Musik av Antonín Dvořák, Paul Juon och Frank Martin.

Pianokvintett med Jannika Gustafsson, violin, Patrik Swedrup, violin, Pascal Siffert, viola, Eva Maria Hux, cello och Bengt Forsberg, piano.

Biljetter 200:-, medlemspris 150:-. Under 26 år gratis.
Biljetter kan köpas via Ticketmaster eller på plats i Allhelgonakyrkan.

---

PROGRAM

Antonín Dvořák (1841–1904)

Dumka op. 35 för piano solo (1876)

Paul Juon (1872–1940)

Märchen (Saga) op. 8 för cello och piano (1904)

Antonín Dvořák (1841–1904)

Terzetto C-dur op. 74 för två violiner och viola (1887)

1. Introduktion: Allegro ma non troppo
2. Larghetto
3. Scherzo: Vivace. – Trio: Poco meno mosso
4. Tema con variazioni

PAUS

Dumka op. 12:1 för piano solo (1884)

Frank Martin (1890–1974)

Pianokvintett (1919)

1. Andante con moto
2. Tempo di minuetto
3. Adagio ma non troppo
4. Presto

Medverkande

Bengt Forsberg, piano
Jannika Gustafsson och Patrik Swedrup, violin
Pascal Siffert, viola
Eva Maria Hux, cello

Mer om artisterna längre ner.

Sällan hörd musik från tiden kring förra sekelskiftet

Pianokvintett brukar betyda en stråkkvartett – två violiner, viola, cello – plus piano, där det senare kan ha en mer eller mindre drivande roll. Det mest kända undantaget från normalbesättningen är Schuberts Forellkvintett där en av fiolerna saknas och vi i stället får en kontrabas. Kvällens fem musiker har valt att bara spela en kvintett. I första avdelningen delar de sig i stället. Som inledning och efter paus spelar vår pianist två rätt korta solon. Som andra nummer får vi höra cello och piano i ungefär sex minuter, därefter de tre övriga stråkinstrumenten i uppåt tjugo. Slutligen samlas alla fem som kvintett i uppemot en halvtimme.

Vi bjuds på sällan hörd centraleuropeisk musik från halvseklet runt år 1900, ganska lättlyssnad men ändå sällan framförd. Antonín Dvořák är kvällens kändis, men inte för just dessa verk. Han skrev en älskad pianokvintett, men våra musiker har valt att vara lite motvalls och spelar i stället en av Frank Martin. Både Martin och Paul Juon räknas som schweizare, men likt många i det landet var de kosmopoliter och bodde långa tider någon annanstans. Martin skrev dock sin pianokvintett som relativt ung, fortfarande bosatt i Schweiz.

Den inledande dumkan av Dvořák presenteras längre ned.

Paul Juons stycke kom till i Berlin 1904. Det är dedicerat till Otto Möckel som beskrivs som Berlins främste fiolbyggare genom tiderna, en produktiv herre som även spelade cello. Märchen betyder saga, eller kanske mer specifikt folksaga eller folksagor. Känner ni igen namnet Juon kan det bero på att ni var i Allhelgonakyrkan under festivalen 2022. Då framfördes några korta stycken av honom, varefter hela festivalen avslutades med hans stora Kammarsymfoni för nio musiker.

Paul Juon föddes i Moskva. Föräldrarna var schweizare och pappan som arbetade inom försäkringsbranschen hade emigrerat till Ryssland redan 1830. Juon gick i tyskspråkig skola och gjorde sina första kompositionsförsök vid tretton års ålder. Han studerade violin och komposition i Moskva och i Berlin. Kvällens stycke är skrivet i Berlin dit han flyttat 1898 och skulle bli kvar till 1934. Förutom tonsättare var han pedagog, från 1906 professor i komposition vid Hochschule für Musik där. Juon i Berlin tycks ha varit den som inte minst unga svenskar “borde” söka sig till för sin fortsatta utveckling, som t ex Iwa Aulin och Tor Mann. Själv var han också intresserad av Sverige: en pianokvartett inspirerad av Gösta Berlings saga framfördes med honom själv som pianist i Stockholm 1909. Senare beskrevs hans musik som en felande länk mellan Tjajkovskij och Stravinsky. Han har också kallats den ryske Brahms.

Juon komponerade flitigt hela livet: kammarmusik, pianomusik och sånger, men även fyra symfonier och verk för scenen. En hel del finns numera inspelat och utgivet på skiva. På nätet finns webbplatsen juon.org som innehåller verklistor, biografiska uppgifter, artiklar om Juon och hans verk med mera, men närmre upplysningar om Märchen hittar jag inte. I dess vackert lyriska inledning påminns vi om att cellons register ligger nära den mänskliga rösten: man vill nästan sätta text till temat!

När Juon var 62 flyttade han till föräldrarnas hemland Schweiz där han dog sex år senare. Trots att han tillbragte mer än halva livet i Tyskland brukar han räknas som ryskfödd schweizare.

Antonín Dvořák är möjligen unik bland välkända tonsättare genom att ha skrivit så mycket musik som nästan aldrig framförs. Av hans nio symfonier känner ni nog igen nr 7–9 och möjligen nr 6, men de första fem spelas så lite att de förr inte räknades: fram till 1950-talet kallades nr 9 ”Nya världen” i böcker och på skivomslag för nr 5! I Konserthusets arkiv hittar vi massor av framföranden av hans populära ”amerikanska” stråkkvartett nr 12 och några av nr 14 (hans sista), men vi får gå tillbaka fyrtio år för att hitta framföranden av någon av de övriga. Då gällde det nr 13 – när spelas de första elva, utom i kompletta skivutgåvor? Hans mest kända opera Rusalka har fortfarande aldrig spelats av Kungliga Operan!

Nu var det nog så att Dvořák mognade och uppmärksammades sent, samtidigt som han hela livet skrev flitigt i många genrer. Visste ni att han skrev tio operor, varav fyra sitt sista decennium? Symfoni nr 6 kom 1880, stråkkvartett nr 11 året därpå. Då var han fyrtio, och nästan allt han skrev tidigare är rariteter på konsertprogram och även på skiva, fast de självklart numera går att få tag på.

Kvällens verk är från 1887 och då hade det sedan några år lossnat för honom. Att vi inte hör Dvořáks Terzett oftare kan alltså inte avfärdas med att det skulle vara ett ungdomsverk. Hans första åtta Slaviska danser hade blivit en sådan framgång – både för fyrhändigt piano och för orkester – att han fått beställning på en andra omgång som publicerades det året. Hans senaste symfoni, nr 7, hade han fått resa till London och själv dirigera där ett drygt år tidigare. Betecknande nog kallades den då nr 2, eftersom man inte brydde sig om det mesta han skrivit sina första tjugo år som tonsättare.

Ändå är terzetten ny för många av oss. Termen är italienska för trio, och på det tyskspråkiga titelbladet används den på italienska: ”Terzetto für zwei Violinen und Viola”. Redan besättningen är ovanlig: den ganska begränsade repertoaren för stråktrio brukar vara skriven för fiol, altfiol och cello som hos till exempel Beethoven. Men Dvořák skrev altfiolstämman för sig själv, förstastämman för en kemistudent som var hans granne, och andrafiolstämman för grannens fiollärare som var professionell violinist i operaorkestern i Prag. Enligt Wikipedia kom verket till på bara några dagar i januari 1887, och Dvořák överskattade kemistudentens fiolspel och gjorde terzetten alltför svår för honom. Verket framfördes i stället av proffs några månader senare, och han skrev ett annat verk åt sin granne.

Vi hör fyra satser och det hela kan påminna om en av Dvořáks stråkkvartetter, men enklare: cellon saknas, liksom mer konstfull utarbetning av teman. Men väldigt trevlig att lyssna på!

Det går att säga även om de två pianostycken vi får höra Bengt spela. Dumka är en term som vi stöter på ofta hos Dvořák, som mest känt i hans sista pianotrio nr 4 som kallas ”dumkatrion” eftersom den består av sex dumkor – kan man säga så på svenska? Även i vardera av de två grupperna av slaviska danser ingår en dumka. Ordet kommer från början från Ukrainsk folkmusik och har enligt uppslagsverk i konstmusik kommit att beteckna ett instrumentalverk med plötsliga kast mellan melankoli och upprymdhet.

Även för solopiano skrev Dvořák mer än de flesta musikvänner känner till. Hans egna instrument var violin (och viola) och orgel, men pianostycken var kommersiellt gångbara. En humoresk är nog det enda stycke som spelats flitigt, men då i arrangemang.

Konsertens huvudnummer – störst besättning och längd – är av Frank Martin (franskt uttal, ungefär: Martäng), kvällens andra schweizare. Jämfört med kända äldre pianokvintetter av Robert Schumann, Johannes Brahms, César Franck och Dvořák är den dock ganska kompakt: fyra satser på 25 minuter. När den skrevs var prästsonen Martin en ung man på 29 som bodde i Zürich och ägnat några år åt studier i fysik och matematik, samtidigt som han skrev musik och enligt vad vi kan läsa fortfarande letade efter ett eget musikaliskt språk. Hans senare verk kan låta mycket ”modernare”. Från 1946 bodde han i Nederländerna, men till skillnad från Juon hade han stor betydelse i sitt hemland Schweiz bland annat som ordförande i dess tonsättarförening på 1940-talet. Mitt intryck är att han spelats mindre efter sin död, men bland annat hans körverk har varit populära bland mer avancerade svenska körer. Han skrev flitigt under sina nästan tre decennier i Holland, så kanske glömmer vi till och med att han var schweizare. I år är det alltså femtio år sedan han dog – dags för att bekanta sig med hans verk?

Skälet till att han bytte land brukar anges till att han ville ha mer tid att komponera, men på 1950-talet var han även kompositionslärare i Köln. Hans produktion blev dock stor, inte minst av orkesterverk med soloinstrument och stora körverk, och även en opera efter Shakespeares Stormen.

Från 1930-talet tog Martin intryck av Schönbergs tolvtonsmusik, men i grunden förblev hans musik tonal. Pianokvintetten klingar närmast senromantisk, kanske med lite anstrykning av tidens stramare återgång till klassicismens formideal. Satsföljden är den gängse för fyrsatsiga verk, fast med ett slags scherzo som sats 2. I dess tempoangivelse använder Martin till och med den klassiska beteckningen menuett. Själv hänvisade han till sina intryck från Bach, och Tim Ashley i Gramophone nämnde nyligen även Ravel. En egenhet är att långa sträckor i verket är skrivna för enbart piano eller enbart stråkkvartett. Ashley menade att pianisten ofta verkar vara en utomstående som på avstånd kommenterar vad som kunde ha varit skrivet enbart för en stråkkvartett, eller försöker leda in stråkmusikerna i en humoristisk menuett som aldrig verkar gå dit de – eller vi – väntar.

Nils-Göran Olve

Presentation av artisterna

Patrik Swedrup, violin, är andre konsertmästare i Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Innan dess jobbade han i Uppsala kammarsolister och Uppsala Kammarorkester. Han har också varit konsertmästare i Norrköpings symfoniorkester och Kungliga Hovkapellet, samt i Stockholms Nya Kammarorkester. Han är flitigt engagerad som kammarmusiker och har som medlem i Talekvartetten gjort många turnéer och skivinspelningar.

Jannika Gustafsson, violin, är sedan 2011 förste konsertmästare i Kungliga Hovkapellet och gästar regelbundet de flesta orkestrar i Sverige, Finland, Norge och Danmark som konsertmästare. Tidigare anställningar inkluderar tjänsten som stämledare i 2:a violin i Göteborgs Symfoniker, alt. förste konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och förste konsertmästare i Norrköpings Symfoniorkester. Hon har också lett BBC symfoniorkester i en Proms-konsert i Albert Hall i London och spelat med den finska kammarorkestern Avanti, grundad av Esa-Pekka Salonen och Jukka-Pekka Saraste. Jannika är en flitigt anlitad kammarmusiker och festivalgäst och har uppträtt med sin kvartett i många delar av världen. Hon har medverkat i olika musikaler, bl.a. Kristina från Duvemåla och Chess, och kan även höras i ABBA: s skiva Voyager.

Pascal Siffert, altfiol, kommer från Fribourg, Schweiz, men är bosatt i Sverige sedan 1996. Han är stämledare i Kungliga Filharmonikernas violastämma. Han är även stämledare i Chamber Orchestra of Europe där han varit medlem sedan 1990. Han har också regelbundet spelat med ensembler som Ensemble Modern i Frankfurt och Camerata Accademica, Salzburg. Pascal Siffert studerade för Marianne Baumann vid konservatoriet i Fribourg, och därefter för Sándor Végh vid Mozarteum i Salzburg samt Keiko Wataya och Charles-André Linale på konservatoriet i Utrecht. Han har också deltagit i mästarklasser med Thomas Riebl vid Prussia Cove i England. Han har en stark passion för kammarmusik, vilket han gör i olika besättningar och spelar återigen med Zeta-kvartetten.

Eva Maria Hux, cello, är född i Schweiz men bosatt i Stockholm sedan 2001. Hon uppträder som solist och kammarmusiker i Sverige och utomlands. Hon har samarbetat med så olika artister som Bengt Forsberg, Staffan Scheja, Nils Landgren, Bo Sundström, Nubya och Josh Groban och är medlem i Duo Specchio och Duo Arlecchino. En viktig del av hennes repertoar utgör kompositioner och egna arrangemang för cello och orgel, men även kompositioner av kvinnliga tonsättare. Vid sidan av musiken älskar hon att läsa och skriva deckare. 2015 publicerades hennes debutroman ”Im Labyrinth des Poeten”, därefter följde ”Die Hand der Mirjam” och short storyn ”Zertrümmerte Stille”. Under pandemin var Eva Maria anställd på Sveriges Radio och presenterade Klassiska konserten i P2.

Bengt Forsberg, piano, är en av Sveriges främsta pianister, ofta med mer okända men krävande kompositörer på repertoaren. Bengt är verksam både som solist och ackompanjatör, i Sverige och utomlands. Han har gett ut ett stort antal CD-skivor, inte minst med Anne Sofie von Otter, varav flera har erhållit stora internationella priser. Bengt är KVAH:s konstnärliga ledare och har varit ansvarig för kammarmusiken i Allhelgonakyrkan i mer än 35 år.