Kvah Logotyp

Medverkande

Jakob Högström, baryton
Bengt Forsberg, piano

Program

Clara Schumann (1819-1896) - Romans a-moll op 21:1 (tillägnad Johannes Brahms)
Ludwig van Beethoven (1770-1827) - Pianosonat nr 17 d-moll op 31:2 "Spöksonaten"

Paus

Johannes Brahms (1833-1897) - "Die schöne Magelone" op 33, (sångcykel till text av Ludwig Tieck)

Mer information om artisterna

jakob-hogstrom
Jakob Högström, Foto: Annika Falkuggla

Jakob Högström, baryton, är utbildad vid Kulturama, Royal Academy of Music i London samt på Operahögskolan i Stockholm. Han är en eftertraktad baryton inom det lyriska facket. Han har gjort roller som Papageno i Trollflöjten på Drottningholms Slottsteater, Baines i operan William av B Tommy Andersson på Vadstenaakademien och Baron Zeta i Suzanne Ostens Glada Änkan. Han medverkade tillsammans med Radiosymfonikerna i SVT:s produktion av Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. 2009 debuterade han på Opera Comique i Paris som Narbanor i Zoroastre. Jakob Högström är ofta anlitad inom den sakrala repertoaren som i Händels Messias och Bachs passioner. På Malmö Opera har Jakob Högström sjungit Figaro i Figaros bröllop, Herr Snipa i Jonas Forssells Träskoprinsessan, Dandini i Askungen och Budbäraren i Stravinskijs operaoratorium Oedipus Rex. Detta är hans första besök i Allhelgonakyrkan.

bengt
Bengt Forsberg, Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals ”Schumann Project”. Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, ”Neglected works for piano”.

Programkommentarer

Clara Schumann (1819-96) var en av de stora pianisterna under romantiken och i den rollen kunde hennes berömmelse väl mäta sig med hennes komponerande make Roberts. Clara var bara nio år gammal när hon mötte den nio år äldre Robert Schumann som liksom Clara tog lektioner för Claras far Friedrich Wieck. Några år senare flyttade Robert in hos Wiecks och från mitten av 1830-talet utvecklades Claras och Roberts omtalade och romantiska kärleksrelation. De gifte sig 1840, trots Friedrich Wiecks långvariga motstånd. Clara fortsatte under äktenskapet med Robert att konsertera och också komponera men i mindre omfattning än tidigare. Makarna fick bland annat åtta barn, men endast fyra överlevde Clara. Efter Robert Schumanns sista tragiska år med psykisk sjukdom, självmordsförsök och död 1856 kunde Clara i större omfattning återuppta sin konsertverksamhet och hon fortsatte att framträda som en av tidens stora pianister och musikpersonligheter.

Men dessförinnan hade ett musikhistoriskt viktigt möte ägt rum mellan den unge Johannes Brahms och makarna Schumann. På rekommendation av en gemensam bekant, den store violinisten Joseph Joachim, hade Brahms 1853 sökt upp Robert Schumann. Brahms' spel och kompositioner fick Schumann att i en berömd artikel i tidskriften Neue Zeitschrift fur Musik förklara att Brahms var det geni musikvärlden väntat på. Nära vänskapsband knöts mellan Brahms och makarna Schumann och efter Robert Schumanns självmordsförsök 1854 och flytt till mentalsjukhus blev banden mellan Brahms och Clara Schumann ännu starkare. Mycket har spekulerats om dessa band men forskningen verkar ha landat i att det inte förekom någon kärleksrelation mellan dem. De upprätthöll dock livet igenom en nära kontakt och Brahms fäste stor vikt vid Clara Schumanns omdömen om hans musik.

De flesta av Clara Schumanns kompositioner skrevs innan hon 1840 gifte sig med Robert. Hennes verkförteckning innehåller framför allt pianostycken och sånger men numera framförs ganska ofta också pianokonserten i a-moll från 1836 och pianotrion i g-moll från 1846. 1853 komponerade hon tre romanser för piano op.21. Den första, i a-moll, gav hon emellertid ut separat utan opusnummer och skrev i stället 1855 en ny romans i a-moll som i stället ingår i op.21. De tre romanserna tillägnades Johannes Brahms som en gåva till honom på hans födelsedag den 7 maj 1855. Romansen i a-moll op. 21:1 är ett vackert och bitterljuvt stycke som påminner både om Robert Schumanns och om Brahms' egna tidiga kompositioner både i tonspråket och kompositionssättet, t.ex. genom de många brutna ackorden och de stora intervallen.

Ludwig van Beethovens pianosonat nr 17 d-moll op.31:2 komponerades 1802 i övergången till Beethovens musikhistoriskt omvälvande s.k. andra period. Det är förmodligen det enda verk av Beethoven som har ett speciellt tillnamn i Sverige, ”Spöksonaten”. Sonaten är annars känd som ”Stormsonaten”, men detta är inte Beethovens egen benämning utan bygger på vad Beethovens sekreterare Anton Schindler uppgav när han frågade Beethoven om vilket program sonaten innehöll. Beethoven ska då enligt Schindler ha svarat ”läs Shakespeares Stormen”. Åke Holmqvist menar i sin Beethovenbiografi att Beethovens svar snarast var ett sätt att undvika frågan om hans verk verkligen hade något speciellt innehållsmässigt program. ”Spöksonaten” var August Strindbergs benämning på sonaten eftersom Beethovendyrkaren Strindberg i sonaten tyckte sig höra spöklika anderöster. Denna benämning på sonaten har sedan levt kvar i Sverige. Titeln blev ju sedan också namnet på ett av Strindbergs kammarspel.

De olika tillnamnen ger en uppfattning om karaktären i denna speciella pianosonat med den spöklika stämning som man kan höra redan i första satsens inledande arpeggion (brutna ackord) och sedan det intensiva men dämpade tonspråket i första satsen, med recitativiska avbrott som förhöjer den suggestiva stämningen. Andra satsen är en sångbar vacker sats, inte minst i det sidotema som kommer en bit in i satsen, och mot detta tema kontrasterar en dovt återkommande rytmisk basrörelse. I tredje satsen är vi delvis tillbaka i första satsens stämning med ett upprepat kort sångbart motiv som återkommer genom satsen kontrasterande med mer dramatiska inslag.

Johannes Brahms (1833-97) tidiga utveckling präglades som framgått i hög grad av kontakterna med Robert och Clara Schumann. Detta gäller inte minst romanskompositören Brahms som blev den tyska sångkonstens kanske främste mästare under den sena romantiken, möjligen jämte Hugo Wolf och senare Richard Strauss. Brahms skrev ca 250-300 sånger men enbart en längre sångcykel, Die schöne Magelone op.33 som han komponerade 1861-69. Vier ernste Gesänge op.121 från 1896 kan dock också sägas utgöra en sångcykel men av helt annan karaktär.

Die schöne Magelone var ursprungligen en berättelse som, utan känd upphovsman, skapades i 1400-talets Frankrike, med inspiration inte minst från sagorna i Tusen och en Natt. Die schöne Magelone är en medeltida historia om kärleken mellan den neapolitanska kungadottern Magelone och riddaren greve Peter av Provence. Berättelsen blev mycket populär och olika versioner skrevs under de kommande århundradena. Den viktigaste stod den tyske poeten Ludwig Tieck (1773-1853) för. Den publicerades 1797 och inspirerade så småningom också Johannes Brahms till att tonsätta 15 av de 18 dikter som ingår i berättelsen. Till kvällens konsert har föreningens tidigare styrelsemedlem Helmut Backhaus gjort en förnämlig sammanfattning av Ludwig Tiecks kärlekshistoria och också angivit på vilket sätt sångerna kommer in i berättelsen. Ett stort tack till Helmut!

Sångerna i Die schöne Magelone är mycket varierade i sitt uttryckssätt. En del av sångerna är lyriska, delvis en aning folkviseartade medan andra är mer dramatiska, i några fall nästan operaartade. Pianostämman är ofta självständig på ett sätt som anknyter till Brahms´ kammarmusik och kan till och med låta orkestral vid några tillfällen. Sångerna ansluter till Tiecks berättelse antingen som en form av kommentarer till innehållet eller som en fristående kortare berättelse, nästan i balladform. En del av sångerna är ganska långa och kontrastrika och skiftar då mellan olika stämningar. Det gäller t ex nr 3 ”Sind es Schmerzen, sind es Freuden?”, nr 6 ”Wie soll ich die Freude, die Wonne ertragen?” och nr 8 ”Wir müssen uns trennen”. Också nr 9, den mycket vackra vaggsången ”Ruhe, Süßliebchen”, innehåller ett kontrasterande avsnitt. Stämningen är helt annorlunda i den efterföljande sången nr 10 ”Verzweiflung - So tönet denn, schäumende Wellen” med dess närmast desperat uppgivna slutrad ”Ich bin ein verlorener Mann“ (“Jag är en förlorad man“). Sångerna innehåller en rikedom av olika uttryck och Die schöne Magelone utgör ett av Brahms' viktigaste bidrag till romanskonsten.

Allan Kanter

Mer information om sångcykeln Die schöne Magelone