Under fyra sensommardagar får vi i år lyssna in oss på Franz Schuberts och annan wienermusik i den tjärdoftande Allhelgonakyrkan. Vi inleder årets kammar-musikfestival torsdag 17 augusti med hans eftertänksamma fantasi för piano fyrhändigt och avslutar den söndag 20 augusti med den storståtliga oktetten. Däremellan hinner vi med Rosamundakvartetten, Pianotrion i B-dur och till och med en schubertiad på lördagen – ja, vi försöker göra som Schubert själv gjorde och ha en musikfest där vi blandar och ger sånger, pianostycken och kammar-musik med Forellkvintetten som något att gnola på hemvägen i lördagskvällen. Varje konsert inleder vår konstnärlige ledare Bengt Forsberg som vanligt med några pianostycken. Men wienerbröderna då? På torsdagen delar Schuberts pianotrio plats med både SCHrekers kvintett Der Wind och SCHumanns karnevalsmusik i Faschingsschwank aus Wien. På söndag får vi höra två sidor av SCHönberg: både hans andra stråkkvartett med sopransolo och hans arrangemang av Johann Strauss d.y. Kejsarvals.

Till festivalen kan du köpa ett festivalpass. Det kostar 600:- ordinarie pris eller 450:- för dig som är medlem i KVAH. Passen kan köpas via Ticketmaster eller i kyrkan före den första festival-konserten.

Invigning med älskad stråkkvartett

Pianoverk och två stråkkvartetter: den lilla ”kvartettsatsen” och den stora ”Rosamundakvartetten”, så benämnd efter ett tema som Schubert använde också i sin orkestermusik till en i dag bortglömd pjäs.

Franz Schubert (1797–1828)

Ur Moments musicaux D. 780 (1823–28)

Fantasie f-moll för piano 4 händer D. 940 (1828)

Allegro molto moderato ∙ Largo ∙ Scherzo: Allegro vivace ∙ Finale: Allegro molto moderato

Stråkkvartettsats c-moll D. 703: Allegro assai (1820)

PAUS

Stråkkvartett a-moll D. 804, ”Rosamunda” (1824)

Allegro ma non troppo ∙ Andante ∙ Menuetto: Allegretto. – Trio ∙ Allegro moderato

Bengt Forsberg och Erik Risberg, piano

Stråkkvartett: Cecilia Zilliacus och Julia-Maria Kretz, violin, Ylvali Zilliacus, viola och Kati Raitinen, cello

Torsdag: f-moll-fantasin och älskad stråkkvartett
Vi inleder de tre första festivalkonserterna med att Bengt Forsberg på ammarflygel spelar något ur Franz Schuberts välkända Moments Musicaux. De komponerades vid skilda tillfällen åren 1823–28, några av dem är tekniskt sett överkomliga för den duktiga amatörpianisten medan andra är mer krävande. De tillhör Schuberts mest älskade kompositioner för piano, inte långa men av hög karat: en skribent karaktäriserar dem som ett mikrokosmos av Schuberts musik och personlighet.
Att arrangera musik för fyrhändigt piano var vanligt från slutet av 1700-talet. Med ett klaver och två pianister kunde symfonier, solokonserter, ouvertyrer och annan orkestermusik klinga i borgerlig hemmiljö och på så sätt komma en större usikintresserad allmänhet till del innan offentliga konserter eller inspelningar blev vanliga. Det finns ett otal sådana arrangemang av musik som ursprungligen skrivits för andra besättningar än fyrhändigt piano. Originalkompositioner för piano fyra händer är däremot mindre vanliga och tillkom under en förhållandevis kort tidsperiod.
Den tyske sociologen och musikvetaren Theodor Adorno framhåller i en uppsats Schubert som mästaren i genren: f-moll-fantasin, som vi får höra i kväll, Divertissement à la Hongroise, som framförs under lördagens Schubertiad, liksom C-dur-sonaten, Rondot i A-dur och militärmarscherna är närmast orkestralt komponerade. Kanske, säger Adorno, skrevs de för piano bara i avsaknad av möjligheter till orkesterframföranden eller av tidsskäl. F-moll-fantasin komponerades i bör-jan av 1828 och blev ett av de sista verk Schubert komponerade. Det tillägnades en av hans elever, Caroline Esterházy, som Schubert blivit bekant med – och förälskad i – under sommarvistelser på godset Želiezovce åren 1818 och 1824. Fantasin framfördes i maj 1828 av Schubert själv och hans vän Franz Lachner. Med stråkkvartettsatsen i c-moll 1820 återvände Schubert för första gången sedan 1816 till stråkkvartettformatet. Den kallades tidigare kvartett nr 12; Schubert hade sedan tidiga ungdomsår varit intresserad och inspirerad av kvartettformen och spelade gärna själv kvartett, både hemma och i skolan och han hade alltså skrivit en rad stråkkvartetter tidigare. Med detta verk har Schuberts kvartettkonst mognat och han lämnar de tidigare kvartetternas mera underhållande karaktär, ofta skrivna för amatörer i familje- och vänkretsen. Kvartetten är utan tvekan tänkt för professionella musiker och har förutom den fullständigt nedskrivna första allegro-satsen, även 41 takters skiss till en långsam sats. Anledningen till att verket förblev ofullbordat är inte känd. Manuskriptet kom så småningom i Johannes Brahms ägo och kvartettsatsen uruppfördes i Wien 1867 och gavs ut 1870 genom Brahms försorg.
1823 hade Schubert komponerat skådespelsmusik till pjäsen Rosamunde av Helmina von Chézy. Pjäsens premiär samma år på Theater an der Wien blev dessvärre ingen framgång. Schubert lär dock själv ha varit mycket förtjust i musiken till en av mellanakterna och använde ett tema därifrån till andantesatsen i sin trettonde stråkkvartett i a-moll från 1824, den så kallade Rosamundakvartetten. Verket tillägnades den österrikiske violinisten Ignaz Schuppanzigh som uruppförde det samma år med sin stråkkvartett. Schuppanzigh var Beethovens lärare och vän och uruppförde med sin Razumovskykvartett flera av Beethovens stråkkvartetter, så vi får väl tro att Rosamundakvartetten fick ett fullödigt framförande under hans ledning.
Kristian Gustavson

Schuberts stora första pianotrio är välkänd musik som inte så ofta framförs live eftersom en pianist, en violinist och en cellist på högsta nivå måste sammanträffa. När de nu är samlade så roar de sig med att utforska även ett desto mer okänt verk: Franz Schrekers Der Wind från de första åren av 1900-talet – drygt tio minuters högromantisk musik där vi även får bekanta oss med festivalens klarinettist och hornist. Därtill pianomusik av en gäst i stan: Robert Schumann. Sitt Fastlagsskämt från Wien skrev han elva år efter Schuberts död, vid samma tid som han återfann och lanserade Schuberts stora C-dur-symfoni.

Franz Schubert (1797–1828)

Ur Moments musicaux D. 780 (1823–28)

Franz Schreker (1878–1934)

Der Wind (1908–9), ”dansallegori” för violin, klarinett, horn, violoncell och piano efter en dikt av Grete Wiesenthal

Robert Schumann (1810–1856)

Faschingsschwank aus Wien (”Fastslagsskämt från Wien”) op. 26 (1839)

Allegro: Sehr lebhaft ∙ Romanze: Ziemlich langsam ∙ Scherzino ∙ Intermezzo:  Mit größter Energie ∙ Finale:  Höchst lebhaft

PAUS

Franz Schubert

Pianotrio nr 1 B-dur D. 898 (1827-28)

Allegro moderato ∙ Andante un poco mosso ∙ Scherzo: Allegro ∙ Rondo: Allegro vivace

Bengt Forsberg, piano (i verken för solopiano)

Cecilia Zilliacus, violin, Niklas Andersson, klarinett, Hans Larsson, horn, Kati Raitinen, cello och Bengt Forsberg, piano (i Schreker)

Cecilia Zilliacus, Kati Raitinen och Bengt Forsberg (i pianotrion)

Fredag: Sch-tonsättare i Wien
I lexikon över tonsättare tar bokstäverna B och S upp oproportionerligt
mycket utrymme. Inte minst Sch, vilket vi valde som urvalskriterium när vi ville komplettera vår Schubertfestival med några senare tonsättarkollegor. Hade vi lagt till Sj, Sh och helt andra skrivsätt (Chopin…) så hade idén spårat ur, men de vi tog med har anknytning till Schubert och Wien även om fredagskonsertens Sch inte föddes där.

Robert Schumanns två besök i Wien kan man läsa om på www.schumann-portal.de. Från oktober 1838 tillbragte han ett halvår i staden, och åtta år senare kom han åter i hustru Claras sällskap. Hon var även anledning till det första besöket: som turnerande pianist hade hon haft framgång i Wien som Robert hoppades kunna följa upp genom att ge ut sin Neue Zeitschrift für Musik från staden. Han hade startat tidskriften några år tidigare, och i Wien saknades en sådan musiktidskrift.
Att ge ut en tidning var dock en känslig sak i censurstaten Österrike, och trots att Schumann personligen uppvaktade både polispresidenten och självaste statskanslern Metternich blev det avslag. En ”gediget sakkunnig” person i Leipzig hade avrått, och ett wienskt musikförlag kan också ha intrigerat i ärendet.
Hur som helst fick Robert under halvåret i Wien möjlighet att träffa Mozarts
son, Schuberts bror, besöka Beethovens grav – och beskriva det i bevarade brev
till Clara vars pianistkarriär fört henne vidare till Paris, samt att skriva flera av sina finaste pianoverk som en kommentator anser ”ger intryck om hans emotionella
tiltstånd”: Kinderszenen, Arabeske, Blumenstück, Humoreske, Ein Faschingsschwank aus Wien…
Claras och Roberts Wienvistelse vintern 1846/47 uppnådde inte heller sitt egentliga syfte. Tiderna var oroliga, och den enda av hennes konserter som blev en publik succé var en där Jenny Lind medverkade.
Ein Faschingsschwank aus Wien består av fem satser. Det inledande allegrot i rondoform är lika långt som tre av de fyra följande tillsammans. Totalt är speltiden knappt tjugo minuter. Sista satsen skrev Schumann klar när han kommit hem till Leipzig 1839. Ordboken översätter Schwank med skämthistoria eller fars – kanske
även upptåg, som ju förr hörde fastlagstiden till? Pianisten Jörg Demus tror sig höra ekon av glada wienermelodier utanför Schumanns fönster. Wienervalsen som vi känner den var inte fullt utvecklad – Johann Strauss den yngre föddes först 1825. Men Josef Lanner och pappa Strauss blev kändisar i Wien under Schuberts sista fyra-fem levnadsår, och steget från hans många dansmelodier var inte långt. Det är sådant vi hör i första satsen av Faschingsschwank, enligt Demus uppblandat med ett förklätt citat ur Marseljäsen som Schumann också kan ha hört på Wiens gator: ”Men då det är i tretakt märker den stränga censuren det inte. Eller blundar man? Wien är ju Wien…” – De följande satserna menar Demus är en hyllning till att Wien inte enbart är valser utan även sonater. Buketten av fyra korta satser tolkar han som ett slags minisonat.

Som jag beskrev i min inledande text till vår festival så var Franz Schrekers relation till Wien helt annorlunda. Efter makens död tog hans mor familjen till den kejserliga huvudstaden där hennes förbindelser och överklassens bildning och kultur borde göra det möjligt att ekonomiskt överleva, och för barnen att göra karriär. Vilket Franz efter ganska många magra år så småningom lyckades med; en karriär som efter kejsardömets fall gjorde honom till tysk operas och musik-pedagogiks viktigaste person. För den framväxande nazismen var han dock symbol för ”en förfallsperiod” där ”hans scenkonstverk skildrat de mest skiftande former av sexuell pervertion”. Fast hans far konverterat och han själv inte räknade sig som jude sågs han dessutom som halvjude, och citaten är typiska för nazisternas kulturpolitik som tillsammans med 1920-talets modernism ledde till att Schrekers framgångar blev kortlivade.

Det tidiga instrumentalverk som vi får höra är dock ännu långt från den senare Schreker, och på sätt och vis även det wiensk dansmusik. 1908 var Schreker ännu en fattig ung man som just hade haft sitt livs första framgång med ett annat verk för systrarna Grete och Elsa Wiesenthal. Särskilt Grete ses som en förgrundsgestalt inom modern dans och åren runt 1910 turnerade hon till Berlin, Paris, London och New York med sin tolkning av bland annat klassiska wienervalser där charm och delikat utformade rörelser förenades med extatiskt, eufoiskt snurrande. Hon levde hela sitt långa liv i Wien (1885–1970) och blev en inflytelserik pedagog. Der Wind skrevs som balettpantomim för henne, men enligt förlagets hemsida framfördes det inte förrän femtio år senare sedan en forskare hittat det i förlagets källare. Kanske är det därför jag inte finner någon redogörelse för dess handling. Det händer mycket under verkets elva minuter: flera episoder där jag märker vinden bara under en eller två minuter lite bortom mitten. Men det är lätt att tänka sig rörelser till musiken.

Kvällens huvudnummer återstår: den första av Franz Schuberts två stora pianotrior. Han arbetade mer eller mindre samtidigt med båda under hösten 1827, båda har fyra satser och en speltid på omkring 40 minuter om man gör repriser. Förutom dem finns också två separata satser av Schubert för pianotrio, en tidig och en sen. Troligen var det förläggaren och tonsättaren Anton Diabelli som 1845 gav den senare namnet Notturno när den publicerades. Kanske var den tänkt som långsam sats till den trio vi får höra. På 1830-talet hade Diabelli köpt upp opublicerade verk från små musikförlag och troligen även från Schuberts bror Ferdinand.

När B-durtrion kallas nummer 1 och Ess-durtrion nummer 2 beror det på Schuberts egna noteringar, men det råder lite osäkerhet om när de först spelades. Troligen fick han själv höra nr 1, den som spelas vid vår konsert, annandag jul 1827 vid en konsert som arrangerades av violi-nisten Ignaz Schuppanzigh, ett framförande som Schubert lovordade i ett bevarat brev. Schuppanzigh är ihågkommen för att ha uruppfört kvartetter av Beethoven och även Schuberts Oktett som vi får höra på söndag.
Nummer 2 publicerades sedan under 1828, Schuberts sista år, och möjligen spelades då även den vid en av de sista schubertiaderna. Noter till nr 1 gick däremot inte att få tag på förrän Diabelli gav ut den 1836. Då hade Schuberts rykte spritt sig så att en musiktidning lär ha ifrågasatt om alla dessa postuma verk verkligen var äkta. Men Schumann insåg deras betydelse och skrev så här i sin musiktidning: En blick på Schuberts trio och alla mänskliga bekymmer försvinner, och världen framstår i ny prakt. För ett tiotal år sedan for en Schuberttrio i Ess-dur fram över musiklivet som ett ilsket himlafenomen. Den nu publicerade tycks vara ett tidigare verk. De liknar varandra föga. Den i Ess är mer livlig, maskulin och dramatisk; denna mer inkännande, förtrolig och jungfrulig. Fast tiden skapar mycket som är skönt kommer den inte i första taget ge oss en ny Schubert! (Mycket fri översättning från några källor på nätet.)
När Diabelli några år senare gav ut även Schuberts tre sista pianosonater dedicerade han dem till Schumann som tack för allt han gjort för att sprida kunskap om Schuberts musik. Schubert lär själv ha haft för avsikt att dedicera dem till Hummel, men även denne var vid det här laget död. Säkert hade Schubert tyckt att Schumann var en värdig mottagare.
Kommentatorer brukar framhålla att trion är glad och lättlyssnad samtidigt som den vid närmare studium är intrikat konstruerad vad gäller teman som återkommer, tonartsskiftningar och användning av sonatformen. På Youtube kan man lyssna med noter som bläddras fram automatiskt samtidigt som man upplyses om sådant i textkommentarer under bilden. Men jag rekommenderar att vi bara lyssnar – och njuter.
Nils-Göran Olve

Under hans korta liv spelades Schuberts musik sällan på stora konserter. Hans många vänner och musikkännare ur societeten hörde den vid långa kvällssammankomster med mat, vin och ny musik – delvis improviserad och framförd på prov av Schubert och hans musikervänner. Mat och vin kan vi inte bjuda (fast det blir pausfika vid alla våra konserter), men vid vår längre lördagskonsert med flera pauser blir det sånger med flera gästande solister och flera instrumentalverk, kulminerande i den älskade Forellkvintetten.

Konserten börjar kl.18.00 och beräknas vara slut runt kl. 22.00

Avdelning 1

Ur Moments Musicaux nr. 5-6 D780 (1823-28)

Bengt Forsberg, hammarflygel

Die Forelle D. 550 (Christian Friedrich Daniel Schubart)

Ivonne Fuchs, mezzosopran, Anna Christensson, piano

Ur Schubertiana av Tomas Tranströmer

Miriam Forsberg, recitation

Auf dem Strom D. 943

Mattias Gunnari, tenor, Hans Larsson, horn, Anna Christensson, piano

Ur Schubertiana av Tomas Tranströmer

Miriam Forsberg, recitation

Ur Divertissement à la Hongroise D. 818 sats 1

Bengt Forsberg, Erik Risberg, piano

Kort paus – bensträckare på plats 10 minuter

Avdelning 2

Ur Den nya skapelsen av Johan Henric Kellgren

Miriam Forsberg, recitation

Erlkönig D. 328 (J.W. von Goethe)

Ivonne Fuchs, mezzosopran, Anna Christensson, piano

Sehnsucht D. 636 (Friedrich Schiller)

Maria Sanner, alt, Anna Christensson, piano

Suleika I D. 720 (Marianne von Willemer)

Ivonne Fuchs, mezzosopran, Anna Christensson, piano

Mailied duett D. 202 (Ludwig Christoph Heinrich Hölty)

Ivonne Fuchs, mezzosopran, Maria Sanner, alt, Anna Christensson, piano

An Sylvia D. 891 (Shakespeare, övers. E.v. Bauernfeld)

Georg Källström, tenor, Anna Christensson, piano

Die Geselligkeit (Lebenslust) kvartett D. 609 (J.K. Unger)

Augusta Kling, sopran, Maria Sanner, alt, Anna Christensson, piano

Der Tanz kvartett D. 826 (Karl K. Schnitzer von Meerau)

Mattias Gunnari, tenor, Lars Arvidson, basbaryton

Der Wanderer D. 493 transkr. för piano F. Liszt S. 558:11

Anna Christensson, piano

Du bist die Ruh D. 776 (Friedrich Rückert)

Georg Källström, tenor

Auflösung D. 807 (Johann Mayrhofer)

Ivonne Fuchs, mezzosopran, Anna Christensson, piano

An die Musik D. 547 (Franz von Schober)

Maria Sanner, alt, Anna Christensson, piano

Wienerbrödspaus – 30 minuter

Avdelning 3

Der Musensohn D. 764 (J.W. von Goethe)

Kerstin Avemo, sopran, Bengt Forsberg, piano

Nacht und Träume D. 827 (Matthäus Casimir von Collin)

Kerstin Avemo, sopran, Bengt Forsberg, piano

Gretchen am Spinnrade D. 118 (J.W. von Goethe)

Kerstin Avemo, sopran, Bengt Forsberg, piano

Sonatin nr 3 g-moll för violin och piano D. 408 (1816)

Allegro giusto ∙ Andante ∙ Menuetto: Allegro vivace. – Trio ∙ Allegro moderato

Cecilia Zilliacus, violin, Bengt Forsberg, piano

Der Hirt auf dem Felsen för sång och piano med obligat klarinett D. 965 (1828) (Wilhelm Müller vers 1-4, 7; Karl August Varnhagen von Ense vers 5-6)

Kerstin Avemo, Niklas Andersson, klarinett, Bengt Forsberg, piano

Kort paus – bensträckare på plats 10 minuter

Avdelning 4

An die Musik (Franz von Schober, sv. övers. A. Kling)

Augusta Kling, recitation

Pianokvintett A-dur för piano, violin, viola, cello och  kontrabas D. 667 (1819) ”Forellkvintetten” 

Allegro vivace ∙ Andante ∙ Scherzo: Presto ∙ Andantino – Allegretto (variationer över Die Forelle, D. 550) ∙ Allegro giusto

Cecilia Zilliacus, Ylvali Zilliacus, viola, Kati Raitinen, violoncell, Carina Sporrong, kontrabas, Bengt Forsberg, piano

Lördag: Schubertiad med överraskningar
Välkomna på schubertiad! Vi vill bjuda vår publik på en trevlig lördagkväll med en salig blandning av musik. Mest Schuberts egen förstås. Det hör ni ju på namnet. Det blir sånger! Poesi! Pianostycken! Arior! Flygel eller hammarklaver med två eller hela fyra händer! Mera poesi! Horn! Klarinett! Fiol! Om fyra avdelningar och tre pauser får ni gå hem i sommarnatten med Forellkvintetten strömmande i sinnet; en hel pianokvintett med kontrabas.
Från det Franz Schubert blev 18 började hans vän-ner ordna schubertiader hemma hos sig för att få träffas och höra Schuberts senaste, förstås, men också för att stötta den ekonomiskt mindre genialiske Franz eller Bertel, som de kallade honom (eller rentav Schwammerl, ”den lille svampen”, fast jag undrar hur kul wienaren Bertel tyckte det var). Man sjöng, spe-lade musik, högläste poesi, sjöng mera, dansade och hade kul. Troligen hade den begynnande borgarklassen med rosor kvar på kinderna ännu inte fyllt i några Kulturrådsblanketter. Ja, där var en Anton von Doblhoff-Dier, en Jenger, en Moritz von Schwind, en Ludwig Ferdinand Schnorr von Carolsfeld, en kortare Rieder, nära vännen och poeten Johann Mayrhofer, en Johann Gabriel Seidl, en tonsättare Franz Lachner, en Joseph von Spaun, Schuberts noble vän och sponsor, en Schober och två (!) Sonnleithner. Damerna hittar vi oftare i sångerna.

Tre längre verk kan vi inte låta bli att presentera. På dessa tre står det ”opus posthumus” och det betyder att de gavs ut först när tonsättaren var död. Schubert skrev fyra violinsonater varav ingen trycktes medan han levde. De tre första gavs ut som sonatiner, typ mindre sonater, kanske för att de skulle låta lättare och vara mer lättsålda. Schubert var en duktig violinist och möjligen skrev han dem för eget bruk. Det är en 19-årings musik men en erfaren 19-åring med över 400 kompositioner under bältet. Vi hör i sonatin nr 3 ett lite äldre formspråk än idolen Beethovens; violinen är ofta ackompanjerande.
Der Hirt auf dem Felsen (Herden på klippan) brukar numer räknas som Schuberts näst sista komposition. Det är ett uppvisningsstycke som vännen och beundrade operasopranen Anna Milder-Hauptmann önskat sig. Hon var, som Schubert, elev till Antonio Salieri. Haydn tyckte hennes röst var ”som ett hus” och Beethoven fick krav på ändringar från henne när han skrev Leonoras musik till Fidelio och hon hade INTE varit nöjd med bristen på dramatik i Schuberts sång Suleika II redan 1824 (även om hon var snäll och sade till Bertel att den var vacker). Så Schubert skriver ihop en riktig konsertaria, med obligat klarinettstämma utöver pianots, där sopranens ”byxroll”, om vi får säga så, sjunger om herdens längtan, förtvivlan och den spirande våren. Men det är inte bara en ut-maning för sopranen; partnern på klarinett sjunger både med i en svind-lande duett och är eko åt sopranen. Franz’ bror Ferdinand gav henne noterna i september 1829 och hon uruppförde Der Hirt i Riga året efter.
I de österrikiska alperna ligger Steyr, hemstad för barytonen Johann Michael Vogl. Han inspirerade Schubert som skrev många av sina sånger med hans röst i åtanke. Vogl blev själv imponerad av Schuberts musik och blev den som offentligt första gången framförde Erlkönig 7 mars 1821. Tillsammans med Schubert for Vogl på semester till Steyr sommaren 1819. I Steyr fanns också gruvmagnaten och amatörcellisten Sylvester Paumgartner som inkvarterade Schubert i hela tre månader. Schubert skrev hem till vännerna i Wien om hur han stortrivdes i det vackra alplandskapet och bland åtta förtjusande unga damer ”nästan alla vackra”. Paumgartner passade på att beställa en kvintett för piano, stråktrio och kontrabas, en besättning han kände till att Johann Nepomuk Hummel skrivit för redan 1802. Han ville också att Franz skulle ta med den två år gamla sången Die Forelle i kvintetten, vilken vi kan höra ekon av redan i inledningens arpeggion och förstås tydligt i fjärde satsens fem variationer över Die Forelle. Schubert påbörjade arbetet direkt och avslutade det sedan i Wien under hösten. Samma år uruppfördes det i Steyr med en tappert kämpande Paumgartner i cellostämman. Den trycktes året efter Schuberts död och blev känd som just Forellkvintetten.
Jan Silverudd

Festivalen avslutas med Schuberts största kammarmusikverk, den timslånga oktetten: underbara melodier som fem stråkar och tre blåsare samsas om att utveckla och variera. Före oktetten återkommer vi till Arnold Schönberg, en wienare som skrev musik precis mitt emellan Schuberts och vår tid. 1908 var hans andra stråkkvartett klar, där originellt nog de två sista satserna är sånger för sopran och stråkar. Kerstin Avemo som även varit med på lördagen avslutar sin insats i vår festival med dem – på gränsen mellan romantik och modernism.

Franz Schmidt

Mellanspel ur operan ”Notre-Dame” (version för piano)

Arnold Schönberg (1874–1951)

Kaiserwalzer av Johann Strauss dy (1825–99) i Schönbergs bearbetning för flöjt, klarinett, stråkkvartett och piano (1925)

Stråkkvartett nr 2 fiss-moll op. 10 med sopransolo (1907–08). Texter av Stefan George

Mäßig ∙ Sehr rasch ∙ Litanei: langsam ∙ Entrückung: sehr langsam

PAUS

Franz Schubert

Oktett F-dur för stråkkvartett, klarinett, horn, fagott och kontrabas D. 803 (1824)

Adagio. – Allegro ∙ Adagio ∙ Scherzo: Allegro vivace. – Trio ∙ Andante (variationer) ∙ Menuetto: Allegretto. – Trio ∙ Andante molto. – Allegro

Bengt Forsberg, piano (i det inledande stycket och Kaiserwalzer)

Stråkkvartett: Cecilia Zilliacus och Julia-Maria Kretz, violin, Ylvali Zilliacus, viola, Kati Raitinen, cello

I Schönbergs kvartett även Kerstin Avemo, sopran

I Kaiserwalzer även Laura Michelin, flöjt och Niklas Andersson, klarinett

I oktetten även Niklas Andersson, klarinett, Hans Larsson, horn, Henrik Blixt, fagott och Carina Sporrong, kontrabas, som medverkar i detta och andra verk under festivalen genom ett samarbete mellan KVAH och Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening. 

Söndag: Största kammarmusikverket avslutar
Den österrikiske tonsättaren Franz Schmidt (1874 –1939) utbildade sig initialt till cellist för att sedermera övergå till piano. Han var aktad under sin livstid och uppbar professur vid musikkonservatoriet i Wien. Dock ansågs han, av musikparnassen under sin livstid, vara lite konservativ och gammalmodig, som en sista mästare i den romantiska stilen (En klen tröst för avlidna kompositörer är väl att tids nog blir det mindre intressant huruvida de varit moderna eller inte). Schmidt skrev ett antal operor, symfonier, orgelverk, med mera och även kammarmusikaliska verk vilka hade beställts av Paul Wittgenstein (pianisten som framträdde med bara vänsterhanden att spela med). Mest känd är väl Schmidt numera för sitt oratorium Das Buch mit sieben Siegeln (Boken med sju sigill – texten hämtad ur Uppenbarelseboken).
I kväll framförs hans Intermezzo ur operan Notre Dame, här i en version för piano. Operan baseras på Victor Hugos berömda bok om Ringaren. Verket skrevs mellan 1904 och 1906, och musiken byggde Schmidt på sitt verk Fantasi för piano med orkesterackompanjemang. Schmidt brukade ofta börja med att göra en symfonisk grund till sina större verk. Sålunda kunde det regel-bundet separat framförda Intermezzot uruppföras redan 1903, innan operan påbörjades.
Arnold Schönbergs tonspråk förändrades under nittonhundratalets första decennium. Från att ha inspirerats mycket av tidigare tyska tonsättare, framför allt Johannes Brahms och Richard Wagner, började Schönberg alltmer lämna den tonartsbundna – och på andra sätt klassiska – musikens normer. Han införde kvartackord, ibland som melodiskt brutna ackord, och intresserade sig för korrespondensen mellan vertikala och horisontella inslag i musiken, och Schönbergs verk från denna tid orsakade oftast skandaler.
Dagens verk Stråkkvartett nr 2 i fiss-moll, op. 10 i fyra satser skrevs under en mycket känslosam period i Schönbergs liv, då hans hustru Mathilde hade en kärleksaffär med deras vän och granne, konstnären Richard Gerstl.
Den andra satsen citerar bl.a. den wienska folkvisan O du lieber Augustin, men det mest ovanliga som stråkkvartett är att de två sista satserna har sång för sopran som centralt inslag. Schönberg använde två dikter av den välkände skalden Stefan George, Litania respektive Hänryckning, ur hans verk Der siebente Ring, Den sjunde ringen. Arnold Schönberg skrev själv senare om tillkomsten: ”Jag inspirerades av den tyske poeten Stefan Georges poesi, att tonsätta några av hans dikter och förvånansvärt, utan att ha några förväntningar på mitt arbete, visade sig dessa sånger ha en stil helt olik vad jag tidigare skrivit. Nya klanger skapades, en ny typ av melodi framträdde, och jag upptäckte nya sätt att beskriva känslouttryck och karaktär.” Den sista satsen (där dikten Hänryckning tonsatts) saknar helt tonartsbeteckning, och har stundom kallats det första atonala verket. Schönberg studerade de gamla mästarna från unga år, framför allt de tyska, och gjorde tidigt transkriptioner av dessas verk, bl.a. av J.S. Bach, G.F. Händel, Franz Schubert, Johannes Brahms, Max Reger och Gustav Mahler. Även efter att han övergick till sin mer fritonala stil fortsatte han att göra arrangemang och transkriptioner, vilket också kanske kunde förbättra hans kassa (hans egna verk framfördes spar-samt under ganska lång tid). Dylika arrangemang kunde tjäna som dragplåster för konserter med hans andra verk. Schönberg ville visa hur en vanlig ”salongsorkester” kunde användas utan att det lät tjockt och vulgärt. Han påstår att arrangemanget av Kejsarvalsen av Johann Strauss d.y. skrevs för en turné i Spanien med hans ”Pierrotensemble” för att framföras efter hans melodrama Pierrot Lunaire!
Förutom kvällens Strauss-bearbetning (från 1925) gjorde Schönberg även arrangemang av densammes Rosen aus dem Süden (Rosor från södern) och Lagunenwalzer (Lagunvals). I Kejsarvalsen, med sin mästerliga instrumentering, skapar Schönberg omedelbart ett eget an-slag av valsen, som även i Strauss’ original inleds i fyrtakt.
Franz Schuberts oktett i F-dur för stråkkvartett, klarinett, horn, fagott och kontrabas beställdes av den välkände klarinettisten Ferdinand Treuer, och tillkom under samma period som de centrala stråkkvartetterna Rosamunda och Der Tod und das Mädchen (Döden och flickan). Vid denna tid var Schubert mycket sjuklig (förmodligen i syfilis), och visste med sig att han skulle dö snart. Han hade också dåligt med pengar, mycket på grund av ett avtal med Diabelli om att publicera ett antal verk, för vilka Schubert fick obetydlig ersättning. Han fortsatte dock att flitigt producera musik i sin karakteristiska stil.
Treuer önskade ett verk i stil med Ludwig van Beethovens septett, op. 20 (det verket förfärdigades år 1800, och hämtade i sin tur inspiration från Mozarts Divertimento för stråktrio i Ess dur), och Schubert-oktetten uruppfördes, precis som Beethovens septett, hos Treuers arbetsgivare ärkehertig Rudolf av Österrike. Oktettens satsbeteckningar och tonart (F-dur för oktetten, E-dur för septetten) påminner om Bet-hoven-stycket. Temat i första satsen är hämtat från Schubert sång Der Wanderer (Vandraren), och fjärde satsens variationer baseras på ett tema från tonsättarens sångspel Die Freunde von Salamanka (Vännerna från Salamanka).
Christer Wikmark

Här kan du läsa om festivalens tonsättare.

Niklas Andersson, klarinett, är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Efter Musikhögskolan i Göteborg följde studier hos Walter Boeykens i Antwerpen och John McCaw i London. Framträder som solist och har samarbetat med bland andra tjeckiska Škampa-kvartetten och ledande svenska stråkkvartetter.

Lars Arvidson, basbaryton, har studerat på Kgl. Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm. Han har sjungit bl a Figaro, Wotan och Don Alfonso och är en flitig konsertsångare. Förutom alla operahus i Sverige har han också framträtt på Opéra-Comique i Paris och ope-rorna i Leipzig och Amsterdam.

Kerstin Avemo, internationellt välkänd sopran med otaliga tolkningar, t ex som Leilah/Lilith i Kungliga Operans världspremiär av Tristessa av Johan S. Bohlin , som Nattens Drottning i Troll- flöjten och som Gilda i Rigoletto. De senaste åren har hon sjungit bl a Olympia i Hoffmanns äventyr och Anita i Léhars Giuditta på Bayerische Staatsoper. 2017 uruppförde Kerstin Hosokawas Futari Shizuka (The Maiden from the Sea) tillsammans med Ensemble intercontemporain på Philharmonie de Paris. Hon framträder regelbundet med svenska och internationella symfoniorkestrar, bl a i New York och i Tokyo och på scener i Paris, Luxembourg, Turin, Antwerpen och Milano. I mars i år tilldelades Kerstin Göteborgsoperans Vänners stipendum för ”oförglömliga insatser på Göteborgsoperan”.

Henrik Blixt, fagott, kommer från Visby och började spela fagott i kommunala musikskolan. Han studerade för Knut Sönstevold på Musikhögskolan i Stockholm och 1998 tog han solistdiplom och vann samma år andra pris i den internationella träblåstävlingen i Bayreuth. Han har fått flera verk skrivna för sig, bland annat en solokonsert av Mats Larsson Gothe. Blixt är stämledare i Sveriges Radios Symfo-niorkester och undervisar också på Musik- och operahögskolan och Mälardalens universitet.

Anna Christensson, piano, har sedan sin diplomkonsert 2007 varit solist med flertalet svenska orkestrar som Gävle Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Hon har spelat in Henning Mankells och Gösta Nystroems pianokonserter samt en dubbel-cd med Mankells musik. Hon är medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik och har med dem framträtt internationellt och uruppfört uppåt 200 verk. Hon är musikalisk ledare för Kamraterna opera.

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister, ofta med mer okända men krävande kompositörer på repertoaren. Bengt är verksam både som solist och ackompanjatör i Sverige och utomlands. Han har gett ut ett stort antal cd-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser som Grammy och Gramophone´s Recording of the Year. Tillsammans med Cecilia Zilliacus har Bengt gett ut en rad inspelningar, exempelvis av Amanda Maiers musik. Hans uppmärksammade cd Neglected works for piano presenterar en bred uppsättning av andra oförtjänt undanskymda kvinnliga tonsättare, som Amy Beach, Ruth Sofia Almén, Grażyna Bacewicz och Valborg Aulin. Han är KVAHs konstnärliga ledare och har varit ansvarig för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i 35 år.

Miriam Forsberg, recitation, gick ut Teaterhögskolan i Luleå 2013. Hon har arbetat med bl a Teater Martin Mutter (Glashjärnan) och Riksteatern (Martina i Maken) och Camden Peoples Theatre i London. Förra året framförde hon Poulencs Babar med Bengt Forsberg.

Ivonne Fuchs, tysk-svensk mezzosopran, är utbildad vid Kgl. Musik-högskolan, Hochschule für Musik i Detmold och Operahögskolan i Stockholm. I år gjorde hon sin första Kundry på Goetheanum i Schweiz och har många andra Wagnerroller på meritlistan.

Mattias Gunnari, tenor, är Strängnässon och har studerat vid bl.a. Kgl. Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm. Tidigare roll-tolkningar är bl.a. Prinsen i Staerns Snödrottningen på Kgl. Operan och Flavio i Norma. I sommar har han kreerat Barry i Daniel Nelsons nya opera Andefabriken vid Vadstena-akademin.

Augusta Kling, sopran, är uppvuxen i Stockholm och bor nu i Leipzig i Tyskland där hon studerar operamaster vid Hochschule für Musik und Theater ”Felix Mendelssohn Bartholdy”. Under våren 2023 spelade hon ”Rävhanen” i högskolans uppsättning av Den listiga lilla räven av Janacek och under 2023/24 kommer hon att sjunga på Oper Leipzig.

Julia-Maria Kretz, violin, studerade för Marianne Boettcher och Thomas Thompson i Berlin och med Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrion har hon vunnit olika internationella priser. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin och i Mahler Chamber Orchestra och spelar regelbundet kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och på internationella festivaler. Kretz är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS och Harmonia Mundi.

Georg Källström, tenor, är söderkis och har gått på Kgl. Musikhögs-kolan och på Operahögskolan i Stockholm, Han har haft huvudrollen Edward i Zebran på Vadstena och Rinuccio i Gianni Schicchi.

Hans Larsson, valthorn, kom till Sveriges Radios Symfoniorkester 1989 och är stämledare för valthornsstämman. Han är även medlem i Drottningholms barockensemble och undervisar i naturhorn vid Musikhögskolan.

Laura Michelin, svensk flöjtist född 1996, har trots sin unga ålder redan utmärkt sig nationellt och internationellt. Hon är eftersökt både som solist, kammar- och orkestermusiker och spelar regelbundet i Sveriges Radios Symfoniorkester, Oslo-Filharmonien och Svenska Kammarorkestern. Hon är utbildad i Stockholm och München. Laura vann 2020 det prestigefyllda Solistpriset.

Kati Raitinen, cello, är utbildad vid Sibelius-Akademin för Martti Rousi och på Edsberg för Frans Helmerson. Sedan länge är hon solo-cellist i Kungliga Hovkapellet, och även verksam som solist runt om i Sverige och internationellt. Kammarmusiken är viktig för Kati. Hon är en drivkraft bakom kammarmusikserien ”Äntligen måndag” i Stockholms konserthus. Kati är också en flitig kammarmusiker i andra konstellationer, inte minst tillsammans med Bengt Forsberg och Cecilia Zilliacus.

Erik Risberg, piano, var under många år anställd i Göteborgs Symfoniker som stämledare med ansvar för piano och celesta och har dessutom framträtt som solist och kammarmusiker. Han har också arbetat som lärare i musikalisk instudering och kammarmusik vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Erik har sedan mer än 35 år framträtt tillsammans med Bengt Forsberg och presenterar och illustrerar tillsammans med Bengt i serien “Klassisk kuriosa: Det fyrhändiga pianot” på GSO play denna genre. Bland det roligaste Erik vet är att spela dubbelpiano med just Bengt: – I de bästa stunderna vet man inte vem som gör vad, vi vet hur den andre tänker, berättar han i en intervju.

Maria Sanner, alt, är internationellt verksam som konsert- och operasångare. Hon har studerat på Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm och debuterade 2017 på Operan i Stockholm som Elisabetha i Borisova-Ollas opera Dracula och har sedan bl.a. gjort titelrollen i Giulio Cesare på Opera North i Storbritannien.

Carina Sporrong, kontrabas, föddes i Nyköping och lärde sig som så många av oss blockflöjt på kommunala musikskolan. Som tioåring föll hon för kontrabas och fick höra att hon hade bra händer för det. 1986 tog hon examen på Musikhögskolan i Stockholm. Hon spelar i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan många år.

Cecilia Zilliacus, violin, är en flitig gäst i Allhelgonakyrkan sedan många år, inte minst tillsammans med Bengt Forsberg och Kati Raitinen. Har varit solist i flera av Europas mest framstående symfoniorkestrar och gillar också att spela med jazzmusiker, folkmusiker, singer song-writers och många andra. Cecilia är konstnärlig ledare för Katrina Kammarmusik på Åland samt för Musikfestspelen Korsholm i Finland. Hon var under många år en drivande kraft i den flerfaldigt prisbelönade svenska stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen och har gjort flera prisbelönade cd-inspelningar.

Ylvali Zilliacus, viola, har studerat i London och Berlin. 2004 bildade hon Lendvai String Trio som framträtt på flera konsertlokaler i Europa. Hon har spelat i flera internationella ensembler, bl a English Concert och Mahler Chamber Orchestra, och ingår nu i Uppsala Kammarsolis-ter. Med Zilliacuskvartetten och saxofonisten Fredrik Lindeborgs trio har hon turnerat med Lars Gullins musik.