Kvah Logotyp
2015-11-14-affisch

Medverkande:

Andreas Brantelid, cello och Bengt Forsberg, piano

Program:

Gabriel Fauré (1845-1924):

  • Sonat nr 1 d-moll op.109
  • Elegi c-moll op.24
  • Romans op.69
  • Berceuse (Vaggsång) op.16
    Paus
  • Nocturne nr 1 ess-moll op. 33:1
  • Serenade op.98
  • Sonat nr 2 g-moll op.117
    extra nummer
  • Sicilienne för cello & piano, op.78
  • Papillon, op.77
4_andreas-brantelid_cmarios-taramides
Andreas Brantelid, Foto: Marios Taramides

Länk till Andreas hemsida :

Programkommentar

Faurés verk för violoncell och piano

Gabriel Fauré (1845-1924) föddes i staden Pamiers i sydvästra Frankrike. Han visade tidigt att han var mycket musikaliskt begåvad och han fick vid 9 års ålder ett stipendium som gav honom möjligheter att börja studera i en ansedd musikskola i Paris. Under de elva åren i skolan utbildade han sig till bland annat organist och körledare. En av hans lärare var Saint-Saēns och förutom att Saint- Saēns hade ett stort inflytande på Faurés utveckling grundlades också en livslång vänskap mellan de båda tonsättarna. Efter utbildningen försörjde sig Fauré under många år bland annat som organist och lärare. Efterhand fick han allt högre befattningar inom det franska musiklivet. Han blev kompositionsprofessor och undervisade bland annat Ravel. Fauré blev senare också direktör för konservatoriet i Paris, där han sågs som en förespråkare för ett modernare tonspråk än det som då var förhärskande på konservatoriet. Efterhand fick Fauré ett allt större erkännande som den då kanske störste levande franske tonsättaren. Han belönades med Hederslegionen några år före sin död, en ovanlig utmärkelse för en tonsättare, och han hedrades med en statsbegravning. Under senare år förmörkades hans liv av försämrad hörsel och så småningom total dövhet.

Faurés musik har beskrivits som en viktig länk mellan romantiken och 1900-talets modernism. Influenser från Chopin, Schumann, Brahms och inte minst läraren och vännen Saint- Saēns hörs i hans musik men Fauré utvecklade ganska tidigt ett starkt personligt uttryckssätt i sin melodik och harmonik. Efterhand minskade möjligen den flödande melodiken i hans tonspråk och han utvecklade en kärvare melodik och harmonik. Ett lyriskt, intimt och delvis också meditativt uttryckssätt kännetecknar hans kompositioner även om tonspråket också kan vara dramatiskt och passionerat. Det intima formatet passade honom bäst och därför är det kanske paradoxalt att hans mest älskade verk är hans undersköna Requiem, men också detta verk är huvudsakligen lyriskt och innerligt. Fauré var inte så intresserad av att skriva för orkester men några av hans mest kända kompositioner är orkesterverk, t.ex. scenmusiken till skådespelet Pelléas et Mélisande och Pavane för orkester. Han komponerade också några verk för piano och orkester, dock ingen pianokonsert. Han skrev två operor, ”Prométhée” och ”Pénélope”, men de framförs inte ofta.

Tyngdpunkten i Faurés produktion ligger på sånger, pianoverk och kammarmusik. Bland de många sångerna - Fauré anses av många vara den främste franske sångkompositören - kan nämnas sångcykeln La Bonne Chanson . Pianoverken består framför allt av samlingar av Nocturner, Barcaroller, Improptun och ett antal andra fristående pianostycken. Faurés kammarmusikverk är ganska begränsat till antalet men genomgående av hög kvalitet. Verkförteckningen innehåller bland annat en pianotrio, två pianokvartetter – i synnerhet den första spelas mycket ofta - två pianokvintetter, en stråkkvartett (Faurés sista komposition), två violinsonater och de två cellosonater som tillsammans med några andra verk för cello och piano utgör huvuddelen av kvällens program.

Violoncellsonaterna, som inleder resp. avslutar kvällens konsert, tillkom i slutet av Faurés liv. De är båda tresatsiga och tar c:a 20 minuter var. Den första sonaten i d-moll op.109 komponerades 1917, den andra i g-moll op.117 skrevs 1921. Tonspråket i båda sonaterna är koncentrerat och verken är typiska för den sene Fauré med en sparsmakad men också innerlig melodik och en stor harmonisk frihet. Sonat nr.1 inleds med ett rytmiskt och lätt rastlöst Allegro, följt av ett uttrycksfullt Andante och en huvudsakligen sångbar finalsats med beteckningen Allegro commodo (ung. ”bekvämt”). Beträffande sonat nr.2, som spelas oftare än nr.1, kan bland annat nämnas att andra satsen, ett intensivt och sångbart Andante, är en bearbetning av sången Chant Funéraire, som Fauré skrev till en minneshögtid på 100-årsdagen av Napeleons död. Elegie i c-moll op.24 komponerades 1880. Den var ursprungligen tänkt som mellansats i en violoncellsonat som dock inte fullbordades. Stycket är tredelat med en lugn, vacker och något dyster inledning, ett intensivt mellanparti innan verket avslutas i samma lugna stämningsläge som i inledningen.

Romance op.69 uruppfördes 1894, kompositionsåret är inte känt. Verket har en meditativ och innerlig stämning.

Berceuse (Vaggsång) op.16 skrevs 1879. Det är ett välkänt och charmfullt stycke som man oftast hör i versionen för violin och piano.

Pièce op.77 skrevs 1884 men publicerades först 1898 med namnet Papillon (Fjäril). Förläggaren ville publicera stycket med ett säljande namn men Fauré, som inte tyckte om beskrivande titlar på sina verk, motsatte sig detta länge men gav till sist upp: "Kalla det fjäril eller spyfluga eller vad ni vill!". Detta korta, snabba och skimrande verk kräver teknisk skicklighet hos cellisten och har blivit ett populärt stycke i repertoaren för cello och piano.

I konserten ingår också ett verk för enbart piano, Nocturne nr 1 ess-moll op. 33:1 (1875). Formen Nocturne för piano skapades av den irländska kompositören John Field (1782-1837) men det var Chopin som vidareutvecklade och fulländade formen. Chopins Nocturner blev också en självklar utgångspunkt för Faurés verk i denna genre. Nocturne nr.1 har en lugn och lyrisk inledning, en mer upprörd mellandel och avslutas i samma lugna stämningsläge som i inledningen.

Innan den avslutande sonaten spelas också Serenade op.98 (1908) för cello och piano. Det är ett ganska livligt stycke, kanske lite i motsats till vad man kan vänta sig i ett verk med denna beteckning.

Allan Kanter