Kvah Logotyp

Kompositörer:

Schubert & Svante Henryson

Medverkande:

Ivonne Fuchs & Anna Christensson

Program

Svante Henryson (f 1963) - Sångcykel ‘Frånvarons speglar’
med texter av Faraj Bayrakdar

Franz Schubert (1797-1828)

  • Herbst, D. 945
  • Der Lindenbaum, nr 5 ur Winterreise op.89, D.911
  • Der Wanderer op. 4:1, D.489 (f.d. 493)
  • Fantasi C-dur för piano (Wandererfantasin) op.15, D.760

Medverkande

Ivonne Fuchs, mezzosopran och Anna Christensson, piano

Mer information om artisterna

Ivonne Fuchs, mezzosopran, har de senaste säsongerna gjort både rollen som Amastre och Xerxes i Händels Xerxes på Artipelag under ledning av Jean-Christophe Spinosi. Sommaren 2015 sjöng Ivonne åter Amastre i Händels Xerxes vid Operan i Versailles och under våren 2016 medverkade hon i samma roll i en serie konserter i Barcelona och Moskva. Hon har framträtt som solist med dirigenter som Frans Brüggen, Helmuth Rilling och Tonu Kaljuste. Som romanssångare samarbetar hon regelbundet med pianisten Anna Christensson och de har musicerat ihop sedan 2006, främst i Sverige och Tyskland, på en lång rad festivaler och konsertserier och här i Allhelgonakyrkan senast i festivalen 2013.
Länk till Ivonnes hemsida

Anna Christensson, piano, har sedan sin diplomkonsert 2007 etablerat sig som en av de mest aktiva svenska pianisterna i sin generation, och konserterar regelbundet i Sverige och utomlands. Hon har fått flera utmärkelser för sitt spel och har varit solist med ett flertal av de svenska professionella orkestrarna. Hon har en bred repertoar och intresserar sig inte bara för den stora klassiska och romantiska repertoaren, utan också för musik som riskerar att glömmas bort. Hennes debut-CD från 2009 är en dubbel-CD med musik av Henning Mankell d.ä. På samma skivbolag släpptes också ”Rosenberg Piano Works" 2012, som av DN:s recensent utnämndes till 2012 års tredje bästa skiva. Mankell/ Nystroem Piano Concertos kom 2015 och möttes av lysande recensioner i bl a Gramophone, BBC Music, DN, mm. Anna är en ivrig kammarmusiker och har även varit engagerad i samarbeten med dans- och teaterscener. Som fast medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik som framträtt på en rad internationella festivaler, har hon uruppfört närmare 200 verk. Hon har på senare tid också ägnat sig mycket åt opera, t ex som kapellmästare för den nyskrivna ”Den långa långa resan” på Kungliga Operan våren 2017, och som musikalisk ledare för Kamraterna Opera.

Anna Christensson har framträtt flera gånger tidigare i Allhelgonakyrkan - i festivalen 2010 med musik av Robert och Clara Schumann och i festivalen 2016 med fransk musik.

Länk till Annas hemsida

Programkommentare

Svante Henryson föddes i Stockholm 1963 men växte upp i Umeå med sina akademikerföräldrar. Som tolvåring på konsert blev han så betagen av den kvinnliga elbasisten att han nyfiket började spela elbas i rockband. Två år senare bytte han till ståbas och jazzmusik och begick debut på Jazzklubben i Umeå. Sedan Henryson hört Stan Getz på Umeå Jazzfestival bestämde han sig för att bli musiker och efter att ha hört Kungliga Filharmoniska Orkestern, väcktes orkesterdrömmar. Fjortonåringen flyttade så hemifrån och började studera musik; bland annat på Ingesunds musikhögskola och så bara ett år på Musikaliska Akademien i Prag. För fortfarande tonåring blev han kontrabasist i Oslos Filharmoniska Orkester och efter solistdebuten med Vaňhals kontrabaskonsert var han så assisterande primarie fram till 1986. Skrivit musik har Henryson alltid gjort men tiden i Oslo var enligt Henryson som en ”skola i komposition” och det var där han blev ”sugen på att skriva för större ensembler ”. Han hann dessutom med att vara kontrabasprimarie i World Youth Orchestra i två år. Fram till 1989 var han stämledare i Det Norske Kammerorkester. Men sedan blev rastlösheten för stor.
Henryson fick jobb hos den jämnårige Yngve Lannerbäck, också han med en fot i den klassiska musiken, gärna då virtuoser som Paganini. Yngve är mer känd som elgitarrsvirtuosen och världsstjärnan Yngwie Malmsteen och i hans band Rising Force spelade Henryson åter elbas och tog där också upp cellon, som han är självlärd på. Hårdrockskarriären avslutades efter ett ”smärre handgemäng” på scen och Henryson for hem till Miami. Han hade det jobbigt och livnärde sig som teve- och studiomusiker men fick också tid över att börja skriva för orkester. Hans första soloskiva, Enkidu, kommer så sent som 1999 och numer är han åter i födelsestaden. Henryson har turnerat med Elvis Costello, Ketil Björnstad, Anne Sofie von Otter och vår egen Bengt Forsberg. Det har hittills blivit filmmusik, vokalmusik, två cellokonserter, två konserter för elbas och två symfonier men bara en stråkkvartett (med två violonceller). Han tar gärna uppdrag nära skidorter: Lyssna gärna på hans lite vilda stycke Off Pist för klarinett och cello. Detta förutom alla jazzkompositioner och arrangemang. Han verkar både inom jazz och klassisk musik med en nyfikenhet och rastlöshet som imponerar. Och så har han också fått en rad uppdrag och priser: 2015 fick han Nordiska rådets musikpris och förra året blev han ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

När Svante Henryson arbetade som volontär på ett flyktinghärbärge ville han på något sätt återge de umbäranden de upplevt på vintervägar till Sverige. Med sångcykeln Frånvarons Speglar, musikaliskt inspirerad av Franz Schuberts Winterreise, har Svante Henryson tonsatt 24 dikter för sång & piano, texter översatta från arabiska till svenska. Verket uruppfördes 2 september i år på Confidencen Ulriksdals slottsteater och kvällens framförande är det tredje.

Den syriske författaren och journalisten Faraj Bayrakdar skrev dem för att överleva 14 års tortyr helt isolerad i ett syriskt fängelse. Anklagad för medlemskap i det kommunistiska aktionspartiet dömdes han till 15 års fängelse.

Utan någon kontakt med yttervärlden satt han nästan sju år i förvar och torterades. Bayrakdar skrev sina dikter på cigarettpapper, de smugglades ut och publicerades i Paris. Internationella PEN-organisationen blev uppmärksam på dikterna och startade en kampanj för diktarens frigivning. År 2000 släpptes han i samband med en amnesti. År 2005 emigrerade Faraj Bayrakdar till Sverige.

I diktsamlingen ”Frånvarons Speglar” spänner Faraj Bayrakdar en båge över 101 dikter, de sammanförs som länkar i en kedja. Diktaren beskriver en natt som är svartare än alla andra nätter. Som Fånge nr. 13 tar han oss med på en resa till sin cell i Militära Fängelset i Saidnaya. På denna resa visar han det otänkbara i ett bittert språk av mörker och sten. Dikterna talar om sorg och längtan efter friheten. Ingen bitterhet klingar ur dem, men väl anklagelsen: ”Om gudarna verkligen var gudar skulle de aldrig nöja sig med en mindre offergåva än en tyrann”.

Under sitt mångåriga samarbete som romansduo har Ivonne Fuchs och Anna Christensson alltid varit angelägna att hitta nya ingångar och broar mellan den mer traditionella romanskonsten och nutiden. Så föddes idén till ett samarbete med kompositören Svante Henryson. Präglat av starka rytmer och melodier från klassisk musik-, blues- och jazzvärlden skapar Henryson en exceptionell friktion mellan text och musiken. [Texten om Frånvarons speglar från artisterna, något kortad.]

Hör gärna på Peter Mosskins inkännande tonsättarporträtt ”Svante Henryson – med vidderna inom sig” på P2 dokumentär. (Citaten ovan är från just denna intervju.) Där finns också en kort och fin presentation av Frånvarons speglar med såväl Henryson och Bayradkar som Fuchs och Christensson på Youtube Länk till presentationen.

Skolmästare Franz Theodor och Elisabeth Schubert fick sitt trettonde av sexton barn 1797: Franz Peter Schubert. (Bara fem av barnen blev äldre än ett år och bara fyra nådde vuxen ålder.) Från femårsåldern fick Franz musikalisk undervisning av den självlärde pappan, på fiol, och bror Ignaz var pianolärare. Schubert spelade viola i familjekvartetten och skrev sina första verk i genren för dem. Tidigt begåvad lyckades Schubert få ett körstipendium och kom 1808 in på det kejserliga seminariet Stadtkonvikt där Antonio Salieri undervisade. Där lärde han sig inte bara att sjunga vackert utan fick också möjlighet att möta musik av samtidens stora, bröderna Haydn och Mozart, men musik av den i dag inte så kände Johann Rudolf Zumsteeg, vilkas sånger han ville ”modernisera”. Schubert imponerade på Salieri så pass att han fick privatundervisning i musikteori och komposition flera år efter att han lämnat skolan. Han fick också leda Stadtkonvikts orkester och framföra sina egna kompositioner. Efter några inte så kul år som lärare för de yngsta i pappas skola, en olycklig kärlekshistoria och en missad kapellmästartjänst i Laibach flyttade han in hos sin vän Franz Schober och började försöka livnära sig som tonsättare. Inte mycket blev publicerat men noterna cirkulerade bland allt fler vänner och beundrare. De kallade den korte och lite runde Schubert för Schwammerl (ungefär; den lille svampen). Deras träffar kom att kallas Schubertiader där vännerna ibland rentav kunde få höra flera sånger skrivna samma dag av Franz. 1820 fick Schubert två av sina operor framförda i Wien, vilket ökade hans rykte, och 1821 trycker Antonio Diabelli hans första sju opus, alla sånger. Trots att Schubert lade ned så mycken tid och kraft på scenmusik, utan att någonsin få uppskattning för det hann han ändå med att under sina sista år skriva symfonier, kyrkomusik, kammarmusik, pianomusik och sånger, en hel värld av sånger, totalt fler än 600. Och ja, han lämnade en del ofullbordat. I kväll får vi höra tre av hans sånger.

Herbst (Höst) vet vi skrevs 28 april 1828. Sången börjar med fem takters höstvindar i pianot och dessa ljuder genom nästan hela en strofiska sången. Den bitvis dramatiska sången beklagar att sommaren svunnit. En riktig höstvisa.

Der Lindenbaum (Linden) ingår i Schuberts andra sångcykel, Winterreise (Vinterresa), till texter av Wilhelm Müller och är det verk som musikaliskt inspirerade Svante Henryson till sin sångcykel. Sången tillkom i februari 1827, när Schubert var svårt märkt av vad man i dag tror är syfilis. Det sista Schubert gjorde innan han avled var just att läsa korrektur på sin sångcykel. Linden, som påminner om lyckligare dagar, verkar be vandraren vila. Men han vänder tillbaka, in i mörkret och den kalla vinden och kan många timmar senare fortfarande höra suset: ”Här skulle du få vila”.

Der Wanderer (Vandraren) till text av Georg Philipp Schmidt von Lübeck kom till redan 1816 och reviderades fem år senare. Sången handlar om en vandrare och börjar med ett recitativ där vandraren suckande frågar Vart (wo)? Sedan kommer åtta takter i pianissimo, vilka Schubert sedan använde i sin pianofantasi. ”Jag är en främling överallt.” Efter en nästan extatisk åkallan av sitt hemland vänder sången tillbaka till inledningens moll.

Fantasi C-dur för piano, Wandererfantasin, kom till 1822 och betraktas som hans tekniskt mest utmanande pianoverk. Schubert själv hade svårt att klara av det och lär ha sagt ”Das Zeug soll der Teufel spielen” (ungefär: Det här kan fan spela). Men det är också en avancerad komposition som på detta enda tema bygger ett variationsverk i sonatform. De fyra satserna spelas i en följd, där den långsamma andra är närmast originaltemat. Sista satsen börjar fugerat och stormar sedan virtuost fram till slutet. Där är så vandringen över för i kväll.

Jan Silverudd