Kvah Logotyp

Medverkande

Amus Kerstin Andersson, violin,
Mikael Sjögren, cello,
Stefan Lindgren, piano

Program

Franz Schubert (1797-1828) - Pianotrio nr 2 Ess-dur op 100, D 929
Johannes Brahms (1833-1897) - Pianotrio nr 1 H-dur op 8
Extra nummer: svenska folkvisan ”Se solen sjunker”

Mer information om artisterna

amus-kerstin-andersson
Foto: Jan-Olav Wedin

Amus Kerstin Andersson, violin, är alternerande stämledare och medlem i Kungliga Filharmonikerna sedan 1987. Hon har genom åren axlat även andra ledande positioner i svenskt musikliv: konsertmästare i Svenska Kammarorkestern, Stockholm Sinfonietta och Norrköpings Symfoniorkester.
Amus Kerstins bredd och mångsidighet har bland annat resulterat i en rad gränsöverskridande projekt av halv-scenisk karaktär. Hon har arbetat kammarmusikaliskt med bland andra Håkan Hagegård, Elisabeth Boström och Roland Pöntinen. Vid sidan av den egna karriären är Amus Kerstin en efterfrågad pedagog och instruktör. Hon arbetar såväl med enskilda elever som med större ensembler och i workshops. Det är hennes första framträdande i Allhelgonakyrkan.

mikael-sjogren
Foto: Konserthuset Stockholm

Mikael Sjögren, cello, är medlem i Kungliga Filharmonikerna sedan 1984 och orkesterns alternerande solocellist sedan 1990. Han har vid ett flertal tillfällen framträtt som solist tillsammans med orkestern i konserter av bland andra Gösta Nystroem, Joseph Haydn och Darius Milhaud.
Vid sidan av orkesterarbetet är han aktiv som kammarmusiker och framträder regelbundet i Konserthusets kammarmusikserier, som Filharmoniker i närbild och Soppkonserter. Han är även verksam som lärare i metodik vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Mikael Sjögren studerade vid Kungliga Musikhögskolan för Ola Karlsson och Elemér Lavotha och tog solistdiplom 1985. Han har också studerat för William Pleeth i London. Under drygt tjugo år från 1987 var han cellist i Lysellkvartetten. Det är hans första framträdande i Allhelgonakyrkan.

stefan-lindgren
Foto: Konserthuset Stockholm

Stefan Lindgren, piano, har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Juilliard School of Music i New York. Han har framträtt med de flesta större orkestrar i Sverige och har givit ett stort antal pianoaftnar och kammarmusikkonserter både i Sverige och i städer som New York, London, Paris och Wien. Han var Radiosymfonikernas orkesterpianist 1993-2001 och innehar sedan 2007 motsvarande tjänst hos Kungliga Filharmonikerna. Han är även kompositör och hans Trio för violin, violincell och piano fick sitt uruppförande i Allhelgonakyrkan i februari 2009. Han har även framträtt med en pianoafton i Allhelgonakyrkan år 2005 och hans senaste framträdande var i november 2013.

Två höjdpunkter inom kammarmusiken

schubert-brahms

För två veckor sedan kunde vi i Allhelgonakyrkan höra två mycket sällan spelade pianokvintetter från senromantiken. I kväll minskar vi antalet stråkar med två, går tillbaka i tiden och får lyssna på två mycket mer välbekanta verk från den tidigare romantiken. När det gäller Schubert är det dock tveksamt om han ska räknas till denna epok; hans musik befinner sig i gränslandet mellan wien-klassicismen och romantiken, men i synnerhet hans sista verk innehåller många av romantikens kännetecken.

Franz Schuberts liv (1797-1828) blev kort, 31 år. Schubert var ju inte den enda stora kompositör som vid denna tid dog i unga år. Mozart blev t.ex. 35, Mendelssohn 38 och Chopin 39. Men Schuberts tidiga död framstår, kanske tillsammans med Mozarts, ändå i ett speciellt ljus, dels med tanke på hur oerhört mycket musik han komponerade under sitt korta liv och dels hur många mästerverk han skrev under sina sista år i livet: den stora C-dursymfonin, de tre sista pianosonaterna, impromptuna för piano, stråkkvartetten i
G-dur, den oerhörda stråkkvintetten, de båda pianotriorna, sångcykeln Winterreise, sångerna i ”Schwanengesang” mm. Tanken att Schubert skulle ha uppnått t.ex. Beethovens ålder, 57 år, och fortsatt komponera liknande mästerverk blir svindlande, ja nästan omöjlig: ”Den gudarna älskar dör ung”.
Schuberts båda pianotrior i B-dur D.898 och Ess-dur D.929 komponerades 1827-28. Utöver dessa verk skrev han för denna besättning också en sats i B-dur (1812, D.28) och ett vackert verk kallat Notturno (1828?, D.897). (D. är en förkortning av Deutsch-nummer, en kronologisk förteckning av Schuberts verk gjord av musikforskaren Otto Erich Deutsch på 1950-talet).
Båda pianotriorna tillhör standardrepertoaren och i synnerhet den i
Ess-dur är ett av de främsta verken inom genren överhuvudtaget. Schubert föredrog själv den framför B-dur-trion. Trion var ett av de få verk från Schuberts sista år han fick höra offentligt, på en konsert i den österrikiska musikföreningen den 26 mars 1828.

Den omfångsrika första satsen inleds kraftfullt och som kontrast följer sedan för Schubert så typiska långspunna, sångbara teman. Dessa olika idéer utvecklas och avlöser varandra på det utförliga sätt som utmärker framför allt Schuberts sena kompositioner. Den andra satsens inledande tema är mycket välkänt och har använts som beledsagande musik i många olika sammanhang (just nu t.ex. som signatur i TV-programmet ”Idévärlden”). Detta tema bygger på den svenska folkvisan ”Se solen sjunker” som Schubert förmodligen hörde den svenske sångaren Isak Albert Berg sjunga på en konsert i Wien c:a 1827-28. Förutom melodins för Schubert så typiska vemod hör vi flera andra kännetecken som förekommer i Schuberts sena verk, det långsamt vandrande ”lunkande” tempot och, längre in i satsen, ett mer dramatiskt och upprört avsnitt. I Schuberts värld gestaltas jämsides med den stora skönheten tillvarons tragiska och ofullkomliga sidor.
Scherzot och trion är däremot konfliktfri och påminner om en rustik lantlig dans presenterad som en kanon mellan pianot och stråkarna. Finalsatsen är ett exempel på det Schumann med en något kritisk formulering kallade Schuberts ”oändliga melodik”. Det inledande sångbara rondotemat varieras och återkommer många gånger omväxlande med andra teman. Några gånger i satsen dyker också andra satsens inledande tema upp som en påminnelse om en annan stämning och känslovärld. Schubert har skrivit två versioner av denna sats, en mycket lång version på mer än 20 minuter och den något kortare som är vanligast och också spelas på kvällens konsert.

Medan Schuberts trio tillhör hans sista verk så gäller motsatsen beträffande Johannes Brahms, men bara delvis! Pianotrion i H-dur var det första kammarmusikverk Brahms publicerade. Han hade dessförinnan skrivit mängder av både kammarmusik och musik i andra former, men självkritiskt förkastat det mesta. Bl.a. finns en pianotrio i A-dur som tillskrivits Brahms, men detta är mycket tveksamt. När det gäller kvällens verk, Pianotrion i H–dur, var Brahms själv inte nöjd och gjorde därför en omarbetning så sent som 1889 (publicerad 1891) och det är i denna version verket oftast spelas, så också i kväll. I denna senare version är mycket förändrat i jämförelse med den 35 år tidigare versionen, nästan som om det är två olika verk. Den tematiska utvecklingen i den senare versionen är rikare och mer varierad, samtidigt som den är kortare och mer koncentrerad. Men den ursprungliga versionen innehåller fler musikaliska idéer och kan upplevas ha större spontan uttryckskraft. Det som Brahms behållit från versionen från 1854 är fr.a. första och tredje satsens inledning samt scherzot, som är i stort sett oförändrat. Den reviderade versionen har blivit ett av Brahms´ mest älskade kammarmusikverk, mer spelad än hans båda andra pianotrior, nr.2 C-dur op.87 och nr.3 c-moll op.101.

Det vackra och varma inledningstemat presenteras av pianot, därefter kommer cellon in innan alla tre instrumenten förenas. Detta tema utvecklas innan vi hör ett kontrasterande kraftfullare tema och därefter bearbetas de olika idéerna på det helgjutna sätt som Brahms inte tyckte han lyckades med i den ursprungliga versionen. Scherzot, som förutom sluttakterna finns kvar i sin ursprungliga version, domineras av ett kort rytmiskt motiv som vandrar mellan instrumenten. En lugnare mellandel (Meno allegro, Meno betyder mindre) följer som en kontrast med en vackert sjungande melodi som kan leda tankarna till en av Brahms´ valser, innan scherzodelen repriseras.

I Adagiot öppnas en annan värld med en mycket innerlig och rofylld dialog mellan pianot och stråkarna. Därefter presenterar cellon ett vackert sångbart tema, så typiskt för många av Brahms sena verk. Satsen domineras av de vackra stilla dialogerna mellan pianot och stråkarna. I satsens ursprungsversion hade Brahms bl.a. infogat ett citat ur Schuberts sång ”Am Meer” men tog bort detta i den reviderade versionen.
Sista satsen inleds med ett rytmiskt och punkterat motiv i cellon som sedan tas upp av fiolen. Ett kontrasterande bredare tema följer och sedan utvecklas satsen med ett intensivt och ganska upprört tonspråk. Satsen slutar i moll trots att trions första sats går i dur. Det är inte den enda komposition av Brahms med en första sats i dur och en sista sats i moll (det förekommer t.ex. också i den tredje symfonin) men det är den enda med en inledande sats i dur och med ett slut i moll. Ursprungsversionens avslutning är ännu dystrare och återspeglar kanske Brahms tunga känslor 1854 efter mentorn Robert Schumanns självmordsförsök. På detta sätt knöt Brahms ihop sitt ungdomsverk med sitt mogna skapande.

Allan Kanter