Kvah Logotyp

Kompositörer:

Messiaen, Brahms, Sjostakovitj

Medverkande:

Hugo Ticciati, Marcus Hagemann och Bengt Forsberg

Program

  • Olivier Messiaen (1908-1992) - Tema med variationer för violin & piano
  • Johannes Brahms (1833-1897) - Cellosonat nr 1 e-moll
  • Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) - Pianotrio nr 2 e-moll

Medverkande

Hugo Ticciati, violin, Marcus Hagemann, cello, Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

hugo-ticciati
Hugo Ticciati

Violinisten Hugo Ticciati är född i Storbritannien och äldre bror till dirigenten Robin Ticciati. Han påbörjade sin violinistutbildning i London, fortsatte sedan i Toronto och därefter i Sverige, där han numera är bosatt. Redan som 12-åring framträdde han vid Edinburgh-festspelen och i Queen Elisabeth Hall i London och har sedan haft en framgångsrik karriär och spelat med många orkestrar i Europa, i USA och i Asien. Han har också vunnit ett antal priser vid internationella tävlingar.
Hugo har framträtt på en mängd festivaler och har också på Confidencen, Ulriksdals slott, startat en egen festival med namnet O/MODERNT, som också är verksam på Musikaliska vid Nybrokajen. O/MODERNT bjuds regelbundet in till en mängd olika festivaler. Förutom festivalen leder Hugo Ticciati som violinist också O/MODERNT Chamber Orchestra och O/MODERNT String Quartet.
Hugo Ticciati spelar mycket gärna kammarmusik och har samarbetat med musiker som Anne Sofie von Otter, Steven Isserlis, Angela Hewitt, Olli Mustonen, Evelyn Glennie, Torleif Thedéen, Philippe Graffin, Christian Poltéra m.fl. Hugo har ett nästan unikt brett intellektuellt perspektiv på sitt musicerande och han strävar efter att finna och föra in filosofiska, litterära, andliga och inte minst meditativa aspekter i musiken. Detta gäller beträffande äldre musik men också många samtida tonsättare och Hugo Ticciati har arbetat med kompositörer som Sven-David Sandström, Albert Schnelzer, Anders Hillborg, Andrea Tarrodi, Tobias Broström, Thomas Jennefelt, Peteris Vasks, Judith Weir m. fl.
Vid sidan av sin konsertkarriär är Hugo också verksam som pedagog. Han ger bl.a. Masterclasses och seminarier och också i denna roll strävar Hugo efter att utvidga perspektivet och föra in andliga dimensioner i violinspelet. Hugo Ticciati vill se ”O/MODERNT som ett alternativt sätt att leva genom konst, musik, tystnad – allt. O/MODERNT är en livsfilosofi.”

marcus-hagemann
Marcus Hagemann

Cellisten Marcus Hagemann föddes i musikstaden Donaueschingen i Tyskland och har studerat för bland andra La Sallekvartetten i USA och William Pleeth i London. Han har vunnit flera musiktävlingar och också tilldelats stadens Konstanz' kulturpris och erhållit Bayreuthfestspelens stipendium.
Marcus Hagemann har samarbetat med cellister som Heinrich Schiff, Siegfried Palm, Frans Helmersson och Wolfgang Boettcher och också samarbetat med många andra framstående musiker som t.ex. Eduard Brunner, Giora Feidman, Dimitri Ashkenazy m.fl. Marcus Hagemann var en av grundarna av Taliskvartetten år 1995 (knuten till Talisfestivalen i Schweiz) och 2000 blev han medlem i kammarensemblen Trioskop. Han har gett konserter i många olika konsertsalar i Europa, USA och Sydamerika och också gjort ett stort antal radio-, TV- och CD-inspelningar.

bengt
Bengt Forsberg Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister. Han är sedan 30 år konstnärlig ledare för kammarmusikverksamheten i Allhelgonakyrkan, en närmast unik insats i Stockholms musikliv. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns bland många andra mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisterna Cecilia Zilliacus och Nils-Erik Sparf. Som solist har Bengt framträtt med bland annat Stockholms Kungliga Filharmoniker och Göteborgs Symfoniker. Han har också gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. Bengt är också verksam som adjungerad professor i pianospel vid Royal Academy of Music i London.
Bengt har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser, som Grammy och Gramophon´s Recording of the Year. Under de senaste åren har Bengt gett ur prisade skivor med bl.a. kvinnliga kompositörer, ”Neglected works for piano”, verk för violin och piano av Carl Nielsen tillsammans med Cecilia Ziiliacus, celloverk av Fauré med Andreas Brantelid och engelsk musik för altfiol med Ellen Nisbeth m.m.

Programkammentarer

Olivier Messiaen, en av den franska musikens största namn under 1900-talet, komponerade ”Thème et variations” för violin och piano 1932 som en bröllopsgåva till sin fru Claire Delbos, en begåvad musiker, och det unga nygifta paret uruppförde verket tillsammans på en konsert hösten 1932. Det är en av Messiaens tidigaste kompositioner och hans första kammarmusikverk. Temat presenteras ganska återhållsamt och därefter följer fem alltmer intensiva variationer i det ca 10 minuter långa verket. Efter den dynamiska höjdpunkten i den femte variationen klingar verket ut i pianissimo. Även om formen är traditionell och det är ett tidigt verk i Messaiens produktion hör vi redan ett personligt tonspråk som han vidareutvecklade under 1930-talet och som nådde en höjdpunkt med det ungefär tio år senare komponerade mästerverket ”Quatuor pour la fin de temps”.

Johannes Brahms' båda sonater för violoncell och piano intar en självklar central plats inom cellorepertoaren. En del av Brahms' kammarmusikverk skrevs parvis men i detta fall skiljer mer än 20 år mellan de båda sonaterna. De första två satserna i violoncellsonaten i e-moll op.38, skrev Brahms 1862 tillsammans med en Adagio-sats som han senare utelämnade och 1865 tillkom den avslutande tredje satsen. Sonaten har alltså bara tre satser i stället för oftast fyra. Först 1886 komponerade Brahms sin andra cellosonat i F-dur op.99. E-mollsonaten tillägnades Josef Gänsbacher, en sångprofessor och också amatörcellist men vars cellospel Brahms uppenbarligen inte skattade alltför högt. Efter ett privat framförande av sonaten klagade Gänsbacher över att Brahms vid pianot hade spelat så starkt att Gänsbacher inte kunnat höra sin egen cello varvid Brahms hade svarat: ”Det ska du vara tacksam för”! Nämnas kan också att det förlag Brahms först erbjöd sonaten, det berömda ”Breitkopf & Härtel”, refuserade den!
I den långspunna och sångbara första satsen dominerar en elegisk stämning men i slutet av genomföringen och delar av återtagningen, satsen är skriven i traditionell sonatform, stegras det dynamiska uttrycket innan satsen stilla klingar ut i en ljusare stämning. Inledningstemat i satsen är baserat på en av fugorna i Bachs ”Die Kunst der Fuge” och också andra satsen är ett exempel på hur Brahms integrerade äldre musikformer i sina verk. I satsen använder Brahms menuettformen på ett lite stiliserat sätt. I den kontrasterande triodelen är tonspråket mer romantiskt och leder tankarna till bland annat Schumann.
Den energiska avslutande tredje satsen är ytterligare ett exempel på hur Brahms inspirerades av och integrerade äldre musikformer i sin musik. Satsen beskrivs ibland som en fuga med tydlig utgångspunkt från två av fugorna i Bachs ”Die Kunst der Fuge”, men satsen är inte uppbyggd som en helt genomförd fuga utan är snarare en sats i sonatform med ett antal fugerade avsnitt.

Efter paus följer ytterligare ett verk med huvudtonarten e-moll, Dmitrij Sjostakovitjsandra pianotrio op.67, komponerad sommaren 1944 till minnet av en bortgången nära vän, musikkritikern Ivan Sollertinskij. Härigenom anknöt Sjostakovitj till en rysk musik-tradition, att dedicera pianotrios till avlidna kulturpersonligheter, både Tjajkovskij och Rachmaninov hade tidigare gjort så. Men trion speglar inte enbart personlig sorg. Sommaren 1944 började omfattningen av nazismens grymheter i koncentrations- och förintelselägren bli alltmer kända och Sjostakovitj, som på många sätt identifierade sig med det judiska ödet, påverkades av och uttryckte detta i flera av sina verk, bland annat i denna trio. Trion är ett av Sjostakovitjs oftast spelade verk.
Första satsen inleds av cellon som spelar en ödslig melodi i ett högt s.k. flageolettläge innan fiolen och pianot ansluter. Den ensamhet och sorg som musiken uttrycker övergår efter en stund i ett livligare avsnitt med delvis folkmusikalisk karaktär. Denna karaktär kommer delvis också till uttryck i den korta andra satsen som utgörs av en energisk dans i 3/4 -takt. Men det är också möjligt att uppfatta betydligt mer groteska och makabra stämningar i den snabbt förbiilande musiken. Satsen har bl.a. kallats Majdanekepisoden efter namnet på ett av förintelselägrerna. Tredje satsen är en långsam passacaglia som presenteras av pianot med högtidliga ackord. Violinen och cellon ansluter med en innerlig och klagande melodi. Den känslomättade stämningen bibehålls genom hela satsen som direkt leder över till fjärde satsens groteska dans. Satsen, som bygger på en judisk melodi, sägs ha påverkats av vittnesmål från Treblinka om hur de judiska fångarna tvingades att dansa en dödsdans innan de mördades. Krigets vansinne gestaltas i denna sats som visserligen klingar ut i rofylld E-dur men som knappast ger något hopp.

Allan Kanter