Kvah Logotyp

Kompositörer:

Berwald, Gubajdulina, Sjostakovitj

Medverkande:

Treitlerkvartetten

Program

Frans Berwald (1796-1868): Stråkkvartett nr. 1 g-moll
Sofia Gubajdulina (f. 1931): Reflections on the Theme B-A-C-H
Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975): Stråkkvartett nr. 3 F-dur

Medverkande

Treitlerkvartetten

Mer information om artisterna

treitlerkvartetten-a

Treitlerkvartetten är en ung svensk stråkkvartett med en stor passion för att dela den rika kvartettrepertoaren med en bred publik. Kvartettens medlemmar träffades på Kungl Musikhögskolan i Stockholm och efter studier utomlands vid Universität Mozarteum i Salzburg, Academy of Performing Arts i Prag, Indiana University USA och The Royal Conservatoire of Scotland, återförenades de i Stockholm 2012 för att fördjupa sig i kvartettrepertoaren. Sedan dess har de gjort uppmärksammade framträdanden vid festivaler runtom i Sverige såsom Musik vid Siljan, Kammarmusik i Vintertid, Södertälje Kammarmusikfestival och vår egen festival i 2016 med Fransk musik. Konserter runtom i Europa inkluderar recital vid Villa Hagalund, Helsingfors, och Conway Hall, London, våren 2017. Kvartettens framträdanden har gjort stort intryck på publik och kritiker och deras lekfulla och energiska spelstil har liknats vid den legendariska Freskkvartettens. 2017 fick kvartetten en stipendium från Gålöstiftelsen.
Treitlerkvartetten består av Oscar Treitler, violin, Caroline W Treitler, violin, Jonna Inge, viola och Filip Graden cello. Men på viola vikarierar Albin Uusijärvi vid konserten.

Länk till kvartettens hemsida på engelska

Programkommentarer

Först mot slutet av sitt liv blev den svenske tonsättaren och industrimannen Franz Berwald riktigt erkänd som tonsättare av sin samtid. Franz Liszt, som Berwald lärde känna under 1850-talet, lär ha sagt till honom att ”du äger en sann originalitet, men du kommer aldrig att lyckas under din livstid.”
Liszt blev tyvärr sannspådd och Berwalds kanske förnämsta verk förblev ospelade, och även i våra dagar är han styvmoderligt behandlad, även om hans fyra symfonier och ett par ouvertyrer till hans operor (”Estrella de Soria” och ”Drottningen av Colconda”) då och då framförs, liksom hans septett (se vidare nedan).
Berwalds musik kännetecknas ofta av elegans och genomskinlighet.
Som 30-åring vistades Berwald i Berlin i 30-årsåldern för att skriva operor, men lyckades inte få något av sina verk uppsatta. Istället försörjde han sig mycket framgångsrikt inom ortopedin där han var en pionjär för träningsredskap.
Hans andra resa till Wien 1846 blev mer framgångsrik där Jenny Lind framförde sångspelet ”Ein ländliches Verlobungsfest in Schweden”, och väl tillbaka i Stockholm satte Operan i Stockholm upp ”Estrella de Soria” 1862 drygt 20 år efter dess tillkomst.
Bland Franz Berwalds kammarmusik kan nämnas tre stråkkvartetter (det lär ha funnits ytterligare en kvartett, som dock gått förlorad) och fem fullständiga pianotrior. Hans septett i B-dur från 1828 för klarinett, fagott, horn, violin, viola, cello och kontrabas är inspirerad av Beethovens septett för samma instrument, men står helt klart på egna ben.
Kvällens verk, stråkkvartetten i g-moll, är hans första från 1818. Tonsättaren var bara 22 år när han skrev verket. Den är den minst spelade av Berwalds tre stråkkvartetter och gavs ut först på 1940-talet då samtliga stråkstämmor hittades i Musikaliska Akademiens samlingar.
De första takterna i verkets första sats – Allegro moderato – uppfattades på sin tid som mycket avancerade. Och även om temat därefter utvecklas på ett mer traditionellt sätt, finns där ovanliga och nästan abrupta tonartsförändringar. Violin- och cellostämmorna spelas mot varandra i olika register.

riktigt erkänd som tonsättare av sin samtid. Franz Liszt, som Berwald lärde känna under 1850-talet, lär ha sagt till honom att ”du äger en sann originalitet, men du kommer aldrig att lyckas under din livstid.”
Liszt blev tyvärr sannspådd och Berwalds kanske förnämsta verk förblev ospelade, och även i våra dagar är han styvmoderligt behandlad, även om hans fyra symfonier och ett par ouvertyrer till hans operor (”Estrella de Soria” och ”Drottningen av Colconda”) då och då framförs, liksom hans septett (se vidare nedan).
Berwalds musik kännetecknas ofta av elegans och genomskinlighet.
Som 30-åring vistades Berwald i Berlin i 30-årsåldern för att skriva operor, men lyckades inte få något av sina verk uppsatta. Istället försörjde han sig mycket framgångsrikt inom ortopedin där han var en pionjär för träningsredskap.
Hans andra resa till Wien 1846 blev mer framgångsrik där Jenny Lind framförde sångspelet ”Ein ländliches Verlobungsfest in Schweden”, och väl tillbaka i Stockholm satte Operan i Stockholm upp ”Estrella de Soria” 1862 drygt 20 år efter dess tillkomst.
Bland Franz Berwalds kammarmusik kan nämnas tre stråkkvartetter (det lär ha funnits ytterligare en kvartett, som dock gått förlorad) och fem fullständiga pianotrior. Hans septett i B-dur från 1828 för klarinett, fagott, horn, violin, viola, cello och kontrabas är inspirerad av Beethovens septett för samma instrument, men står helt klart på egna ben.
Kvällens verk, stråkkvartetten i g-moll, är hans första från 1818. Tonsättaren var bara 22 år när han skrev verket. Den är den minst spelade av Berwalds tre stråkkvartetter och gavs ut först på 1940-talet då samtliga stråkstämmor hittades i Musikaliska Akademiens samlingar.
De första takterna i verkets första sats – Allegro moderato – uppfattades på sin tid som mycket avancerade. Och även om temat därefter utvecklas på ett mer traditionellt sätt, finns där ovanliga och nästan abrupta tonartsförändringar. Violin- och cellostämmorna spelas mot varandra i olika register.
Det inledande temat på kvartettens andra sats – Poco adagio – bygger på en folkmelodi. Tredje satsen – ett scherzo – är kanske kvartettens mest originella både vad beträffar rytm och tonalitet.
Finalen – Allegretto – börjar i en klassisk form men utvecklas i harmoni och rytm som ligger nära såväl Schumann som Brahms och visar att Franz Berwald i detta verk var före sin tid.

Sofia Asgatovna Gubajdulina föddes i Tjistopol i Tatarstan i dåvarande Sovjetunionen. Hon räknas tillsammans med bland andra Schnittke och Denisov till förgrundsfigurerna inom den ryska moderna konstmusiken.

Gubajdulina studerade piano för bland andra Grigorij Kogan, pianist, lärare och författare. Vid Moskvakonservatoriet, där Gubajdulina tog examen 1959, hade hon Sjostakovitjs assistent Nikolaj Pejko som lärare i komposition.

Gubajdulina började sin karriär som tonsättare 1963. 1975 grundade hon Astreja-ensemblen tillsammans med Vjatjeslav Artjomov och Viktor Suslin. Ensemblen specialiserade sig på avantgardistisk improvisation samt bevarande och utveckling av folkmusiken i Kaukasien och de asiatiska delarna av Ryssland.

I sin egen musik har Gubajdulina kommit att inspireras av alla former av rituell musik samt av främst kristen och orientalisk mystik. Kompositionerna befinner sig ofta i spänningsfältet mellan "noterad" improvisation och seriell musik inom modernism. Tre av musikens kännetecken är massiva tonkluster, kraftfulla accenter samt hastiga och accelererande växlingar i halvtonsintervaller.

Bland Gubajdulinas kammarmusik kan nämnas fyra stråkkvartetter, ”Quaternion” för cellokvartett, ett par duetter för trumpet och piano, samt en kvintett för piano, 2 violiner, viola, och violoncell från 1957.

Sedan 1992 bor i Tyskland, i utkanten av Hamburg.

Hon invaldes 1995 som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. År 2002 erhöll Sofia Gubajdulina Polarpriset.

I kvällens korta verk ”Reflections on the theme B-A-C-H” (2002) reagerar eller svarar Sofia Gubajdulina på Johann Sebastian Bachs stora oavslutade fuga i det monumentala verket ”Kunst der Fuge”. I Gubajdulinas version för hon samman tre olika teman från Bachs verk, varav det tredje temat innehåller tonsättarens namn i form av tonerna B A C H. De tre olika fugorna skapar ett fjärde tema, vilket kan ha varit Bachs intention om han haft möjlighet att fullborda verket.
Gubajdulina utgår således från Bachs komposition, men färgar det med sitt eget tonspråk, med glissandon, lite spöklika tremolo, intensiva pauser och skapar på det sättet ett nytt ljus över Bachs gåtfulla verk.

Ofta beskrivs den ryske tonsättaren Dimitri Sjostakovitjs liv med en ständigt packad resväska under sängen. Man visste aldrig på vilket humör Josef Stalin var på och vilka repressalier de som hamnat i onåd kunde drabbas av.
Diktatorn var musikintresserad och gick ofta på operan. Den 26 januari 1936 var han på Dimitris ”Katerina Ismajlova” (ursprunglig titel ”Lady Macbeth från Mzensk”). Operan från 1934 hade då gått över 80 gånger bara i Leningrad, sänts i radio och blivit en stor succé. Stalin var dock inte nöjd. Musiken var ofolklig, skriven av en tonsättare som skrev "oreda istället för musik". I tidningen Pravda kallades Sjostakovitj "formalist" och "folkets fiende".
Följden blev att Sjostakovitj drog tillbaka sin fjärde symfoni, men redan med sin femte symfoni blev han ”återupprättad” och fick så småningom Stalinpriset.
I vilken utsträckning tonsättaren anpassade sig till Stalins nycker finns det fortfarande olika åsikter om. En tolkning är att han var ett slags ”garderobdissident” som uttryckte sina avvikande känslor och åsikter enbart genom sin musik. Publiken förstod ofta hans inbyggda kritik och satir, samtidigt som han tillfredsställde krav från den kommunistiska ledningen. Det gällde att överleva.
Få tonsättare har en sådan bredd som Sjostakovitj. 15 symfonier, nära tio operor och baletter, två violinkonserter, två cellokonserter, två pianokonserter varav en med obligat trumpet, och en mängd filmmusik.
Inom kammarmusiken intar Sjostakovitj en mycket framträdande roll, framför allt när det gäller hans 15 stråkkvartetter där han tillsammans med Joseph Haydn och Ludvig van Beethoven får anses vara bland de mest betydelsefulla.
Stråkkvartett nr 3 i F-dur är en av hans mest spelade, tillägnad Beethoven kvartetten som uruppförde verket i december 1946.
Sjostakovitj kallade verket en ”krigskvartett” och försåg inför premiären de fem satserna med underrubriker som förknippades med det just avslutade kriget. Det var ett sätt att ännu en gång undvika att bli bedömd som formalist och elitistisk:
I. Allegretto – Behaglig ovetskap om den kommande katastrofen
II. Moderato con moto – Förväntan och dov oro
III. Allegro non troppo – Krigets krafter utlöses
IV. Adagio – Till minne av de döda
V. (attacca:) Moderato – Den ständiga frågan: varför och till vad nytta?
Efter premiären drog Sjostakovitj tillbaka dessa beskrivande satsbeteckningar utan förklaring. De närmaste åren kom en ny våg av regimkritik mot Sovjets konstnärer, och enligt vissa uppgifter hörde kvartetten till de verk som förbjöds. Det kalla kriget krävde intellektuell uniformitet bland tonsättare och artister. Ännu ett exempel på hur svårt det var att skriva ”rätt sorts” musik.
Sjostakovitj höll själv sin tredje kvartett som ett av sina bästa verk. Vid ett tillfälle övervarade han en repetition med Beethoven-kvartetten. Tonsättaren lovade att reagera om något var fel. Men efter varje sats manade han utan kommentarer musikerna att fortsätta. Efter att den sista tonen förklingat blev han sittande i sin länstol med tårarna strömmande utmed kinderna. Fjodor Druzjinin, altviolinist i Beethoven-kvartetten, minns: ”Det var enda gången jag såg Dimitri Sjostakovitj så öppen och försvarslös.”

Pär Trehörning