Kvah Logotyp

Nyfunnen svensk klassiker och de vägledande nordiska kvinnorna möter Schumanns mästerverk

Program

Joachim Eggert (1779—1813): Pianokvartett g-moll
Elfrida Andrée (1841—1929): Pianokvartett a-moll

Paus

Kaija Saariaho (f 1952): ur Stråktrio Clouds 1. Calmo, meditato
Robert Schumann (1810—1856): Pianokvartett Ess dur

Medverkande

Pianokvartetten Gustav4

Eriikka Maalismaa, violin,
Emma Nyman, viola,
Johannes Rostamo, cello,
Emil Holmström, piano

Mer information om artisterna

eriikka-maalismaa-maarit-kytoharju
Eriikka Maalismaa Foto: Maarit Kytöharju

Eriikka Maalismaa , violin, spelar i en mängd olika ensembler och grupper och gästar ofta orkestrar som stämledare. Att spela musik från vår tid och att samarbeta med kompositörer är ett av hennes största intressen. Hon tycker det är en musikers plikt och ett privilegium.
Eriikka tycker det är en helt naturlig del av sitt musicerande att byta strängarna på sitt instrument mot råa tarmsträngar för att finna ljud och färger som lyssnare inte annars kan få del av. Detta är hennes första framträdande på Allhelgonakyrkan.

Länk till Eriikkas hemsida på engelska

emma-nyman
Emma Nyman

Emma Nyman, viola, är en mångsidig musiker som spelat med många av Sveriges främsta orkestrar samt som barockviolinist i Orfeus Barockensemble, GS0 Barock och den italienska ensemblen Spira Mirabilis. Hon är utbildad vid Academy of Performing Arts i Prag, Tjeckien samt Kungliga Musikhogskolan i Stockholm. Hon ar också en aktiv kammarmusiker och var under hösten 2018 stämledare for violasektionen vid Norrlandsoperan. Hon bor for närvarande halvtid i Barcelona där hon studerar på Masterprogrammet i tidig musik for en av världens ledande barockviolinister, Manfredo Kraemer. Hennes senast framtrödande i Allhelgonakyrkan var i 2015.

johannes-rostamo
Johannes Rostamo Foto: Stockholms Konserthus

Johannes Rostamoär sedan 2008 solocellist i Kungliga Filharmonikerna. Vid sidan av sitt arbete i Stockholm arbetar han som gästande solocellist i framstående orkestrar runt om i Europa. Han är också regelbunden gäst vid en rad stora festivaler.
Rostamo är en av initiativtagarna bakom ensemblen Stockholm Syndrome Ensemble, och medlem i den finska Jousia Ensemble. Hans intresse for barockmusik ledde till grundandet av filharmonikernas tidstypiska Orfeus Barockensemble. Han är utbildad i Helsingfors, Stockholm (Edsbergs musikinstitut), Oslo och ECMA (European Chamber Music Academy). Hans senast framträdande i Allhelgonakyrkan var i 2009.

emil-holmstrom-heikki-tuuli
Emil Holmström Foto: Heikki Tuuli

Emil Holmström, piano, har uppträtt som solist och kammarmusiker samt medverkat i ensembler på olika klaverinstrument i hela Europa, Amerika, Japan och Australien. Han uppträder ofta på finska musikfestivaler och konsertserier och har varit en solist med Finlands Radiosymfoniorkester, Lapplands kammarorkester och Lahti symfoniorkester. Holmström är en ivrig förespråkare för ny musik, är medlem i finska grupper som defunensemble, Uusinta Ensemble och Tristero Piano Trio och medverkar som en ofta återkommande gäst med Avanti! Kammerorkester. Han har gjort inspelningar för Alba Records och finsk radio och gjort många inspelningar av världspremiär. Han driver Ristiveto Collective, som specialiserat sig på att spela på 1800-talets musik på tidstrogna instrument. Detta är hans första framträdande på Allhelgonakyrkan.

Länk till Emils hemsida på engelska

Programkommentar

Vi startar kvällen med musik av pomraren Joachim Nicolas Eggert (1779—1813), född i den lilla staden Gingst på västra Rügen i det som då hette Svenska Pommern. Skomakarsonen lärde sig vid elva års ålder spela fiol och en ny skollärare undervisade honom på just fiol men också i klaver- och harpspel. 15 år gammal drar Eggert till Stralsund för vidare violin- och kompositionsstudier för Friedrich Gregor Kahlow. Han skriver där en del dansmusik för brödfödan. 1800 flyttar han så till Braunschweig där han under två år, bland annat för Ferdinand Fischer, avslutar sina musikstudier.
Efter en kort och bråkig sejour som musikdirektör vid hovteatern i Mecklenburg-Schwerin återvänder Eggert till Gingst. Nu är målet att dra till Sankt Petersburg och göra lycka där. På vägen dit hamnar Eggert 1803 i Stockholm och hur det var blev han kvar. På bara en månad blir han anställd som violinist i Hovkapellet, två år senare spelas han på konsert och 1807 är han själv dirigent vid en konsert med flera egna verk. Han väljs samma år in i Kungliga Musikaliska akademien och året därpå utnämns han så till hovkapellmästare och hans ”Cantate vid Carl Johans ankomst till Stockholm 1810” välkomnar den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte med fru Desideria som nytt svenskt kronprinspar vid en bal i januari 1811.
Eggert passar som hovkapellmästare på att introducera den franskorienterade Stockholmspubliken för Beethovens tidiga symfonier, Haydns Årstiderna samt ger 1812 den första hela Mozartoperan i Sverige – Trollflöjten. Efter lite operaintriger där Eggert inte ser någon framtid i Stockholm tänker han resa hem men först ska han spendera sommaren hos sin vän och kompositionselev Erik Drake, på hans gods Föllingsö i Östergötland. Tillsammans med Drake och Leonard Fredrik Rääf upptecknar han som sommaren innan svenska folkvisor (vilka utan minsta tack kom med i Afzelius och Geijers Svenska folkvisor från forntiden (1814—16)). Napoleonkrigen gör sedan att Eggert får skjuta upp sin hemresa och han ådrar sig lungtuberkulos och avlider 1813 på Rääfs gård Thomestorp. Han begravs i Kisa kyrka, men gravplatsen är försvunnen.
En av de minst tolv stråkkvartetterna finns inspelad i Musica Sveciae-serien och på Naxos har Gävleborgs symfoniorkester spelat in ur hans teatermusik samt de fyra fullbordade symfonierna. Där finns också en läcker sextett för klarinett, valthorn och stråkar, en stråksextett med kontrabas samt kvällens pianokvartett som troligen tillkom innan Eggert kom till Sverige. Kvällens framförande kan faktiskt vara det första i Sverige.

Elfrida Andrée (1841—1929) var först; första kvinnliga telegrafisten i Sverige (1865), första kvinnliga examinerade organisten (1857) och tio år senare enhälligt vald till domkyrkoorganist i Göteborg – den första i Europa. Det kanske blir lättare att förstå vilken pionjär hon var när man får veta att det tog 120 år innan någon annan kvinna blev domkyrkoorganist i Sverige. Gotländs-kan Elfrida bråkade med Kungl. Maj:t och övertygade tillsammans med sin fader riksdagsmannen dåtidens motsträviga makthavare om förändring.
”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande!”, skrev hon i ett brev.
600 folkkonserter i Göteborg fick hon till. Och hon hann skriva ett hundratal verk; från ungdomens pianokvintett som publicerades innan man visste att den var av en kvinna, över hennes pianotrio g-moll, till hennes stora satsning på opera med Selma Lagerlöf; Fritiofs saga. Hennes orgelmusik finns numer komplett inspelad.
En sen kväll i Göteborgs domkyrka när Andrée dröjt sig kvar, var hon ”tvungen” att ta hela orgelns resurser i tjänst för att uttrycka det som brusade i hennes själ, och utbrast efter att orgeln klingat ut: ”Där fick du, lille Paulus!”
I kväll får vi höra hennes pianokvartett a-moll som tillkom på sommaren 1865 i Strömstad. Den uruppfördes (och reviderades) först fem år senare hemma hos den då kanske störste nordiske tonsättaren och hennes lärare Niels Wilhelm Gade i Köpenhamn.
Den brett upplagda första satsen, som utgör ungefär halva kvartettens speltid, vill verkligen visa allt en 25-årig Elfrida kan. Andra satsens Adagio con espressione är mer känslosam men också stram; kanske en sorgesång med en mer trösterik slutdel? Finalens glada huvudtema avbryts gång på gång av elegiska passager men får bära kvartetten till slutet.

Kaija Laakkonen föddes 1952 i Helsingfors. Pappa, industrirådet Launo och mamma Tuovi lät Kaija börja med fiol vid sex års ålder och tre år senare också piano och så gitarr. När hon lade sig på kvällen kunde hon höra toner i kudden: De första kompositionsförsöken kom till i tioårsåldern medan regelbundet komponerande fick vänta en sju år till.
Hon studerade vid Itä-Helsingin musiikkiopisto och senare såväl på Helsingfors konservatorium i piano, senare orgel och musikvetenskap som på Finlands Konstindustriella högskola, i grafik. (Hon hann också med ett kort äktenskap 1972 med Markku Saariaho, vars efternamn hon har behållit.) Men hon trivdes inte med att uppträda som musiker. I stället lyckades hon
1976 bli antagen till Paavo Heininens redan fullsatta kompositionsklass på Sibeliusakademin, vilket enligt henne själv blev avgörande. Pluggkompisar var bl. a. de blivande vännerna Esa-Pekka Salonen och Magnus Lindberg. Efter examen 1980 blev det två år vid Hochschule für Musik i Freiburg under bl. a. Brian Ferneyhough. Men den strikta serialismen passade inte Kaija:
”Du tilläts inte ha med puls, tonala harmonier eller melodier. Jag skriver inte musik med negationer. Allting är tillåtet så länge det görs med god smak.”
På konsert hörde hon så musik av spektralisten (ungefär: musik inriktad på timbre, gärna akustiskt manipulerad och då gärna i datorstudio) Tristan Murail, vilket fick henne att söka sig till datormusikstudion IRCAM i Paris. 1982 slår hon sig ned i nya hemstaden Paris och arbetar på IRCAM fram elektroniken till sitt närmast genombrottsverk, Verblendungen för elektronik och liten orkester. Van att övervinna alla hinder erövrar hon samma år kompositören Jean-Baptiste Barrière, med vilken hon har två barn. Förutom en hel rad med verk för just el och instrument/röst (som Lonh, som gav henne Nordiska rådets musikpris 2000), skriver Saariaho också för traditionella instrument, som violinkonserten Graal théâtre för Gideon Kremer. Hennes största succé hittills blev hennes första opera, L’Amour de loin, vilken efter sin premiär 2000 under Salzburgfestivalen, spelas jorden runt.
2009 skriver hon sin Cloud Trio för stråktrio. ”Varför Cloud Trio? När jag komponerade stycket i de franska alperna Les Arcs och såg den stora himlen ovan bergen.
teatermusik samt de fyra fullbordade symfonierna. Där finns också en läcker sextett för klarinett, valthorn och stråkar, en stråksextett med kontrabas samt kvällens pianokvartett som troligen tillkom innan Eggert kom till Sverige. Kvällens framförande kan faktiskt vara det första i Sverige.

Robert Schumann (1810—1856) hade 1840 sitt liederår; på väg att vinna eller kanske förlora sin älskade Clara skrev den liederföraktande Schumann 140 sånger på ett år. Två år senare är det så kammarmusikens tur. Förutom en tidig pianokvartett från 1829 har Schumann tidigare inte ägnat kammarmusiken någon uppmärksamhet. Men nu blir det tre stråkkvartetter, fantasisyckena för pianotrio, den magnifika pianokvintetten och så den senares pendang och kvällens avslutning; pianokvartett Ess-dur opus 47.
Kvartetten börjar med en långsam inledning och vi får snart ta del av de båda teman som Schumann kontrasterar mot varandra; ett på fyra toner (ned och upp) och ett som en uppåtgående skala med en arpeggio nedåt. Scherzosatsen är inspirerad av Mendelssohns lätta scherzosatser och lika plötsligt slut. Adagiot är som en duett för violinen och cellon. Finalen börjar som en stor fuga men går snart över i mer lyriska tongångar. Fugeringarna ger sig dock inte så lätt – känner vi inte igen temat, förresten? Jo, första satsens fyra toner blir här tre. Så skapar Schumann sammanhållning och ger oss en konstfull avslutning.

Jan Silverudd