Kvah Logotyp

Martin Sturfält bjud på ett varierat program av piano musik från fyra århundraden och fem länder.

Program

Johann Sebastian Bach/Wilhelm Kempff - BWV 29 Sinfonia
Emil Sjögren (1853-1918) - Preludium & Fuga d-moll op.39
Carl Nielsen (1865-1931) - Chaconne op.32
Claude Debussy (1862-1918) - Pour le piano (1901)

PAUS

Anders Nilsson (f. 1954) - Chaconne (2014)
Johannes Brahms (1833-1897) - Två jiggar a-moll och h-moll WoO4
Franz Liszt (1811-1886) - Variationer över Bachs Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen S.180

Extranummer: J S Bach - Saraband ur Partita c-moll, BWV 826

Medverkande

Martin Sturfält, piano

martin-sturfalt
Foto: Jan Lindblad Jr.

Information om artisten

Martin Sturfält, piano, har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Guildhall School of Music i London. Han är en flitig gäst som solist hos svenska och utländska symfoniorkestrar och en hängiven kammarmusiker. Han har framträtt på bl.a. Konserthuset i Stockholm, Wigmore Hall, Barbican Hall, Royal Festival Hall och Purcell Room i London och Concertgebouw i Amsterdam. På skivan har han bl.a. gjort en kritikerrosad inspelning av verk av Stenhammar för Hyperion Records. Martin Sturfält har framträtt flera gånger i Allhelgonakyrkan, senast i februari i år.

Programkommentar

Martin Sturfält bjuder ikväll på ett både tidsmässigt och geografiskt varierat program med musik från fyra århundraden och fem länder. Bakom denna programsättning ligger en sammanhållande idé med utgångspunkt från Johann Sebastian Bach och olika musikformer under barocken som Bach kom att fullända. Det är därför också naturligt att ett verk av Bach inleder programmet - dock inget originalverk för klaverinstrument.
Det var mycket vanligt under barocken att tonsättarna lånade och arrangerade musik både av sig själv och av varandra. Sinfonian som inleder programmet är ett arrangemang gjort av Wilhelm Kempff av inledningen till Bachs kantat nr 29 (BWV 29) ”Wir danken dir, Gott”, komponerad 1731, och denna sinfonia är i sin tur ett arrangemang Bach själv gjorde av det inledande preludiet i sin tredje violinpartita från 1720. Den tyske pianisten Wilhelm Kempff (1895-1991) var en av de stora pianisterna under 1900-talet, kanske allra mest känd som Beethoventolkare. Kempff gjorde ett antal arrangemang för piano, inte minst av Bachs musik. Den ljusa och livsbejakande sinfonian av Bach/Kempff utgör en inbjudan till en musikalisk resa i Bachs fotspår.

Det är kanske oväntat att se namnet Emil Sjögren (1853-1918) som nästa kompositör i ett program som utgår från Bach och barockmusikens former. Emil Sjögren, en av Sveriges främsta tonsättare vid förra sekelskiftet, är mest känd för sina lyriska verk i mindre format, inom kammarmusiken intar t.ex. hans fem violinsonaterna en central plats och Sjögren var också en av våra allra främsta sångkompositörer. Han komponerade också ett stort antal pianoverk, däribland två pianosonater och Erotikon (1883). Kvällens verk, Preludium och fuga för piano d-moll op.39 (från 1902-03, utgiven 1904), är otypiskt för Sjögren och intar något av en särställning i hans produktion. Fugan innehåller en rikt utarbetad polyfoni och visar att Sjögren i hög grad behärskade denna traditionsfyllda kompositionsform.

Från Stockholm beger vi oss till Köpenhamn ungefär tio år senare och till Carl Nielsen (1865-1931). När Carl Nielsen 1916-17 komponerade sin Chaconne för piano op.32 hade han bland mycket annat komponerat fyra av sina sex symfonier, andra viktiga orkesterverk, ett antal betydande kammarmusikverk, scenmusik, operor, sånger, körverk m.m. Men när det gällde pianomusik hade han inte skrivit något på nästan 20 år och kände nu behovet av att skapa ett betydande pianoverk med utgångspunkt från en äldre form och valde då chaconnen som består av en upprepad basmelodi med ett antal variationer över denna basmelodi. Den mest berömda chaconnen är troligen den avslutande satsen i Bachs andra violinpartita i d-moll, som bl.a. Ferrucio Busoni gjort en ofta spelad transkription av. Med utgångspunkt från Busonis transkription av temat i Bachs Chaconne skrev Nielsen sin Chaconne som förutom temat består av 19 korta variationer och en avslutande koda.
Variationerna är rytmiskt omväxlande men dynamiken är huvudsakligen ganska återhållsam förutom i några kraftfulla variationer i chaconnens andra del. Kodan består huvudsakligen av arpeggion som klingar ut i skir pianissimo, i kontrast till den markanta rytmiken i många av variationerna tidigare i verket.

Claude Debussy (1862-1918), den musikaliska impressionismens kanske viktigaste gestalt (fast själv avfärdade han denna term) är en av de stora nydanarna i övergången mellan romantiken och 1900-talets modernism. En rik skala av skiftande klangfärger, utvidgad harmonik och en ofta improvisatorisk form är bland de utmärkande dragen i hans musik och inte minst pianot är ju ett passande instrument för detta tonspråk. Trots detta – och trots ett antal mästerverk inom andra genrer – hade Debussy inte skrivit så många betydande pianoverk innan sviten Pour le piano, huvudsakligen komponerad under 1900-talets första år; andra satsen, Sarabande, skrevs dock några år tidigare.

Svitens tre satser utgår från välkända former under barocken men tonspråket visar Debussys rika palett av uttryckssätt: Den inledande satsen Prélude har influerats av Bachs preludium i a-moll BWV 543. Satsen är till stora delar fylld av snabba löpningar, glissandi, en delvis intensiv rytmik och harmonier som kan leda tankarna till både Chopin och till indonesisk gamelanmusik, som Debussy tog intryck av vid en tid då denna musik inte var särskild känd i Europa. Andra satsen i sviten, Sarabande, utgör en revidering gjord 1896 av en sats ur pianosviten Images oubliées skriven två år tidigare. Saraband är en långsam och värdig sats i barocksviten, ursprungligen en dans. Debussys version är en huvudsakligen mycket stillsam och vacker sats som kan leda tankarna både till annan pianomusik av Debussy och till den samtida Erik Satie. I mitten av satsen stegras dynamiken före det avklingande slutet. Svitens tredje sats är en Toccata, en form som inspirerat många tonsättare också under epokerna efter barocken (t.ex. Schumann, Liszt, Prokofjev och Ravel). En toccata (från italienskans ”toccare”, att vidröra) är oftast snabb och virtuos, så också hos Debussy.

Efter pausen hör vi först ett verk av Anders Nilsson (f.1954), en av Sveriges främsta tonsättare, född och utbildad i Stockholm. Anders Nilsson var 1970-79 medlem i proggruppen Östan Sol, Västan Måne och åren 1975-77 verksam som teatermusiker och kompositör vid Stockholms Stadsteater och Riksteatern. Han studerade sedan komposition på Kungliga Musikhögskolan 1979-83 för bl.a. Hans Eklund och Gunnar Bucht. Sedan 1983 har Anders Nilsson varit verksam som tonsättare och har komponerat inom många olika genrer: symfonier och andra orkesterverk, kammarmusik (däribland stråksextetten ”Autumn” som framfördes i Allhelgonakyrkan 2006), pianoverk, orgelverk och inte minst musikdramatik. Speciellt bör kanske operan ”Zarah” från 2007 nämnas, som spelades med stor framgång på Folkoperan i inte mindre än 52 föreställningar. 2008 ägnades Kungliga Filharmonikernas tonsättareweekend åt Anders Nilssons musik.

Efter en period med mindre komponerande skrev Anders Nilsson 2014 sin Chaconne för piano för Martin Sturfält och detta blev startpunkten för en intensiv skaparperiod som hittills bland annat resulterat i tre nya symfonier (nr 3-5) och flera andra betydande verk som mött stor uppskattning hos musiker och publik. En nyutgiven CD som bl.a. innehåller just Chaconnen och den fjärde symfonin har fått många lovord i pressen, bland annat i DN under rubriken ”En av de främsta svenska symfonier som gjorts”.

Anders Nilsson bygger sin Chaconne på den kompositör som avslutar kvällens program, Franz Liszt. Anders Nilsson berättar att han har skrivit verket i ”neolisztiansk stil” vilket då naturligt medför en i högsta grad virtuos pianosats även om en chaconne med ett fast bastema ligger som grund för kompositionen. Detta tema finns med hela tiden i bakgrunden och ger material till det harmoniska skeendet. Man kan enligt Anders Nilsson höra hur han inspirerats både av Liszts stora pianoverk Funerailles (skriven som en form av begravningsmarsch) och också av de skenbart enkla, arkaiska och harmoniskt mycket djärva pianostycken Liszt skrev i slutet av sitt liv.

Den 20-årige Johannes Brahms mötte 1853 den ungefär jämnårige violinisten Joseph Joachim och deras vänskap kom att bli viktig för Brahms´ musikaliska utveckling. De båda vännerna studerade och gav varandra råd i olika kompositionsformer, inte minst kontrapunkt. C:a 1855 komponerade Brahms i övningssyfte bland annat två gavotter, två sarabander och två jiggar (den franska stavningen ”gigue” är vanligast). Material från gavotterna och sarabanderna har han senare använt i flera av sina mogna kammarmusikverk (stråksextetterna, första stråkkvintett och klarinettkvintetten) medan material från jiggarna inte återanvänts i senare kompositioner. Inte desto mindre är de av betydelse för Brahms´ utveckling eftersom dessa två stycken är Brahms första kontrapunktiska kompositioner.

Jiggen är ursprungligen en folkdans från England som sedan spreds till andra länder och bland annat kom att ingå i barocksviten, då med benämningen gigue. Brahms jiggar har ingen folkdanskaraktär utan de båda korta styckena i a-moll och h-moll och i 12/8-takt visar hur Brahms redan i sina tidigaste försök behärskar det kontrapunktiska hantverket. Sedermera utvecklade ju Brahms ett stort kontrapunktiskt mästerskap inte minst i sina fugor.

Kvällens musikaliska resa avslutas med ett i alla avseenden stort pianoverk av Franz Liszt (1811-86), Variationer över Bachs Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen (Gråta, klaga, oroa sig, tveka/frukta) komponerad 1862, påverkad av sin 26-åriga dotter Blandines plötsliga död tidigare under året, två månader efter att hon fött ett barn. I detta verk, som alltså är ett sorgeverk, utgår Liszt från en basgång i inledningen till Bachs kantat nr.12 (BWV 12) med samma namn. Temat förekommer också i Crucifixus-satsen i Bachs h-mollmässa. Liszt har också skrivit en orgelversion av detta verk.

Efter en kort dramatisk introduktion följer temat och 43 korta variationer över Bachs tema. Temat och de första variationerna är inledningsvis återhållsamma men efterhand stegras det känslomässiga uttrycket alltmer tills ett lugnare parti inträder, ett recitativiskt avsnitt med rik kromatik som förmedlar stor känsla av sorg, Liszt använder beteckningen ”Recitativo lagrimoso” (”tårfyllt recitativ”). På nytt stegras sedan intensiteten och musiken uttrycker närmast desperation innan verket efter en ny recitativisk övergång avslutas i en helt annan stämning; Liszt citerar Bachs avslutande koral i kantaten Was Gott tut, das ist wohlgetan (”Vad Gud gör är rätt”) och detta för verket till en ljus, kraftfull och närmast jublande avslutning av detta storslagna verk. Den några år senare kyrkligt vigde Franz Liszt (”Abbé Liszt”) tycks i sin sorg ha försonats med Guds vilja, ”vad Gud gör är rätt”.

Allan Kanter