Johan Helmich Roman (1694-1758)
Assagio (tba) (4 min)                                     
Cecilia Zilliacus, violin

Emmanuel Chabrier (1841-1894)
Joyeuse Marche (4 min)                              
Cecilia Zilliacus, violin, Bengt Forsberg, piano

Franz Schubert (1797-1828)
Pianosonat f-moll D625 (22 min)

• Allegro
• Adagio
• Scherzo: Allegretto – Trio
• Allegro-

Peter Friis Johansson, piano

Guillaume Lekeu (1870-1894)
Violinsonat G-dur (1892) (34 min)

• Très modéré – Vif et passionné
• Très lent
• Très animé

Alva Holm, violin, Bengt Forsberg, piano

PAUS

Franz Schubert (1797-1828)
Fantasi C-dur opus posthumus 159 D934 (1827) (25 min)

• Andante molto
• Allegretto
• Andantino – Tempo I
• Allegro vivace – Allegretto – Presto

Cecilia Zilliacus, violin, Peter Friis Johansson, piano

John Fernström (1897-1961)
Blåskvintett opus 59 (1943) (20 min)

• Allegro Molto
• Adagio
• Scherzo: Allegro molto
• Finale – Rondo: Vivace

Anders Jonhäll, flöjt, Bengt Rosengren, oboe, Niklas Andersson, klarinett, Hans Larsson, horn, Henrik Blixt, fagott.

Av Johan Bexelius

Den franske tonsättaren Emmanuel Chabrier (1841–1894) visade tidigt prov på musikalisk begåvning men familjen accepterade inte en karriär i musikens tjänst. I stället följde han i faderns fotspår, utbildade sig till jurist och arbetade på inrikesministeriet tills han 1880 efter att ha fått höra Tristan och Isolde bestämde sig för att helt och hållet ägna sig åt musiken. Hans knapphändiga formella musikutbildning kan nog ha bidragit till en större frihet att utforska både harmonik och rytm och pianoverken kom att bli en viktig influens för Debussy. Detta kan anas i Joyeuse marche från 1889, som är ett av hans mest kända verk och tillägnades Vincent d’Indy. Från början ett pianoverk som oftast hörs i orkesterskrud, men här spelas en virtuos tappning för fiol och piano signerad Samuel Dushkin.

Wiensonen Franz Schubert (1797–1828) behöver knappast någon närmare presentation, älskad som han blivit för sina sånger, kammarverk och inte minst den liksom sonaten i kvällens program ofullbordade symfonin. Hans pianosonater var emellertid i stort sett förbisedda under 1800-talet. Endast tre av dem publicerades under hans livstid och det dröjde till hundra år efter hans död innan de började få en plats i repertoaren, bland annat tack vare Artur Schnabel som tog sig an några av de sena sonaterna. I våra dagar visar inte minst det ständigt ökande antalet inspelningar att det finns mycket att upptäcka även i de tidigare verken varav flera lämnats ofullbordade. Schubert skrev åtminstone 23 sonater för piano, varav 21 är i spelbart skick.

Sonaten i f-moll med nummer 625 i Deutsch katalog skrevs i Zseliz, i nuvarande Slovakien nära den ungerska gränsen, där Schubert var i tjänst hos familjen Esterházy. Den publicerades först 1897, då utan långsam sats. Senare etablerades Adagiot D505 som tillhörande denna sonat, i enlighet med en katalog som antagligen sammanställts av Franz äldre bror Ferdinand.

Första och sista satserna är ofullbordade. Är det rätt att spela verk som inte gjorts färdigt? Det finns exempel på när Schubert uppenbart varit missnöjd med en komposition och lämnat den med kommentaren gilt nicht. I andra fall kan man se i skisserna hur han lämnat flera satser ofullständiga för att sedan göra klart dem vid ett senare tillfälle (exempelvis sonaten D575).

Det är alltså mycket möjligt att första satsen i D625 som slutar vid början av återtagningen liksom sista satsens skiss också var ämnade att göras färdigt när tid fanns. Här är det inte så mycket den sångbara melodikern Schubert vi möter, men det råder ingen brist på skönhet och dramatik och det är svårt att tro att han skulle ha övergivit sonaten för att den inte hållit måttet.

I kväll spelar Peter Friis Johansson denna sonat med sina egna kompletteringar som del i sitt pågående forskningsprojekt ”Beyond Schubert”, som fokuserar på ofullbordade satser i Schuberts pianosonater. Man kan läsa om Peters arbetsteknik i intervjun med KVAH-styrelseledamot Astrid Haugland på webbsidan vivaopera.se.

Fantasin i C-dur för violin och piano skrevs 1827 för den tjeckiske violinvirtuosen Josef Slavik, som året innan fått hans Rondeau brilliant. Slavik spelade fantasin i Wien för en inte särskilt entusiastisk publik. Kanske var den alltför lång och lös i formen för att falla i smaken. Dessutom finns ovanligt många tekniska svårigheter för att vara Schubert. Stycket inleds med en C-dur-moll-tvetydighet som påminner om stråkkvintetten han skulle komma att komponera följande år. Mittpunkten är tre variationer över hans tonsättning av Rückerts Sei mir gegrüsst!, som följs av en tumultartad final där både violinist och pianist får tillfälle att briljera och som nog kunde ha väckt Wienkritikerna vid premiären om de behagat att sitta kvar till slutet.

Ett ännu kortare liv på jorden än Schubert fick den belgiske tonsättaren Guillaume Lekeu (1870–1894) som avled i sviterna av tyfoidfeber strax efter sin 24-årsdag efter att ha ätit kontaminerad sorbet. Han visade tidigt intresse för musik, tog pianolektioner och skrev sin första komposition vid 15 års ålder. Familjen flyttade till Paris 1888 där Lekeu började studera filosofi, men efter ett besök i Bayreuth året därpå började han ta privatlektioner för César Franck, som blev en stark influens och uppmuntrade honom att satsa på komponerandet.

Senare blev Lekeu introducerad till Vincent d’Indy, som lärde honom orkestrering och fullbordade några av hans verk som inte hann bli färdiga. Melankolin är framträdande hos Lekeu, vilket han själv kommenterade som att ”la joie [est] mille fois plus difficile à peindre que la souffrance” (”glädje är tusen gånger svårare att måla än lidande”). Violinsonaten i G-dur från 1893 är hans mest kända verk, och har fått en plats i standardrepertoaren. Den är friare i formen än vad man kan vänta sig av ett verk benämnt som sonat. Genom de tre satserna återanvänder Lekeu motiv i olika sammanhang på ett raffinerat sätt.

John Fernström (1897–1961) föddes och tillbringade barndomen i Kina, där föräldrarna var missionärer. Han studerade violin i Malmö och kom att verka bland annat som violinist, dirigent och körledare i Skåne. Hans kompositioner är svåra att placera i någon särskild stil. Själv skrev han att “för konstnären bör alla stilarter och alla uttryckssätt stå till förfogande”, vilket han visade prov på i den idérika blåskvintetten. Fernström var en mångsysslare som också var verksam som bildkonstnär och skrev lyrik.

Johan Bexelius

Anders Jonhäll, flöjt, är soloflöjtist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han utbildade sig vid Kungliga Musikhögskolan där han bland annat studerade 1700-talspraxis på moderna instrument och fortsatte sina studier vid Musikhögskolan i Göteborg. Han är en av grundarna till ensemblen Gageego!
Anders är medlem i Amadékvintetten och har tidigare framträtt 2024 i KVAH:s festival ’Kvintetter i kvadrat’.

Bengt Rosengren, oboe, är solooboist vid Sveriges Radios Symfoniorkestern sedan 1983. Han examinerades vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där han sedan början av 2000-talet också undervisar. Bengt har framträtt som solist med Radiosymfonikerna i oboekonserter av Strauss, Mozart och Martinů liksom i Salonens Mimo II. Han var solooboist i Stockholms Nya Kammarorkester fram till 2019 då orkester upplöstes.

Bengt är en flitig kammarmusiker och förekommer på ett stort antal skiv- och radioinspelningar både som solist och kammarmusiker. Bengt spelade senast hos KVAH under förra årets festival i augusti 2025 och framträder här tillsammans med sina kollegor i Amadékvintetten.

Niklas Andersson, klarinett, är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har studerat vid Musikhögskolan i Göteborg och i Antwerpen och London. Niklas har framträtt som solist med dirigenter som Okko Kamu och Thomas Dausgaard. Han har även samarbetat med tjeckiska Skampa-kvartetten.
Niklas är medlem i Amadékvintetten och har tidigare framträtt 2024 i KVAH:s festival ’Kvintetter i kvadrat’.

Hans Larsson, horn, utbildade sig på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm hos lärarna Bengt Belfrage och Wilhelm Lanzky-Otto. Han var anställd hos symfoniorkestern Norrköping 1988–89 innan han 1989 blev fastanställd på Sveriges Radios Symfoniorkester där han sedan 1996 är solohornist. Hans är även medlem i Drottningholms Barockensemble sedan 1988 där han spelar på tidstypiska naturhorn och framträder här tillsammans med sina kollegor i Amadékvintetten.

Henrik Blixt, fagott, studerade på Kungliga Musikhögskolan och vann 1998 andra pris i den internationella träblåstävlingen i Bayreuth. Henrik har fått flera verk skrivna för sig. Han är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester och undervisar vid Mälardalens universitet.
Henrik är medlem i Amadékvintetten och har tidigare framträtt 2024 i KVAH:s festival ’Kvintetter i kvadrat’.

Cecilia Zilliacus, violin, har varit solist med flera av Europas mest framstående symfoniorkestrar. Hon var under många år en drivande kraft i den flerfaldigt prisbelönade stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen och är nu konstnärlig ledare för Katrina Kammarmusik på Åland, och sedan många år tillsammans med Kati Raitinen för kammarmusikserien Äntligen måndag på Konserthuset i Stockholm.

Cecilia är en av KVAH:s flitigaste gäster och har medverkat regelbundet vid vår årliga festival. Hon framträdde senast hos oss i december 2025 tillsammans med sångaren Lena Willemark och ackordeonisten Janne Rättyä.
Cecilia spelar på en violin byggd av Nicola Gagliano som utlånas av Järnåkerfonen.
https://www.zilliacus.se/

Alva Holm, violin, började sina studier med den ukrainske violinisten Alexandre Zapolski och formades av den slaviska violintraditionens tonideal. Som 16 åring debuterade hon med Göteborgs Symfoniker efter att ha vunnit Polstjärnepriset. Hon har sedan dess spelat med ledande nordiska och europeiska orkestrar och mottagit flera stora stipendier.

2022 vann Alva Holm Solistpriset, Sveriges främsta solisttävling.
Alva ingår i Trio Lumine, finalister i Ung & lovande 2025.
Alva har framträtt hos KVAH i mars 2025 i musik av Bridge och Korngold och i ett medlemsprogram i januari 2026.
Alva Holm spelar en Antonius Stradivarius ”Maurer Van Veen, Elphinstone” anno 1705, generöst utlånad av Anders Sveaas’ Stiftelse.
https://www.alvaholm.com/sv/

Peter Friis Johansson, piano, har vunnit priser i många tävlingar bland annat första pris och guldmedalj vid International Piano-e-Competition 2014. Han har uruppfört pianokonserter av Laura Netzel, Andrea Tarrodi och Sven-David Sandström och färdigställde och uruppförde hösten 2023 Ludvig Normans ofullbordade pianokonsert. Peter är tillsammans med Jakob Koranyi grundare och konstnärlig ledare för Fairplay Chamber Music i Järna. Peters högre studier har skett på Edsberg, Kungliga Musikhögskolan och Accademia Musicale Santa Cecilia i Bergamo.

Den första cd:n i hans serie med Schuberts kompletta sonater släpptes i oktober 2025. Peter har medverkat ett flertal gånger hos KVAH, senast i december 2024.
https://www.peterfriisjohansson.com/

Bengt Forsberg har 2026 tilldelats medaljen Litteris et Artibus för framstående konstnärliga insatser inom svenskt musikliv.

Bengt är en av Sveriges främsta pianister, känd för att lyfta fram mindre kända tonsättare och för sitt samarbete med ledande musiker. Han har spelat in ett stort antal cd-skivor, bland annat med Anne Sofie von Otter, och flera har prisats internationellt.

På cd:n Neglected Works for Piano presenterar han kvinnliga tonsättare som Beach, Almén, Bacewicz och Aulin. Senare inspelningar inkluderar Russian Tales med Andreas Brantelid och 2024 Marcelle de Manziarly: Chamber Works med Cecilia Zilliacus och Kati Raitinen. 2026 släppte han albumet Mosaïque Danoise med Janne Thomsen, Cecilia Zilliacus, och Andreas Brantelid.

Bengt är KVAH:s konstnärlige ledare och har lett kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i nära 40 år.