Kvah Logotyp

Pianotrior från tre sekler

Program

Dmitry Sjostakovitj (1906-1975) - Pianotrio nr 1 c-moll, op. 8
Kaija Saariaho (f 1952) - Light and Matter för pianotrio (2014)
,,, PAUS ...
Peter Tjajkovskij (1840-1893) - Pianotrio a-moll, op. 50

Medverkande

Philip Zuckerman, violin,
Kristina Winiarski, cello,
Pontus Carron, piano

Information om medverkande

triobilder4
Trio Philip Zuckerman-Kristina Winiarski-Pontus Carron Foto: Christopher Hästbacka

Philip Zuckerman, violin, vann förstapris i 2017 Padova International Music Competition, såväl som i Bergen Philharmonic Orchestras Young Soloist competition. Han har varit solist med Baden-Baden Philharmonic, Bergen Philharmonic Orchestra, Camerata Nova och Orchestra di Padova e del Veneto och har också spelat på platser som Lincoln Center Alice Tully Hall och Peter Jay Sharp Theatre, South Bank Center i London, Philharmonic Hall Baden-Baden, Grieg Hall i Bergen och Stockholm Philharmonic Concert Hall.
Kammarmusik har en speciell plats i Philips liv och han har uppträtt med mezzosopran Joyce DiDonato, samt medlemmar av Cleveland, Cavani och Vertavo stråkkvartetter. Han har också gjort framträdanden på Aurora Chamber Music Festival, Casalmaggiore Music Festival, Gotlands Kammarmusikfestival, Schleswig-Holstein Music Festival, Tanglewood Music Festival och Usedom Music Festival.
Philip har mottagit stipendier från Kungl. Musikaliska Akademin, Sixten Gemzeusstiftelsen, Svenska Frimurarorden och det amerikanska skandinaviska sällskpapet. Han avslutade nyligen sina studier på The Juilliard School med Itzhak Perlman och Donald Weilerstein. Tidigare lärare inkluderar Natasha Beshulya, Catherine Cho och Ulf Wallin. Detta är hans första framträdande i Allhelgonakyrkan.

Kristina Winiarski, cello, diplomand vid Musikhögskolan i Malmö, har studerat på Musikhögskolan i Zagreb och vid Internationella musikakademien i Liechtenstein för professor Valter Despalj och deltagit i mästarkurser för Torleif Thedéen, Reinhard Latzko, Anner Bylsma och Dmitri Ferschtmann. Hon har varit solist med ett flertal orkestrar internationellt, bl a med Zagrebs Filharmoni i Kroatien, National Symphony Orchestra i Washington DC, USA, National Philharmonic i Maryland, USA och S:t Petersburgs Statliga Symfoniorkester i Ryssland.
Hon har mottagit stipendier från Kungl. Musikaliska Akademin, Sandrews Stipendiefond och Frimurarorden i Stockholm, samt vunnit en rad utmärkelser vid tävlingar i Sverige, Danmark, Estland och i USA.
Kristina har framträtt flera gånger i Allhelgonakyrkan, senast i festivalen 2016 med fransk kammarmusik.

Pontus Carron, piano, studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm under Ingeborg Klose Åkesson, Ann-Sofi Klingberg och Stefan Bojsten. Under våren 2017 avslutade han sina masterstudier på Edsberg i Stockholm under ledning av professor. Mats Widlund.
Pontus har tagit emot ett antal priser genom åren, nyligen med 1: a pris i Stockholms internationella musikkonkurrens 2017 och stipendier från Kungliga Musikhögskolan och Svenska Frimurarorden.
Han har deltagit i flera mästarkurser med kända pianister och professorer som Konstantin Bogino, Angela Hewitt, Andrea Padova, Valentina Lisitsa, Marianna Shirinyan, Staffan Scheja och Leslie Howard.
Detta är hans första framträdande i Allhelgonakyrkan.

Programkommentar

Kaija Laakkonen föddes 1952 i Helsingfors. Pappa, industrirådet Launo och mamma Tuovi skaffade inte bara ytterligare två barn utan såg också till att de alla fick ta del av deras stora kulturintresse, gärna då bildkonst. Kaija fick börja med fiol vid sex års ålder och tre år senare också piano och så gitarr. När hon lade sig på kvällen kunde hon höra toner i kudden; De första kompositionsförsöken kom till i tioårsåldern medan regelbundet komponerande fick vänta en sju år till.
Hon studerade vid Itä-Helsingin musiikkiopisto och senare såväl på Helsingfors konservatorium i piano, senare orgel och musikvetenskap som på Finlands Konstindustriella högskola, i grafik. (Hon hann också med ett kort äktenskap 1972 med Markku Saariaho, vars efternamn hon har behållit.) Men hon trivdes inte med att uppträda som musiker. I stället lyckades hon
1976 bli antagen till Paavo Heininens redan fullsatta kompositionsklass på Sibeliusakademin, vilket enligt henne själv blev avgörande. Pluggkompisar var bl. a. de blivande vännerna Esa-Pekka Salonen och Magnus Lindberg. Efter examen 1980 blev det två år vid Hochschule für Musik i Freiburg under bl. a. Brian Ferneyhough. Men den strikta serialismen passade inte Kaija:
”Du tilläts inte ha med puls, tonala harmonier eller melodier. Jag skriver inte musik med negationer. Allting är tillåtet så länge det görs med god smak.”
På konsert hörde hon så musik av spektralisten (ungefär: musik inriktad på timbre, gärna akustiskt manipulerad och då gärna i datorstudio) Tristan Murail, vilket fick henne att söka sig till datormusikstudion IRCAM i Paris. 1982 slår hon sig ned i nya hemstaden Paris och arbetar på IRCAM fram elektroniken till sitt närmast genombrottsverk, Verblendungen för elektronik och liten orkester. Van att övervinna alla hinder erövrar hon samma år kompositören Jean-Baptiste Barrière, med vilken hon har två barn. Förutom en hel rad med verk för just el och instrument/röst (som Lonh, som gav henne Nordiska rådets musikpris 2000), skriver Saariaho också för traditionella instrument, som violinkonserten Graal théâtre för Gideon Kremer. Hennes största succé hittills blev hennes första opera, L’Amour de loin, vilken efter sin premiär 2000 under Salzburgfestivalen, spelas jorden runt. 2014 ger hon sig så i kast med den tradionstyngda formen pianotrio. Återkommande bland hennes uttänkta titlar är ordet ljus; så också här: Light and matter. Hon skrev stycket i New York, där hon från sitt fönster såg ljusdagrar och färger i Morningtonparken. Stycket har tre sammanhängande delar och börjar med en skir ljusväv som växer till en mer komplex tematik och närmast koralliknande stillastående för att mot slutet återgå till inledningens lätthet.

Dmitrij Sjostakovitj var bara 16 år gammal och jättekär i Tatjana. Efter att ha klarat av sin pianoexamen vid konservatoriet i Sankt Petersburg (då Petrograd) med bandagerad nacke efter en operation for han 1923 med sin syster till Krimhalvön för att återhämta sig. Hon skrev hem till mamma och skvallrade om mellanbror ”han har växt, fått solbränna, är glad och har förälskat sig”. Kärleken till den jämngamla Tatjana Glivenko höll i sig i nästan ett decennium, t.o.m. efter att hon gift sig. Innan resan hade han påbörjat arbetet med sin första symfoni, en av musikhistoriens knalldebuter, men nu skrev han en pianotrio, som tillägnades Tatjana. Den börjar med ett längtande, kromatiskt motiv som används i olika varianter genom hela verket. Ni kanske inte alltid känner igen Sjostakovitj (jovisst, en minut in kan han inte låta bli att glittra till, och några ställen till) men kom då ihåg att det här stycket från början hette Poem och inte något så testosteronfritt som pianotrio nr 1 c-moll. Det här är romantisk musik med mörka inslag och helt utan inslag av ironi. Tjugo år senare skrev Sjostakovitj en storslagen andra pianotrio. Den första pianotrion blev liggande, otryckt och först efter tonsättarens död kom den fram. Sjostakovitj-eleven Boris Tisjtjenko fick fullborda de sista tjugo takterna (om inte kvällens pianotrioensemble använder en av flera andra varianter). Jo, en av förra årtusendets största ryssar hann också med ett halvdussin operor, 15 symfonier, lika många stråkkvartetter, två konserter vardera för piano, violin och cello samt tre fruar. Men Tatjana var inte en av dem. Dmitrij trodde på fri kärlek och försökte aldrig gifta sig med henne.

Som Saariaho var Pjotr (Peter) Tjajkovskij tveksam till att skriva en pianotrio. Redan 1880 hade hans mecenat Nadezjda von Meck bett honom skriva en pianotrio till sin egen trio (där pianisten hette Claude Debussy). Han avböjde: ”Jag skulle göra allt för att göra dig glad, men jag förmår inte detta… Jag står inte ut med kombinationen av piano med violin eller cello. För mig kan dessa instruments olika timbre inte smälta samman… Det är tortyr för mig att behöva lyssna på en…sonat för piano och stråkar.” Den 23 mars året efter dör Nikolaj Rubinstein, Tjajkovskijs nära vän och mentor. I december 1881 i Rom påbörjar han sin pianotrio, trots sin aversion mot instrumentkombinationen. Han sliter med formen och är rädd att pianot ska övertrumfa stråkarna. I början på februari 1882 är trion klar och ett första privat framförande gavs 23 februari på årsdagen av Nikolajs död. Han arbetade om den en del men var också, för ovanlighetens skull ganska nöjd med sin pianotrio.
Trion har egentligen tre satser; ett pezzo elegiaco och en delad variationssats som slutar med en storslagen variation och en sorgmarsch. Förstasatsen öppnar verket med ett ljuvligt cellosolo vars tema återkommer mot slutet, i en första sorgmarsch. Pianot inleder variationerna med ett enkelt tema som varieras i elva variationer med en allt virtuosare pianostämma. Man har funderat på om de ska spegla Nikolajs liv. I den tolfte variationen (Finale) introducerar Tjajkovskij så flera nya teman innan han i slutets sorgmarsch med stråkarna piangendo (gråtande) för det hela till ett gripande slut.
Vi får väl hoppas att trekvarts rysk pianotrio inte ska bli alltför tortyrlik.

Jan Silverudd