”Duo Tö” med Torun Sæter Stavseng (cello) och Anna Christensson (piano) spelar älsklingsmusik för cello och piano! Debussys cellosonat, Ferruccio Busonis variationer över den finska folkvisan Kultaselle – Vacker är du min hjärtans kär! – och Kurt Weills cellosonat.
Anna kommer loss i Busonis Toccata för piano.
Och så tar Karolina Blixt (mezzosopran) och Anna Christensson oss med på kabaré med ett knippe av Weills sånger.
VÄLKOMMEN!
PROGRAM
Claude Debussy (1862 – 1918)
Violoncellsonat d-moll L135 (1915) [11’]
- Prologue: Lent, sostenuto e molto risoluto
- Sérénade: Modérément animé
- Finale: Animé, léger et nerveux
Kurt Weill (1900 – 1950)
Youkali (Roger Fernay) (1934-1935) [6’]
Surabaya Johnny (Bertolt Brecht) (1929) [5’]
Ferruccio Busoni (1866 – 1924)
Toccata ass-moll för piano u.op. BV287 (1921) [9’]
- Preludio. Quasi Presto, arditamente
- Fantasia. Sostenuto, quasi Adagio
- Ciaccona. Allegro risoluto
Kultaselle (Till den älskade), tio korta variationer över en finsk folkvisa, för violoncell & piano u. op. BV237 (1889?) [10’]
PAUS
Kurt Weill (1900 – 1950)
ur Die Sieben Todsünden (De sju dödssynderna) (1933) [9’]
- 1. Prolog
- 3. Stolz (Högmod)
- 9. Epilog – hemma, i det nya lilla huset
Violoncellsonat u.op. (1919-1921) [23’]
- Allegro ma non troppo
- Andante espressivo
- Allegro assai
Som extranummer spelades ett arr av ”O show us the way… O moon of Alabama”, som trots engelsk originaltext är ur operan ”Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny” med musik av Weill.
Biljetter 200:-, medlemspris 150:-. Under 26 år gratis.
Biljetter kan köpas via Ticketmaster eller på plats i Allhelgonakyrkan.
Medverkande:
Torun Sæter Stavseng
Torun Sæter Stavseng är en norsk cellist, verksam som kammarmusiker och orkesterledare. Hon är solocellist i Aurora Orchestra London och altsolist i KORK (Kringkastingsorkestret) samt medlem av Norska Kammarorkestern och Cikada Ensemble som har spelat vid ledande konsertsalar och festivaler i hela Europa. Torun har fått sin utbildning vid Barratt Due Musikkinstitutt Oslo, Musikhochschule Stuttgart och avslutade med solistdiplom vid Edsberg/KMH Stockholm 2010.
Sedan dess har hon haft en bred frilanskarriär där hon etablerat flera kammarmusikgrupper och kammarensembler, bl.a. Duo TÖ med Anna Christensson, stråktrion TrioTaus med Liv Hilde och Ida Klokk-Bryhn samt två cellotrior. Hon brinner för att utöka sin repertoar och har samarbetat med många kompositörer och fått många verk skrivna för sig och sina ensembler. Hon startade och var konstnärlig ledare för kammarmusikserien Krantz i Oslo.
Torun har undervisat på konservatoriet i Tromsø och gästar regelbundet i olika masterclasses och talangprogram som lärare och mentor. Torun spelar på en cello av Matteo Gofriller från 1725, generöst utlånad av Dextra / Sparebankstiftelsen.
Anna Christensson
Foto: Lars Löfvendahl
Anna Christensson, piano, har sedan sin diplomkonsert 2007 varit solist med flertalet svenska orkestrar som Gävle Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Hon har spelat in Henning Mankells och Gösta Nystroems pianokonserter samt en dubbel-cd med Mankells musik.
Anna är medlem i Curious Chamber Players, en ensemble för samtida kammarmusik och har med dem framträtt internationellt och uruppfört uppåt 200 verk. Hon är musikalisk ledare för Kamraterna opera.
Karolina Blixt
Foto: Amanda Lindgren
Mezzosopranen Karolina Blixt är född och uppvuxen i Stockholm och har arbetat professionellt som operasångerska sedan 2007, då hon tog examen från Operahögskolan i Stockholm. Hon har sjungit på operascener och konserthus runt om i Sverige, liksom i övriga Europa och gjort sig ett namn som artist med ett brett konstnärligt utbud.
Hon har spelat roller på bland annat Kungliga Operan, Drottningholmsteatern, Teater Megaron (Aten), Le Grand Thèatre Aix-en-Provence, Theater Carré (Amsterdam), B.A.M. (New York), Beckett Theatre (Dublin), Atenfestivalen, Göteborgsoperan, Folkoperan, Ulriksdals Slottsteater, Malmö Opera, Wexford Opera (Irland) och Läckö Slottsteater.
Bland Karolinas uppmärksammade roller märks Xerxes, Phaèdre, Orfeo, Frau Peachum i Tolvskillingsoperan och hennes nyligen kritikerrosade prestation som Mrs Lovett i Kungliga operans uppsättning av Sweeney Todd 2023. Karolina har alltid haft en stor kärlek till musikteatergenren, där Kurt Weill är en favorit bland kompositörer.
Tillsammans med operagruppen Kamraterna framförde Karolina rollen Anna 1 i en rosad uppsättning av De sju dödssynderna 2018.
kompositörer och verk
Claude Debussy
Claude Debussy ca 1908. Foto: Félix Nadar. Wikimedia Commons
Förläggaren Jacques Durand berättar i sina memoarer att Claude Debussy (1862 – 1918) på Concerts Durand hörde Saint-Saëns septett med trumpet; skriven i neoklassisk stil och med 1700-talsdanser som menuett och gavott. Uppmuntrad av förläggaren lade Debussy, som efter stråkkvartetten 1893 knappt skrivit någon kammarmusik, fram en plan att likt mästarna från förr skriva hela sex sonater.
Starkt påverkad av första världskriget, från inledande, stram patriotism till försvar för alla drabbade, ställde han mot slutet av sitt liv frågan ”När är hatet uttömt?” På tvärs mot kriget och alla svårigheter att försöka få ihop till brödfödan i ett utsatt Paris, flyttade Debussy till Pourville i Normandie och började skriva mer musik än på länge. De gamla formerna och franska mästarna som Rameau och här särskilt Couperin inspirerade honom och sonatsamlingen inleddes 1915 med kvällens cellosonat i d-moll. ”Jag tycker om [cellosonatens] proportioner och form, som nästan är klassiska i ordets bästa bemärkelse.” skriver Claude. Den inleds med ståtlig ornamentik à la Couperin men musiken är helt modern och inte minst tekniskt krävande där cellon får härma andra instrument som flöjt, luta och gitarr.
Debussy hann med två sonater till av de sex innan cancer till sist tog hans liv. De är alla tre tillägnade hans älskade andra hustru, Emma Bardac.
Ferruccio Busoni
Ferruccio Busoni (1866 – 1924) föddes i den lilla toskanska staden Empoli. Pappa klarinettisten och mamma pianisten såg gärna att han blev underbarn. Och visst; I maj 1875 gjorde han debut med Mozarts pianokonsert nr 24. Samma år betalade två förtjusta damer så han fick möjlighet att studera vid Wiens musikkonservatorium. Han gav också konserter i staden och fick översvallande kritik av den skarpe Eduard Hanslick. Som de flesta som vill bli Någon på den tiden så spelade han 1877 för Franz Liszt, som berömde honom.
År 1881 valdes han in som den yngste i Bolognas filharmoniska akademi sedan Mozart. På Brahms rekommendation for han så till Leipzig för att få undervisning av Carl Reinecke. Han gav konserter för att klara sig och vädjade till förläggaren Schwalm att ge ut hans musik. Nej tack, blev svaret, men han erbjöds skriva en fantasi över Peter Cornelius opera Barberaren i Bagdad. Och så lockade Schwalm med ett förskott om 50 mark och ytterligare 100 när det var klart. Morgonen därpå kom Busoni till Schwalms kontor, lämnade över det färdiga verket och bad om 150 mark. ”Jag arbetade från nio på kvällen till halv fyra på morgonen utan piano och utan att kunna verket i förväg.” skrev senare Busoni.
År 1888 på musikologen Hugo Riemanns rekommendation får så Busoni sin första tjänst som pianolärare i det ryska Helsingfors, på det blott sex år gamla musikinstitutet (numera Sibelius-Akademin). Här blir den lille och intensive italienaren vän med Janne, ja, Jean Sibelius alltså. Han ger konserter men far 1889, uttråkad av Helsingfors kulturliv, till Leipzig. Där hör han Bachs stora Toccata & fuga i d-moll (BWV565) och hans elev Kathi Petri övertalar honom att transkribera verket för piano. Det blir början på en lång rad Bach-transkriptioner, vilka också påverkar hans pianostil.
Åter i Helsingfors träffar han Gerda Sjöstrand, dotter till den svenske skulptören Carl Eneas Sjöstrand. Efter en veckas uppvaktning friar han. Busoni komponerar kvällens verk Kultaselle (Till den älskade) för henne och det trycks 1891. De lämnar snart Finland och får barnen Benvenuto (Benni) och Raffaello (Lello). Busoni går från tjänst i Moskva, där han och Gerda gifter sig, till Boston och sedan för lång tid, Berlin.
Han turnerar mycket och har inte så mycket tid för komponerande. Busonis berömmelse växer dock, inte minst för hans djärva programsättningar. I början på det nya seklet tillkommer den stora pianokonserten med avslutande manskör, Turandot-sviten och operan Die Brautwahl, men också musikteoretiska verk som hans En ny musikestetik som i nyutgåva gjorde honom till evig ovän med tonsättaren Hans Pfitzner.
Under kriget hamnar Busoni i Schweiz, där det blev lite tråkigt och för lite att göra. Välkomnad tillbaka till Weimarrepublikens Berlin 1918 försökte Busoni trots sviktande hälsa förgäves fullborda sitt magnum opus, operan Doktor Faust. Här tar han också emot elever; som den unge Kurt Weill, som imponerade stort på honom.
Pianomaestron Alfred Brendel menar att vi har mycket att upptäcka bland hans sena pianoverk, som exempelvis hans Toccata i ass-moll i tre sammanhängande satser som vi hör i kväll. Det tillkom 1921 och är som en minisvit från barocken, och det är lätt att tänka på Bachs orgelverk. Det inledande preludiet är som en knappt tillbakahållen rallybil, följt av en allvarlig och mer stillsam fantasi, för att avslutas med en kontrapunktisk och stram chaconne.
Kurt Weill
Kurt Weill, 1919. Foto: Ernst Hoenisch. Wikimedia Commons
Kurt Weill (1900 – 1950) hann inte bara med att fylla femtio år utan också att bli världsberömd i både Tyskland och USA, med en tvåårig sejour i Paris som vi återkommer till och inte minst att vara gift med sin framstående uttolkare Lotte Lenya, två gånger.
Han föddes i det som då hette Dessau (numer Dessau-Rosslau) i de judiska kvarteren Sandvorstadt och studerade för wagnerianen Engelbert Humperdinck och för Ferruccio Busoni. Busoni var mäkta imponerad och kom att betyda en hel del för Weills musik för scenen. År 1928 fick han sin första opera ”Ett foto av självaste tsaren” uruppförd och redan här vågar han sig på att blanda stilar, som till exempel tango och ett nästan expressionistiskt tonspråk.
Brecht? tänker ni. Deras samarbete varade i huvudsak ”bara” i tre år, 1927 – 1930, men gav moderna självklarheter som Tolvskillingsoperan (mer ett drama med musikinslag) och operan Staden Mahagonnys uppgång och fall. Sången Surabaya Johnny kommer från den tyska musikalen Happy End.
1933 skiljer han sig från Lotte och det blir för brunt och farligt i Tyskland. Väl i Paris får han till sin andra symfoni och det sista större Brecht-samarbetet i De sju dödssynderna, en ”sjungen balett” som till Parispublikens förvirring gavs på tyska. Lotte Lenya sjöng Anna I och hennes lookalike Tilly Losch dansade den oftast tysta Anna II. Antydningsvis är de en och samma syster som dramat igenom försöker få ihop pengar till ett litet hus vid Mississippifloden åt familjen. De sliter runt om i USA, där sju olika städer får varsin dödssynd gestaltad: Högmod utspelar sig i Memphis.
Men Weill skapar också sin mer franska musik till Jacques Devals skådespel Marie Galante, ur vilken han senare tog musik till sången Youkali. Efter två år i Paris blir det så USA, för gott. Åtta år senare blir han amerikansk medborgare. Här vill han skapa den amerikanska operan genom en syntes av den amerikanska musikalen och den mer traditionella europeiska operan, som i sin opera Street scene, för vilken han fick en Tony, första gången man delade ut priset.
År 1937 gifter han om sig med sin musa Lotte Lenya. Han blir världsberömd i USA för sina musikaler som Knickerbocker Holiday (1938) med September Song och One Touch of Venus (1943) med Speak Low (som kanske inte helt obekanta Anne Sofie von Otter gjort en utsökt tolkning av).
År 1950 avlider han i New York efter en hjärtattack. Hustrun Lotte grundar 1962 en stiftelse och 1993 bildar man i Dessau ett Kurt Weill-center med årlig festival och en pågående komplett utgåva av hans fullbordade verk.
Kvällen avslutas med Weills cellosonat; ett av Weills tidiga verk och ett av hans få kammarmusikverk. Det framfördes privat 1920 med tonsättaren vid pianot men fick vänta på sitt publika uruppförande till Berliner Festwoche 1975. Kanske var en första version klar redan 1919. Weill provar sig fram bland de gamla romantikerna, de franska impressionisterna och tysk 20-talsexpressionism. Efter en långsam andra sats i 7/8-takt med en flödande och uttrycksfull cello så avslutas sonaten med ett rondo där stilar skickligt bryts mot varandra.
Jan Silverudd