellan de båda tonsättarna utvecklades deras personliga kontakt. Dvorák besökte vid återkommande tillfällen Brahms i Wien och förutom att Brahms med stor vänlighet, nästan ödmjukhet, bistod Dvorák med musikaliska synpunkter erbjöd han sig bland annat också att bekosta en bostad åt den då ännu fattige Dvorák och hans familj om de skulle flytta till Wien, vilket dock inte förverkligades. Brahms korrekturläste också Dvoráks kompositioner åt honom när han var verksam i New York.
Efter ett besök i Wien skrev Dvorák i ett brev till Simrock: "Vi var tillsammans varje dag från middag till kväll och jag tror att han gladde sig åt vår samvaro. Och han visade sig så älskvärd mot mig som konstnär och människa att jag verkligen kan hålla av honom! Vilken humor och djupsinnighet döljer sig inte i den mannen! Ni vet ju hur reserverad han brukar vara mot sina närmaste vänner och andra musiker i fråga om sin skapande konst, men mot mig var han det inte."
På det musikaliska planet tilltalades Brahms av Dvoráks idérikedom, musikaliska flöde och starka förankring i folkmusik och hans förmåga att använda denna som en viktig utgångspunkt i sina verk. Brahms var själv mycket förtjust i folkmusik men till Dvoráks lätthet i användan-det av folkmusik nådde kanske inte Brahms. Det är därför passande att festivalen och ytterligare två av konserterna inleds med folkmusik-inspirerade verk av Dvorák för piano fyra händer – Legender op.59 från 1881 och några av de välkända Slaviska danserna, som gavs ut i två serier om vardera åtta danser. Den första serien op.46 publicerades Brahms 1878 och den andra op.72 1887.
De Slaviska danserna var de första verk av Dvorák som Simrock efter Brahms rekommendationer publicerade. Omedelbart spreds Dvoráks rykte i Europa, danserna blev snabbt omåttligt populära under en tid när fyrhändigt pianospel utgjorde en av hemmusicerandets grund-pelare – och Dvoráks ekonomi blev snabbt bättre! Båda versionerna följdes snart av orkesterversioner som likaledes blev omåttligt populära och de Slaviska danserna har alltsedan dess tillhört standardrepertoaren för orkestrar, inte minst som extranummer. Också de tio Legenderna visar Dvoráks melodiska flöde och nära anknytning till folkmusiken. Det bör nämnas att Dvorák, bland annat efter råd av Smetana, aldrig använde folkmusikaliska melodier i original utan alla "folkmusikaliska" melodier i hans verk är egna kompositioner men hans förankring i folkmusiken är så genuin att man kan tro att det är ursprunglig folkmusik.

johannes-brahms
Johannes Brahms

Johannes Brahms Pianotrio nr 2 i C-dur: Under sina studieår och sin ungdomstid komponerade Brahms ett mycket stort antal verk som han sedan förkastade och förstörde. Det dröjde innan den mycket självkritiske Brahms publicerade några av sina kompositioner. Det har antagits att inga av dessa verk finns bevarade men en pianotrio i A-dur, sannolikt från åren 1856-57, hittades på 1920-talet. Även om det råder tvekan om denna verkligen är skriven av Brahms innehåller den så pass omisskännliga spår av hans stil att det är svårt att tänka sig någon annan upphovsman. Oavsett äktheten hos detta verk så finns utan tvekan tre numrerade pianotrior av Brahms.
Den första i H-dur op.8 skrevs ungefär samtidigt som den osäkra pianotrion medan de båda andra är sena och mogna mästerverk, som dock inte uppnått riktigt samma popularitet som H-durtrion (i den reviderade versionen från 1889). Brahms påbörjade komponerandet
av pianotrio nr 2 1880, bland annat under en avkopplande semesterperiod i kurorten Ischl nära Salzburg, och han visade samma år första satsen för bland annat Clara Schumann som blev förtjust, men det dröjde till 1883 innan verket var fullbordat. Trion är ett av många exempel på Brahms formfulländade och samtidigt så musikaliskt rika stil.
Första satsen, Allegro, är kraftfull men också ljus. Andra satsen, Andante con moto, inleds med ett ungerskt färgat tema som pekar på Brahms´ förtjusning för den ungerska (egentligen romska) folkmusiken. Därefter följer fem omväxlande variationer som visar Brahms mästerskap i denna form.
Ett lite spöklikt tema inleder den tredje satsen, ett snabbt Scherzo. Satsens lite långsammare mellandel innehåller en för Brahms typisk varmt sjungande melodi. Den avslutande satsen, Allegro giocoso (lekfull), är en ljus och rytmiskt vital sats.

gabriel-faure
Gabriel Fauré

Gabriel Fauré Pianokvartett nr 2 g-moll: Gabriel Fauré var i motsats till Dvorák inte personligt bekant med Brahms. Den tonsättare som till en början fick starkast inflytande på Fauré var Camille Saint-Saens som blev Faurés lärare när Fauré, född i byn Cadirac i Pyrenéerna, som ung och begåvad musikelev började studera i Paris.
Fauré tog inte bara intryck av Saint Saens och andra stora föregångare inom den franska musiken, inte minst Chopin, utan också av den tyska romantiken – av Robert Schumann och inte minst Brahms. Den amerikanske tonsättaren Aaron Copland kallade Fauré för "den franske Brahms" och tänkte då bland annat på likheterna mellan de båda tonsättarnas täta kompositionssätt, som ofta innehåller ett intensivt och ibland också passionerat men samtidigt ändå återhållet tonspråk inom ramen för traditionella musikaliska former. Men efterhand utvecklade Fauré sitt romantiska tonspråk i en mer modernistisk riktning med friare och kärvare harmonier, Fauré dog ju nästan 30 år efter Brahms. Faurés musik har beskrivits som en viktig länk mellan romantiken och 1900-talets modernism.
Faurés tonspråk kännetecknas av ett lyriskt, intimt och delvis också meditativt uttryck även om det som nämnts också kan vara dramatiskt. Hans kanske mest kända verk är ett Requiem men tyngdpunkten i hans produktion ligger på sånger, pianoverk och kammarmusik.
Kammarmusikverken är genomgående av hög kvalitet; verkförteck-ningen innehåller bland annat en pianotrio, två pianokvartetter, två pianokvintetter, två violinsonater, två violoncellsonater och en stråkkvartett.
Gabriel Faurés första pianokvartett i c-moll skrevs 1880 och mottogs väl. Det är inte känt varför Fauré något år senare började skriva ytterligare en pianokvartett, möjligen ville han pröva att utvidga uttrycksmöjligheterna för denna instrumentsammansättning. 1887 var Pianokvartett nr 2 i g-moll färdig och verket framstår inte bara som jämbördig med den uppskattade första kvartetten utan överträffar den kanske.
Första satsen kännetecknas av långa melodiska linjer med ett lyriskt färgat men också intensivt tonspråk. Som andra sats följer ett kontrasterande kort, snabbt och nästan förbiilande scherzo . Tredje satsen är ett lugnt och vackert Adagio. Pianots inledande klanger var enligt Fauré inspirerade av barndomsminnen av hur kyrkklockorna klingade på kvällen i barndomsbyn Cadirac. I sista satsen är vi tillbaka i första satsen intensiva och här närmast också passionerade tonspråk.

Allan Kanter