Kvah Logotyp

28 januari Romantiska pianokvintetter

Medverkande
Nils-Erik Sparf och Ulf Forsberg, violin, Ellen Nisbeth, viola,
Andreas Brantelid, cello, Bengt Forsberg, piano

Program

Chopin (1810-1849) - Tre mazurkor för piano op. 56
Ignaz Friedman (1882-1948) – Pianokvintett c-moll
Mendelssohn (1809-1847) - Lieder ohne Worte för piano op. 38
Georges Catoire (1861-1926) - Pianokvintett g-moll op. 28

Mer information om artisterna

nils-erik-sparf

Nils-Erik Sparf, violin, har under flera decennier varit en av Sveriges allra främsta musiker och samarbetat med många stora svenska artister. Han har varit konsertmästare i Stockholms Kungliga Filharmoniska Orkestern och sedan många år leder han Drottningholms barockensemble och Uppsala Kammarsolister. Han turnerar som solist och har spelat in ett stort antal CD-skivor. Sedan 1992 är han ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Han har framträtt många gånger i Allhelgonakyrkan, senast i festivalen 2016 med kammarmusik från Frankrike.

ulf-forsberg

Ulf Forsberg, violin, har varit medlem i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1985 och var konsertmästare under 1990-talet. Han var med och grundade Stockholms Nya Kammarorkester (SNYKO) in 1981. Sedan 1991 är han också medlem i den Europeiska Kammarorkestern. Han framträder gärna i kammarmusik-sammanhang och har medverkat i skivinspelningar med bland annat Anne Sofie von Otter. Ulf Forsberg har framträtt vid flera tidigare tillfällen i Allhelgonakyrkan.

ellen-nisbeth

Ellen Nisbeth, viola, vann det svenska solistpriset 2012 och 2013 vann hon det norska solistpriset. Hon har som solist uppträtt med ledande ensembler så som Sveriges Radios Symfoniorkester, Norges radios symfoniorkester, Bergen Philharmonic Orchestra, Trondheim Symphony Orchestra, Gävle symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker and Norrköping symfoniorkester och har arbetat med dirigenter som Neeme Järvi, Daniel Blendulf, Santtu-Matias Rouvali och Martin Fröst. 2014 uruppförde Ellen och Sveriges Radios Symfoniorkester en för henne skriven violakonsert av Britta Byström. Inspelningen släpptes under Daphne Records hösten 2014 och har blivit kritikerrosad. Ellen har även spelat in Tenebrae av Arne Nordheim. Hon har framträtt en gång tidigare i Allhelgonakyrkan med programmet "En engelsk afton" 2015.

andreas-brantelid-og-bengt-forsberg

Andreas Brantelid, cello, gjorde sin konsertdebut vid 14 års ålder i Elgars cellokonsert tillsammans med Det Kungliga kapellet i Köpenhamn. Därefter har han uppträtt som solist med alla de stora orkestrarna i Skandinavien samt många andra Europeiska orkestrar. Andreas vann Eurovision Young Musicians Competition (2006), Paulo International Cello Competition (2007) och Borletti-Buitoni Lita Fellowship (2008). Han har också varit medlem i Lincoln Centre Chamber Music Society i New York och BBC: s New Generation Artist system. Andreas Brantelid spelade redan sin 15 åring i Allhelgonakyrkan. Senast återkom han hösten med kammarmusik av Gabriel Fauré.

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bland annat Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals ”Schumann Project”. Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, ”Neglected works for piano”.

Programkommentarer

Fryderyk Chopin föddes i lilla Żelazowa Wola, i nuvarande Polen, men snart gick flyttlasset till Warszawa där pappa Nicolas blev fransklärare. Pappan spelade flöjt och fiol och mamma Justyna var säkert Fryderyks första pianolärare. Det är förmodligen i Warszawa Chopin får höra polsk musik. Underbarnet gick i lära hos Józef Elsner som skrev ”tredjeårsstudent, fantastiska förmågor, musikaliskt geni”. På väg till Paris i september 1831 får Chopin höra att novemberresningen hemma i Polen har krossats. Han återvänder aldrig hem till Polen utan får Paris med salonger som bas. Chopin blir fransk medborgare och kallar sig Frédéric.
Frédéric Chopin (1810 – 49) skrev mazurkor hela sitt tonsättarliv från tonåren fram till sitt dödsår 1849. De utgår kanske inte från en polsk ”mazurek” men lånar många drag från den och dans. (För den nummerbitne; kanske hela 69 mazurkor, varav 58 finns tryckta.) De tre vi hör i kväll utgör hans opus 56, skrevs 1843 och är tillägnade eleven Catherine Maberly. Nr 33 i H-dur börjar lite vilset men växer och växlar mellan stämningslägen och tempon. I nr 34 i C-dur är vi nog på logdans. Själv tänker jag mig en halling av Grieg. Nr 35 i c-moll är hans längsta mazurka och mer fundersam; den saktar in och stannar av.

Solomon Isaac Freudman var son till en judisk spelman och föddes utanför Krakow. I sitt hemland Polen heter han Ignacy Friedman men är annars mer känd som Ignaz Friedman (1882 – 1948). Likt Chopin var han underbarn vid flygeln. Han studerade i Wien med bl.a. mästarklasser för Busoni och vid debuten där 1904 spelade han tre pianokonserter (Brahms nr 1, Tjajkovskijs nr 1 b-moll och Liszts nr 1 Ess-dur). Friedman blev beundrad av de främsta, som Rachmaninov och Horowitz, men hans personliga tolkningar blev med växande krav på nottrogenhet också ifrågasatta. Han turnerade runt i Europa och Amerika och gav fler än 2 800 konserter. Vid krigsutbrottet 1939 räddades Friedman, med sitt judiska påbrå, av en konsertturné till Australien där levde resten av livet. Särskilt berömd är han just för sina tolkningar av Chopins mazurkor och Mendelssohns Lieder ohne Worte. (Prova t.ex. youtube.com/watch?v=k15R92xkRK8. ) På något sätt hann Friedman även med att redigera utgåvor av nästan allt av Chopin, Schumann och Liszt men också att komponera ett 90-tal verk, mest solopianostycken men också en pianokonsert, sånger och kammarmusik, bland annat tre stråkkvartetter och kvällens kvintett, vilken saknar opus. Pianokvintetten är tillägnad drottning María Cristina av Spanien och publicerades 1918. Första satsens Allegro maestoso börjar just majestätiskt innan ett valsmotiv lättar upp stämningen. Andra satsens tema med variationer är som en serie miniatyrer; den tredje är en mazurka som går lite vilse, den femte en menuett, den sjätte kallas Barcarollando (vaggande) och den sista variationen är en fuga. Finalens Allegro semplice, som Friedman kallar Epilog, inleder dansant och tar sedan upp motiv från föregående satser, arbetar upp sig till en klimax och avrundar stillsamt.

Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809 – 47) föddes i Hamburg och är kvällens tredje underbarn. Mendelssohn är en av få kända tonsättare som var välbeställd; pappa Abraham var bankman. Hans och också till en början storasystern Fannys musikbegåvning uppmuntrades och de fick en gedigen utbildning, bland annat för den konservative Bach-beundraren Zelter. I hemmet möttes vetenskapsmän och musiker och så ordnade man självklart med en privat orkester. Mendelssohn fullbordade när han var mellan 12 och 14 år 12 stråksymfonier för hemmet. 16 år gammal skriver han stråkoktetten och ett år senare förändrar han musikhistorien med uvertyren till En midsommarnattsdröm. 20 år gammal dirigerar han Matteuspassionen – det första framförandet sedan Bachs livstid. Mendelssohns åtta böcker med Lieder ohne Worte/Sånger utan ord var en inspirationskälla för såväl Alkan som Grieg. Bok 3, opus 38, skrevs 1836 – 37 och har sex stycken tillägnade vännen Rosa von Woringen. Den sista döpte tonsättaren till Duetto, där två melodier representerar två sångare. Den skrev han kort efter att han träffat sin blivande fru Cécile. Men så präktig som Mendelssohn framställs var han inte alltid; han var väldigt, väldigt förtjust i vår egen Jenny Lind. Undrar vad Cécile tyckte om det.

Georgij (Georges) Catoire (1861 – 1926) var ryss med franskt påbrå, född i Moskva, och kom likt Mendelssohn från en välbärgad familj. 14 år gammal börjar han studera piano för Wagners vän och Liszt-eleven Karl Klindworth. 1884 tar han så examen i matematik och försöker jobba lite i fars företag. Året därpå besöker han i stället festspelen i Bayreuth och blir en av de första ryska musiker som hyllar Wagner. Han träffar där Tjajkovskij som senare säger åt honom ”att det vore stor skam om han inte ägnade sig åt att komponera”. Väl tillbaka i Moskva 1887 går Catoire för olika lärare, bl.a. Ljadov och Arenskij. Efter en serie privata motgångar och bråk med familjen drog sig Catoire 1899 undan världen till en lantegendom och upphörde till och med under två år med att skriva musik. Från slutet av tiotalet fram till sin död 1926 var han professor i komposition vid Moskvakonservatoriet. I kväll får vi höra hans pianokvintett g-moll op 28, från 1914. Den första satsen, Allegro moderato, börjar vackert men blir snart dramatisk. Efter en drömsk mellansats inleds finalens Allegro con spirito e capriccioso lätt och elegant men som i första satsen bygger Catoire upp spänningen med kontrasterande partier och avslutar nästan som en vaggvisa. Inte så mycket Richard Wagner som Gabriel Fauré eller vad tycker ni?

Jan Silverudd

10 februari Romantiska pianotrior

Medverkande

Amus Kerstin Andersson, violin,
Mikael Sjögren, cello,
Stefan Lindgren, piano

Program

Franz Schubert (1797-1828) - Pianotrio nr 2 Ess-dur op 100, D 929
Johannes Brahms (1833-1897) - Pianotrio nr 1 H-dur op 8
Extra nummer: svenska folkvisan ”Se solen sjunker”

Mer information om artisterna

amus-kerstin-andersson
Foto: Jan-Olav Wedin

Amus Kerstin Andersson, violin, är alternerande stämledare och medlem i Kungliga Filharmonikerna sedan 1987. Hon har genom åren axlat även andra ledande positioner i svenskt musikliv: konsertmästare i Svenska Kammarorkestern, Stockholm Sinfonietta och Norrköpings Symfoniorkester.
Amus Kerstins bredd och mångsidighet har bland annat resulterat i en rad gränsöverskridande projekt av halv-scenisk karaktär. Hon har arbetat kammarmusikaliskt med bland andra Håkan Hagegård, Elisabeth Boström och Roland Pöntinen. Vid sidan av den egna karriären är Amus Kerstin en efterfrågad pedagog och instruktör. Hon arbetar såväl med enskilda elever som med större ensembler och i workshops. Det är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.

mikael-sjogren
Foto: Konserthuset Stockholm

Mikael Sjögren, cello, är medlem i Kungliga Filharmonikerna sedan 1984 och orkesterns alternerande solocellist sedan 1990. Han har vid ett flertal tillfällen framträtt som solist tillsammans med orkestern i konserter av bland andra Gösta Nystroem, Joseph Haydn och Darius Milhaud.
Vid sidan av orkesterarbetet är han aktiv som kammarmusiker och framträder regelbundet i Konserthusets kammarmusikserier, som Filharmoniker i närbild och Soppkonserter. Han är även verksam som lärare i metodik vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Mikael Sjögren studerade vid Kungliga Musikhögskolan för Ola Karlsson och Elemér Lavotha och tog solistdiplom 1985. Han har också studerat för William Pleeth i London. Under drygt tjugo år från 1987 var han cellist i Lysellkvartetten. Det är hans första framträdande i Allhelgonakyrkan.

stefan-lindgren
Foto: Konserthuset Stockholm

Stefan Lindgren, piano, har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Juilliard School of Music i New York. Han har framträtt med de flesta större orkestrar i Sverige och har givit ett stort antal pianoaftnar och kammarmusikkonserter både i Sverige och i städer som New York, London, Paris och Wien. Han var Radiosymfonikernas orkesterpianist 1993-2001 och innehar sedan 2007 motsvarande tjänst hos Kungliga Filharmonikerna. Han är även kompositör och hans Trio för violin, violincell och piano fick sitt uruppförande i Allhelgonakyrkan i februari 2009. Han har även framträtt med en pianoafton i Allhelgonakyrkan år 2005 och hans senaste framträdande var i november 2013.

Två höjdpunkter inom kammarmusiken

schubert-brahms

För två veckor sedan kunde vi i Allhelgonakyrkan höra två mycket sällan spelade pianokvintetter från senromantiken. I kväll minskar vi antalet stråkar med två, går tillbaka i tiden och får lyssna på två mycket mer välbekanta verk från den tidigare romantiken. När det gäller Schubert är det dock tveksamt om han ska räknas till denna epok; hans musik befinner sig i gränslandet mellan wien-klassicismen och romantiken, men i synnerhet hans sista verk innehåller många av romantikens kännetecken.

Franz Schuberts liv (1797-1828) blev kort, 31 år. Schubert var ju inte den enda stora kompositör som vid denna tid dog i unga år. Mozart blev t.ex. 35, Mendelssohn 38 och Chopin 39. Men Schuberts tidiga död framstår, kanske tillsammans med Mozarts, ändå i ett speciellt ljus, dels med tanke på hur oerhört mycket musik han komponerade under sitt korta liv och dels hur många mästerverk han skrev under sina sista år i livet: den stora C-dursymfonin, de tre sista pianosonaterna, impromptuna för piano, stråkkvartetten i
G-dur, den oerhörda stråkkvintetten, de båda pianotriorna, sångcykeln Winterreise, sångerna i ”Schwanengesang” mm. Tanken att Schubert skulle ha uppnått t.ex. Beethovens ålder, 57 år, och fortsatt komponera liknande mästerverk blir svindlande, ja nästan omöjlig: ”Den gudarna älskar dör ung”.
Schuberts båda pianotrior i B-dur D.898 och Ess-dur D.929 komponerades 1827-28. Utöver dessa verk skrev han för denna besättning också en sats i B-dur (1812, D.28) och ett vackert verk kallat Notturno (1828?, D.897). (D. är en förkortning av Deutsch-nummer, en kronologisk förteckning av Schuberts verk gjord av musikforskaren Otto Erich Deutsch på 1950-talet).
Båda pianotriorna tillhör standardrepertoaren och i synnerhet den i
Ess-dur är ett av de främsta verken inom genren överhuvudtaget. Schubert föredrog själv den framför B-dur-trion. Trion var ett av de få verk från Schuberts sista år han fick höra offentligt, på en konsert i den österrikiska musikföreningen den 26 mars 1828.

Den omfångsrika första satsen inleds kraftfullt och som kontrast följer sedan för Schubert så typiska långspunna, sångbara teman. Dessa olika idéer utvecklas och avlöser varandra på det utförliga sätt som utmärker framför allt Schuberts sena kompositioner. Den andra satsens inledande tema är mycket välkänt och har använts som beledsagande musik i många olika sammanhang (just nu t.ex. som signatur i TV-programmet ”Idévärlden”). Detta tema bygger på den svenska folkvisan ”Se solen sjunker” som Schubert förmodligen hörde den svenske sångaren Isak Albert Berg sjunga på en konsert i Wien c:a 1827-28. Förutom melodins för Schubert så typiska vemod hör vi flera andra kännetecken som förekommer i Schuberts sena verk, det långsamt vandrande ”lunkande” tempot och, längre in i satsen, ett mer dramatiskt och upprört avsnitt. I Schuberts värld gestaltas jämsides med den stora skönheten tillvarons tragiska och ofullkomliga sidor.
Scherzot och trion är däremot konfliktfri och påminner om en rustik lantlig dans presenterad som en kanon mellan pianot och stråkarna. Finalsatsen är ett exempel på det Schumann med en något kritisk formulering kallade Schuberts ”oändliga melodik”. Det inledande sångbara rondotemat varieras och återkommer många gånger omväxlande med andra teman. Några gånger i satsen dyker också andra satsens inledande tema upp som en påminnelse om en annan stämning och känslovärld. Schubert har skrivit två versioner av denna sats, en mycket lång version på mer än 20 minuter och den något kortare som är vanligast och också spelas på kvällens konsert.

Medan Schuberts trio tillhör hans sista verk så gäller motsatsen beträffande Johannes Brahms, men bara delvis! Pianotrion i H-dur var det första kammarmusikverk Brahms publicerade. Han hade dessförinnan skrivit mängder av både kammarmusik och musik i andra former, men självkritiskt förkastat det mesta. Bl.a. finns en pianotrio i A-dur som tillskrivits Brahms, men detta är mycket tveksamt. När det gäller kvällens verk, Pianotrion i H–dur, var Brahms själv inte nöjd och gjorde därför en omarbetning så sent som 1889 (publicerad 1891) och det är i denna version verket oftast spelas, så också i kväll. I denna senare version är mycket förändrat i jämförelse med den 35 år tidigare versionen, nästan som om det är två olika verk. Den tematiska utvecklingen i den senare versionen är rikare och mer varierad, samtidigt som den är kortare och mer koncentrerad. Men den ursprungliga versionen innehåller fler musikaliska idéer och kan upplevas ha större spontan uttryckskraft. Det som Brahms behållit från versionen från 1854 är fr.a. första och tredje satsens inledning samt scherzot, som är i stort sett oförändrat. Den reviderade versionen har blivit ett av Brahms´ mest älskade kammarmusikverk, mer spelad än hans båda andra pianotrior, nr.2 C-dur op.87 och nr.3 c-moll op.101.

Det vackra och varma inledningstemat presenteras av pianot, därefter kommer cellon in innan alla tre instrumenten förenas. Detta tema utvecklas innan vi hör ett kontrasterande kraftfullare tema och därefter bearbetas de olika idéerna på det helgjutna sätt som Brahms inte tyckte han lyckades med i den ursprungliga versionen. Scherzot, som förutom sluttakterna finns kvar i sin ursprungliga version, domineras av ett kort rytmiskt motiv som vandrar mellan instrumenten. En lugnare mellandel (Meno allegro, Meno betyder mindre) följer som en kontrast med en vackert sjungande melodi som kan leda tankarna till en av Brahms´ valser, innan scherzodelen repriseras.

I Adagiot öppnas en annan värld med en mycket innerlig och rofylld dialog mellan pianot och stråkarna. Därefter presenterar cellon ett vackert sångbart tema, så typiskt för många av Brahms sena verk. Satsen domineras av de vackra stilla dialogerna mellan pianot och stråkarna. I satsens ursprungsversion hade Brahms bl.a. infogat ett citat ur Schuberts sång ”Am Meer” men tog bort detta i den reviderade versionen.
Sista satsen inleds med ett rytmiskt och punkterat motiv i cellon som sedan tas upp av fiolen. Ett kontrasterande bredare tema följer och sedan utvecklas satsen med ett intensivt och ganska upprört tonspråk. Satsen slutar i moll trots att trions första sats går i dur. Det är inte den enda komposition av Brahms med en första sats i dur och en sista sats i moll (det förekommer t.ex. också i den tredje symfonin) men det är den enda med en inledande sats i dur och med ett slut i moll. Ursprungsversionens avslutning är ännu dystrare och återspeglar kanske Brahms tunga känslor 1854 efter mentorn Robert Schumanns självmordsförsök. På detta sätt knöt Brahms ihop sitt ungdomsverk med sitt mogna skapande.

Allan Kanter

18 mars The Kreisler Story

Medverkande

Daniel Röhn, violin
Bengt Forsberg, piano

Program

Brahms (1833-1897) - Scherzo ur 'FAE-sonaten'
Beethoven (1770-1827) - Violinsonat nr 9 A-dur op 47 'Kreutzer'

Paus

Christian Sinding (1856-1941) - Svit i gammal stil a-moll op 10
Fritz Kreisler (1875-1962) - Egna verk och bearbetningar för violin och piano

Variationer över ett tema av Corelli i Tartinis stil
Gavotte en rondeau ur J S Bachs Partita E-dur
Caprice nr 20 av Paganini
Tempo di Minuetto i Pugnanis stil
La poupée valsante av Poldini
Grave i W F Bachs stil
Tango av Albeniz
Caprice a-moll av Wieniawski

Mer information om artisterna

daniel-roehn

Daniel Röhn, violin, tillhör tredje generationen i en familj med framstående violinister. Hans farfar Erich Röhn var konsertmästare i Berliner Philharmoniker när Wilhelm Furtwängler ledde orkestern och hans far Andreas Röhn var konsertmästare i Bayerska radions symfoniorkester under nästan 30 år. Daniel Röhn påbörjade sina violinstudier vid musikhögskolan i München och han är stipendiat vid Anne-Sophie Mutter Foundation och i Stradivari Society of Chicago. År 2005 var han Rising Star-representant för Stockholms Konserthus och sedan dess har han spelat i Wigmore Hall, i Carnegie Hall och i många andra konsertsalar i världen.
Daniel Röhn har spelat in bl.a. Mendelssohns, Sibelius' och Alban Bergs violinkonserter. Hans inspelning ”Virtuouso Pieces” belönades med den förnämliga utmärkelsen Diapason d'Or och hans senaste CD ”The Kreisler Story” som kom ut i augusti 2016 har mottagits med många lovord. En del av verken på denna CD framför Daniel Röhn tillsammans med Bengt Forsberg vid sitt besök i Allhelgonakyrkan.

Länk till Daniel Röhns hemsida på engelska.

bengt
Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals ”Schumann Project”. Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, ”Neglected works for piano”.

The Kreisler Story

Fritz Kreisler Fritz Kreisler (1875-1962) var under 1900-talets första hälft en av världen främsta violinister, kanske den allra främsta. David Ojstrach, en annan av 1900-talets violinistgiganter, sa att med Kreisler nådde violinkonsten en höjdpunkt. Men Kreisler blev inte berömd enbart för sitt spel utan också för sina kompositioner, i första hand korta stycken för violin och piano.

Fritz Kreisler växte upp i en judisk familj i Wien och började spela fiol vid fyra års ålder. Hans musikaliska begåvning upptäcktes tidigt. Vid sju års ålder antogs han som den yngste eleven någonsin vid Wiens Musikkonservatorium. Hans lärare var den då berömde violinisten Joseph Hellmesberger och i musikteori ingen mindre än Anton Bruckner (men Kreisler berättade senare i sina memoarer att han inte lärde sig någonting alls av Bruckner). Kreisler avslutade sina studier i Wien med en guldmedalj vid tio års ålder och fortsatte sedan studera vid konservatoriet i Paris för bland andra Léo Delibes och Jules Massenet. Tolv år gammal avslutade han sina studier där med att vinna ytterligare en guldmedalj och utmärkelsen ”Premier Grand Prix" i en tävling med 40 andra elever, samtliga över 20 år. Året därpå genomförde han sin första framgångsrika konsertturné till USA. Men när han 1889 sökte en tjänst i Wiener Philharmoniker bedömdes hans uttrycksfulla vibratospel inte passa i orkestern. Detta fick honom att tillfälligt ge upp violinistkarriären och han började i stället studera medicin och målning och gjorde under en tid också militärtjänst. I slutet av 1890-talet återupptog han dock med stor framgång sin violinistkarriär som sedan fortsatte mer eller mindre oavbrutet fram till 1940-talet, då en olyckshändelse medförde att hörseln försämrades och han slutade helt att framträda 1947. Kreisler finns rikligt representerad på grammofonskivor inspelade framför allt på 1920- och 30-talen, många av dem återutgivna på CD.

Kreisler spel beskrevs som ädelt, varmt och innerligt med en perfekt teknik och när så behövdes också med en wiensk charm. Denna charm visar sig i högsta grad i hans mest kända kompositioner för violin och piano, som Liebesfreud, Liebesleid, Schön Rosmarin och Caprice Viennois. Kreisler framträdde gärna med korta stycken och för att utvidga sin repertoar publicerade han under sin karriär ett antal kompositioner av ”andra” kompositörer, framför allt mindre kända 1700-talstonsättare, som han påstod sig ha hittat på bibliotek. Det väckte ett visst uppseende att han hade hittat så många okända verk och uppseendeväckande blev det också när det 1935 framkom att det var Kreisler själv som hade komponerat styckena men inte ville framträda som kompositör. De flesta kritiker, men inte alla, förlät honom dock. Dessa stycken har blivit mycket populära bland violinister och hos publiken. Kreisler skrev också enstaka längre verk, bland annat några operetter och inte minst en stråkkvartett i a-moll. Han skrev också ofta spelade kadenser till bland annat Beethovens, Brahms´ och Mozarts violinkonserter nr 3-6.

Programkommentarer

Kvällens program återspeglar Fritz Kreisler egen repertoar – före paus de stora klassikerna och efter paus sviten av Sinding samt charmfulla men också virtuosa kortare stycken, egna kompositioner och arrangemang av andra kompositörers verk.

Konserten inleds med Johannes Brahms´ Scherzo ur FAE-sonaten. Det är något så ovanligt som en sats i ett verk skrivet gemensamt av tre olika kompositörer: Brahms, Robert Schumann och Schumanns elev Albert Dietrich. När verket skrevs i oktober 1853 hade alla tre nyligen blivit vänner med den berömde violinsten Joseph Joachim. På Robert Schumanns förslag skrev de en gemensam sonat för violin och piano som de tillägnade honom. Joachims motto var ”Frei Aber Einsam” (”Fri men ensam”) och Schumann föreslog därför att varje sats skulle baseras på tonerna F-A-E, därav namnet FAE-sonaten. Verket uruppfördes 28 oktober 1853 av Joachim och Clara Schumann men Joachim ville inte offentliggöra verket och Brahms bidrag trycktes först 1906. Dietrich skrev första satsen, en musikaliskt rik och uttrycksfull sats i sonatform, Schumann andra satsens ganska korta Intermezzo och den avslutande fjärde satsen. Dessa båda satser lät Schumann sedan ingå i sin tredje violinsonat. Brahms´ bidrag, Scherzot, är den i särklass mest spelade satsen, inte minst som extranummer. Brahms visar i den hur mästerligt han behärskar scherzoformen. Det inledande motivet, med samma rytmiska figur som inledningen av Beethovens femte symfoni, utvecklas i ett intensivt samspel mellan fiolen och pianot och leder till en grandios avslutning.

Beethovens Violinsonat nr.9 i A-dur op.47 ´Kreutzersonaten´komponerades under kort tid 1803. Det är en av de mest kända av Beethovens tio violinsonater och har bland annat gett namn åt en novell av Tolstoj, som i sin tur bland annat inspirerade Janáček till hans första stråkkvartett. Sonaten var ursprungligen tillägnad violinisten George Bridgetower som uruppförde den tillsammans med Beethoven 24 maj 1803. Beethoven hade, enligt Bridgetower, vid ett tillfälle därefter blivit så upprörd över att Bridgetower hade förolämpat en kvinna att Beethoven krävde att få tillbaka manuskriptet och strök dedikationen. Den tillägnades i stället den franske violinisten Rudolphe Kreutzer, som trots att han aldrig spelade sonaten har gett upphov till dess namn.

Bland Beethovens violinsonater framstår ´Kreutzersonaten´ som ett speciellt verk, både genom sin längd och sitt intensiva och utåtriktade tonspråk. Genom sin uttryckskraft ansluter den till andra verk som Beethoven skrev vid ungefär samma tid. Första satsen har en långsam introduktion innan satsens huvuddel tar vid med ett energiskt rytmiskt tema. Tempot är Presto och ett så snabbt tempo är mindre vanligt i en första sats i ett verk skriven i traditionell sonatform. Den långsamma andra satsen är en variationssats som utgår från ett enkelt och sångbart tema och sedan följer fyra uttrycksfulla variationer med delvis många figurationer i fiolen. Finalen ansluter till första satsens energiska och rytmiska tonspråk. Denna sats hade Beethoven ursprungligen tänkt sig som final till sin sjätte violinsonat, skriven året innan, men tyckte inte den passade där.

Christian Sinding (1856-1941) var en av Norges främste tonsättare vid tiden runt förra sekelskiftet. Även om Sinding likt Grieg var påverkad av norsk folkmusik var detta inte lika framträdande hos Sinding utan han influerades framför allt av det kontinentala romantiska tonspråket. Sedermera utvecklade han högromantiska ideal i sitt skapande men höll fast vid de traditionella formerna i sina symfonier, piano- och violinkonserter, kammarmusik etc. Som sångkompositör anses han vara en av Norges främsta och bland hans pianoverk blev Frühlingsrauschen från 1896 snabbt världsberömt och spelades förr oerhört ofta. Sindings Svit i gammal stil i a-moll op.10 är ett ganska tidigt verk, daterat 1889. Den korta första satsen i ett snabbt Presto kan vara tacksamt för en virtuos violinist som spelar enbart mycket snabba 16-delar fram till de sista takternas långsamma avslutning. Andra satsens Adagio utgör verkets emotionella tyngdpunkt – ett vackert sångbart tema presenteras av violinen och upprepas därefter av pianot. Efterhand stegras tempot och uttrycket en aning och den sångbara melodiken blir något intensivare. I den tredje satsen har Sinding påverkats av norsk folkmusik; det inledande temat, som sedan återkommer flera gånger, leder tankarna till en norsk folkdans. Även denna sats är virtuost skriven för fiolen, vilket hörs inte minst i kadensen i slutet av satsen.

Avslutningsvis får vi som nämnts höra en samling av Kreislers stycken för fiol och piano. Programmet innehåller både originalkompositioner, av vilka en del alltså gavs ut under andra kompositörers namn, och bearbetningar/arrangemang av andra tonsättares verk:

Variationer över ett tema av Corelli i Tartinis stil (1910)
Temat ingår i en sonata av den italienska barockmästaren Arcangelo Corelli (1653-1713). Detta är ett av de stycken med vilken Kreisler inte ville framträda som tonsättare och tillskrev det därför en annan italiensk barocktonsättare, Giuseppe Tartini (1692-1770), som också använde stycket för ett variationsverk. I Kreislers version följer efter den inledande temapresentationen fyra variationer.

Gavotte en rondeau ur J S Bachs Partita E-dur (1913)
Johann Sebastian Bachs tre sonater och tre partitor för soloviolin får anses vara de mest betydande verken som skrivits för soloviolin och de tillhör standardrepertoaren. De skrevs 1720. Gavotte en rondeau är tredje satsen i partita nr.3 i E-dur.

Caprice nr 20 av Paganini (1913)
Violinens häxmästare Niccolo Paganini (1782-1840) skrev 24 capriccier för soloviolin åren 1802-17. De är skrivna som mycket avancerade etyder med en mängd olika speltekniska grepp och svårigheter. Kreisler bearbetade tre av dem för fiol och piano: nr 13, 20 och 24. Caprice nr 20 inleds och avslutas i ett ganska långsamt tempo men har en snabbare mellandel.

Tempo di Minuetto i Pugnanis stil (?)
Detta stycke är ytterligare en av de kompositioner Kreisler påstod hade skrivits av en annan kompositör, italienaren Gaetano Pugnani (1731-98), innan Kreisler medgav att det var hans eget verk. Fördragsbeteckningen är Martiale (marschaktigt) och även om stycket går i ¾-takt och i menuett-tempo så har det en marschliknande karaktär.

La poupée valsante av Poldini (1924)
Ede Poldini (1869-1957) var en ungersk kompositör som bland annat skrev många operor men har blivit mest berömd för Kreislers charmfulla arrangemang av hans pianostycke La poupée valsante (´Den dansande dockan´) som ingår i pianosviten Marionetter (ca 1890).

Grave i W F Bachs stil (1911)
Ett annat av de stycken som Kreisler först gav ut under falskt namn; han publicerade det som ett verk av Wilhelm Friedemann Bach (1710-84), en av J.S. Bachs söner. Som tempobeteckningen anger är det ett långsamt framåtskridande verk.

Tango av Albeniz (1927)
Isaac Albeniz´ (1860-1909) berömda Tango i D-dur ingår i hans pianosvit España, komponerad 1890, men har blivit minst lika känd i gitarrversionen och har sedan arrangerats på många andra sätt, som här i Kreislers version.

Caprice a-moll av Wieniawski (1913)
Henryk Wieniawski (1835-80) var en polsk tonsättare och framför allt en av sin tids främsta violinister. Hans caprice i a-moll för violin solo (alternativt två violiner) ingår i hans avancerade övningsstycken 8 Ėtudes-Caprices op.18 från 1862.

Allan Kanter

29 april Die schöne Magelone

Medverkande

Jakob Högström, baryton
Bengt Forsberg, piano

Program

Clara Schumann (1819-1896) - Romans a-moll op 21:1 (tillägnad Johannes Brahms)
Ludwig van Beethoven (1770-1827) - Pianosonat nr 17 d-moll op 31:2 "Spöksonaten"

Paus

Johannes Brahms (1833-1897) - "Die schöne Magelone" op 33, (sångcykel till text av Ludwig Tieck)

Mer information om artisterna

jakob-hogstrom
Jakob Högström, Foto: Annika Falkuggla

Jakob Högström, baryton, är utbildad vid Kulturama, Royal Academy of Music i London samt på Operahögskolan i Stockholm. Han är en eftertraktad baryton inom det lyriska facket. Han har gjort roller som Papageno i Trollflöjten på Drottningholms Slottsteater, Baines i operan William av B Tommy Andersson på Vadstenaakademien och Baron Zeta i Suzanne Ostens Glada Änkan. Han medverkade tillsammans med Radiosymfonikerna i SVT:s produktion av Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. 2009 debuterade han på Opera Comique i Paris som Narbanor i Zoroastre. Jakob Högström är ofta anlitad inom den sakrala repertoaren som i Händels Messias och Bachs passioner. På Malmö Opera har Jakob Högström sjungit Figaro i Figaros bröllop, Herr Snipa i Jonas Forssells Träskoprinsessan, Dandini i Askungen och Budbäraren i Stravinskijs operaoratorium Oedipus Rex. Detta är hans första besök i Allhelgonakyrkan.

bengt
Bengt Forsberg, Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals ”Schumann Project”. Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, ”Neglected works for piano”.

Programkommentarer

Clara Schumann (1819-96) var en av de stora pianisterna under romantiken och i den rollen kunde hennes berömmelse väl mäta sig med hennes komponerande make Roberts. Clara var bara nio år gammal när hon mötte den nio år äldre Robert Schumann som liksom Clara tog lektioner för Claras far Friedrich Wieck. Några år senare flyttade Robert in hos Wiecks och från mitten av 1830-talet utvecklades Claras och Roberts omtalade och romantiska kärleksrelation. De gifte sig 1840, trots Friedrich Wiecks långvariga motstånd. Clara fortsatte under äktenskapet med Robert att konsertera och också komponera men i mindre omfattning än tidigare. Makarna fick bland annat åtta barn, men endast fyra överlevde Clara. Efter Robert Schumanns sista tragiska år med psykisk sjukdom, självmordsförsök och död 1856 kunde Clara i större omfattning återuppta sin konsertverksamhet och hon fortsatte att framträda som en av tidens stora pianister och musikpersonligheter.

Men dessförinnan hade ett musikhistoriskt viktigt möte ägt rum mellan den unge Johannes Brahms och makarna Schumann. På rekommendation av en gemensam bekant, den store violinisten Joseph Joachim, hade Brahms 1853 sökt upp Robert Schumann. Brahms' spel och kompositioner fick Schumann att i en berömd artikel i tidskriften Neue Zeitschrift fur Musik förklara att Brahms var det geni musikvärlden väntat på. Nära vänskapsband knöts mellan Brahms och makarna Schumann och efter Robert Schumanns självmordsförsök 1854 och flytt till mentalsjukhus blev banden mellan Brahms och Clara Schumann ännu starkare. Mycket har spekulerats om dessa band men forskningen verkar ha landat i att det inte förekom någon kärleksrelation mellan dem. De upprätthöll dock livet igenom en nära kontakt och Brahms fäste stor vikt vid Clara Schumanns omdömen om hans musik.

De flesta av Clara Schumanns kompositioner skrevs innan hon 1840 gifte sig med Robert. Hennes verkförteckning innehåller framför allt pianostycken och sånger men numera framförs ganska ofta också pianokonserten i a-moll från 1836 och pianotrion i g-moll från 1846. 1853 komponerade hon tre romanser för piano op.21. Den första, i a-moll, gav hon emellertid ut separat utan opusnummer och skrev i stället 1855 en ny romans i a-moll som i stället ingår i op.21. De tre romanserna tillägnades Johannes Brahms som en gåva till honom på hans födelsedag den 7 maj 1855. Romansen i a-moll op. 21:1 är ett vackert och bitterljuvt stycke som påminner både om Robert Schumanns och om Brahms' egna tidiga kompositioner både i tonspråket och kompositionssättet, t.ex. genom de många brutna ackorden och de stora intervallen.

Ludwig van Beethovens pianosonat nr 17 d-moll op.31:2 komponerades 1802 i övergången till Beethovens musikhistoriskt omvälvande s.k. andra period. Det är förmodligen det enda verk av Beethoven som har ett speciellt tillnamn i Sverige, ”Spöksonaten”. Sonaten är annars känd som ”Stormsonaten”, men detta är inte Beethovens egen benämning utan bygger på vad Beethovens sekreterare Anton Schindler uppgav när han frågade Beethoven om vilket program sonaten innehöll. Beethoven ska då enligt Schindler ha svarat ”läs Shakespeares Stormen”. Åke Holmqvist menar i sin Beethovenbiografi att Beethovens svar snarast var ett sätt att undvika frågan om hans verk verkligen hade något speciellt innehållsmässigt program. ”Spöksonaten” var August Strindbergs benämning på sonaten eftersom Beethovendyrkaren Strindberg i sonaten tyckte sig höra spöklika anderöster. Denna benämning på sonaten har sedan levt kvar i Sverige. Titeln blev ju sedan också namnet på ett av Strindbergs kammarspel.

De olika tillnamnen ger en uppfattning om karaktären i denna speciella pianosonat med den spöklika stämning som man kan höra redan i första satsens inledande arpeggion (brutna ackord) och sedan det intensiva men dämpade tonspråket i första satsen, med recitativiska avbrott som förhöjer den suggestiva stämningen. Andra satsen är en sångbar vacker sats, inte minst i det sidotema som kommer en bit in i satsen, och mot detta tema kontrasterar en dovt återkommande rytmisk basrörelse. I tredje satsen är vi delvis tillbaka i första satsens stämning med ett upprepat kort sångbart motiv som återkommer genom satsen kontrasterande med mer dramatiska inslag.

Johannes Brahms (1833-97) tidiga utveckling präglades som framgått i hög grad av kontakterna med Robert och Clara Schumann. Detta gäller inte minst romanskompositören Brahms som blev den tyska sångkonstens kanske främste mästare under den sena romantiken, möjligen jämte Hugo Wolf och senare Richard Strauss. Brahms skrev ca 250-300 sånger men enbart en längre sångcykel, Die schöne Magelone op.33 som han komponerade 1861-69. Vier ernste Gesänge op.121 från 1896 kan dock också sägas utgöra en sångcykel men av helt annan karaktär.

Die schöne Magelone var ursprungligen en berättelse som, utan känd upphovsman, skapades i 1400-talets Frankrike, med inspiration inte minst från sagorna i Tusen och en Natt. Die schöne Magelone är en medeltida historia om kärleken mellan den neapolitanska kungadottern Magelone och riddaren greve Peter av Provence. Berättelsen blev mycket populär och olika versioner skrevs under de kommande århundradena. Den viktigaste stod den tyske poeten Ludwig Tieck (1773-1853) för. Den publicerades 1797 och inspirerade så småningom också Johannes Brahms till att tonsätta 15 av de 18 dikter som ingår i berättelsen. Till kvällens konsert har föreningens tidigare styrelsemedlem Helmut Backhaus gjort en förnämlig sammanfattning av Ludwig Tiecks kärlekshistoria och också angivit på vilket sätt sångerna kommer in i berättelsen. Ett stort tack till Helmut!

Sångerna i Die schöne Magelone är mycket varierade i sitt uttryckssätt. En del av sångerna är lyriska, delvis en aning folkviseartade medan andra är mer dramatiska, i några fall nästan operaartade. Pianostämman är ofta självständig på ett sätt som anknyter till Brahms´ kammarmusik och kan till och med låta orkestral vid några tillfällen. Sångerna ansluter till Tiecks berättelse antingen som en form av kommentarer till innehållet eller som en fristående kortare berättelse, nästan i balladform. En del av sångerna är ganska långa och kontrastrika och skiftar då mellan olika stämningar. Det gäller t ex nr 3 ”Sind es Schmerzen, sind es Freuden?”, nr 6 ”Wie soll ich die Freude, die Wonne ertragen?” och nr 8 ”Wir müssen uns trennen”. Också nr 9, den mycket vackra vaggsången ”Ruhe, Süßliebchen”, innehåller ett kontrasterande avsnitt. Stämningen är helt annorlunda i den efterföljande sången nr 10 ”Verzweiflung - So tönet denn, schäumende Wellen” med dess närmast desperat uppgivna slutrad ”Ich bin ein verlorener Mann“ (“Jag är en förlorad man“). Sångerna innehåller en rikedom av olika uttryck och Die schöne Magelone utgör ett av Brahms' viktigaste bidrag till romanskonsten.

Allan Kanter

Mer information om sångcykeln Die schöne Magelone

Wilhelm Amanda Mozart

Program

Amanda Maier-Röntgen (1853-1894) - Violinsonat h-moll
Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) - 4 Sånger
Återkomst - Mitt trollslott - Längtan heter min arvedel - Serenad
Amanda Maier-Röntgen - Sex stycken för violin och piano
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) - Violinsonat A-dur K. 305
Amanda Maier-Röntgen – Fyra sånger
AftonklockanDen sjuka flickans sångUngt modSången,
3 stycken för violin och piano

Extra nummer: Brahms - Op. 59:2 Auf dem see för violin och piano

Medverkande

Cecilia Zilliacus, violin, Sabina Bisholt, sopran,
Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

cecilia-2017
Foto: Mia Marin

Cecilia Zilliacus, violin, är en av Sveriges främsta violinister med Norden och Europa som arbetsfält. Hennes mångsidiga repertoar av solo- och kammarmusikverk har lett henne att samarbeta med ett stort antal kompositörer och orkestrar. Hennes intresse för nyskrivnen och samtida musik har genererat flera kompositioner skrivna speciellt för henne. Som solist har Cecilia framträtt med flertalet svenska symfoniorkestrar samt många nordiska och europeiska.

Efter utbildning på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Hochschule für Musik und Tanz, Köln vann Cecilia Solistpriset 1997 och utnämndes till Artist-in-Residence vid Sveriges Radios P2. 2001/2002 var hon Konserthuset i Stockholms representant i det internationella samarbetet Rising Stars. Hon är lektor på Kungliga Musikhögskolan och ledamot av Kungliga Musikaliska akademien. Hon är dessutom en drivande kraft i den flerfaldigt prisbelönade stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen och är sedan 2015 konstnärlig ledare för Kammarmusikfestivalen Katrina på Åland.

Cecilia har framträtt ofta i Allhelgonakyrkan, senast i festivalen 2016, Fransk kammarmusik.

sabina-bisholt
Foto: Jessica Knecht

Värmländska sopranen Sabina Bisholt tog examen från Operahögskolan 2016. Examensuppgiften var att sjunga Donna Elvira i Mozarts Don Juan på Malmöoperan. Hon avslutade sin praktikperiod med att göra rollerna som Hunden och Gräshoppan i Janáceks Den listiga lilla räven på Norrlandsoperan.

Sabina sjunger ofta på konsert och hennes repertoar inkluderar Brahms Ein deutsches Requiem, Lars-Erik Larssons Förklädd gud och Joakim Anderssons Johannespassion. Den senare har tillägnat Sabina sin Södergran-svit. Hon har också arbetat med pianisten Bengt-Åke Lundin på Konserthuset i Stockholm.

Hon belönades 2016 med både Christina Nilsson-stipendiet och Hans Dalborgs musikstipendium. Kungliga Musikaliska akademien har delat ut flera stipendier till Sabina de två senaste åren.

Sabina började tidigt med musiken. Det blev både barnkör och violoncell. Efter åren i Karlstad for hon till Stockholm och Lilla Akademien. Hon fullföljde sedan ett treårigt program på Operastudio 67. Där fick hon bl.a. göra Tatjana i Tjajkovskijs Eugen Onegin och Elisetta i Cimarosas Det hemliga äktenskapet/Il matrimonio segreto. Under åren på Operahögskolan fick hon bl.a. sjunga Grevinnan i Mozarts Figaros bröllop och Margareta i Gounods Faust och Mimi i Puccinis La Bohème.

Det är första gången Sabina framträder i Allhelgonakyrkan.

bengt
Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals "Schumann Project". Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, "Neglected works for piano".

Programkommentarer

Amanda Maiers pappa Carl Eduard kom från tyska Riedlingen till Landskrona, gifte sig med Elisabeth Sjöbeck från Tirup och startade bageri med servering. Deras konditori på Gamla Kyrkogatan i Landskrona var känt för sina karameller och knäck. Fadern extraknäckte också som musiker. 1853 föddes deras Carolina Amanda Erika Maier. Pappa, som tagit musikdirektörsexamen året innan Amanda föddes, undervisade henne i fiol- och klaverspel. 1869 började Amanda Maier på det som i dag är Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och tre år senare blev hon den första kvinnan i Sverige som tog musikdirektörsexamen, med högsta betyg i de flesta ämnen. Maier började nu ge konserter både i Sverige och utomlands. Musikaliska akademien tilldelade henne ett stipendium om 1 000 Riksdaler Banco till musikförkovran i Leipzig. Där studerade hon bl.a. komposition för tonsättaren Carl Reinecke och violin för Engelbert Röntgen, Leipzigs Gewandthausorkesters konsertmästare. Här blev hon också god vän med Edvard Grieg, genom Skandinaviska sällskapet. I Leipzig tillkom 1873 hennes violinsonat h-moll, tillägnad hennes käre far. Allegrot inleds med att pianot försiktigt bjuder in fiolen som börjar sjunga. De munhuggs en del och satsen växlar mellan det lite folkviseartade och det mer dramatiska. Andantinot som går i G-dur är sångbart och nästan med spelmanskänsla. Den brett upplagda finalsatsen i rondoform framstår för en lyssnare som den mest virtuosa, både för fiol och piano. De lyriska vilopunkterna och till och med ett fugerat inpass transformeras raskt till skönspel i turbofart. Hon är tjugo år, visar upp vad hon kan och har inte tid att sega! Några år senare lämnar hon in den till Musikaliska konstföreningen, som under bland andra Gade låter granska den och vill ändra i sista satsen. Det vill högaktningsfullt inte Maier. Den trycks utan ändringar 1878.
1875 skriver och uppför Maier sin ensatsiga violinkonsert d-moll, i Halle men också i Leipzig. Hon flyttar tillbaka till Landskrona och turnerar i öst, från Helsingfors till S:t Petersburg och gifter sig med sin fiollärares son, tonsättaren Julius Röntgen. Fram till 1878 tillkommer nio stycken för fiol och piano, varav sex trycks året därpå som Sechs Stücke, tillägnade svärföräldrarna Engelbert & Paulina som spelade just fiol & piano. (Vi får i kväll höra också numren ”7 – 9”.) Om ni tycker till exempel att stycke nr 3, Lento, är för vackert så har ni i nr 6 en vildsint violin med en folkmusiker i pianot. 1878 tillkommer också alla de fyra sångerna vi får höra, alla med texter av Carl David af Wirsén.
Hon flyttar med maken till Amsterdam 1880 och då slutar i princip Amanda Maier-Röntgen att uppträda offentligt, som det var då. Men de håller salong hemma med gäster som Clara Schumann, Johannes Brahms och förstås Edvard och Nina Grieg. Mot slutet av 1880-talet blir hon lungsjuk och blir under sina sista sju år bara sämre. 1891 tillkommer hennes sista fullbordade verk, den stora pianokvartetten e-moll. Hon undervisar sina båda söner Julius (fiol) och Engelbert (cello) bara timmar innan hon somnar in 1894. Efter hennes död skrev Edvard Grieg till Röntgen: ”Hon var en av mina favoriter.”

Wilhelm Peterson-Berger föddes 1867 i Ullånger i Ångermanland. De dalsländska föräldrarna Olof Peterson och Wilhelmina (född Berger) flyttade med sin förstfödde till Burträsk och senare Umeå, båda i Västerbotten. Mamma var den som lärde honom spela piano. 1885 började han studera vid det som i dag heter Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där han efter några år tog organistexamen och studerade komposition. 1887 gick han på operan och såg Wagners Mästersångarna och blev för många år wagnerian på kuppen. 1889 kom han så för första gången äntligen till Jämtland och blev helt tagen. Efter ett studieår i Dresden arbetade han några år som dirigent och musiklärare i både Umeå och just Dresden innan han 1895 kom till Stockholm, där han blev musikkritiker. 1910 hade han råd att låta bygga sommarhuset Sommarhagen på Frösön i sitt älskade Jämtland. Förutom några år som operaregissör på Kungliga Operan verkade han som en ofta fruktad musikkritiker på Dagens Nyheter fram till 1930. 150-åringen Wilhelm har inte bara lämnat efter sig sina älskade pianostycken Frösöblomster utan också sex operor (däribland Arnljot men också Adils och Elisiv som gavs konsertant på Kungliga Operan i år), tre violinsonater, fem symfonier och en härlig violinkonsert. Men till standardrepertoaren, utöver Frösöblomster, hör verkligen hans sånger för soloröst och kör. 52 av hans ca 100 solosånger gavs under åren 1896 – 1928 ut i tre serier om 18 häften under namnet Svensk lyrik. Av dem får vi i kväll höra fyra sånger; Återkomst från Offerkransar, 1914, med text av Anders Österling, Mitt trollslott från Fyra dikter av August Strindberg, 1911, Längtan heter min arvedel från Ur Fridolins Lustgård, 1902 och Serenad från Ur Vildmarks- och kärleksvisor, 1905. De båda sista har text av gode vännen Erik Axel Karlfeldt.
Den väg som går mellan gamla färjeläget vid Vallsundet och Frösö kyrka och passerar Sommarhagen, där P-B efter 1930 bodde ensam (med en butler), heter i dag Peterson-Bergers väg.

Wolfgang Amadeus Mozart föddes 1756 i Salzburg och är världshistoriens mest uppmärksammade underbarn. Pappa Leopold turnerade under deras barndom runt i Europa med ”Wolfie” och storasyster Nannerl. Mozart lärde sig förstås att komponera, spela klaver, fiol och orgel men pappan var noga med att ge också ge barnen en gedigen uppfostran, med klassisk bildning. 1778 hade Mozart lämnat trygga men kvävande Salzburg och var på jobbjakt i Europa, med mamma. Det var knapert och för att bättra på sin CV skrev han under året hela sju fiolsonater. Violinsonat A-dur som fått nr 22 och Köchelnr 305 (eller 293d enligt edition nr 6 i av Köchelkatalogen, för er som gillar att imponera) skrevs av den 22-årige Mozart under våren i Mannheim. Sonaten har bara två satser; en mycket glad förstasats och andrasats i form av en serie variationer, mer långsam och allvarlig. Efter den näst sista variationen i moll avslutar han sonaten i skuttig tretakt. Han drog vidare till Paris där jobben uteblev och älskade mamma Anna Maria blev sjuk och dog. Ja, de hade för lite pengar till läkare. Mozart återvände så i början på 1779 motvilligt till Salzburg för att åter tjäna pappa Leopolds arbetsgivare, furstebiskop Colloredo, i nästan två år till, innan Mozart slet sig fri och försökte sig på att frilansa i musikmetropolen Wien.

Jan Silverudd

Fotos från konserten

kvah-17-06-10-1
Cecilia & Bengt, © Lars-Ingmar Karlsson
kvah-17-06-10-2
Sabina, © Lars-Ingmar Karlsson

Bach och Mendelssohn

Introduktionsträff : torsdag kl. 17

  • Bach och Mendelssohn med föreläsare Birgitta Huldt

Konsert nr 1: torsdag kl. 18

  • Johann Sebastian Bach: Preludium C-dur, BWV 941 och Preludium c-moll, BWV 934 eller BWV 999
  • Fanny Mendelssohn: Lied Ass-dur op.6, häfte 2 nr 1
  • Johann Sebastian Bach: Sonat E-dur för violin och klaver, BWV 1016
  • Johann Sebastian Bach: Brandenburgkonsert nr.4 G-dur, BWV 1049
  • Felix Mendelssohn: Stråkkvintett nr.2 B-dur op.87

Länk till programkommentar

Konsert nr 2: fredag kl. 18

  • Johann Sebastian Bach: Preludium D-dur, BWV 925 eller 936
  • Fanny Mendelssohn: Lied Ess-dur, op.5:3
  • Johann Sebastian Bach: Partita för soloviolin d-moll, BWV 1004
  • Felix Mendelssohn: Variations sérieuses d-moll för piano op.54

Länk till programkommentar

Konsert nr 3: fredag kl. 21

  • J.S. Bach: Goldbergvariationerna (arrangemang för stråktrio av Dmitrij Sitkovetsky)

Länk till programkommentar

Konsert nr 4 lördag kl. 18

  • Johann Sebastian Bach: Preludium D-dur, BWV 925 eller 936
  • Fanny Mendelssohn: Pastorella A-dur
  • Johann Sebastian Bach:
    • Violinkonsert a-moll, BWV 1041
    • Klaverkonsert f-moll, BWV 1056
    • Violinkonsert E-dur, BWV 1042
    • Klaverkonsert d-moll, BWV 1052
    • Konsert för 2 klaver c-moll, BWV 1060
    • Konsert för 2 violiner d-moll, BWV 1043

Länk till programkommentar

Konsert nr 5: söndag kl. 18

  • Johann Sebastian Bach: Preludium c-moll, BWV 934 eller 999
  • Fanny Mendelssohn: Lied H-dur, op.5:1
  • Johann Sebastian Bach: Preludium och fuga ess-moll, BWV 853
  • Felix Mendelssohn: Preludium och fuga D-dur op.35:2
  • Fanny Mendelssohn: Allegretto, Allegro och Allegretto för 4-händigt piano
  • Felix Mendelssohn: Stråkoktett Ess-dur op. 20

Länk till programkommentar

Medverkande

Nils-Erik Sparf, Jannica Gustafsson, Ylva Larsdotter, Tale Olsson, violin,
Ylvali Zilliacus, viola, Jakob Koranyi, cello,
ZilliacusPerssonRaitinen, stråktrio,
Per Gross och Katarina Widell, blockflöjt,
Anders Kilström + konstnärlig ledare Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

Nils-Erik Sparf, violin & viola, har under flera decennier varit en av Sveriges allra främsta musiker och samarbetat med många stora svenska artister. Han har varit konsertmästare i Stockholms Kungliga Filharmoniska Orkestern och i Kungliga Hovkapellet på Stockholmsoperan. Sedan många år leder han Drottningholms barockensemble och Uppsala Kammarsolister. Han turnerar som solist och har spelat in ett stort antal CD-skivor. Sedan 1992 är han ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Han har framträtt många gånger i Allhelgonakyrkan, senast i december 2013.

Jannica Gustafsson, violin, föddes i Helsingfors och studerade violinspel och kammarmusik i Finland (Sibeliusakademin), i Stockholm (Edsberg) och i Köln. Hon tog sitt solistdiplom 1995 och har jobbat sedan dess som stämledare och konsertmästare i flera svenska och nordiska symfoniorkestrar och turnerat internationellt som kammarmusiker. 1996-2010 var hon alternerande förste konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester. Sedan januari 2010 är Jannica förste konsertmästare i Hovkapellet vid Operan i Stockholm. Hennes senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var i festivalen 2014, "Beethoven och ryska kompositörer!".

Ylva Larsdotter, violin, har studerat för Sten-Johan Sunding, Ulf Wallin vid Edsberg/Kungl. Musikhogskolan och Helge Slaatto vid musikkonservatoriet i Münster. Redan vid 7 års ålder hade hon sitt första solistframträdande med Sandvikens Symfoniorkester och har sedan dess framträtt med ett flertal svenska orkestrar, bland andra Dalasinfoniettan, Sandvikens symfoniorkester och Uddevalla kammarorkester.
Ylva Larsdotter är medlem av Svenska kammarsolister.och är regelbundet gäst vid europeiska festivaler såsom Internationaal Kamermuziekfestival Schiermonnikoog, Fête Musicale de la Forêt och Copenhagen Late Summerfestial plus ett flertal svenska festivaler. Hon spelar regelbundet med pianisten Anna Christenson och har framträtt med bland andra Philippe Graffin, Pekka Kuusisto, Torleif Thedeen och Bengt Forsberg.

Tale Olsson, violin, studerade i både Stockholm och Köpenhamn och var under 15 år ledare för Talekvartetten. Hon var förste konsertmästare i Norrköpings symfoniorkester i åtta år. Hon undervisar i violin och kammarmusik på Musikhögskolan i Stockholm sedan 2002 och är sedan 2011 förste konsertmästare i Hovkapellet. Hon har framträtt i Allhelgonakyrkan ett antal gånger, senast i festivalen 2011.

Ylvali Zilliacus, viola, studerade i London och Berlin. 2004 bildade hon, Nadia Wijzenbeek och Marie Macleod Lendvai String Trio och tillsammans studerade de för David Takeno vid Guildhall School of Drama i London. Sedan deras debut i Wigmore Hall har de flitigt gett konserter i bland annat Concertgebouw i Amsterdam, Kings Place och Purcell Room i London och Musikaliska i Stockholm.
Ylvali har varit stämledare i den tidstrogna instrumentensemblen English Concert (2003-2007) under ledning av Andrew Manze. 2009-2013 var hon stämledare i Musica Vitae i Växjö med vilka hon ofta framträdde som solist både i Sverige och på turné utomlands. Sedan 2011 spelar Ylvali regelbundet i Mahler Chamber Orchestra och sedan 2015 även på Kungliga Operan i Stockholm. Hennes senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var 2014.

Jakob Koranyi, cello, har etablerat sig som en av de mest intressanta unga solisterna och har framträtt runtom i Europa, såväl som solist med ledande orkestrar såsom Stockholms Kungliga Filharmoniker och Orchèstre de Paris samt i soloaftnar. 2011-2012 representerade han Stockholms Konserthus i det internationella samarbetet Rising Stars. Hans senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var i april 2013.

Stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Trion vann en Grammis 2005 för sin inspelning av Bachs Goldbergvariationer. Sedan 2007 är trions medlemmar tillsammans konstnärliga ledare för kammarmusikserien "Äntligen måndag" som våren 2011 flyttades från Nybrokajen 11 till Grünewaldsalen i Stockholms Konserthus. 2014 tilldelas de Musikaliska akademiens Interpretpris. Trio ZPR har framträtt ett antal gånger i Allhelgonakyrkan, senast i september 2016.
Cecilia Zilliacus, violin, vann Solistpriset 1997 och utnämndes 1997/98 till Artist-in-Residence vid Sveriges Radios P2. 2001/2002 var hon Konserthuset i Stockholms representant i det internationella samarbetet Rising Stars. Hon har framträtt med orkestrar i Sverige och internationellt och spelar ofta i kammarmusikaliska sammanhang.
Johanna Persson, viola, har tilldelats priser vid bl.a. Rostaltävlingen i Berlin 1997 och har varit stämledare för viola-stämman i Göteborgsoperans orkester. Hon är lektor i viola vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg.
Kati Raitinen, cello, är solocellist i Kungliga Hovkapellet på Stockholms Operan, parallellt med ett aktivt kammarmusikspel såväl nationellt som internationellt. 1997 var hon finalist i Solistpriset-tävlingen i Stockholm.

Anders Kilström, piano, är verksam både som solist och kammarmusiker. Han har konserterat världen runt och framträtt som solist med dirigenter som Alan Gilbert, Neeme Järvi, Franz Welser-Möst m.fl. I Anders pianistkarriär finns stort utrymme för nykomponerad musik, han är medlem i KammarensembleN sedan 1989, men han har även gjort sig känd som en framstående klassisk interpret. Anders konserterar med många av våra främsta musiker och har turnerat med internationella storheter som sångarna Bryn Terfel och Barbara Hendricks.
Anders studerade vid Kungliga Musikhögskolan in Stockholm och är nu själv professor där. Hans senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var i festivalen 2007.

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals "Schumann Project". Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av
kvinnliga tonsättare, "Neglected works for piano".

Mendelssohn återupptäckte Bach

Bach och Mendelssohn? Allhelgonakyrkans kammarmusik-festivaler bjuder ofta på oväntade musikaliska möten. Men när vi nu för första gången sätter en barock-tonsättare i centrum – och då den största av dem alla – vad har han gemensamt med den ”klassi-cistiske” romantikern Felix Mendelssohn och hans syster Fanny?
Faktiskt ganska mycket: Bachs musik fick stor betydelse inte bara för Felix utan också för hans syster Fanny och Felix Mendelssohns insats för att återuppväcka Bachs musik, framför allt Matteus-passionen som under många decennier varit förpassad i glömskans djup, blev en händelse av stor betydelse i musikhistorien.
Under sin livstid betraktades Johann Sebastian Bach som en framstående tonsättare men redan medan han levde började en annan musikalisk stil att ta över, en mer galant stil som ledde till den be-gynnande klassicismen, och Bachs musik betraktades som föråldrad. Bland kännare förblev hans musik dock bekant och beundrades inte minst för sin rika kontrapunktik.
I början av 1800-talet började intresset för Bachs musik att öka även om den ännu inte var särskilt spridd. Inom Mendelssohn-familjen hade emellertid ett stort intresse funnits redan tidigare. En syster till Felix och Fanny Mendelssohns mormor var bekant med två av Johann Sebastian Bachs söner, Wilhelm Friedemann och Carl Philip Emanuel. Systern, Sara Levy, hade salonger i sitt hem i Berlin då man framförde musik av Johann Sebastian Bach och år 1805 förvärvade Abraham Mendelssohn, Fannys och Felix´ far, en stor samling verk av Bach. Bachs musik var därför välkänd i det mendelssohnska hemmet och Fanny och Felix fick från tidig ålder höra Bachs musik. Vid 13 års ålder spelade Fanny prelu-dierna ur Bachs Das Wohlt-emperierte Klavier utantill och hennes kärlek till Johann Sebastian Bach manifesterades också ett antal år senare när hennes och maken Wilhelm Hensels son fick namnet Sebastian efter kompositören.
Men det är naturligtvis brodern Felix´ insatser för Bach som lämnat starkast spår i musikhistorien. Stor betydelse för Felix´ musikaliska utveckling hade läraren Carl Friedrich Zelter (också lärare åt Fanny). Zelter bidrog starkt till att Felix blev mer bekant med både Bach och andra äldre musikformer. I Felix Mendelssohns kompositioner hör vi denna formmässiga påverkan både i instrumentalmusiken, inte minst i verken för piano och orgel, till exempel preludier och fugor, och också i de andliga vokalverken. Se vidare programkommentarerna om Mendelssohn.
Det är dock framför allt fram-förandet av Bachs Matteuspassion 1829 som fått betydelse för musik-historien. 14 år gammal fick Felix i gåva från sin mormor Bella Salo-mon (Sara Levys syster) en kopia av manuskriptet till Matteus-passionen och tillsammans med Zelters engagemang blev Felix övertygad om vikten av att på nytt framföra verket. Matteuspassionen, komponerad 1727, hade då i sin helhet inte framförts någon gång efter 1742 och därefter mer eller mindre fallit i glömska. Den 20-årige Felix Mendelssohns historiska framförande ägde rum den 11 mars 1829 i Singakademie i Berlin. Redan innan konserten framstod evenemanget som en händelse av stora mått och fram-förandet blev en omtalad framgång. Konserten upprepades ytterligare två gånger och kort tid därefter gavs Matteuspassionen många andra tyska städer och senare runt om i Europa. Även om Mendelssohn hade gjort en hel del strykningar i det närmare fyra timmar långa verket så bedöms framförandet ändå i många andra avseenden ha varit stilistiskt riktigt. Med Felix Mendelssohns återuppväckande av Matteus-passionen öppnades en ny tid för Bachs musik som sedan dess har utgjort en av hörnstenarna i den västerländska musiken. Med Berlioz ord: “Det finns bara en gud – Bach - och Mendelssohn är hans profet”.
Så varmt välkomna till årets Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan – med Bach och Mendelssohn!

Allan Kanter

2017-09-01

Program

Joseph Haydn (1732-1809) - Trio för flöjt, cello och piano D-dur,
Hob XV:16
Mogens Winkel Holm ( 1936–1999) - Transitions II för flöjt, cello
och piano
Otto Mortensen (1907–1986) - Quatour concertant för flöjt, violin,
cello och piano
Joseph Haydn - Trio för violin, cello och piano A-dur, Hob. XV: 9
Herman Koppel (1908-1998) - Capriccio för flöjt och piano
och - Svit för flöjt, violin, cello och piano i tre satser op. 28

Medverkande

Janne Thomsen, flöjt, Nils-Erik Sparf, violin, Andreas Brantelid, cello och Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

janne-thomsen

Janne Thomsen, flöjt, inledde sina studier i Danmark och fortsatte sedan i London vid Royal Academy of Music och vid konservatoriet i Paris. Hon har, förutom solistengagemangen med många orkestrar, även arbetat nära många tonsättare och instrumentalister, däribland Maxim Vengerov, Gidon Kremer, Janine Jansen med flera. Från 2004-2007 undervisade Janne Thomsen på Mozarteum i Salzburg och sedan 2008-2010 på Hochschule für Musik i Lucerne. Hon är grundare och konstnärlig ledare för Holstebro International Music Festival - "Klassiske Dage" - i hennes hemland, en festival som har fått högsta kritik sedan starten 2005. Janne Thomsen har för denna prestation tilldelat kulturpriset 2011 samt Lionspriset 2011. Detta är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.

nils-erik-sparf

Nils-Erik Sparf, violin, har under flera decennier varit en av Sveriges allra främsta musiker och samarbetat med många stora svenska artister. Han har varit konsertmästare i Stockholms Kungliga Filharmoniska Orkestern och sedan många år leder han Drottningholms barockensemble och Uppsala Kammarsolister. Han turnerar som solist och har spelat in ett stort antal CD-skivor. Sedan 1992 är han ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Han har framträtt många gånger i Allhelgonakyrkan, senast i januari i år.

andreas-brantelid-og-bengt-forsberg

Andreas Brantelid, cello, gjorde sin konsertdebut vid 14 års ålder i Elgars cellokonsert tillsammans med Det Kungliga kapellet i Köpenhamn. Därefter har han uppträtt som solist med alla de stora orkestrarna i Skandinavien samt många andra Europeiska orkestrar. Andreas vann Eurovision Young Musicians Competition (2006), Paulo International Cello Competition (2007) och Borletti-Buitoni Lita Fellowship (2008). Han har också varit medlem i Lincoln Centre Chamber Music Society i New York och BBC: s New Generation Artist system. Andreas Brantelid spelade redan sin 15 åring i Allhelgonakyrkan. Senast återkom han i januari i år.

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bland annat Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals "Schumann Project". Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, "Neglected works for piano".

2017-10-14

Program

  • Olivier Messiaen (1908-1992) - Tema med variationer för violin & piano
  • Johannes Brahms (1833-1897) - Cellosonat nr 1 e-moll
  • Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) - Pianotrio nr 2 e-moll

Medverkande

Hugo Ticciati, violin, Marcus Hagemann, cello, Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

hugo-ticciati
Hugo Ticciati

Violinisten Hugo Ticciati är född i Storbritannien och äldre bror till dirigenten Robin Ticciati. Han påbörjade sin violinistutbildning i London, fortsatte sedan i Toronto och därefter i Sverige, där han numera är bosatt. Redan som 12-åring framträdde han vid Edinburgh-festspelen och i Queen Elisabeth Hall i London och har sedan haft en framgångsrik karriär och spelat med många orkestrar i Europa, i USA och i Asien. Han har också vunnit ett antal priser vid internationella tävlingar.
Hugo har framträtt på en mängd festivaler och har också på Confidencen, Ulriksdals slott, startat en egen festival med namnet O/MODERNT, som också är verksam på Musikaliska vid Nybrokajen. O/MODERNT bjuds regelbundet in till en mängd olika festivaler. Förutom festivalen leder Hugo Ticciati som violinist också O/MODERNT Chamber Orchestra och O/MODERNT String Quartet.
Hugo Ticciati spelar mycket gärna kammarmusik och har samarbetat med musiker som Anne Sofie von Otter, Steven Isserlis, Angela Hewitt, Olli Mustonen, Evelyn Glennie, Torleif Thedéen, Philippe Graffin, Christian Poltéra m.fl. Hugo har ett nästan unikt brett intellektuellt perspektiv på sitt musicerande och han strävar efter att finna och föra in filosofiska, litterära, andliga och inte minst meditativa aspekter i musiken. Detta gäller beträffande äldre musik men också många samtida tonsättare och Hugo Ticciati har arbetat med kompositörer som Sven-David Sandström, Albert Schnelzer, Anders Hillborg, Andrea Tarrodi, Tobias Broström, Thomas Jennefelt, Peteris Vasks, Judith Weir m. fl.
Vid sidan av sin konsertkarriär är Hugo också verksam som pedagog. Han ger bl.a. Masterclasses och seminarier och också i denna roll strävar Hugo efter att utvidga perspektivet och föra in andliga dimensioner i violinspelet. Hugo Ticciati vill se "O/MODERNT som ett alternativt sätt att leva genom konst, musik, tystnad – allt. O/MODERNT är en livsfilosofi."

marcus-hagemann
Marcus Hagemann

Cellisten Marcus Hagemann föddes i musikstaden Donaueschingen i Tyskland och har studerat för bland andra La Sallekvartetten i USA och William Pleeth i London. Han har vunnit flera musiktävlingar och också tilldelats stadens Konstanz' kulturpris och erhållit Bayreuthfestspelens stipendium.
Marcus Hagemann har samarbetat med cellister som Heinrich Schiff, Siegfried Palm, Frans Helmersson och Wolfgang Boettcher och också samarbetat med många andra framstående musiker som t.ex. Eduard Brunner, Giora Feidman, Dimitri Ashkenazy m.fl. Marcus Hagemann var en av grundarna av Taliskvartetten år 1995 (knuten till Talisfestivalen i Schweiz) och 2000 blev han medlem i kammarensemblen Trioskop. Han har gett konserter i många olika konsertsalar i Europa, USA och Sydamerika och också gjort ett stort antal radio-, TV- och CD-inspelningar.

bengt
Bengt Forsberg Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister. Han är sedan 30 år konstnärlig ledare för kammarmusikverksamheten i Allhelgonakyrkan, en närmast unik insats i Stockholms musikliv. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns bland många andra mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisterna Cecilia Zilliacus och Nils-Erik Sparf. Som solist har Bengt framträtt med bland annat Stockholms Kungliga Filharmoniker och Göteborgs Symfoniker. Han har också gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. Bengt är också verksam som adjungerad professor i pianospel vid Royal Academy of Music i London.
Bengt har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser, som Grammy och Gramophon´s Recording of the Year. Under de senaste åren har Bengt gett ur prisade skivor med bl.a. kvinnliga kompositörer, "Neglected works for piano", verk för violin och piano av Carl Nielsen tillsammans med Cecilia Ziiliacus, celloverk av Fauré med Andreas Brantelid och engelsk musik för altfiol med Ellen Nisbeth m.m.

Programkammentarer

Olivier Messiaen, en av den franska musikens största namn under 1900-talet, komponerade "Thème et variations" för violin och piano 1932 som en bröllopsgåva till sin fru Claire Delbos, en begåvad musiker, och det unga nygifta paret uruppförde verket tillsammans på en konsert hösten 1932. Det är en av Messiaens tidigaste kompositioner och hans första kammarmusikverk. Temat presenteras ganska återhållsamt och därefter följer fem alltmer intensiva variationer i det ca 10 minuter långa verket. Efter den dynamiska höjdpunkten i den femte variationen klingar verket ut i pianissimo. Även om formen är traditionell och det är ett tidigt verk i Messaiens produktion hör vi redan ett personligt tonspråk som han vidareutvecklade under 1930-talet och som nådde en höjdpunkt med det ungefär tio år senare komponerade mästerverket "Quatuor pour la fin de temps".

Johannes Brahms' båda sonater för violoncell och piano intar en självklar central plats inom cellorepertoaren. En del av Brahms' kammarmusikverk skrevs parvis men i detta fall skiljer mer än 20 år mellan de båda sonaterna. De första två satserna i violoncellsonaten i e-moll op.38, skrev Brahms 1862 tillsammans med en Adagio-sats som han senare utelämnade och 1865 tillkom den avslutande tredje satsen. Sonaten har alltså bara tre satser i stället för oftast fyra. Först 1886 komponerade Brahms sin andra cellosonat i F-dur op.99. E-mollsonaten tillägnades Josef Gänsbacher, en sångprofessor och också amatörcellist men vars cellospel Brahms uppenbarligen inte skattade alltför högt. Efter ett privat framförande av sonaten klagade Gänsbacher över att Brahms vid pianot hade spelat så starkt att Gänsbacher inte kunnat höra sin egen cello varvid Brahms hade svarat: "Det ska du vara tacksam för"! Nämnas kan också att det förlag Brahms först erbjöd sonaten, det berömda "Breitkopf & Härtel", refuserade den!
I den långspunna och sångbara första satsen dominerar en elegisk stämning men i slutet av genomföringen och delar av återtagningen, satsen är skriven i traditionell sonatform, stegras det dynamiska uttrycket innan satsen stilla klingar ut i en ljusare stämning. Inledningstemat i satsen är baserat på en av fugorna i Bachs "Die Kunst der Fuge" och också andra satsen är ett exempel på hur Brahms integrerade äldre musikformer i sina verk. I satsen använder Brahms menuettformen på ett lite stiliserat sätt. I den kontrasterande triodelen är tonspråket mer romantiskt och leder tankarna till bland annat Schumann.
Den energiska avslutande tredje satsen är ytterligare ett exempel på hur Brahms inspirerades av och integrerade äldre musikformer i sin musik. Satsen beskrivs ibland som en fuga med tydlig utgångspunkt från två av fugorna i Bachs "Die Kunst der Fuge", men satsen är inte uppbyggd som en helt genomförd fuga utan är snarare en sats i sonatform med ett antal fugerade avsnitt.

Efter paus följer ytterligare ett verk med huvudtonarten e-moll, Dmitrij Sjostakovitjsandra pianotrio op.67, komponerad sommaren 1944 till minnet av en bortgången nära vän, musikkritikern Ivan Sollertinskij. Härigenom anknöt Sjostakovitj till en rysk musik-tradition, att dedicera pianotrios till avlidna kulturpersonligheter, både Tjajkovskij och Rachmaninov hade tidigare gjort så. Men trion speglar inte enbart personlig sorg. Sommaren 1944 började omfattningen av nazismens grymheter i koncentrations- och förintelselägren bli alltmer kända och Sjostakovitj, som på många sätt identifierade sig med det judiska ödet, påverkades av och uttryckte detta i flera av sina verk, bland annat i denna trio. Trion är ett av Sjostakovitjs oftast spelade verk.
Första satsen inleds av cellon som spelar en ödslig melodi i ett högt s.k. flageolettläge innan fiolen och pianot ansluter. Den ensamhet och sorg som musiken uttrycker övergår efter en stund i ett livligare avsnitt med delvis folkmusikalisk karaktär. Denna karaktär kommer delvis också till uttryck i den korta andra satsen som utgörs av en energisk dans i 3/4 -takt. Men det är också möjligt att uppfatta betydligt mer groteska och makabra stämningar i den snabbt förbiilande musiken. Satsen har bl.a. kallats Majdanekepisoden efter namnet på ett av förintelselägrerna. Tredje satsen är en långsam passacaglia som presenteras av pianot med högtidliga ackord. Violinen och cellon ansluter med en innerlig och klagande melodi. Den känslomättade stämningen bibehålls genom hela satsen som direkt leder över till fjärde satsens groteska dans. Satsen, som bygger på en judisk melodi, sägs ha påverkats av vittnesmål från Treblinka om hur de judiska fångarna tvingades att dansa en dödsdans innan de mördades. Krigets vansinne gestaltas i denna sats som visserligen klingar ut i rofylld E-dur men som knappast ger något hopp.

Allan Kanter

2017-11-11

Program
Svante Henryson (f 1963) - Sångcykel 'Frånvarons speglar'
med texter av Faraj Bayrakdar

Franz Schubert (1797-1828)

  • Herbst, D. 945
  • Der Lindenbaum, nr 5 ur Winterreise op.89, D.911
  • Der Wanderer op. 4:1, D.489 (f.d. 493)
  • Fantasi C-dur för piano (Wandererfantasin) op.15, D.760

Medverkande

Ivonne Fuchs, mezzosopran och Anna Christensson, piano

Mer information om artisterna

Ivonne Fuchs, mezzosopran, har de senaste säsongerna gjort både rollen som Amastre och Xerxes i Händels Xerxes på Artipelag under ledning av Jean-Christophe Spinosi. Sommaren 2015 sjöng Ivonne åter Amastre i Händels Xerxes vid Operan i Versailles och under våren 2016 medverkade hon i samma roll i en serie konserter i Barcelona och Moskva. Hon har framträtt som solist med dirigenter som Frans Brüggen, Helmuth Rilling och Tonu Kaljuste. Som romanssångare samarbetar hon regelbundet med pianisten Anna Christensson och de har musicerat ihop sedan 2006, främst i Sverige och Tyskland, på en lång rad festivaler och konsertserier och här i Allhelgonakyrkan senast i festivalen 2013.
Länk till Ivonnes hemsida

Anna Christensson, piano, har sedan sin diplomkonsert 2007 etablerat sig som en av de mest aktiva svenska pianisterna i sin generation, och konserterar regelbundet i Sverige och utomlands. Hon har fått flera utmärkelser för sitt spel och har varit solist med ett flertal av de svenska professionella orkestrarna. Hon har en bred repertoar och intresserar sig inte bara för den stora klassiska och romantiska repertoaren, utan också för musik som riskerar att glömmas bort. Hennes debut-CD från 2009 är en dubbel-CD med musik av Henning Mankell d.ä. På samma skivbolag släpptes också "Rosenberg Piano Works" 2012, som av DN:s recensent utnämndes till 2012 års tredje bästa skiva. Mankell/ Nystroem Piano Concertos kom 2015 och möttes av lysande recensioner i bl a Gramophone, BBC Music, DN, mm. Anna är en ivrig kammarmusiker och har även varit engagerad i samarbeten med dans- och teaterscener. Som fast medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik som framträtt på en rad internationella festivaler, har hon uruppfört närmare 200 verk. Hon har på senare tid också ägnat sig mycket åt opera, t ex som kapellmästare för den nyskrivna "Den långa långa resan" på Kungliga Operan våren 2017, och som musikalisk ledare för Kamraterna Opera.

Anna Christensson har framträtt flera gånger tidigare i Allhelgonakyrkan - i festivalen 2010 med musik av Robert och Clara Schumann och i festivalen 2016 med fransk musik.

Länk till Annas hemsida

Programkommentare

Svante Henryson föddes i Stockholm 1963 men växte upp i Umeå med sina akademikerföräldrar. Som tolvåring på konsert blev han så betagen av den kvinnliga elbasisten att han nyfiket började spela elbas i rockband. Två år senare bytte han till ståbas och jazzmusik och begick debut på Jazzklubben i Umeå. Sedan Henryson hört Stan Getz på Umeå Jazzfestival bestämde han sig för att bli musiker och efter att ha hört Kungliga Filharmoniska Orkestern, väcktes orkesterdrömmar. Fjortonåringen flyttade så hemifrån och började studera musik; bland annat på Ingesunds musikhögskola och så bara ett år på Musikaliska Akademien i Prag. För fortfarande tonåring blev han kontrabasist i Oslos Filharmoniska Orkester och efter solistdebuten med Vanhals kontrabaskonsert var han så assisterande primarie fram till 1986. Skrivit musik har Henryson alltid gjort men tiden i Oslo var enligt Henryson som en "skola i komposition" och det var där han blev "sugen på att skriva för större ensembler ". Han hann dessutom med att vara kontrabasprimarie i World Youth Orchestra i två år. Fram till 1989 var han stämledare i Det Norske Kammerorkester. Men sedan blev rastlösheten för stor.
Henryson fick jobb hos den jämnårige Yngve Lannerbäck, också han med en fot i den klassiska musiken, gärna då virtuoser som Paganini. Yngve är mer känd som elgitarrsvirtuosen och världsstjärnan Yngwie Malmsteen och i hans band Rising Force spelade Henryson åter elbas och tog där också upp cellon, som han är självlärd på. Hårdrockskarriären avslutades efter ett "smärre handgemäng" på scen och Henryson for hem till Miami. Han hade det jobbigt och livnärde sig som teve- och studiomusiker men fick också tid över att börja skriva för orkester. Hans första soloskiva, Enkidu, kommer så sent som 1999 och numer är han åter i födelsestaden. Henryson har turnerat med Elvis Costello, Ketil Björnstad, Anne Sofie von Otter och vår egen Bengt Forsberg. Det har hittills blivit filmmusik, vokalmusik, två cellokonserter, två konserter för elbas och två symfonier men bara en stråkkvartett (med två violonceller). Han tar gärna uppdrag nära skidorter: Lyssna gärna på hans lite vilda stycke Off Pist för klarinett och cello. Detta förutom alla jazzkompositioner och arrangemang. Han verkar både inom jazz och klassisk musik med en nyfikenhet och rastlöshet som imponerar. Och så har han också fått en rad uppdrag och priser: 2015 fick han Nordiska rådets musikpris och förra året blev han ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.

När Svante Henryson arbetade som volontär på ett flyktinghärbärge ville han på något sätt återge de umbäranden de upplevt på vintervägar till Sverige. Med sångcykeln Frånvarons Speglar, musikaliskt inspirerad av Franz Schuberts Winterreise, har Svante Henryson tonsatt 24 dikter för sång & piano, texter översatta från arabiska till svenska. Verket uruppfördes 2 september i år på Confidencen Ulriksdals slottsteater och kvällens framförande är det tredje.

Den syriske författaren och journalisten Faraj Bayrakdar skrev dem för att överleva 14 års tortyr helt isolerad i ett syriskt fängelse. Anklagad för medlemskap i det kommunistiska aktionspartiet dömdes han till 15 års fängelse.

Utan någon kontakt med yttervärlden satt han nästan sju år i förvar och torterades. Bayrakdar skrev sina dikter på cigarettpapper, de smugglades ut och publicerades i Paris. Internationella PEN-organisationen blev uppmärksam på dikterna och startade en kampanj för diktarens frigivning. År 2000 släpptes han i samband med en amnesti. År 2005 emigrerade Faraj Bayrakdar till Sverige.

I diktsamlingen "Frånvarons Speglar" spänner Faraj Bayrakdar en båge över 101 dikter, de sammanförs som länkar i en kedja. Diktaren beskriver en natt som är svartare än alla andra nätter. Som Fånge nr. 13 tar han oss med på en resa till sin cell i Militära Fängelset i Saidnaya. På denna resa visar han det otänkbara i ett bittert språk av mörker och sten. Dikterna talar om sorg och längtan efter friheten. Ingen bitterhet klingar ur dem, men väl anklagelsen: "Om gudarna verkligen var gudar skulle de aldrig nöja sig med en mindre offergåva än en tyrann".

Under sitt mångåriga samarbete som romansduo har Ivonne Fuchs och Anna Christensson alltid varit angelägna att hitta nya ingångar och broar mellan den mer traditionella romanskonsten och nutiden. Så föddes idén till ett samarbete med kompositören Svante Henryson. Präglat av starka rytmer och melodier från klassisk musik-, blues- och jazzvärlden skapar Henryson en exceptionell friktion mellan text och musiken. [Texten om Frånvarons speglar från artisterna, något kortad.]

Hör gärna på Peter Mosskins inkännande tonsättarporträtt "Svante Henryson – med vidderna inom sig" på P2 dokumentär. (Citaten ovan är från just denna intervju.) Där finns också en kort och fin presentation av Frånvarons speglar med såväl Henryson och Bayradkar som Fuchs och Christensson på Youtube Länk till presentationen.

Skolmästare Franz Theodor och Elisabeth Schubert fick sitt trettonde av sexton barn 1797: Franz Peter Schubert. (Bara fem av barnen blev äldre än ett år och bara fyra nådde vuxen ålder.) Från femårsåldern fick Franz musikalisk undervisning av den självlärde pappan, på fiol, och bror Ignaz var pianolärare. Schubert spelade viola i familjekvartetten och skrev sina första verk i genren för dem. Tidigt begåvad lyckades Schubert få ett körstipendium och kom 1808 in på det kejserliga seminariet Stadtkonvikt där Antonio Salieri undervisade. Där lärde han sig inte bara att sjunga vackert utan fick också möjlighet att möta musik av samtidens stora, bröderna Haydn och Mozart, men musik av den i dag inte så kände Johann Rudolf Zumsteeg, vilkas sånger han ville "modernisera". Schubert imponerade på Salieri så pass att han fick privatundervisning i musikteori och komposition flera år efter att han lämnat skolan. Han fick också leda Stadtkonvikts orkester och framföra sina egna kompositioner. Efter några inte så kul år som lärare för de yngsta i pappas skola, en olycklig kärlekshistoria och en missad kapellmästartjänst i Laibach flyttade han in hos sin vän Franz Schober och började försöka livnära sig som tonsättare. Inte mycket blev publicerat men noterna cirkulerade bland allt fler vänner och beundrare. De kallade den korte och lite runde Schubert för Schwammerl (ungefär; den lille svampen). Deras träffar kom att kallas Schubertiader där vännerna ibland rentav kunde få höra flera sånger skrivna samma dag av Franz. 1820 fick Schubert två av sina operor framförda i Wien, vilket ökade hans rykte, och 1821 trycker Antonio Diabelli hans första sju opus, alla sånger. Trots att Schubert lade ned så mycken tid och kraft på scenmusik, utan att någonsin få uppskattning för det hann han ändå med att under sina sista år skriva symfonier, kyrkomusik, kammarmusik, pianomusik och sånger, en hel värld av sånger, totalt fler än 600. Och ja, han lämnade en del ofullbordat. I kväll får vi höra tre av hans sånger.

Herbst (Höst) vet vi skrevs 28 april 1828. Sången börjar med fem takters höstvindar i pianot och dessa ljuder genom nästan hela en strofiska sången. Den bitvis dramatiska sången beklagar att sommaren svunnit. En riktig höstvisa.

Der Lindenbaum (Linden) ingår i Schuberts andra sångcykel, Winterreise (Vinterresa), till texter av Wilhelm Müller och är det verk som musikaliskt inspirerade Svante Henryson till sin sångcykel. Sången tillkom i februari 1827, när Schubert var svårt märkt av vad man i dag tror är syfilis. Det sista Schubert gjorde innan han avled var just att läsa korrektur på sin sångcykel. Linden, som påminner om lyckligare dagar, verkar be vandraren vila. Men han vänder tillbaka, in i mörkret och den kalla vinden och kan många timmar senare fortfarande höra suset: "Här skulle du få vila".

Der Wanderer (Vandraren) till text av Georg Philipp Schmidt von Lübeck kom till redan 1816 och reviderades fem år senare. Sången handlar om en vandrare och börjar med ett recitativ där vandraren suckande frågar Vart (wo)? Sedan kommer åtta takter i pianissimo, vilka Schubert sedan använde i sin pianofantasi. "Jag är en främling överallt." Efter en nästan extatisk åkallan av sitt hemland vänder sången tillbaka till inledningens moll.

Fantasi C-dur för piano, Wandererfantasin, kom till 1822 och betraktas som hans tekniskt mest utmanande pianoverk. Schubert själv hade svårt att klara av det och lär ha sagt "Das Zeug soll der Teufel spielen" (ungefär: Det här kan fan spela). Men det är också en avancerad komposition som på detta enda tema bygger ett variationsverk i sonatform. De fyra satserna spelas i en följd, där den långsamma andra är närmast originaltemat. Sista satsen börjar fugerat och stormar sedan virtuost fram till slutet. Där är så vandringen över för i kväll.

Jan Silverudd

2017-11-18 - Tårtsväng med Pippi och Beethoven

Program

Hur bakar man en wienervalstårta? Var ligger Bergakungens sal? Och hur låter en bebisfiol?

Favoriter från bl.a. Astrid Lindgrens sagor blandas med den klassiska musikens pärlor och barnen deltar med sång, dans och rörelse. Dessutom får de stifta bekantskap med de olika stråkinstrumenten.

Medverkande

Lönnebergakvartatten
Malin-My Wall & Hanna Wiklund, violin, Nora Roll, viola, och Magdalena Mårding, cello

OBS! Katarina Församlingssal, Högbergsgatan 15 A

Fri entré
Obs! På grund av det stora intresset gavs programmet även kl. 16.00.

2017-12-30

Program

Emmanuel Chabrier (1841-1894) - Impromptu för piano
& Cortège burlesque för 4 händigt piano
Reynaldo Hahn (1874-1947) - "Pièce en forme de Aria et Bergerie" för 4 händigt piano
Amanda Maier-Röntgen (1853-1894) - "Nachmittags-Potpourri" för
4 händigt piano & "Allt under himmelens fäste" för cello o piano
Einojuhani Rautavaara (1828-2016) - Sonat för violoncell solo
Frans Schubert (1797- 1828) - Militärmarscher för 4 händigt piano op.51
Ludwig van Beethoven (1770-1827) - Violoncellsonat A-dur op.69

Medverkande

Kati Raitinen, cello
David Huang och Bengt Forsberg, piano

Mer information om artisterna

kati-raitinen
Foto: Pressbild

Kati Raitinen, cello, är solocellist i Kungliga Hovkapellet, parallellt med ett aktivt kammarmusikspel såväl nationellt som internationellt. 1997 var hon finalist i Solistpriset-tävlingen i Stockholm. Hon är också medlem i den flerfaldigt prisbelönade stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen. Kati har framträtt ofta i Allhelgonakyrkan, senast i festivalen 2017, Bach och Mendelssohn.

david-huang
Foto: Richard Frantzén

David Huang, piano, vann Solistpriset 2014 och har sedan dess han etablerat sig bland landets mest intressanta och framstående unga artister. Han blev utsedd till Sveriges Radios P2 Artist in residence 2014-2016 och har gjort åtskilliga inspelningar och konserter i både radio och TV. David framträder som solist, kammarmusiker och med orkestrar runt om i Europa. 2015 bildade han tillsammans med svenske violinisten Daniel Migdal och norska cellisten Frida Fredrikke Waaler Waervågen Trio LEK och förra året startade han och fyra andra eldsjälar Förstaparkett, ett nytt koncept för kammarmusik riktat till en yngre publik. Detta är hans förste framträdande i Allhelgonakyrkan.

bengt-forsberg
Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisterna Cecilia Zilliacus och Nils-Erik Sparf. Som solist har Bengt framträtt med bland annat Kungliga Filharmonikerna och Göteborgs Symfoniker. Han har också gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. Bengt är också verksam som adjungerad professor i pianospel vid Royal Academy of Music i London.
Bengt har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser, som Grammy och Gramophon´s Recording of the Year. Under de senaste åren har Bengt gett ur prisade skivor med bl.a. kvinnliga kompositörer, "Neglected works for piano", verk för violin och piano av Carl Nielsen tillsammans med Cecilia Zilliacus, celloverk av Fauré med Andreas Brantelid och engelsk musik för altfiol med Ellen Nisbeth och tillsammans med Cecilia Zilliacus och Sabina Bisholt en CD med musik av Amanda Maier.