Kvah Logotyp

Stråkkvartetter från tre sekler

Program

Andrea Tarrodi (f. 1981) - Stråkkvartett nr. 2 ”Madárdal”
Béla Bartók (1881-1945) - Stråkkvartett nr. 5
Ludwig van Beethoven (1770-1827) - Stråkkvartett op. 59:2 e-moll ”Rasumovskij”
Wolfgamg Amadeus Mozart(1756-1791) Stråkkvartett nr. 19 i C-dur, KV. 465 , andra satsen (extranummer)

Medverkande

Dahlkvistkvartetten, stråkkvartett

Bartosz Cajler och Kersti Dahlkvist, violin,
Jon Dahlkvist, viola, Hanna Dahlkvist, violoncell

Mer information om artisterna

dahlkvistquartet1
Foto: The Model House

Dahlkvistkvartetten , som i veckan fick en Grammis för förra årets bästa klassiska album, bildades 2007 och har etablerat sig på en internationell nivå och som en av Sveriges mest eftersökta kammarmusikgrupper. Kvartettens nya skiva ”Andrea Tarrodi: String Quartets” har blivit Grammisnominerad 2018 och har hyllats i media över hela landet.
Kvartetten utnämndes till Rising Stars säsongen 2012-2013 av Stockholms Konserthus och European Concert Hall Organisation, vilket innebar att kvartetten gästade en rad stora konserthus ute i Europa, bl.a. Konzerthaus Wien, Concertgebouw Amsterdam, Paris Cité de la Musique och Budapest Palace of Arts.
Kvartetten startade sin sverigekarriär 2009 med att vinna ”Ung & Lovande”, en kammarmusiktävling organiserad av Kammarmusik-förbundet RSK, vilket hösten 2010 resulterade i en Sverigeturné med 18 konserter organiserad av Rikskonserter. Vid flera tillfällen har kvartetten hörts i SVT, senast våren 2015 som husband i ”Camillas klassiska” och i Sveriges Radio P2, bl.a med uruppföranden av stråkkvartetter beställda av Sveriges Radio. Under våren 2015 medverkade kvartetten vid skapandet och urpremiären av balettsuccén ”Midsommarnattsdröm” på Kungliga Operan i Stockholm, som återkom hösten 2016. Dahlkvistkvartetten gjorde sin debut på Stockholms Konserthus i januari 2011 i Steve Reichs ”Triple Quartet”. Konserten blev en stor succé och kvartetten har blivit inbjudna ett flertal gånger till stråkkvartettserien i Grünewald-salen, senast i januari 2017.
Kvartetten har uruppfört verk av bl.a. Mikael Karlsson, Andrea Tarrodi, MiklòsMáros, Martin Larson och Lisa Streich och även gjort det första publika uppförandet av Anders Hillborgs Heisenbergminiatyrer. År 2009 delade Kungliga Musikaliska Akademien ut det nyinstiftade ensemblestipendiet till Dahlkvistkvartetten. Numera spelar kvartetten huvudsakligen på instrument på lån från Järnåkerfonden. Dahlkvistkvartettens repertoar är grundad på verk av traditionella mästare blandat med 1900-tals och nyskriven musik med speciellt fokus på svenska/nordiska och polska tonsättare. De var senast i Allhelgonakyrkan i mars 2014.

Tre kvartetter från tre sekler och tre länder

I kväll ska vi få lyssna till kammarmusik från 1806, 1934 och 2013. Men vi hör tonsättarna i omvänd ordning - först Andrea Tarrodi, därefter Béla Bartók och sist Ludwig van Beethoven. Det hade Bartók gillat, ni förstår varför när ni läser längre ned. Och vi hör musik som är mycket speciell för sin tid och där tonsättarnas karaktärer speglas i de olika verken.
Andrea Tarrodi (1981-) är född i Stockholm och har fått sin utbildning vid musikhögskolan i Piteå, dels i Stockholm av bland andra Jan Sandström, Per Lindgren och Marie Samuelsson. Tarrodi är medlem i KVAST (Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) och valdes 2009 in i Svenska Tonsättare.
Tarrodis verklista är omfattande. Flera orkester- och vokalverk, elektronisk musik och kammarmusik.
Av Andrea Tarrodis tre stråkkvartetter får vi i kväll lyssna på den andra, Madárdal.
Så här beskriver Andrea Tarrodi själv sitt verk:

”Första satsen bygger på fragment från ungersk/romska folkmelodier. Vi hör i huvudsak två - utifrån fragmenten framkomponerade - teman som flätas samman i en slags rytmisk, harmonisk och melodisk lek.
Andra satsen, som långsamt flyter fram, har inspirerats av de svenska folkmelodiernas dur- och molltonalitet, och kanske kan man trots överlagringar och annorlunda harmonik ändå höra skiftningar av "Polska från Medelpad" och "Emigrantvisa"...
Så till slut, i tredje satsen, har jag låtit de två tidigare satserna med sina olika teman och fraser mötas, och ytterligare rytm, harmonik och melodik framträder. Genom hela verket har jag även låtit ungerska och svenska fågelarters läten skymta fram och de återvänder med jämna mellanrum under styckets gång.
Titeln på verket, "Madárdal", är ungerska och betyder just "fågelsång". ”

Verket skrevs för Dahlkvist-kvartetten, kvällens exekutörer, och gavs förra året ut på skiva. En lyrisk Martin Nyström skrev i Dagens Nyheter:

”Dag och natt, vår och vinter i ett växelspel som har en sådan gudomlig lätthet och lyster att man får känslan av en värld där man aldrig behöver nudda marken.”

Upprepningar, små figurer, fluktuationer och färgskiftningar är typiska drag i Andrea Tarrodis musik.
Fåglar och deras sång har inspirerat Tarrodi till flera tonsättningar, bland annat Flyttfåglar som hon själv tycker är hennes mest personliga verk. Det skrevs till hennes morbror, oboisten Béla Tarrodi, och är tillägnad Andreas morföräldrar som lämnade Ungern 1956 för Sverige och som blev kvar här i landet.
Så från en ungersk oboist till en ungersk tonsättare med samma förnamn, och som likt Andrea är nära folkmusiken i sina verk:

Béla Bartók (1881–1945). Han skrev inalles sex stråkkvartetter under tre decennier. Den femte är från hösten 1934 (uruppförd året efter, beställd av och tillägnad Elizabeth Penn Sprague, amerikansk pianist och sponsor av framför allt kammarmusik.)
Denna femte kvartett ansågs vara ”modern musik”. Nu är ju det ett uttryck som bör sättas i det sammanhang då musiken uppförs. Efter paus får vi höra en kvartett av Beethoven som då, 1806, upplevdes som ”modern” även om ordet kanske inte ens fanns då.
Alltnog, experter och förståsigpåare och andra brukar vällustigt kasta sig över denna stackars kvartett av Bartók och i detalj analysera, bedöma och plocka isär den ned till sista sextondelen, just för att den var så modern. Man kan ju bli rädd för mindre. Bättre är då att med öppna öron lyssna till musiken, för den är utan tvivel intressant. Det kräver lite koncentration, men ger mycket tillbaka.
Kvartetten har fem satser, där mellansatsen, ett scherzo, är styckets medelpunkt. Scherzot är, som så ofta hos Bartók, inspirerad av folkmusik och är rytmiskt komplicerat i taktarten 9/8, men i noterna är det noterat 4+2+3/8.
Mellansatsen omgärdas av två snabba och två långsamma satser.
Styckets inledning är ett Allegro där tonen b - för övrigt hela styckets tonala grund - upprepas unisont och rytmiskt. Det spännande med denna sats är att när de tre temana har presenterats, spelas de om men nu i omvänd ordning, det vill säga i återtagningen framförs tema tre först. Dessutom görs det spegelvänt, vilket innebär att tidigare stigande intervall nu blir fallande.
I andra satsen, Adagio molto, presenteras också tre idéer. Det börjar med små drillar i dialog mellan instrumenten. Det följs av en koralliknande melodi som övergår i tredje temat, små skalor som bygger på de inledande drillarna.
Efter Scherzot följer fjärde satsen Andante som är en variationssats av temana från sats två. Tema tre framförs i form av en kanon. Men mot slutet av satsen presenteras ett helt nytt tema och det spelas mot temana från sats två.
Sista satsen är ett virvlande Allegro, rondolikt med flera olika teman, med anknytning till första satsen och dess upprepande av tonen b. Mitt i satsen ökas tempot ytterligare, det går undan om man säger. Och så i slutet av detta verk lägger Béla Bartók in en helt ny liten lustig melodi.

”Den här musiken är inte för er, utan för framtiden”, lär Ludwig van Beethoven (1770–1827) ha skrivit när hans tre så kallade Rasumovskij-kvartetter publicerades. Namnet kommer från beställaren Andrey Rasumovskij, rysk diplomat i Wien som bodde på ett överdådigt palats där kvartetterna spelades. Ikväll hör vi den andra kvartetten i e-moll (opus 59:2).
Beethoven, elev (en olydig sådan) till Joseph Haydn (1732–1809), vidareutvecklade under hela sitt liv sin forne mästares konst att skriva stråkkvartetter. Förenklat kan man dela in Beethovens produktion av sina kvartetter (16 numrerade samt Grosse Fuge) i tre perioder, där Rasumovskij-kvartetterna återfinns i mitten.
Vad var då så speciellt och nytt med dessa kvartetter?
Dels var kvartetterna långa, inte minst opus 59:1, med en speltid på över 35 minuter, dels har de en symfonisk karaktär som då sprängde gränserna för den ”traditionella” kammarmusikens uppbyggnad. Men inte minst, de är tekniskt mycket krävande. Beethoven ställde mycket höga krav på sina exekutörer och 1806 var det inte många kvartetter, utom Schuppanzigh-kvartetten som uruppförde verket, som hade den skickligheten. Ikväll kan vi luta oss tillbaka för att njuta av denna enastående musik.
Om den första kvartetten är levnadsglad och dansant, är e-mollkvartetten tragisk och elegisk. I den första kvartetten flödar temat, här i den andra stannar musiken upp. Tas om, stannar upp, dröjer, söker. Pauserna blir laddade, musiken högstämd.
E-dur är tonarten i andra satsen. Enligt Carl Czerny, den österrikiske pianopedagogen, föddes detta Adagio, som enligt tonsättaren ska spelas med ”stor inlevelse och känsla”, när Beethoven studerade himlen en stjärnklar natt. E-dur är tonsättarens tonart för ”stjärnmusik”, vilket vi kan höra i andra verk som sånger och en aria ur Fidelio. Satsen är en återhållen men överväldigande hymn, som tvärt bryts i den tredje satsen, med markant rytmik, dansant och burlesk.
Trion i detta Scherzo bygger, enligt önskan från beställaren Rasumovskij, på en rysk folkmelodi, Slava Boguna, som senare återfinns som kröningshymn i den ryske tonsättaren Modest Mussorgskijs Boris Godunov.
I fjärde och sista satsen är ett Presto med tonsättaren på gott humör. Dansant, stötig och rustik musik som avslutas med en glad galopp.

Pär Trehörning