Kvah Logotyp

Medverkande

Daniel Röhn, violin
Bengt Forsberg, piano

Program

Brahms (1833-1897) - Scherzo ur 'FAE-sonaten'
Beethoven (1770-1827) - Violinsonat nr 9 A-dur op 47 'Kreutzer'

Paus

Christian Sinding (1856-1941) - Svit i gammal stil a-moll op 10
Fritz Kreisler (1875-1962) - Egna verk och bearbetningar för violin och piano

Variationer över ett tema av Corelli i Tartinis stil
Gavotte en rondeau ur J S Bachs Partita E-dur
Caprice nr 20 av Paganini
Tempo di Minuetto i Pugnanis stil
La poupée valsante av Poldini
Grave i W F Bachs stil
Tango av Albeniz
Caprice a-moll av Wieniawski

Mer information om artisterna

daniel-roehn

Daniel Röhn, violin, tillhör tredje generationen i en familj med framstående violinister. Hans farfar Erich Röhn var konsertmästare i Berliner Philharmoniker när Wilhelm Furtwängler ledde orkestern och hans far Andreas Röhn var konsertmästare i Bayerska radions symfoniorkester under nästan 30 år. Daniel Röhn påbörjade sina violinstudier vid musikhögskolan i München och han är stipendiat vid Anne-Sophie Mutter Foundation och i Stradivari Society of Chicago. År 2005 var han Rising Star-representant för Stockholms Konserthus och sedan dess har han spelat i Wigmore Hall, i Carnegie Hall och i många andra konsertsalar i världen.
Daniel Röhn har spelat in bl.a. Mendelssohns, Sibelius' och Alban Bergs violinkonserter. Hans inspelning ”Virtuouso Pieces” belönades med den förnämliga utmärkelsen Diapason d'Or och hans senaste CD ”The Kreisler Story” som kom ut i augusti 2016 har mottagits med många lovord. En del av verken på denna CD framför Daniel Röhn tillsammans med Bengt Forsberg vid sitt besök i Allhelgonakyrkan.

Länk till Daniel Röhns hemsida på engelska.

bengt
Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, är sedan snart 30 år konstnärlig ledare för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisten Nils-Erik Sparf. Som solist har han framträtt med bl.a. Stockholms Kungliga Filharmoniker och han har gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. I oktober 2016 deltog han som solist i Oxford Lieder Festivals ”Schumann Project”. Bengt Forsberg har gett ut många CD-skivor, senast en prisad inspelning med musik av kvinnliga tonsättare, ”Neglected works for piano”.

The Kreisler Story

Fritz Kreisler Fritz Kreisler (1875-1962) var under 1900-talets första hälft en av världen främsta violinister, kanske den allra främsta. David Ojstrach, en annan av 1900-talets violinistgiganter, sa att med Kreisler nådde violinkonsten en höjdpunkt. Men Kreisler blev inte berömd enbart för sitt spel utan också för sina kompositioner, i första hand korta stycken för violin och piano.

Fritz Kreisler växte upp i en judisk familj i Wien och började spela fiol vid fyra års ålder. Hans musikaliska begåvning upptäcktes tidigt. Vid sju års ålder antogs han som den yngste eleven någonsin vid Wiens Musikkonservatorium. Hans lärare var den då berömde violinisten Joseph Hellmesberger och i musikteori ingen mindre än Anton Bruckner (men Kreisler berättade senare i sina memoarer att han inte lärde sig någonting alls av Bruckner). Kreisler avslutade sina studier i Wien med en guldmedalj vid tio års ålder och fortsatte sedan studera vid konservatoriet i Paris för bland andra Léo Delibes och Jules Massenet. Tolv år gammal avslutade han sina studier där med att vinna ytterligare en guldmedalj och utmärkelsen ”Premier Grand Prix" i en tävling med 40 andra elever, samtliga över 20 år. Året därpå genomförde han sin första framgångsrika konsertturné till USA. Men när han 1889 sökte en tjänst i Wiener Philharmoniker bedömdes hans uttrycksfulla vibratospel inte passa i orkestern. Detta fick honom att tillfälligt ge upp violinistkarriären och han började i stället studera medicin och målning och gjorde under en tid också militärtjänst. I slutet av 1890-talet återupptog han dock med stor framgång sin violinistkarriär som sedan fortsatte mer eller mindre oavbrutet fram till 1940-talet, då en olyckshändelse medförde att hörseln försämrades och han slutade helt att framträda 1947. Kreisler finns rikligt representerad på grammofonskivor inspelade framför allt på 1920- och 30-talen, många av dem återutgivna på CD.

Kreisler spel beskrevs som ädelt, varmt och innerligt med en perfekt teknik och när så behövdes också med en wiensk charm. Denna charm visar sig i högsta grad i hans mest kända kompositioner för violin och piano, som Liebesfreud, Liebesleid, Schön Rosmarin och Caprice Viennois. Kreisler framträdde gärna med korta stycken och för att utvidga sin repertoar publicerade han under sin karriär ett antal kompositioner av ”andra” kompositörer, framför allt mindre kända 1700-talstonsättare, som han påstod sig ha hittat på bibliotek. Det väckte ett visst uppseende att han hade hittat så många okända verk och uppseendeväckande blev det också när det 1935 framkom att det var Kreisler själv som hade komponerat styckena men inte ville framträda som kompositör. De flesta kritiker, men inte alla, förlät honom dock. Dessa stycken har blivit mycket populära bland violinister och hos publiken. Kreisler skrev också enstaka längre verk, bland annat några operetter och inte minst en stråkkvartett i a-moll. Han skrev också ofta spelade kadenser till bland annat Beethovens, Brahms´ och Mozarts violinkonserter nr 3-6.

Programkommentarer

Kvällens program återspeglar Fritz Kreisler egen repertoar – före paus de stora klassikerna och efter paus sviten av Sinding samt charmfulla men också virtuosa kortare stycken, egna kompositioner och arrangemang av andra kompositörers verk.

Konserten inleds med Johannes Brahms´ Scherzo ur FAE-sonaten. Det är något så ovanligt som en sats i ett verk skrivet gemensamt av tre olika kompositörer: Brahms, Robert Schumann och Schumanns elev Albert Dietrich. När verket skrevs i oktober 1853 hade alla tre nyligen blivit vänner med den berömde violinsten Joseph Joachim. På Robert Schumanns förslag skrev de en gemensam sonat för violin och piano som de tillägnade honom. Joachims motto var ”Frei Aber Einsam” (”Fri men ensam”) och Schumann föreslog därför att varje sats skulle baseras på tonerna F-A-E, därav namnet FAE-sonaten. Verket uruppfördes 28 oktober 1853 av Joachim och Clara Schumann men Joachim ville inte offentliggöra verket och Brahms bidrag trycktes först 1906. Dietrich skrev första satsen, en musikaliskt rik och uttrycksfull sats i sonatform, Schumann andra satsens ganska korta Intermezzo och den avslutande fjärde satsen. Dessa båda satser lät Schumann sedan ingå i sin tredje violinsonat. Brahms´ bidrag, Scherzot, är den i särklass mest spelade satsen, inte minst som extranummer. Brahms visar i den hur mästerligt han behärskar scherzoformen. Det inledande motivet, med samma rytmiska figur som inledningen av Beethovens femte symfoni, utvecklas i ett intensivt samspel mellan fiolen och pianot och leder till en grandios avslutning.

Beethovens Violinsonat nr.9 i A-dur op.47 ´Kreutzersonaten´komponerades under kort tid 1803. Det är en av de mest kända av Beethovens tio violinsonater och har bland annat gett namn åt en novell av Tolstoj, som i sin tur bland annat inspirerade Janáček till hans första stråkkvartett. Sonaten var ursprungligen tillägnad violinisten George Bridgetower som uruppförde den tillsammans med Beethoven 24 maj 1803. Beethoven hade, enligt Bridgetower, vid ett tillfälle därefter blivit så upprörd över att Bridgetower hade förolämpat en kvinna att Beethoven krävde att få tillbaka manuskriptet och strök dedikationen. Den tillägnades i stället den franske violinisten Rudolphe Kreutzer, som trots att han aldrig spelade sonaten har gett upphov till dess namn.

Bland Beethovens violinsonater framstår ´Kreutzersonaten´ som ett speciellt verk, både genom sin längd och sitt intensiva och utåtriktade tonspråk. Genom sin uttryckskraft ansluter den till andra verk som Beethoven skrev vid ungefär samma tid. Första satsen har en långsam introduktion innan satsens huvuddel tar vid med ett energiskt rytmiskt tema. Tempot är Presto och ett så snabbt tempo är mindre vanligt i en första sats i ett verk skriven i traditionell sonatform. Den långsamma andra satsen är en variationssats som utgår från ett enkelt och sångbart tema och sedan följer fyra uttrycksfulla variationer med delvis många figurationer i fiolen. Finalen ansluter till första satsens energiska och rytmiska tonspråk. Denna sats hade Beethoven ursprungligen tänkt sig som final till sin sjätte violinsonat, skriven året innan, men tyckte inte den passade där.

Christian Sinding (1856-1941) var en av Norges främste tonsättare vid tiden runt förra sekelskiftet. Även om Sinding likt Grieg var påverkad av norsk folkmusik var detta inte lika framträdande hos Sinding utan han influerades framför allt av det kontinentala romantiska tonspråket. Sedermera utvecklade han högromantiska ideal i sitt skapande men höll fast vid de traditionella formerna i sina symfonier, piano- och violinkonserter, kammarmusik etc. Som sångkompositör anses han vara en av Norges främsta och bland hans pianoverk blev Frühlingsrauschen från 1896 snabbt världsberömt och spelades förr oerhört ofta. Sindings Svit i gammal stil i a-moll op.10 är ett ganska tidigt verk, daterat 1889. Den korta första satsen i ett snabbt Presto kan vara tacksamt för en virtuos violinist som spelar enbart mycket snabba 16-delar fram till de sista takternas långsamma avslutning. Andra satsens Adagio utgör verkets emotionella tyngdpunkt – ett vackert sångbart tema presenteras av violinen och upprepas därefter av pianot. Efterhand stegras tempot och uttrycket en aning och den sångbara melodiken blir något intensivare. I den tredje satsen har Sinding påverkats av norsk folkmusik; det inledande temat, som sedan återkommer flera gånger, leder tankarna till en norsk folkdans. Även denna sats är virtuost skriven för fiolen, vilket hörs inte minst i kadensen i slutet av satsen.

Avslutningsvis får vi som nämnts höra en samling av Kreislers stycken för fiol och piano. Programmet innehåller både originalkompositioner, av vilka en del alltså gavs ut under andra kompositörers namn, och bearbetningar/arrangemang av andra tonsättares verk:

Variationer över ett tema av Corelli i Tartinis stil (1910)
Temat ingår i en sonata av den italienska barockmästaren Arcangelo Corelli (1653-1713). Detta är ett av de stycken med vilken Kreisler inte ville framträda som tonsättare och tillskrev det därför en annan italiensk barocktonsättare, Giuseppe Tartini (1692-1770), som också använde stycket för ett variationsverk. I Kreislers version följer efter den inledande temapresentationen fyra variationer.

Gavotte en rondeau ur J S Bachs Partita E-dur (1913)
Johann Sebastian Bachs tre sonater och tre partitor för soloviolin får anses vara de mest betydande verken som skrivits för soloviolin och de tillhör standardrepertoaren. De skrevs 1720. Gavotte en rondeau är tredje satsen i partita nr.3 i E-dur.

Caprice nr 20 av Paganini (1913)
Violinens häxmästare Niccolo Paganini (1782-1840) skrev 24 capriccier för soloviolin åren 1802-17. De är skrivna som mycket avancerade etyder med en mängd olika speltekniska grepp och svårigheter. Kreisler bearbetade tre av dem för fiol och piano: nr 13, 20 och 24. Caprice nr 20 inleds och avslutas i ett ganska långsamt tempo men har en snabbare mellandel.

Tempo di Minuetto i Pugnanis stil (?)
Detta stycke är ytterligare en av de kompositioner Kreisler påstod hade skrivits av en annan kompositör, italienaren Gaetano Pugnani (1731-98), innan Kreisler medgav att det var hans eget verk. Fördragsbeteckningen är Martiale (marschaktigt) och även om stycket går i ¾-takt och i menuett-tempo så har det en marschliknande karaktär.

La poupée valsante av Poldini (1924)
Ede Poldini (1869-1957) var en ungersk kompositör som bland annat skrev många operor men har blivit mest berömd för Kreislers charmfulla arrangemang av hans pianostycke La poupée valsante (´Den dansande dockan´) som ingår i pianosviten Marionetter (ca 1890).

Grave i W F Bachs stil (1911)
Ett annat av de stycken som Kreisler först gav ut under falskt namn; han publicerade det som ett verk av Wilhelm Friedemann Bach (1710-84), en av J.S. Bachs söner. Som tempobeteckningen anger är det ett långsamt framåtskridande verk.

Tango av Albeniz (1927)
Isaac Albeniz´ (1860-1909) berömda Tango i D-dur ingår i hans pianosvit España, komponerad 1890, men har blivit minst lika känd i gitarrversionen och har sedan arrangerats på många andra sätt, som här i Kreislers version.

Caprice a-moll av Wieniawski (1913)
Henryk Wieniawski (1835-80) var en polsk tonsättare och framför allt en av sin tids främsta violinister. Hans caprice i a-moll för violin solo (alternativt två violiner) ingår i hans avancerade övningsstycken 8 Ėtudes-Caprices op.18 från 1862.

Allan Kanter