Kvah Logotyp

Program

Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942) - Fyra sånger till dikter av August Strindberg
Emil Sjögren (1863-1918) - Ur På vandring, sex fantasistycken för piano op. 15, nr 6 Aftonstämning
Yrjö Kilpinen (1892-1959) - Lieder um den Tod, Op. 62

Paus

Agatha Backer Grøndahl (1847-1907) - Serenade ur tre pianostycken op. 15 nr 1
Ture Rangström (1884−1947) - Andante espressivo ur Spelmansvår
och preludium för piano nr 2 ciss-moll
Ur Kung Eriks visor

Extranummer

Edvard Grieg (1843-1907) - Jeg elsker dig

Medverkande

Gabriel Suovanen, baryton
Bengt Forsberg, piano

Information om artisterna

gabriel-suovanen
Foto: Erik Rundelius

Gabriel Suovanen, baryton, har studerat vid Sibelius Akademin i Helsingfors och Operahögskolan i Stockholm och sedan valdes han till "Artist in residence" vid Sveriges Radio P2. Han har framträtt på många av de stora internationella opera- och konsertscenerna. Vid Nationaloperan i Helsingfors har han gjort uppmärksammade gestaltningar av Guglielmo i Mozarts Così fan tutte och Marcello i Puccinis La bohème. Han har även gästspelat på Liceu-operan i Barcelona, Théâtre Royal de la Monnaie i Bryssel och Oslooperan.
På Kungliga Operan i Stockholm har Suovanen kunnat ses i titelrollen i Alban Bergs Wozzeck, Gunther i Wagners Ragnarök, Silvio i Leoncavallos Pajazzo och Schaunard i Puccinis La bohème. Han har även gästat Drottningholmsoperan och på Göteborgsoperan gjorde han rollen som Eugen Onegin i Tjajkovskijs opera. Suovanen gästar sedan flera år regelbundet Komische Oper i Berlin, där han framträtt i roller som Papageno, Don Giovanni och Eugen Onegin. Vid festspelen i Savonlinna har han bland annat gjort Ping i Puccinis Turandot.
Gabriel Suovanen har tilldelats första pris i Timo Mustakallio-tävlingen 1998 och år 2000 tilldelades han som förste pristagare det nyinstiftade Karita Mattila-priset. Detta är hans första framträdande i Allhelgonakyrkan.

bengt
Foto: Arto Tulima

Bengt Forsberg, piano, sedan 30 år konstnärlig ledare för kammarmusik i Allhelgonakyrkan, är en av Sveriges främsta pianister. Bland hans regelbundna samarbetspartners finns mezzosopranen Anne Sofie von Otter, cellisten Andreas Brantelid och violinisterna Cecilia Zilliacus och Nils-Erik Sparf. Som solist har Bengt framträtt med bland annat Kungliga Filharmonikerna och Göteborgs Symfoniker. Han har också gett soloaftnar i bl.a. Londons anrika Wigmore Hall. Bengt är också verksam som adjungerad professor i pianospel vid Royal Academy of Music i London.
Bengt har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser, som Grammy och Gramophon´s Recording of the Year. Under de senaste åren har Bengt gett ur prisade skivor med bl.a. kvinnliga kompositörer, "Neglected works for piano", verk för violin och piano av Carl Nielsen tillsammans med Cecilia Zilliacus, celloverk av Fauré med Andreas Branelid och engelsk musik för altfiol med Ellen Nisbeth och tillsammans med Cecilia Zilliacus och Sabina Bisholt flera CD med musik av Amanda Maier.

Programkommentar

Wilhelm Peterson-Berger (1867–1942)

Hur kan en person skriva både så vackert (som tonsättare) och så elakt (som recensent)?

Brukar det heta om Wilhelm Peterson-Berger. Ångermanlänningen som förälskade sig i Frösön redan 1910 och köpte sitt Sommarhagen där han tillbringade sina sista tolv år. Därför tror nog en del att han var bördig jämte. Hans opera Arnljot från 1906, som uppfördes med viss framgång på Kungliga Operan i Stockholm, uppförs fortfarande på Frösön som taldrama varje år.

Men hur var det då med hans elakhet? Nja, P-B var vass, ärlig men också mycket kunnig. Och de flesta av hans texter var positiva. Men några av hans recensioner ledde till en och annan käftsmäll, bland andra av John Forsell, chef för Kungliga operan där P-B för övrigt 1908–11 tjänstgjorde som regissör. Hans mest berömda är nog den från 1923 om Hilding Rosenbergs stråkkvartetter:

"Fyra förrymda Konradsbergare som med nit och stiltrohet återger en femtes barbariska nattomtöcknade fantasier" (Konradsberg var ett mentalsjukhus på Kungsholmen i Stockholm).

Som artonåring läste han vid musikkonservatoriet i Stockholm, tog organistexamen, stack därefter ner till Dresden, blev till en början wagnerian, ogillade fransk musik men hörde Bizets Carmen och tyckte den dög. Stark motståndare till modernism och framför allt atonalism. Tyvärr också antisemit, vilket dock förändrades totalt i samband med Hitlers maktövertagande. Han var en av de tonsättarna i Sverige som tog direkt avstånd från nazismen och lärt ha kört en tysk kulturpersonlighet på porten då denne, på besök hos P-B och hänförd över utsikten över Storsjön utbrustit, ”och en gång ska detta bli tyskt!”

Hans tredje symfoni Same Ätnam (av totalt fem, alla med titlar) räknas av många som hans främsta orkesterverk tillsammans med violinkonserten från 1928. Men det är med sin pianolitteratur och då framför allt Frösöblomster, 21 stycken i tre delar med Sommarsång, Gratulation och Intåg i sommarhagen med flera, han har förfört svenska folket och fått många att pröva lyckan på klaviaturen. Så lätta att de blir svåra. Under sina vandringar i fjällen i Jämtland med sina kamrater - han hade trots allt några, åtminstone som ung - lär han ha tecknat ner sina körvisor som man sedan framförde under pauserna i klättrandet. Till synes enkla, men med stora krav på intonation, klang och balans mellan stämmorna. Hans tonsättningar av Karlfeldt - Fridolins visor - känner vi också igen.

I kväll får vi höra Peterson-Bergers tonsättning av fyra dikter av August Strindberg för röst och piano från 1911 som ingår i sviten Svensk lyrik:

  • Mitt trollslott
  • Sju rosor och sju eldar
  • Semele
  • Villemo

Emil Sjögren (1853–1918)

Emil Sjögren föddes och växte upp i Stockholm men bosatte sig 1910 i Knivsta där han bodde fram till sin död för etthundra år sedan. Han utbildade sig under 1870-talet vid Musikkonservatoriet i Stockholm som pianist, organist och tonsättare och tillträdde 1881 en organisttjänst i Franska reformerta kyrkan. 1891 fick Sjögren tjänsten som organist i den då nybyggda S:t Johannes kyrka i Stockholm.

Emil Sjögren företog från slutet av 1870-talet omfattande studieresor på kontinenten och influerades mycket av kontinentens olika musikaliska strömningar vid tiden runt sekelskiftet. Speciellt viktigt blev musiklivet i Paris där han under åren 1901–14 bosatte sig under vintrarna tillsammans med sin fru.

I Paris fick Emil Sjögren ett stort anseende som tonsättare och hans violinsonater framfördes där av några av tidens främsta violinister, som Jacques Thibaud och George Enescu. I Sverige var Sjögren under decennierna tiden runt sekelskiftet mycket ansedd och betraktades av många som landets främsta tonsättare. Han sågs också internationellt vid den tiden som den mest kände representanten för svensk musik.

Sjögren är en av de stora lyrikerna i den svenska musiken. Han komponerade huvudsakligen i det mindre formatet: enstaka orgelverk, kammarmusik, ett stort antal pianoverk, bland andra sviten Erotikon (1883), Preludium och fuga för piano (1904), två pianosonater och På vandring, sex fantasistycken för piano från 1884 ur vilka vi ikväll hör Aftonstämning. Inom kammarmusiken intar de fem violinsonaterna en central plats inom svensk kammarmusik. Men framför allt var Emil Sjögren en av våra allra främsta sångkompositörer, kanske den allra främsta.

Yrjö Kilpinen (1892–1959)

Yrjö Kilpinen, född i Helsingfors, är en de främsta tonsättarna i Finland av sånger med en produktion på närmare 700 verk. I Fjällsångerna (1926–1928) i två serier med sammanlagt 27 sånger förenar han två urkraftselement - Lapplandsfjäll och den samiska musiken. Sångerna har tydliga musikaliska beröringspunkter med jojken utan att för den skull vara renodlad jojk. Sommersegen och Speilmannslieder (1932–1933) är typiska för tonsättaren med sånger i pianissimo sånger och tritonus (djävulsintervallet, förminskad kvint eller överstigande kvart, en dissonant ton) som förmedlar utryck för kyla och död. Kilpinen har också tonsatt texter ur Kantetelar, en samling lyriska och episka folkdikter på den finska runometern och systerverket till eposet Kalevala av Elias Lönnrot från 1840.

Lieder um den Tod, Sånger om döden, opus 62 från 1934, som framförs i kväll, innehåller sex sånger med texter av den tyske diktaren Christian Morgenstern, fascinerad av Nietzsche. Ett av Morgensterns stildrag är lek med skämt och allvar. Flera tonsättare utöver Kilpinen har tonsatt hans verk, bland dem Hanns Eisler, Sofia Gubaidulina, Friedrich Gulda och Paul Hindemith.

  • Vöglein Schwermut
  • Auf einem verfallenen Kirchhof
  • Der Tod und der einsame Trinker
  • Winternacht
  • Der Sämann
  • Unverlierbare Gewähr

Som vi nämnt angående Peterson-Berger tog denne avstånd från nazismen. Yrjö Kilpinen gjorde inte det. Om han nu var en övertygad nazist, en tyskvänlig opportunist eller politisk idiot (det senare hävdar hans dotter) finns det olika uppfattningar om. I varje fall uppträdde han med nazister och genomförde flera turnéer till Tyskland under nazismregimen. Vilket han inte var ensam att göra som artist under den tiden.

Agathe Backer Grøndahl (1847–1907)

Agathe Backer Grøndahl var en norsk tonsättare och pianist. Hon gästspelade över hela Europa, bland annat tillsammans med Edvard Grieg, och var flera gånger i Stockholm på 1870- och 80-talen. Hennes musik präglas av influenser från den tyska romantiken och från norsk folkmusik. Grøndahl arrangerade även om flera norska folkmelodier för piano och sång. Hon är mest känd för sina sånger med vackra melodier och klangsköna ackompanjemang. Til mit Hjertes Dronning, Mot Kveld och Klövereng är ett par av hennes mest kända sånger. Bland hennes verk för piano kan vi nämna, förutom Serenade op 15:1, som Bengt Forsberg spelar ikväll, Suite i fem satser (1887), Konsertetyder och Tre ungerske Studien från 1896.

Ture Rangström (1884–1947)

Ture Rangström tyckte mycket om Strindberg, så han ler nog i sin himmel när han får höra Gabriel Suovanen och Bengt Forsberg göra Peterson-Bergers sånger av Strindberg. Rangströms stora verk operan Kronbruden, visad i SVT för många år sedan, bygger också på Strindbergs text.

Om man nu kan uppleva P-B som en ljus, skimrande tonsättare, åtminstone i hans kör- och pianoverk, är Rangström mer suggestiv, kärv och dramatisk. Hans musik kännetecknas av stora kontraster mellan kraftfulla och lågmälda block. Bengt Forsberg spelar i kväll två pianostycken av Rangström – Andante espressivo ur Spelmansvår (1943) och preludium nr 2 ciss-moll (1912).

Fyra symfonier fick han ihop, varav han kallade den första August Strindberg in memoriam (1914). Hans symfoniska dikt Dithyramb från 1909 hör vi ibland, som tonsättaren Kurt Atterberg reviderade i mitten av 50-talet. Atterberg, Natanael Berg, Oskar Lindberg och Rangström utgjorde för övrigt en tonsättargruppering som gick under namnet Spillran, med tyskpåverkad senromantik som stildrag.

Men mest känd, och sin största produktion hade Ture Rangström inom romansgenren. Cirka 250 sånger, de flesta med piano, men också 60 med orkesterackompanjemang. I kväll får vi njuta till de kanske mest kända - Ur Kung Eriks visor - från 1917 med värmlänningen Gustaf Frödings text.

  • En visa om när jag var lustig
  • En visa om mig och narren Herkules
  • En visa till Karin när hon hade dansat
  • En visa till Karin ur fängelset
  • Kung Eriks sista visa

Den första visan har följande inledande text:

”Klunkom, Welam Welamsson, klunkom, Welam Welamsson, si ormen är tagen och glädjen är stor, i länkar är han slagen och väntar domedagen i burn, där han bor, klunkom, Welam Welamsson, gudlof vi hafve Sturen instoppad i buren!”

Som ni förstår handlar det om Erik XIV, son till Gustav Wasa, inlåst av sina elaka bröder på flera slott, det sista Örbyhus slott där Erik avlider den 26 februari 1577. Karin är Karin Månsdotter, Eriks hustru 1567, blott 16 år gammal.

Frödings text till Kung Eriks sista visa är svart i sin beskrivning av en fullständigt övergiven människospillra:

”Vad båtar oss gråt, vad hjälper oss rop, kung Johan och Gud de hålla ihop, kung Johan gav mig blacken och Gud sin nåd med detta hopp: ditt fånghus är din egen kropp, och villst du ur ditt fånghus opp, så kanst du bräcka nacken…”

Men nu ska vi inte deppa ihop fullständigt, utan jag kan inte avhålla mig från att återge en liten hämnd från Ture Rangström gentemot vår P-B som vid något tillfälle tvålat till Ture. 1930 avlossar denne följande rader mot sin tonsättarkollega:

"Att komponisten och dirigent-kritikern Peterson-Berger även är den sämste, klunsigaste och okunnigaste dirigent som lyst på Konsertföreningens vackra himmel har allmänheten tidigare haft anledning att konstatera. Den gjorde så och nu".

Programkommentarer: Pär Trehörning

Källor: Sohlmans musiklexikon, Hufvudstadsbladet,
Levande Musikarv, Allan Kanter (texten om Emil Sjögren) mfl