En maximal konsert med musik av både Bruch och Reger. Vi hör Bruchs Åtta stycken där han gifter ihop klarinetten och violan med pianot som vigselförrättare. Efter paus maxar vi ut sommarminnena i höstkvällen med Regers serenadliknande och elegiska klarinettkvintett.

Biljetter 200:-, medlemspris 150:-. Under 26 år gratis.

Franz Schubert Impromptu Ess-dur

Sergej Rachmaninov ur Moments musicaux

Max Reger Gavott ur ”Aus meinem Tagebuch”

György Ligeti Musica Ricerata, 11 stycken för piano; nr 5 Rubato Lamentoso, nr 6 Allegro molto capriccioso

Frank Bridge Dawn, för vänster hand

Rebecca Clarke (1886 ̶ 1979)
Tre stycken för viola och piano
I’ll Bid My Heart Be Still, gammal skotsk folkmelodi (1944)
Chinese Puzzle (1921 ̶ 22)
Lullaby – an arrangement of an ancient Irish tune (1913)

Max Bruch (1838 ̶ 1920)
Ur Åtta stycken för klarinett, viola och piano opus 83 (1910)

PAUS

Max Reger (1873 ̶ 1916)
Klarinettkvintett A-dur opus 146 (1915 ̶ 1916)
Moderato ed amabile
Vivace
Largo
Poco allegretto

Rebecca Helferich Clarke (1886 -1979) föddes i nordvästra London, i Harrow. Mamma Agnes Paulina Marie Amalie von Helferich kom från Tyskland och pappa Joseph Thacher Clarke från USA. Joseph var fotofirman Kodaks Europarepre-
sentant men var också en kompetent cellist. Föräldrarna uppmuntrade sina barns musikintresse och de fick tidigt spela med i familjens stråkkvartett. Storasyster Rebecca satt med på lillebror Hans’ fiollektioner.
1903 började Rebecca på Royal Academy of Music men pappa tvingade henne att lämna två år senare då hennes lärare pussade henne och friade. Läraren förblev ogift och när han avled 1922 testamenterade han sin Stradivariusfiol till Rebecca.
Efter en USA-resa blev det Royal College of Music och kompositionsstudier för dåtidens nestor Charles Villiers Stanford som övertalade henne att byta till viola med dåtidens främsta violast Lionel Tertis som lärare. Hon började också komponera, som sina kinesiska sånger Tårar. Clarke måste ha lockats av vaggvisans vaggande rytm; åren 1909 ̶ 1918 skrev hon fyra Lullaby med violan i centrum. I kväll hör vi hennes Lullaby över en irländsk folkvisa, den andra av fyra, från 1913. Efter bråk med pappa om hans kvinnohistorier slängde han ut henne ur huset och drog in sina bidrag.
1910 fick hon därför lämna studierna för att dra in pengar och 1912 blev Clarke en av de allra första kvinnliga orkestermedlemmarna i England. Sex år senare flyttade hon till USA. Vid en konsert i Aeolian Hall i New York lovprisade recensenterna Anthony Trents vackra, lyriska stycke Morpheus för viola och piano men ignorerade Clarkes musik. Då Trent var en pseudonym för Clarke förstår man vilka hinder en kvinnlig tonsättare hade att klättra över. 1919 tillkom ett mästerverk, violasonaten, som bland 72 verk i Berkshire Festival Competition, med för juryn hemliga tonsättare, delade förstaplatsen med Ernest Blochs Svit. Rebeccas granne och vän Elizabeth Sprague Coolidge som instiftat priset och donerat den då schangdobla vinstsumman om $1 000, förklarade Bloch som vinnare medan Clarke fick ett hedersomnämnande. Den delade juryn kunde liksom dåtidens musikvärld inte tro att en kvinna kunde skriva så bra musik. Eliza-
beth såg dock till att också Rebeccas sonat spelades på vinstkonserten.
1921 försökte Clarke åter vinna priset med sin pianotrio, men återigen utan
framgång. Rapsodi för cello och piano två år senare sponsrades i alla fall av Coolidge. De tre verken räknas ofta som höjdpunkten i hennes tonsättargärning. Samma år, 1921, skrev hon kvällens miniatyr Chinese Puzzle, för violin och piano med en version året därpå för viola och piano.
De närmaste åren for Rebecca på världsturné och försökte göra sig ett namn som violast i London men skrev allt mindre musik. En rad sånger blev det för hennes älskare, den gifte barytonen John Goss, med avslutning i den storslagna sången The Tiger. Vid krigsutbrottet 1939 var hon på besök hos sina båda bröder och blev kvar i USA och arbetade för brödfödan som guvernant i Connecticut. Ett tiotal verk tillkom under krigsåren, bland annat 1941 års Passacaglia över en gammal engelsk melodi för viola och piano.
1942 återupptog hon kontakten med ungdomsvännen och tonsättaren James Friskin och de gifte sig i september samma år. Hon slutade då i stort att komponera, trots makens uppmuntran, även om hon fortsatte med att arrangera och revidera. Hon slutade också framträda som violast. Äktenskapet var tydligen lyckligt och en stor trygghet för Rebecca Clarke och man har undrat om hon kanske inte längre orkade slita med att ta fram musik som missaktades för att hon var kvinna. 1944 skrev hon så sitt näst sista verk, sin bearbetning av den skotska folkvisan I’ll Bid My Heart Be Still. Ni har den första versen nedan.
I’ll bid my heart be still,
And check each struggling sigh!
And there’s none e’er shall know
My soul’s cherish’d woe,
When the first tears of sorrow are dry.

Max Bruch (1838-1920), ni vet han som skrev fiolkonserten? Vi kommer tillbaka till den. Bruch föddes i Köln som preussisk medborgare. Mamma Wilhelmine var sångare och undervisade honom i musik och pianospel. Pappa August var advo-
kat och blev vicepresident för Kölnpolisen. Nio år gammal skrev Max sin första komposition, en sång till mammas födelsedag. Tolv år gammal fick han till en septett. Året därpå, 1849, började han studera fiol och musik. Som fjortonåring fick han en symfoni i f-moll (tyvärr försvunnen) framförd av Filharmoniska sällskapet i Köln och med en stråkkvartett erhöll han ett fyraårigt stipendium. Det möjliggjorde kompositionsstudier för Ferdinand Hiller och pianostudier för Carl Reinecke, fram till 1857. Hiller hjälpte Bruch att få sitt första verk med opusnummer tryckt, operan Witz, List und Rache. Året därpå var det dags att erövra dåtidens musikmetropol Leipzig där han knöt många kontakter, med bland
andra tonsättaren Ignaz Moscheles och förlaget Breitkopf & Härtel. 1862 slog han så igenom i Mannheim med sin opera Die Loreley och två år senare kom succén med kantaten Frithjofs saga efter Esaias Tegnérs förlaga.
1865 fick Bruch äntligen en fast tjänst. Nu hade han ro att återuppta arbetet med sin första violinkonsert och fick goda råd av dåtidens store violinist Joseph Joachim. Det uruppfördes 1868 och blev en sådan succé att det störde Max. Han skrev ju med tiden två utmärkta, ja, rentav bättre violinkonserter! Dessutom hade han sålt rättigheterna billigt till förläggaren Cranz.

Bruch blev så 1870 fri konstnär och begav sig till Berlin där andra symfonin tillkom. Operan Hermione fick ett ljummet mottagande några år senare och Max misstänkte att det berodde på att berlinarna bara ville höra Wagner och Brahms. Efter sitt möte 1877 med spanske violinvirtuosen Pablo de Sarasate skrev Bruch sin andra violinkonsert för honom som han uruppförde med framgång i London. När den framfördes i Bonn fick den dock usel kritik medan vännen Brahms’ första symfoni hyllades av Bonner Zeitung vilket fick Max att gnissla tänder. Det gick mycket bättre för den fortfarande ofta spelade Skotsk fantasi, vilken också tillägnades och till slut uruppfördes av de Sarasate. I Liverpool skrev han sin berömda Kol Nidrei, för cello och orkester över den hebreiska melodin Kol Nidrei. Många började tro att Max Bruch själv var av judisk härkomst. Det hela levde kvar
under nazitiden och han spelades inte eftersom han var en ”möjlig jude”. Att Max själv var antisemit gör det hela än mer märkligt, även om han beundrade Mendelssohn och var nära vän med Joseph Joachim.
Efter en konsertturné i USA sommaren 1882, där hans tredje och sista symfoni uruppfördes i New York med föga framgång, avslutade han tre år som ledare för Filharmoniska Sällskapet i Liverpool och fick en fet tjänst i Breslau, dit familjen – fru och fyra barn – flyttade. 1889 gick det sista flyttlasset till Berlinförorten Friedenau. Där skrev han året därpå sin tredje och sista violinkonsert i samarbete med Joseph Joachim. 1892 blev han så professor i komposition vid Berlins musikhögskola: stadig inkomst och äntligen oberoende av kritiker. Hans mest kända elever var Oscar Straus, Ralph Vaughan Williams och Ottorino Respighi.
För samtiden var Max förutom tonsättare av en romantikens mest spelade violinkonserter framför allt en stor tonsättare av körverk, som oratorierna Moses från 1894 och Gustav Adolf från 1898. Han framstod efter hand som alltmer konservativ och ofta bitter, särskilt efter överdrivna utspel mot Richard Strauss och Max Reger. Bland tonsättarens cirka 200 verk utgör kammarmusiken en liten del. De flesta verken tillkom i ungdomen. 1910 skrev han dock sina Åtta stycken för klarinett, viola och piano opus 83. De var tänkta för sonen Max Felix som var en duktig klarinettist. Året därpå fick Max Felix också en dubbelkonsert för klarinett och viola, där vi svenskar snabbt hör att ”Ack Värmeland du sköna” finns med i alla tre satserna – ett av flera verk med svensk anknytning.

Max Reger (1873-1916) är kanske kvällens mest kända tonsättare och då för den enkla sången Marias vaggvisa (Mariae Wiegenlied) (den finns i ett 70-tal inspelningar – bara på svenska!) och de undersköna Mozartvariationerna för stor
orkester. Han växte upp i den nordbayerska staden Weiden. Pappa Joseph var folkskollärare och mamma Philomena sågtill att han tidigt fick musikalisk undervisning. Moster och gudmor Jeanette Ulrich hjälpte Max när han efter besök i Bayreuth 1888 bestämt sig för den musikaliska banan och pappa spjärnade emot. Efter studier i Wiesbaden fick han där jobb som lärare i piano och orgel. Han började också dricka och i kombination med en tuff militärtjänst och yrkesmotgångar bröt han ihop 1898.
Hans syster Emma såg till att den sjuke och svårt skuldsatte Max fick komma hem. Han kurerade sig genom att börja konsertera och skriva musik så pennan glödde. 1901 valde han att flytta till de större möjligheternas München. Året därpå gifte han sig med Elsa von Bercken i Bad Boll [Sic!]. Hon var till skillnad från katolske Max protestant och dessutom frånskild så han blev rentav lyst i bann. 1905 fick han efterträda Josef Rheinberger vid Kungliga musikakademin i München och från 1907 och fram till sin död var Reger professor i komposition vid Kungliga konservatoriet i Leipzig. Bland hans elever hittar vi Othmar Schoeck, Aarre
Merikanto och Ruben Liljefors. Nu började åter alkoholen ta över. 1911 tog han dessutom på sig drömtjänsten; att få leda Europas då kanske bästa orkester, hovorkestern i Meiningen. Han kollapsade 1914, återhämtade sig i Meran men började snart, som vi skulle säga, stressa igen och avled 1916 efter en kväll på restaurang med vännerna.
Reger betraktades av samtiden som en storhet, om än kontroversiell, inte minst oerhört känslig för kritik. Han var känd för sin kompositionstekniska skicklighet och förankring i traditionen. Att Reger var en modern barocktonsättare kan man se i såväl hans magnifika orgelmusik (med gamla former som i Preludium och fuga över B-A-C-H) som i kammarmusiken (där han i princip blev den förste sedan barocken som skrev solosonater för stråkar: 11 för violin, 3 sviter för viola och 3 sviter för violoncell). Konservativ bakåtsträvare? Det tyckte inte Arnold Schönberg, som också bearbetade flera av hans verk.
Efter sin död blev han så småningom bortglömd utom för Mariae Wiegenlied och av organisterna. Nu finns mer musik av Reger att få tag på. Om man helst vill fly från fugor så finns där till exempel de tolv små rara styckena Träume am Kamin eller de fyra vältecknade tondikterna för orkester efter Böcklins målningar. Eller kvällens avslutande Klarinettkvintett A-dur opus 146 från 1915 ̶ 16, skriven i en tid när Reger eftersträvade större klarhet. Klarinetten är här inte solistisk utan en del av stämväven. Bara tio dagar efter att den fullbordats avled Max Reger.

Jan Silverudd

Staffan Mårtensson är en mångsidig musiker som till vardags är solokla-
rinettist i Kungliga Hovkapellet. Han har framträtt som solist i hela Europa
och med de flesta svenska orkestrar samt givit ut ett dussin CD, bl. a. och
Grammis-belönade Clarinetto con forza. Han är konstnärlig ledare för Ös-
tergötlands Musikdagar. Som dirigent är han flitigt engagerad runt om i
landet. Han grundade 2017 frilansensemblen SoFo Chamber Orchestra
(SoFoCo).

Jannika Gustafsson, violin, har studerat vid Sibeliusakademins, Edsbergs
musikinstitut och vid musikhögskolan i Köln. Hon har bland annat spelat i
Göteborgs symfoniker, Sveriges radios symfoniorkester och är sedan 2011
förste konsertmästare i Kungliga hovkapellet. Hon gästar ofta de nordiska
orkestrarna. Hon uppskattar att spela kammarmusik. Sist men inte minst
medverkade hon på ABBA:s senaste skiva Voyager.

Alan Gilbert, violin, är kanske mer känd för oss som dirigent. Efter stu-
dier vid Juilliard School of Music vann Gilbert 1994 George Solti-priset i
dirigering och samma år förstapris vid International Competition for Musi-
cal Performance i Genève. Han var 2000-2008 chefdirigent för Kungliga
Filharmonikerna och 2000 ̶ 2009 för New York-filharmonikerna. Nu är
han sedan 2021 både musikchef på Kungliga Operan och sedan 2019 chef-
dirigent för Elbphilharmonie i Hamburg.

Emilie Hörnlund, viola, har studerat vid Guildhall School of Music och
Royal College of Music. Hon har spelat med många engelska och svenska
orkestrar som English Chamber Orchestra, BBC Philharmonic, Sveriges
radios symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Hon är medlem i
Chiaroscurokvartetten. 2010 lämnade Emilie sin tjänst i Royal Philhar-
monic Orchestra för att bli stämledare i Kungliga hovkapellet.

Erik Wahlgren, cello, har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stock-
holm, vid Sibeliusakademin i Helsingfors och vid Edsbergs Musikinstitut.
Han har som solist framträtt med dirigenter som Okko Kamu, Anthony
Halstead, Paul Mägi och Andrew Litton. Erik har arbetat i Uppsala kam-
marsolister och i Drottningholms barockensemble. Han är medlem i
Vamlingbokvartetten och solocellist i Kungliga Hovkapellet.

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister, ofta med mer
okända men krävande kompositörer på repertoaren. Bengt är verksam både
som solist och ackompanjatör, i Sverige och utomlands. Han har gett ut
ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera
har erhållit stora internationella priser. Bengt är KVAHs konstnärliga le-
dare och har varit ansvarig för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i mer
än 35 år.