1797–1828 var Schuberts årtal. Född 31 januari i Himmelpfortgrund som nu är del av Wien, död 19 november i Wien knappt 32 år gammal. Sällan borta från hemstaden. 1,56 meter lång om man kan tro på en sådan uppgift. Av alla de riktigt stora tonsättarna den som dog yngst.

Otto Deutsch (1883–1967) gjorde den allmänt accepterade förteckningen över hans verk. Liksom Köchelnumren för Mozarts kompositioner är den kronologisk, medan de BWV- och Hobokennummer vi använder för Bach och Haydn går efter verkgrupper med likartad besättning. Köchelförteckningen kom ursprungligen redan 1862, medan Deutsch gav ut sin första katalog 1951. Köchels kronologi har fått många tillägg och omprövade dateringar, eftersom forskare har hittat fler verk och dokument. Bortser vi från sådana så finns det 626 Köchel men hela 965 Deutschnummer. Det sista är Der Hirt auf dem Felsen, som vi får höra under festivalen.

Skrev alltså Schubert 50% mer musik än Mozart? I förteckningarna har en tvåminuters sång ett eget nummer (om den inte ingår i en sångcykel som Winterreise, där hela räknas som D 911). Men det har också en opera. Mozart skrev många fler operor och de flesta av Schuberts är oavslutade, men även bland Deutschnumren finns verk som är timslånga, som Oktetten som avslutar vår festival. Båda skrev på flera verk samtidigt, och därför är tjugofem Köchel om året en bra tumregel för vad Mozart skrev från tio års ålder fram till sin död, knappt 36 år gammal.

Hur var det då med Schuberts produktionstakt? Spotify har en spellista med all hans musik i kronologisk ordning, så den hågade kan undersöka saken. Även han började tidigt. Kanske var hans första bestående mästerverk Gretchen am Spinnrade som också står på festivalens program. Den har D 118. Men då, 1814, var han redan 17 och Mozart hade enligt Köchel hunnit till omkring K 180. Genom att det finns fler Deutschnummer och att Schubert levde kortare så hamnar vi för honom på ett genomsnitt av över femtio verk om året under de knappt femton år som återstod för honom.

Mozarts samlade verk finns på 170 cd. Jag hittar ingen motsvarande Schubertutgåva, men bara sångerna upptar 38 cd i en version. Redan det manuella arbetet med att skriva ned alla dessa timmar av musik imponerar.

Schubert skildras ofta som lätt bortkommen, blyg, närsynt och föga lyckosam varken privat eller i världens ögon. Vänner lär ha kallat honom Schwammerl, en dialektal beteckning på en stor svamp. Ett kort liv under enkla förhållanden i födelsestaden med några utflykter till gynnares lantgods i omgivningarna. Wien var en konstmetropol och huvudstad i ett kejsardöme, men tiderna efter Wienkongressen präglades av hård politisk kontroll, inte minst i den frisinnade vänkrets som Schubert omgavs av. I tjugoårsåldern hjälpte han till som lärare i familjens skola, och han tjänade lite pengar på musikundervisning. Och så skrev han musik: i snitt alltså en bevarad komposition i veckan – någon kort sång att framföra när man sågs på värdshuset, stråkkvartetter, sonater eller någon av dessa ”himmelskt långa” symfonier eller operor som uppfördes först långt efter hans död och som måste ha tagit månaders arbete.

Vår bild av Schubert som misslyckad i sin samtids ögon har dock utmanats, ungefär som den barnslige Mozart i Amadeus inte håller för ett mer seriöst studium. Utan att kunna veta vad som är överdrifter åt ena eller andra hållet läser jag påpekanden om att han nådde anmärkningsvärt långt under sina 31 år och möjligen stod inför ett genombrott. Fram till dess hade endast en enda konsert ägnats helt åt hans verk. Ingen av symfonierna spelades offentligt eller publicerades medan han levde. Men han var knappast okänd i Wien, inte så fattig som det brukar sägas, och det fanns personer även i höga kretsar som insåg att han skapat märkligare verk än vad Beethoven hade gjort vid samma ålder. (Beethoven fanns ju kvar i livet tills Schubert var 30, och de bodde i samma stad. Ändå lär de aldrig ha träffats.)

Som kejserlig gosskorist åtnjöt Schubert utmärkt musikundervisning och fick kontakter. Han uppskattade teater och kände och umgicks med många från den världen, troligen fler än enslingen Beethoven. Andra i vänkretsen skulle snart räknas till Österrikes främsta målare. Vi har kvar timtal av dansmusik som visar hur han deltog i societetslivet, och därtill improviserade han ytterligare timmar som förstås inte bevarats. När hans samtida långt senare mindes den era som brukar kallas Biedermeier gav de honom en central plats, och redan under sin livstid avbildades han av hovets och aristokratins ledande porträttmålare. Kanske var det Esterhazyfamiljen som betalade?

Flera av hans mest kända sånger publicerades redan när han var 24, och han dedicerade verk till adelsmän som kvitterade med penninggåvor som kunde motsvara en statstjänstemans årslön. Detta var knutet till begreppet ”schubertiad” som är ”ett av de få uttryckliga begrepp från Wiens Biedermeierperiod som bevarats in i vår tid” (Ernst Hilmar). De utvecklades från familjebjudningar till att ske i ett orkestersällskap vilket gav möjlighet att testa nya verk. De var öppna för artister av alla slag och för överklassen. Även om få konserter med Schuberts större verk är kända, så gjorde nog schubertiaderna honom själv till en känd person. Vad få kände till var däremot de stora, mer allvarliga verk som kom allt tätare under hans senare år. Ett av de tidigaste är ”Den ofullbordade” symfonin där de två satser som finns lär vara skrivna när Schubert var 25. Endast två eller tre av hans närmaste vänner verkar ha känt till den.

Vart hade den utvecklingen fört honom om han fått leva längre? I vår festival ville vi komplettera och kontrastera Schubert med några senare tonsättare, två födda i Wien och en turist. Även deras namn börjar på Sch, så vi har skojat om en Sch-festival. Ännu en, Johann Strauss, finns med om än i bearbetad form, och även hans namn uttalas ju med sch-ljud!

Arnold Schönberg föddes i Wien 1874, så nästa år är han jubilar. Han föddes 77 år efter Schubert och när han dog 1951 var han 77, så när som på två månader. Han var rädd för talet 13 och trodde att han skulle dö vid 76 års ålder eftersom 7+6=13. Och det gjorde han: den 13 juli. Hade Schubert fått leva till samma ålder hade han alltså funnits med i musikhistorien nästan ända fram till att Schönberg föddes. Schuberts sena verk finner många vara långt före sin tid. Hur hade han skrivit om han fått leva längre? Fast omvänt, hade Schönberg dött lika ung år så hade vi haft en annan bild av honom. Han var 33 eller 34 när han började prova de atonala vägarna.

Sina första femtio år var Schönberg wienare. I mitten av 1920-talet lockade en professur i Berlin. Åren där blev få till följd av nazismen. 1933 lämnade han Europa och 1941 blev han amerikansk medborgare.

Hade Schubert levt ännu längre så hade han kunnat träffa en mycket ung Franz Schreker (1878–1934). Först vid tio års ålder blev denna andre Franz wienare, för han var född i Monaco. När pappan fotografen dog och måste hans adliga mor med sina tre barn söka sig till den kejserliga huvudstaden där vänner och bekanta kunde ge sitt stöd. I en levnadsteckning skrev han lakoniskt ”Wien. Ständig nöd och hunger. Min lillasyster dör.” På pappans sida var han likt Schönberg jude, och från sekelskiftet 1900 hörde han till samma kretsar. Han sågs som modernist men anslöt sig aldrig helt till de atonala lärorna. I Wien blev han kvar till 1920 och fick så småningom viktiga poster. Särskilt under 1910-talet präglade han musiklivet genom många uruppföranden, bland annat Schönbergs Gurre-Lieder.

1920 blev han chef för Berlins musikhögskola och lämnade Wien. Efter succén med Der ferne Klang 1912 uppfördes hans operor mer än några andra tyska efter Wagner och Richard Strauss. Men redan mot slutet av 1920-talet bleknade de bort från operahusens spelplaner. Tidsandan hade fjärmat sig från Schrekers senromantiska ämnen och tonspråk, och snart skulle även för honom nazismen göra arbetet omöjligt. 1933 blev han uppsagd från sin tjänst och hans sista opera förbjöds. Han dog året efter. Först i vår tid har hans musik börjat spelas igen. Till exempel gav Stockholmsoperan Der ferne Klang 1927 och sedan återigen 2019.

Turisten då? Jo, Robert Schumann (1810–56) levde visserligen hela livet i vår tids Tyskland, men musikaliskt hängde de tysktalande länderna samman (och i viss mån Skandinavien), och Wien besökte han några gånger. Det var vid ett sådant besök 1838 som han fick se manuskriptet till Schuberts så kallade stora C-dur-symfoni, lät kopiera den och fick den uruppförd med Mendelssohn som dirigent i Leipzig 21 mars 1839. I sin musiktidskrift var Schubert en av de tonsättare som Schumann propagerade för, vilket bidrog till att Schubert på allvar blev känd även utanför Wien. Schumann sägs ha påbörjat sin Faschingsschwank aus Wien på plats i Wien i mitten av mars, alltså just under fastlagstiden (”Fasching”). Betyder det att han inte var med i Leipzig och hörde Schuberts symfoni? Hur som helst var det i Leipzig som han året efter skrev färdigt sitt ”fastlagsskämt”.

Jag och mina vänner i KVAH hävdar inte att Schumann, Schönberg och Schreker skrev musik där ekon av Schubert är mer tydliga än hos många andra – även sådana som inte börjar på Sch… Influenser uppstår hos nästan alla musiker när hans musik börjat bli mer allmänt känd tjugo år efter hans död, åtminstone norr om Alperna. Men de tre ”Sch” som vi kompletterat vår festival med påminner oss om hur Schubert under tio till femton korta år förebådade en utveckling han förstås inte själv kunde förutse. Vår tacksamhet handlar därför inte bara om Schuberts egna verk, utan också om hans inverkan på dem som kom efteråt. Hoppas ni uppskattar vår blandning av lätt och tungt, kort och långt, vokalt och instrumentalt!

Nils-Göran Olve