Kvah Logotyp

Program

Ludwig van Beethoven (1770—1827) - Variationer över "Bei Männern...." ur Mozarts Trollflöjten
Alfred Schnittke (1934—1998) - Cellosonat nr 1
Sergej Rachmaninov (1873—1943) - Cellosonat g-moll op.19

Medverkande

Kristina Winiarski, cello,
Pontus Carron, piano

Mer information om artisterna

Kristina Winiarski

kristina-winiarski
Foto: David Möller

Kristina Winiarski, cello, tog sin solistdiplom år 2019 efter studier för prof. Torleif Thedéen på KMH/Edsberg och Malmö Musikhögskola. Hon har även studerat för prof. Valter Despalj i Zagreb och Gautier Capucon i Paris. Hon debuterade som solist vid 16 års ålder med National Symphony tog sin solistdiplom år 2019 efter studier för prof. Torleif Thedéen på KMH/Edsberg och Malmö Musikhögskola. Hon har även studerat för prof. Valter Despalj i Zagreb och Gautier Capucon i Paris. Hon debuterade som solist vid 16 års ålder med National Symphony Orchestra i Washington DC, USA, och har senare framträtt som solist med ett antal orkestrar i Sverige och internationellt, bl a Malmö Symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester, Zagrebs Filharmoni och Stuttgarts Kammarorkester. Kristina är mottagare av ett flertal stipendier från Kungliga Musikaliska Akademien, och fick även Anders Walls Giresta-stipendium år 2019. Hon spelar på en cello byggd av David Tecchler från år 1711, utlånad av Järnåkerfonden.
Kristina har framträtt flera gånger tidigare i Allhelgonakyrkan, senast i maj 2018.

Pontus Carron

pontus-carron

Pontus Carron, piano, har efter studier vid Musikhögskolan i Stockholm och Edsbergs Slott för Stefan Bojsten och Mats Widlund, de senaste åren mottagit en rad priser i internationella tävlingar samt mottagit stipendier från Kungliga Musikaliska Akademien och Svenska Frimurarorden m.fl. Sedan debuten med Gävle Symfoniorkester 2019 har han varit solist med Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Malmö Symfoniorkester.
Pontus är en flitigt anlitad kammarmusiker och spelar regelbundet på festivaler och kammarmusikscener runtom i Europa. Hans senaste framträdande i Allhelgonakyrkan var i maj 2018.

Kristina och Pontus spelar regelbundet tillsammans och de vann kammarmusiktävlingen ”Ung och Lovande” 2019 med Schnittkes sonat som huvudnummer. Jurymotiveringen löd: ”Med stark gemensam gestaltning skapas en förtätad och känslofylld atmosfär i rummet. Genom moget och modigt samspel fångas lyssnaren.”

I början av detta år var båda dessutom två av tre finalister i den stora Solistpristävlingen, landets främsta tävling för yngre musiker, ett fantastiskt erkännande av deras kvaliteter. Under denna höst har de som vinnare av ”Ung och Lovande” genomfört en omfattande turné i landet, som trots det rådande läget huvudsakligen har kunnat genomföras som planerat.

Programkommentar

Kvällens konsert skulle enligt ursprunglig planering ha ägt rum i januari i år med det inledande variationsverket av Beethoven som en passande introduktion till årets Beethoven-jubileum i föreningen och inte minst till den planerade sommarfestivalen med just namnet ”Beethoven-variationer”. Festivalen genomförs nu i stället i augusti 2021 men i kväll får vi i alla fall lyssna på den två gånger framflyttade konserten och det ursprungligen planerade programmet.

Konserten inleds alltså med Beethoven: Sju variationer i Ess-dur för cello och piano över ”Bei Männern, welche Liebe fühlen”, Paminas och Papagenos duett i akt 1 i Mozarts ”Trollflöjten”. Variationsformen hade stor betydelse för Beethoven och han utvecklade formen på ett genomgripande sätt. Hans första publicerade verk överhuvudtaget var nio variationer för piano komponerade 1782 när han var 11 år gammal och ett av hans sista pianoverk var de monumentala Diabellivariationerna från 1823. Men formen återfinns i många andra av hans främsta verk: i symfonierna, stråkkvartetterna, piano-, violin- och violoncellsonaterna mm.

Av Beethovens fristående variationsverk är tre skrivna för cello och piano och de utgör tillsammans med de fem violoncellsonaterna hans samlade verk för denna instrumentkombination. Två av variationsverken komponerades 1796: över kören ”See, the conqu'ring hero” ur Händels ”Judas Maccabeus” och över ”Ein Mädchen oder Weibchen” ur Mozarts Trollflöjten. Kvällens verk, som skrevs 1801 är mer utarbetat än de båda tidigare, med färre men längre variationer och med omväxlande och kontrastfyllda tempi. Om man så vill kan man redan i temapresentationen höra Pamina i pianostämmorna och Papagenos svar i cellostämman och genomgående finns en balans mellan de båda instrumenten. Bland variationerna kan nämnas t.ex. nr 4 i ess-moll, som bildar en uttrycksfull kontrast till verkets i övrigt förhärskande tonart Ess-dur, och verkets längsta variation, den långsamma nr 6 med tempobeteckningen Adagio. Efter sjunde variationen följer en brilliant coda som tycks tona bort innan Beethoven sätter en bestämd punkt.

Alfred Schnittkes musik är ett exempel på att modet kan skifta snabbt i musiken – under 1980 och framför allt 1990-talet spelades han mycket, både internationellt och i Sverige (skivbolaget BIS spelade in en stor del av hans produktion), men under de senaste decennierna har antalet framföranden minskat betydligt . Det är tänkbart att tiden sprungit ifrån den musikaliska stil som Schnittke gjorde till sin och som han kallade ”polystilism”, i vilken han ofta använder musikcitat från gångna epoker och kompositörer, inte minst från wienklassikerna.

Som framgår av namnet hade Alfred Schnittke tysk bakgrund, fadern var tysk jude och modern volgatyska och Alfred föddes i Volgatyska sovjetrepubliken, en självständig republik i Sovjetunionen åren 1924–41 (året för Hitlers angrepp på Sovjetunionen). Schnittke påbörjade sin musikaliska utbildning i Wien 1946, där fadern var placerad som journalist, men 1948 flyttade familjen till Moskva där Schnittke fortsatte sin utbildning på Moskvakonservatoriet där han sedan också undervisade. Schnittkes musikaliska stil och hans ställningstaganden i musikaliska frågor ogillades av det officiella sovjetiska musiklivet. Han föll i onåd och fick inte resa ut ur Sovjetunionen. Först 1990, efter Sovjetunionens fall, kunde han emigrera till Tyskland och bosatte sig i Hamburg. Han hade redan då drabbats av en stroke 1985, då han förklarades kliniskt död men överlevde. Efter en långvarig sjukdomsperiod med upprepade strokes avled han 1998.

Schnittke försörjde sig under åren i Sovjetunionen framför allt som kompositör av filmmusik, till 70 filmer under 30 år!, men han komponerade inom många olika genrer: 10 symfonier samt andra orkesterverk, verk för soloinstrument och orkester, många kammarmusikverk, soloverk, körmusik, baletter och operor, bland annat en Faustopera med utgångspunkt från en relativt ofta spelad kantat med samma namn, mm.

Den musikaliska ”polystilism” som Schnittke arbetade med under 1960-talet, där han blandar och kombinerar musik från olika epoker och stilar, möter vi också i verk av Sjostakovitj, t.ex. symfoni nr 15. Schnittkes strävan att ”förena seriös och lättare musik”, följdes under senare delen av 1970-delen av en mer inåtvänd stil, inte minst påverkad av Sjostakovitjs sena verk. Schnittkes musik kom också under hans sista decennium att bli mer inåtvänd och sökande, delvis fylld med mystik, sannolikt påverkad av att han konverterade till kristendomen under 1980-talet.

Violoncellsonat nr.1 från 1978 (ytterligare en skrevs 1994) tillhör de verk av Schnittke som är tydligt påverkade av Sjostakovitj, tankarna går inte minst till Sjostakovitjs sista verk, violasonaten från 1975. Första satsen i Schnittkes cellosonat, sonatens kortaste, inleds med en lång cellopassage i ett mycket långsamt tempo (Largo). Satsen har ett melankoliskt och närmast sorgset tonspråk som kontrasterar mot andra satsens snabba och energiska motorik. I tredje satsen, sonatens längsta, är vi tillbaka i första satsens mycket långsamma tempo. Satsen är intensivare och mer utarbetad än första satsen men kvar finns en avskalad men ändå uttrycksmättad stämning fram till det borttonande slutet.

Schnittkes sonat med Kristina Winiarski och Pontus Carron kan höras på Youtube youtube.com/watch?v=FSSTq22ALA8

Efter pausen stannar vi kvar i det stora landet i öster men nu gäller det inte Sovjetunionen utan Ryssland. Som en av den ryska musikens stora behöver kanske inte Sergej Rachmaninov någon närmare presentation men förutom kompositören Rachmaninov bör naturligtvis också pianisten nämnas, en av 1900-talets allra främsta.

Rachmaninov föddes i en ort nära Novgorod i nordvästra Ryssland men 1882 flyttade familjen till Moskva för att tillgodose den musikaliskt rikt begåvade Sergejs möjligheter att utbilda sig till pianist och kompositör; bland annat Tjajkovskij uppmärksammade hans begåvning. Under 1890-talet hade Rachmaninov framgångar inte bara med sitt pianospel utan också med ett antal piano- och orkesterkompositioner. Uruppförandet av den första symfonin 1897 blev emellertid ett fiasko och verket gjordes totalt ner av kritikerna. Rachmaninov reagerade mycket hårt och hamnade i en djup och långvarig depression som varade i flera år. Med hjälp av psykoterapi och hypnosterapi övervann han denna kris och började återuppta sitt komponerande. Den 1901 komponerade andra pianokonserten blev en stor och varaktig framgång och under de följande femton åren komponerade Rachmaninov många av sina främsta verk. I samband med oroligheterna under oktoberrevolutionen 1917 valde Rachmaninov, som hade aristokratisk bakgrund, att lämna Ryssland med sin familj och via resor genom bl.a. Finland, Sverige och Danmark bosätta sig USA, under senare år i Beverly Hills. Han bodde där fram till sin död, men gjorde många återkommande resor till Europa fram till krigsutbrottet 1939.

Bland Rachmaninovs kompositioner kan förutom mängden instrumentalverk, som i stor utsträckning tillhör standardrepertoaren – tre symfonier, fyra pianokonserter, andra orkesterverk (också med pianosolo), kammarmusikverk, många pianoverk mm – också nämnas sånger, operor och körverk, däribland inte minst de av rysk-ortodox tradition starkt påverkade kyrkomusikaliska verken. Vesper (eg. Vigilia) op.37 utgör nog det allra främsta verket inom denna genre.

Rachmaninovs kammarmusikproduktion är ganska begränsad. Förutom några kortare stycken består den av två sällan framförda stråkkvartetter, två ofta spelade pianotrios, ”Trio élégiaque” nr 1 och 2, komponerade under början av 1890-talet, samt hans sista kammarmusikverk, kvällens violoncellsonat i g-moll op.19, skriven 1901 direkt efter den framgångsrika återkomsten med den andra pianokonserten. Beteckningen violoncellsonat stämmer inte helt med Rachmaninovs titel ”Sonat för piano och violoncell”. Pianot nämns alltså först, kanske inte så egendomligt med tanke på tonsättarens pianistiska kvaliteter och att verket verkligen kräver sin pianist, liksom sin cellist! Sonaten tillägnades vännen Anatolij Brandukov, den främste cellisten i Ryssland under denna tid, och uruppfördes av Brandukov och Rachmaninov i december 1901. Verket tillhör de stora inom violoncell/piano-repertoaren.

Första satsen har en kort långsam inledning innan satsens brett upplagda huvuddel tar vid. Ett kort rytmiskt tretonsmotiv hörs här i pianot, ett motiv som återkommer många gånger i satsen. De båda instrumenten intar delvis olika roller – mot cellostämmans ofta långspunna legatolinjer med en elegisk karaktär kontrasterar pianot med en rörligare pianosats och mer rytmiska inslag även om denna skillnad utjämnas mot slutet av satsen. Andra satsen, Allegro scherzando, är huvudsakligen snabb och rörlig och karakteriseras av det snabba inledande rytmiska motivet men långsammare partier kontrasterar inte minst genom vackra cellopassager. Den vackra tredje satsen, Andante, inleds av pianot innan cellon ansluter. Efter en kraftfullare mellandel återförs vi i slutet av satsen till inledningens lugnare stämning. Sonatens snabba avslutande sats innehåller ett antal kontrasterande partier och i slutet hörs också en återkoppling till första satsens rytmiska motiv. Satsen inbjuder till ett intensivt samspel mellan musikerna.

Tredje satsen ur Rachmaninovsonaten med Kristina Winiarski återfinns på YouTube.

Allan Kanter