Kvah Logotyp
kammarmusik-5-dec

Program

Jean Sibelius (1865-1957)

  • 6 impromptus op 5
  • Sånger - "Flickan kom ifrån sin älsklings möte" och "Lasse liten"
  • Pianosonat F-dur op 12

Paus

Anders Emilsson (f 1963) - 3 sånger med text av Dan Andersson
Jean Sibelius - 3 Melodramer

  • Svartsjukans nätter
  • Ett ensamt skidspår
  • Skogsrået
    extra nummer
  • Julvisa, op 1:4

Medverkande

I första delen Jeanette Bjurling: sopran och Bengt Forsberg
I andra delen tillkom Gunnel Fred: recitation och en kammarensemble beståande av
Ingrid Olsson och Berit Mattsson: violin, Mikael Sjögren: viola,
Sara Wijk: cello, Katarina Trollhagen: kontrabas,
Ellen Holmström: valthorn och Anders Emilsson: klarinett och ledning.

Programkommentar

Jean Sibelius (8/12 1865 – 20/9 1957), vars 150-årsjubileum vi firar i dagarna, är mest känd för sina orkesterverk – symfonierna och tondikterna. Till standarrepertoaren hör också violinkonserten, en del sånger och scenmusik samt stråkkvartetten ”Voces intimae” (som framfördes under föreningens kammarmusikfestival tidigare i år). Men Sibelius skrev, inte minst i början av sin tonsättarkarriär, också mycket musik i andra genrer (inklusive opera, den korta ”Jungfrun i tornet”, 1896). Kvällens program innehåller förutom två sånger några av Sibelius tidiga pianoverk och tre melodramer, en mindre vanlig musikform.

Sibelius var en mycket flitig pianokompositör. En hel del kritik har riktats mot pianoverken och en del kritiker har ansett att det rör sig om tillfällighetskompositioner för brödfödans skull. Andra har varit mer positiva och framhävt originaliteten i många av styckena. Sibelius bidrog själv till de skiftande omdömena - han har uttryckt sitt ogillande om pianot som instrument men kunde vid andra tillfällen vara mer positiv om sina pianoverk: ”Jag vet att de har en säker framtid trots att de för närvarande har fallit helt i glömska”.

De flesta av kvällens kompositioner skrevs jämförelsevis tidigt i Sibelius liv under en period när han var påverkad av både finsk och mellaneuropeisk tradition. Ur den finska traditionen hämtade Sibelius inspiration från Kalevalaeposet, från instrumentet kantele, som Sibelius själv kunde spela, från finsk folklig runosång och från karelska dansmelodier. Dessa influenser framkommer inte minst i de inledande Sex impromptun för piano op.5 (1890-93). Flera av impromptuna är korta. Det första i g-moll är lugnt och meditativt, det andra, också i g-moll, är som en snabbt förbiilande rysk trepak-dans. Impromptu nr.3 i a-moll är en sagoaktig marsch som kan leda tankarna till första satsen i Kareliasviten. Nr.4 i e-moll bygger på en runosångartad melodi. Impromptu nr.5 i h-moll är den mest spelade av de sex. Det är en virtuos komposition byggd på snabbt porlande arpeggion (brutna ackord påminnande om harpans klanger). Det avslutande impromptut, nr.6 i E-dur, är som en lugn och älskvärd vals. Det bör påpekas att de två avslutande impromptuna liksom nr.3 anknyter till musiken i melodramen Svartsjukans nätter, som framförs efter pausen.

Därefter följer två sånger ur Sibelius op.37: Nr.2 ”Lasse liten” (text av Topelius) är folkviseartad med korta dramatiska inslag. Pianot spelar nästan genomgående i låga register, som för att framhäva farorna som möter Lasse liten i den stora världen. Op.37 nr.5, den vackra ”Flickan kom från sin älsklings möte” till text av Runeberg är en av Sibelius mest kända och älskade sånger.

Första avdelningen avslutas med Pianosonat F-dur op.12 (1893) i tre satser. Sonaten är ett briljant verk, friskt, fräscht och fullt av liv. Det är en sonat i klassisk-romantisk tradition med ett tydligt personligt uttryckssätt. Sonaten kan ge ett orkestralt intryck, till exempel i den schwungfulla och mäktiga inledningen till första satsen, ett stämningsläge som sedan dominerar i satsen. Andra satsen bygger på en ofullbordad manskörsång till en text ur Kaleva. En ”finsk” stämning kan höras i den delvis sorgmarschklingande satsen. Tredje satsen är ett snabbt och briljant avslutande rondo med mycket energi.

Efter paus förflyttas vi först till en annan men ändå besläktad värld, till svensk musik med viss påverkan från finsk folkton. Tonsättaren, dirigenten, klarinettisten, organisten m.m. Anders Emilsson är född 1963 i Dala-Järna i Dalarna. Han har berättat att han i sitt skapande bland annat inspirerats av musiktraditionerna i de närliggande finnmarkerna i södra Dalarna. En annan viktig inspirationskälla är diktaren Dan Andersson, som också var född i dessa trakter. Musiken till ”Tre sista sånger” komponerades 2008. De tre dikterna ”Jag sjungit”, ”Epilog” och ”Nu mörknar min väg” skrev Dan Andersson 1920, samma år som han så tragiskt omkom i en olyckshändelse i ett hotellrum i Stockholm (cyanidförgiftning i ett inte utvädrat rum!). I de tre sångerna förändras det musikaliska uttryckssättet från första sångens mer romantiska och folkviseartade melodik, som kan påminna om Allan Petterssons Barfotasånger, till den andra och framför allt tredje sångens mer modernistiska tonspråk. De tre sångerna bildar en enhet med återkommande motiv och ett sammanhängande förlopp som bygger på dikternas tankar om närheten till döden och övergången till en annan tillvaro. Konserten avslutas med tre melodramer av Sibelius. I en melodram reciteras en text som beledsagas – och förstärks i uttrycket - av musik . Melodramen skapades i slutet av 1700-talet och var populär framför allt under romantiken; melodramen möjliggör ett ganska intensivt dramatiskt uttryck. Bland kompositörer som skrivit melodramer eller använt melodramer i större verk kan nämnas Beethoven (Egmont och Fidelio), Schumann, Richard Strauss m.fl. Formen lockade uppenbarligen också Sibelius, vars verkförteckning upptar sju melodramer.

”Svartsjukans nätter”, med text av Runeberg, komponerades 1888. Runebergs diktcykel från c:a 1830 är ett omfattande verk och Sibelius c:a 15 minuter långa melodram innehåller endast några av dikterna i cykeln. Den skimrande och lite drömska inledningen bildar utgångspunkt för en huvudsakligen romantisk och återhållen stämning med en del dramatiska inslag. Den ordlösa sopranstämman tillför en alldeles speciell färg.”Ett ensamt skidspår” komponerades 1925, alltså mycket senare än övriga Sibeliusverk på konserten. 1948 återkom Sibelius till verket med ett nytt arrangemang för stråkar och harpa men på kvällens konsert framförs ursprungsversionen med piano. Texten till det korta melodramat är en dikt av den finlandssvenske författaren Bertel Gripenberg (1878-1947) om livets ensamhet och bräcklighet. Sibelius fångar med sin vackra och tidvis kärva musik grundstämningen i Gripenbergs dikt. Konserten avslutas med ”Skogsrået” op.15, en melodram till text av Viktor Rydberg. Sibelius var mycket förtjust i Rydbergs diktning, inte minst Skogsrået som han komponerade musik till inte mindre än fyra gånger, dels en fristående sång från 1889 och dels tre versioner från 1894 som samtliga har opus 15 och utgår från samma musikaliska material - en melodram, en tondikt för orkester samt ett pianostycke. Skogsrået framfördes med viss framgång runt förra sekelskiftet men melodramen och tondikten förblev opublicerade och försvann sedan helt från repertoaren innan de återupptäcktes genom en omtalad inspelning 1996 med Osmo Vänskä som dirigent. Melodramen har fyra delar som totalt tar c:a 10 minuter och skildrar hjälten Björns möte med skogens dvärgar och med skogsrået. Musiken fångar diktens stämningsläge och är typisk för Sibelius finsk-nationella uttryckssätt under 1890-talet: suggestiv och dramatisk.

Allan Kanter