Kvah Logotyp

Bengt Forsbergs traditionella mellandagskonsert gästades i år av Filip Graden, cello.

2015-12-26-affisch

Program

  • Johann Sebastian Bach (1685-1750) - Fransk svit nr 1 d-moll, BWV 812
  • Carl Nielsen (1865-1931) - Svit, op 45

    Paus

  • Alexander Glazunov (1865-1936) -
    Melodie för cello & piano op 20 nr 1 med Filip Graden, cello
    Etyd 'La Nuit' op 31:3
    Preludium - Improvisation nr 2
  • Alexander Skrjabin (1872-1915) -
    Etyd i ciss-moll op 2:1
    Etyd i H-dur op 8:4
    Poem op 32:1
    Etyd op 42:1
    2 danser 'Guirlandes' op 73:1
  • Jean Sibelius (1865-1957) - Finlandia, pianoarrangemang

Encore

  • J S Bach - In dulci jubilo, BWV 729

Medverkande

Bengt Forsberg: piano och Filip Graden: cello

Programkommentar

Bach och årets jubilarer
Som vanligt uppmärksammar Bengt Forsberg några av årets jubilarer vid årets traditionella jul-/mellandagskonsert. Det gäller dock inte kvällens förste kompositör Johann Sebastian Bach (1685-1750), men det behövs ju verkligen inget jubileum för att framföra Bachs musik. De sex franska sviterna skrev Bach 1722-25. Sviterna är ganska korta och tar c:a 10-15 minuter var. Sviterna bygger på stiliserade danser.Fransk svit nr.1 i d-mollinleds med en Allemande, en traditionell dans som anses ha sitt ursprung i Tyskland. Därefter följer en något snabbare danssats, Courante, som betyder ”springande”. Tredje satsen är en Saraband. Sarabanden är i allmänhet den långsammaste satsen i en svit. Två korta Menuetter följer på varandra. I motsats till de andra dansformerna i sviten fortsatte menuetten att utgöra en mycket vanlig satsform också under klassicismen. Avslutningsvis hör vi en Gigue, en snabb och livlig sats som ofta avslutar en svit. Giguen har sitt ursprung i den engelska dansen ”jig”.

Sedan följer Carl Nielsens Svit för piano op.45, som anses vara en av hans allra främsta pianokompositioner, vissa sätter den allra högst. Sviten komponerades 1919 och tillägnades den store pianisten Artur Schnabel, som dock aldrig spelade den. Nielsen gav den till en början flera olika beteckningar, först ”Eld och vatten” och därefter ”Den luciferiska”, med hänsyftning på ljus- och eldbringaren i den romerska mytologin, men tog sedan bort alla beteckningar. Sviten har sex satser och tar c:a 23 minuter. Satserna är inte tydligt tonartsbundna, musiken är varierad och mycket originell och man kan känna igen den store symfonikern i tongångarna.

Programmet efter pausen domineras av de ryska tonsättarna Alexander Glazunov och Alexander Skrjabin. Alexander Glazunov (1865-1936) var en framstående person i det ryska musiklivet. Han innehade under många år ledande befattningar vid S:t Petersburgs musikkonservatorium. Han var också verksam med att bygga upp det sovjetiska musiklivet efter revolutionen 1917 men flyttade 1928 till Frankrike där han bodde sina sista år. Glazunovs musik vilar på traditionell klassicistisk-romantisk grund men är också påverkad av rysk folkmusik. Hans stil förändrades aldrig i någon större utsträckning även om han i sina sena kompositioner inte var helt opåverkad av nyare strömningar. Glazunovs mest spelade kompositioner är de nio symfonierna, konserterna för olika instrument, mest kända är violinkonserten i a-moll och en saxofonkonsert, och baletten Raymonda. Glazunov skrev också mycket musik i det mindre formatet, bland annat sju stråkkvartetter och en hel del pianomusik. Melodi för violoncell och piano D-dur op.21:1 från 1888 är ett huvudsakligen lyriskt verk med inslag av rysk melankoli. Pianoetyden op.31:3 med tillnamnet ”La nuit” (Natten) från 1889 kännetecknas av vackra och stämningsfyllda arabesker. Glazunov-delen avslutas med Preludium-Improvisation nr. 2 (komponerad 1918 men utan opustal). Stycket pekar på viss påverkan från inte minst Skrjabin.

Alexander Skrjabin (1872-1915) var, i motsats till Glazunov, en av förgrundsgestalterna i den moderna musikens utveckling i början av 1900-talet. Skrjabin utbildade sig som pianist och kompositör vid Moskvakonservatoriet där han sedan också själv undervisade i pianospel. Han turnerade mycket som pianist både i och utanför Ryssland samtidigt som han utvecklade sin kompositionsstil. I sina tidiga kompositioner komponerade Skrjabin i stort sett enbart för piano. Han var påverkad av den traditionella romantiska traditionen, i första hand Chopin och Liszt, och skrev många stycken med satsbeteckningar vi känner igen från Chopin: etyder, valser, mazurkor, preludier, nocturner etc. Efterhand började Skrjabins kompositionsstil att förändras under inflytande från både impressionism och expressionism och han började förhålla sig mycket friare till traditionell tonalitet och harmonik. Han påverkades också i stor utsträckning av olika utommusikaliska strömningar vid tiden runt förra sekelskiftet: mysticism, symbolism inom litteratur och konst och den religiöst-filosofiska riktningen ”teosofi”, som menar att allt i universum är en sammanhängande helhet. En annan viktig utgångspunkt var ”synestesi”, läran om att olika sinnen är sammankopplade. För Skrjabin gällde det framför allt att tonarterna var sammankopplade med färger. Dessa olika filosofiska och religiösa föreställningar fick stor betydelse för Skrjabins tredje och sista skaparperiod. Han frigjorde sig då ytterligare från tonaliteten, de fem sista pianosonaterna saknar tonartsangivelser, och melodiken och harmoniken i de olika kompositionerna växer fram på ett sätt som inte är bundet till traditionella satsformer.

Tyngdpunkten i Skrjabins skapande ligger på soloverken för piano. Förutom alla stycken i mindre format måste i första hand de tio pianosonaterna (och en onumrerad Sonata-Fantasie) nämnas. Dessa sonater räknas till de tyngsta bidragen inom genren under hela romantiken och epokerna därefter. I verkförteckningen finns också fyra symfonier, av vilka nr.3 ”Le Divin Poème” och i synnerhet nr.4 ”Le poème de l´extase” framförs ofta. Skrjabin skrev också två verk för piano och orkester, en ganska tidig pianokonsert och den symfoniska dikten Prometheus (”Le poème du feu”) i slutet av sitt liv. I Prometheus försöker Skrjabin förverkliga sina idéer om att integrera musik och färg med hjälp av ett speciellt ”färgklaver”. Nämnas bör också "Mysterium”, ett allomfattande verk som han arbetade med de sista 12 åren av sitt liv, och som (om det fullbordats) vida skulle överträffa allt annat inom musikhistorien. Det var avsett att framföras under en hel vecka nedanför bergen i Himalaya och alla åhörare skulle medverka som musiker, sångare, dansare etc. Färger, lukter och smaker skulle också ingå i enlighet med Skrjabins synestetiska uppfattning. Enligt Skrjabin skulle också en ny världsordning uppstå efter framförandet! I en av sina anteckningsböcker har han skrivit ”Jag är Gud”. När Skrjabin dog hade han emellertid enbart hunnit skriva 72 sidor av verkets förspel.

Verken på kvällens program återspeglar Skrjabins stilutveckling. Etyd op.2:1 från 1887 och op.8:4 från 1894 är skrivna i den romantiska stil som kännetecknar hans tidigare kompositioner. I Poem op.32:1 och än mer i Etyd op.42:1, båda skrivna 1903, har stilen förändrats, tonaliteten och harmoniken är friare och mer radikal än under den första perioden. Med Guirlandes op.73:1 (ur 2 Danses från 1914) går Skrjabin ytterligare ett steg längre i att upplösa tonaliteten.

Om man skulle göra en lista med världens mest kända klassiska musikstycken skulle Sibelius' Finlandia hamna högt upp. Det är inte bara musikens kraft och skönheten i hymnen som tilltalar så många utan förmodligen också symboliken i ett litet lands kamp mot en mäktig övermakt, i detta fall Ryssland. Finlandia ingick, under namnet ”Finland vaknar”, som musik i en serie tablåer som uruppfördes på Pressens dagars festföreställning på Svenska Teatern i Helsingfors 1899. Festföreställningen hade ordnats som en av många protester mot det s.k. februarimanifestet, som tsaren hade utfärdat för att öka förryskningsprocessen i Finland. Sibelius dirigerade själv uruppförandet. Han gjorde ett pianoarrangemang av verket året efter uruppförandet och senare har flera olika körversioner gjorts av den avslutande hymnen.

Allan Kanter