Kvah Logotyp

Kompositörer:

Alfvén, Skrjabin, Vaughan Williams, Juon, Mägi, Raff

Medverkande:

Bengt Forsberg, Tobias Ringborg, Mats Lidström, Leif Lidström, Jakob Högström m fl

Konserterna ges i Allhelgonakyrkan torsdag–lördag kl 18.00 och söndag kl 14.00. Biljetter säljs via ticketmaster.se och cirka 40 minuter före varje konsert i kyrkan. Medlemmar i KVAH betalar 150 kr per konsert, övriga 200 kr. Personer under 26 går gratis. Ett festivalpass till alla fyra konserterna kostar 450 kr för medlemmar – fyra konserter till priset av tre. Samma regel gör att ett festivalpass för övriga kostar 600 kr.

Årets festival täcker hela 6 jubilarer: Alfvén, Skrjabin, Vaughan Williams, Juon, Mägi och Raff. Så här ser programmet ut:

Torsdag 25 augusti kl 18: Festivalöppning

Läs om konserten här

Fredag 26 augusti kl 18: Sång, cello och piano – och en pianotrio

Läs om konserten här

Lördag 27 augusti kl 18: Litet format men stor variation

Läs om konserten här

Söndag 28 augusti kl 14: Stor kammarmusik – i alla avseenden!

Läs om konserten här

kulturradet_logo
festivalen genomförs med bidrag från Kulturrådet

Festival – 6 JUBILARER

Varje sommar är det festivaldags i Allhelgonakyrkan. Bengt Forsberg och musikervänner som Kati Raitinen, Tobias Ringborg och Cecilia Zilliacus samlas under fyra intensiva konsertdagar kring något tema, som belyses genom kända och inte minst okända verk för soloinstrument, duo, trio, kvartett och så vidare. 2021 års festival kulminerade i Beethovens septett. I år blir det till och med en nonett!
2022 kommer Sverige att fira Hugo Alfvén, född 1 maj 1872. 2021 års jubilar Wilhelm Stenhammar framstår kanske nu som Sveriges främsta tonsättare, men den drygt året yngre Alfvén har långt efter sitt långa liv – han dog 1960 – förblivit den klassiska tonsättare vars verk har bredast popularitet. Midsommarvaka med dess ekon av svensk folkton kan verka publikfriande men är rasande skickligt skriven på ett sätt som inte bara är tidstypiskt (1903 kom den) utan tillsammans med Zorns målningar och Karlfeldts dikter har präglat vår bild av förra sekelskiftets Sverige. Roslagsvår var femtio år senare något så ovanligt som en internationell hitlåt av en klassisk tonsättare, och för hundratusentals körsångare hör Alfvén till standardrepertoaren.
När symfoniorkestrar och körer firar Alfvén vill vi komplettera bilden av honom med verk av hans samtida. Vi sätter in honom i ett sammanhang av musikvärlden för hundra år sedan. Hur liknar han och hur skiljer han sig från några utvalda andra, liksom Alfvén födda 1872? 1922 var ryssen Aleksandr Skrjabin död sedan sju år, men särskilt hans sena produktion visar på strömningar i dåtiden som på ett intressant sätt ger relief åt Alfvéns nationella ton och ibland lite pretentiösa strävan att etablera sig som stor och lärd tonsättare. Storbritanniens Ralph Vaughan Williams ”engelskhet” kan påminna om Alfvéns svenskhet, bland annat genom att han i en del verk utgår från folkliga visor och låtar. Men han drog andra slutsatser än svensken och fortsatte vara produktiv upp i hög ålder, medan Alfvén med åren fick svårigheter att skapa nytt. (Vaughan Williams dog 1958.)
När Alfvén och VW (som samtida engelsmän lär ha förkortat hans namn) etablerade sig i slutet av 1800-talet var varken Sverige eller Storbritannien internationellt känt för sitt musikskapande, till skillnad från Ryssland vars Tjajkovskij (men även åtskilliga andra) framstod som kraftfulla tillskott till konsertprogrammen över hela världen – lagom trogna etablerade former men samtidigt med en nationell särart. Kanske gav det Skrjabin frihet att gå egna, mer internationella vägar?
Balansen mellan det nationella och det globala hörde till den brytningstid som Alfvéns samtid befann sig i, med första världskriget som både avbräck och förebud om nya tider. Symbolism, upplösning av etablerade sanningar i konst, musik, litteratur och teater, nya kommunikationer och maskiner gjorde att de samhällsklasser som präglade kulturlivet såg sig som ”modärna” – gärna stavat så – på ett sätt som kan påminna om hur vår generation hundra år senare har talat om globalisering och följt trender som sprider sig mellan världsdelar. En fjärde tonsättare född 1872 verkar ha varit en sådan kosmopolit: Paul Juon. Född av schweiziska invandrare i Tsarryssland blev han stilbildande kompositionsprofessor i tjugotalets Berlin för att därefter flytta ”hem” till förfädernas Schweiz där han under sitt aktiva liv aldrig bott.
Vilka tonsättare hade de fyra att förhålla sig till? Hur gör de detta? Tiden rymde ju både Alfvéns och Zorns folkliga rötter och Skrjabins eller Hilma af Klints mystiska visioner. Vad betydde kompositionsprofessorn Juons och director musices Alfvéns formella kunnande för hur de orienterade sig i sin samtid?
Rötterna till det fortsatta musiklivet under 1900-talet finns i denna brytningstid. Därför kompletterar festivalen musiken av dessa fyra med en äldre och en yngre jubilar, vars 200- respektive 100-årsjubileum vi kan fira i år.
Vår senior född 1822 möter vi sällan numera: schweizisk-tyske Joachim Raff. Han var högt aktad av samtiden som symfoniker och pedagog. Runt 1880 beskrevs Wagner, Brahms och Raff som de tyska tonsättare som alla kunniga bedömare satte högst. Trots att alla hans elva symfonier nu finns på skiva delar få den uppfattningen, utan det är Anton Bruckners lika många som ständigt spelas. Men Raff var den som det sena 1800-talet höll på, och hans musik kan därför företräda mycket av det som våra 1872-födda tonsättare tog för givet men ville bort från. I sitt uppslagsverk från 1916 skrev Tobias Norlind om Raff att ”hans verk gåfvos under 80-talet öfverallt i större konsertcentra, en del med exceptionell framgång. Denna stora popularitet aftog dock ganska snabbt, och hans verk gifvas nu sällan och ha visat sig föga fängslande för ett nutidspublikum”. I hans symfonier verkar allt ”för håltomt och gammalmodigt”, medan han lyckats bättre i sånger, pianostycken och kammarmusik.
Så de kompositioner av Raff som vi får höra under festivalen visar något om hur musik ”skulle” vara när våra ”1872 års män” växte upp och började skriva musik runt 1890. Raff hade då avlidit redan 1882. Troligen gällde det i Alfvéns Stockholm eller VW:s London, medan Skrjabin och Juon i St Petersburg även kan ha haft ryska förebilder som Tjajkovskij eller ”ungryssarna” i kretsen runt Balakirev. Utanför Ryssland var dessa ganska okända fram till mitten av 1890-talet.
Vi låter också våra fyra 1872-tonsättare få sällskap av en yngre. För att fortsätta jubilartemat valde vi estniskan Ester Mägi, född 1922. Hon fanns med också på vår festival med enbart kvinnliga tonsättare 2019 och avled så sent som förra året, 99 år gammal. Hennes närvaro på årets festival blir därigenom också en hyllning till hennes minne. Hon anses inspirerad av estnisk folkmusik, och hennes långa liv i Sovjetrepubliken Estland och senare i det fria Estland kan ses som en balansgång mellan nationellt, traditionella former och modernitet. I trettio år undervisade hon i komposition, och vi är nyfikna på hur hennes gärning som sitt lands ledande tonsättare präglades av brytningen mellan tendenser som vi ser hos de fyra 1872-tonsättare som var utgångspunkten för 2022 års festival. Ser vi trådar från Skrjabins ryska mystik, Juons mer konservativa tonspråk, Alfvéns och Vaughan Williams nationalism – och kanske passionen hos Alfvén och Skrjabin? Med åren kom Mägi att uppfattas som nestorn bland estniska tonsättare, inte endast bland de få kvinnorna.
Brytningstiden för hundra år sedan gav oss inte bara Stravinskys Våroffer, neoklassicism och tolvton. Vårt urval hoppas vi kan illustrera några samband och tendenser som är minst lika intressanta som bakgrund för årets svenska jubilar Hugo Alfvén. Och ett exempel på hur arvet förts vidare, medvetet eller omedvetet.
Nils-Göran Olve

Medverkande

Jonathan Bauer, fagott, är född 2001 och avslutade i maj sina kandidatstudier vid Kungliga Musikhögskolan med en examenskonsert. Hans fagottlärare där har varit Fredrik Ekdahl och tidigare Henrik Blixt. Båda föräldrarna är klassiska musiker, så Jonathan fick mycket tidigt möta den musiken. Fagotten lockade, han uppskattade lite mörkare klingande blåsinstrument och valet blev lätt. Jonathans senaste framträdande i KVAHs musikprogram var under 2021 års festival Beethovenvariationer.

Charles DeRamus, kontrabas, är stämledare i Kungliga Hovkapellet. Han undervisar vid Högskolan för scen och musik inom Göteborgs universitet, och framträder årligen vid Grand Teton Music Festival i Wyoming, USA. Charles har tidigare spelat i Göteborgs Symfoniker, varit stämledare på Norrlandsoperan, och har varit en flitig gäst i samma position i flera skandinaviska orkestrar. Charles kommer ursprungligen från USA och har framträtt, gjort inspelningar och turnerat med ledande orkestrar och deltagit i stora festivaler världen runt. Han har lett masterclasses i en lång rad länder inklusive Japan, Kina och USA. Charles har även skapat konserter för barn som uppmärksammats internationellt, exempelvis Greta´s Dream för kontrabaskvartett och berättare.

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister, ofta med mer okända men krävande kompositörer på repertoaren. Bengt är verksam både som solist och ackompanjatör, i Sverige och utomlands. Han har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser som Grammy och Gramophone´s Recording of the Year. Tillsammans med Cecilia Zilliacus har Bengt gett ut en rad viktiga inspelningar, exempelvis av Amanda Maiers musik. Hans uppmärksammade CD Neglected works for piano presenterar en bred uppsättning av andra oförtjänt undanskymda kvinnliga tonsättare, som Amy Beach, Ruth Sofia Almén, Grażyna Bacewicz och Valborg Aulin. Hittills under 2022 har Bengt redan gett konserter i Krakow, Paris och London. Bengt är KVAHs konstnärliga ledare och har varit ansvarig för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i mer än 30 år.

Jakob Högström, baryton, är född 1974 och utbildad vid Kulturama, Royal Academy of Music i London samt på Operahögskolan i Stockholm. Han är en eftertraktad baryton inom det lyriska facket, med roller som Papageno i Trollflöjten på Drottningholms Slottsteater, Baines i operan William av B Tommy Andersson på Vadstenaakademien och Baron Zeta i Suzanne Ostens uppsättning av Glada Änkan. 2009 debuterade han på Opera Comique i Paris som Narbanor i Zoroastre. Jakob är ofta anlitad inom den sakrala repertoaren, som i Händels Messias och Bachs passioner. På Malmö Opera har han sjungit Figaro i Figaros bröllop, Herr Snipa i Jonas Forssells Träskoprinsessan, Dandini i Askungen, Budbäraren i Stravinskijs Oedipus Rex och Spalatin och Bucer i Bo Holtens Lutheropera Schlagt sie tot!. Listan är mycket längre än så, och växer ständigt. Jakobs senaste framträdande i KVAHs musikprogram var under 2021 års festival Beethovenvariationer.

Leif Kaner-Lidström, piano, är även kompositör och bor i London. Efter avslutade studier vid Royal Northern College of Music i Manchester har han framträtt internationellt som solist och i duo med sin far, cellisten Mats Lidström. Han ackompanjerar regelbundet Anne Sofie von Otter och den brittiska saxofonisten Jess Gillam som medlem av The Jess Gillam Ensemble. Leif framträder regelbundet på BBC Radio 3, där flera av hans kompositioner har sänts. Han har spelat in flera cd på Decca med Voces8 och Jess Gillam. Tidigare i år spelade Leif in ett album med improviserad pianomusik som ges ut i juli 2022. Utöver klassisk musik har han också komponerat för film och TV i samarbete med BFI Network, Film4 och Netflix. Leif skriver jazzmusik under namnet Eriksson Kaner, med vilket han turnerat med sångerskan Celeste i Berlin och The Levitation Orchestra - en jazzgrupp som leds av hans äldre bror, trumpetaren och tonsättaren Axel Kaner-Lidström.

Jens-Christoph Lemke, fagott, är stämledare i Kungliga Filharmonikerna sedan 1988 och tidigare i Helsingborgs Symfoniorkester och Det Kongelige Kapel i Köpenhamn. Med Kungliga Filharmonikerna har han bland annat framfört Richard Strauss Duett-concertino, Gubajdulinas Fagottkonsert och vid flera tillfällen Mozarts Fagottkonsert. Han är medlem i Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett och har gjort flera cd med dem. Jens uppskattar också tidstrogna instrument och har spelat i Drottningholmsteaterns orkester, Rebaroque, Svenska Barockorkestern och Drottningholms Barockensemble med flera. Han är medlem Orfeus Barockensemble och undervisar i RSPO Orchestra Acadademy, Kungliga Filharmonikernas internationella orkesterakademi. Som gästlärare har han undervisat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt vid MMCK i Japan. Han är även flitigt verksam som kammarmusiker.

Mats Lidström, cello, undervisar på Royal Academy of Music i London och är knuten till Oxford University som solocellist I Oxford Philharmonic & Soloists. Hans cello är den som användes vid uruppförandet 1898 av Richard Strauss Don Quixote. Mats har framträtt som solist med en lång rad av världens allra främsta orkestrar och med ledande kammarensembler och kammarmusiker. Han har gjort inspelningar på skivbolag som Deutsche Grammophon, Decca, Hyperion och BIS med flera. I april i år spelades debutalbumet tillsammans med pianist-sonen Leif Kaner-Lidström in. På sitt musikförlag CelloLid ger Mats ut egna kompositioner, transkriptioner och utbildningsmaterial som han använder i sin undervisning. Bland de senaste verken för cello och orkester kan nämnas Rigolettofantasi, tillägnad Mats Rondin, och Puccinifantasi tillägnad Lynn Harrell. Bland Mats lärare genom åren märks legendarer som Leonard Rose (vid The Juilliard School), Pierre Fournier, Janos Starker, William Pleeth och Lynn Harrell.

Walter McTigert, kontrabas, växte upp i San Francisco och började spela bas när han var 15 år. Han har studerat vid Peabody Institute i Baltimore och Norges musikhögskola i Oslo. Efter fasta anställningar hos symfoniorkestern i Trondheim och vid Den Norske Opera i Oslo är Walter sedan 2009 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han medverkade senast i KVAH:s musikprogram under 2021 års festival Beethoven-variationer.

Kristian Möller, klarinett, studerade för Sölve Kingstedt och Hermann Stefánsson vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och har även varit elev vid Guildhall School of Music and Drama i London och Bloomington School of Music i Indiana, USA. Som Sveriges Radio P2s Artist in Residence spelade han under några år in en stor del av repertoaren för klarinett och piano för P2. Sedan 2006 är han konsertmästare i Arméns Musikkår. Kristian är verksam som solist och kammarmusiker, och bland annat medlem av KammarensembleN som han arbetat med sedan 2008. Han har varit solist tillsammans med bland andra Sveriges Radios Symfoniorkester, Helsingborgs Symfoniorkester, Musica Vitae och Uppsala Kammarsolister, och har spelat in skivor med Johan Ullén och Nya Stenhammarkvartetten.

Chris Parkes, horn, är sedan 2010 solohornist i Sveriges Radios Symfoniorkester efter ett par år på samma post i Royal Philharmonic Orchestra, London. Även hos en rad andra ledande orkestrar har han spelat första horn eller framträtt solist. Som kammarmusiker har han arbetat med artister som Anne Sofie von Otter, Ian Bostridge eller Pierre Laurent Aimard, och med ensembler som Stockholm Syndrome och Fine Arts Brass. Chris dyker också upp på skivor med exempelvis Paul McCartney eller i soundtracks som Lord of the Rings-filmerna. Sedan 2012 undervisar han vid sitt eget gamla lärosäte, Guildhall School of Music & Drama i London.

Kati Raitinen, cello, är utbildad vid Sibelius-Akademin för Martti Rousi och på Edsberg för Frans Helmerson. Sedan länge är hon solocellist i Kungliga Hovkapellet, och även verksam som solist runt om i Sverige och internationellt. Kammarmusiken är viktig för Kati. Hon är en av grundarna av den internationellt uppmärksammade trion ZilliacusPerssonRaitinen, och en drivkraft bakom kammarmusikserien "Äntligen måndag" i Stockholms konserthus. Kati är också en flitig kammarmusiker i andra konstellationer, inte minst tillsammans med Bengt Forsberg. Hon framträdde senast i Allhelgonakyrkan i maj 2022.

Tobias Ringborg, violin, har etablerat sig som dirigent, solist och kammarmusiker. Som violinist utbildade han sig vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och The Juilliard School i New York. År 2000 inledde Tobias en karriär som dirigent, ofta i den dubbla rollen som solist och dirigent. Sedan drygt tio år har han utvidgat till operadirigering, med bejublade framföranden i Europa, Nya Zeeland och Australien. Bland mycket annat har han under våren turnerat i Storbritannien med Welsh National Opera och i sommar lett berömda The English Concert i Mozarts Cosi fan tutte. Som violinsolist har Tobias spelat runt om i Europa och i USA. Hans diskografi är omfattande och mycket mångfacetterad, med en rad viktiga inspelningar av oförtjänt förbisedd musik. I fjol utkom Helena Munktell - Violin Sonata, Dix Mélodies & Kleines Trio pá BIS. Tobias har ofta spelat i Allhelgonakyrkan, senast under 2021 års festival Beethovenvariationer.

Bengt Rosengren, oboe, är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Med dem har han naturligtvis också varit solist, i exempelvis Mozarts, Richard Strauss eller Bohuslav Martinůs oboekonserter. Han var även solooboist i Stockholms Nya Kammarorkester tills den upphörde 2019, och framträdde som solist med dem vid uppmärksammade konserter som Arne Nordheims oboekonsert Boomerang i New York. Bengt är en flitig kammarmusiker och bildade 2003 Amadékvintetten tillsammans med fyra andra stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är huvudlärare i oboe på Kungliga Musikhögskolan, där han även undervisar i kammarmusik och orkesterspel.

Cecilia Zilliacus, violin, fick sin utbildning i Stockholm och Köln. Hon är en av Sveriges främsta violinister, med Norden och Europa som arbetsfält. Cecilia är professor i violin vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och konstnärlig ledare för både Katrina Kammarmusik på Åland och Musikfestspelen Korsholm i Finland. Hon samarbetar gärna över genrerna – från Europas mest framstående orkestrar, dirigenter och tonsättare till jazzmusiker, folkmusiker och singer-songwriters. 1999 var hon en av grundarna av den internationellt framgångsrika trion ZilliacusPerssonRaitinen. Cecilia har gjort en rad skivinspelningar, inte minst med Bengt Forsberg. Hennes tredje CD med musik av Amanda Maier, tillsammans med Kati Raitinen och Bengt Forsberg, fick Årets klassiska Grammis 2019. Året därpå släppte hon och Bengt Swedish Violin Treasures, med verk av Munktell, Haquinius, Fryklöf och Peyron. Cecilia har framträtt många gånger i KVAHs musikprogram, senast i maj 2022.

Ylvali Zilliacus-McTigert, viola, har studerat i London och Berlin. 2004 bildade hon Lendvai String Trio tillsammans med Nadia Wijzenbeek och Marie Macleod. Sedan debuten i Wigmore Hall har trion framträtt i bland annat Concertgebouw i Amsterdam, Kings Place och Purcell Room i London och på Musikaliska i Stockholm. Ylvali har varit stämledare i den tidstrogna instrumentensemblen English Concert (2003-2007) under ledning av Andrew Manze. 2009-2013 var hon stämledare i Musica Vitae i Växjö med vilka hon ofta framträdde som solist både i Sverige och utomlands. Hon ingår i Uppsala Kammarsolister och har spelat med Mahler Chamber Orchestra. Med Zilliacuskvartetten och saxofonisten Fredrik Lindeborgs trio har hon turnerat med Lars Gullins musik. Hennes senaste framträdande i KVAHs musikprogram var under 2021 års festival Beethovenvariationer.