2023-05-20 Flöjt och piano – en upptäcktsfärd

Program

Laura Michelin, flöjt, och Bengt Forsberg, piano, spelar bl. a.

Sigfrid Karg-Elert (1877-1933): Sonata Appassionata för soloflöjt, op. 140

Sigfrid Karg-Elert (1877-1933): Sonat i B-dur för flöjt och piano op. 121

Charles Koechlin (1867-1950): Sonat för flöjt och piano, op. 52               

Francis Poulenc (1899-1963): Sonat för flöjt och piano, FP 164

Carl Nielsen  (1865-1931): Dimman lättar. Ur Modern, op. 41

Laura michelin

Laura Michelin (född 1996) är en svensk flöjtist som trots sin unga ålder redan utmärkt sig nationellt och internationellt och är eftersökt både som solist, kammar- och orkestermusiker. Hon är född i Norrköping och utbildad i Stockholm och München och har där fått värdefulla mentorer i lärarna Tobias Carron och Andrea Lieberknecht.
Laura debuterade som solist tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester år 2020 då hon vann det prestigefyllda Solistpriset – Sveriges största pris för unga instrumentalister och sångare. Denna utmärkelse blev ett startskott i karriären som vid det här laget kantas av solistuppdrag med flertalet av Sveriges orkestrar
och ensembler. Hon har framträtt på kammarmusikscener över hela landet, spelandes en bred repertoar – inkluderat nyskriven musik tillägnad Laura själv – och ses också regelbundet som soloflöjtist: senast i Sveriges Radios Symfoniorkester, Oslo-Filharmonien och Svenska Kammarorkestern.

Programkommentar

Sigfrid Karg-Elert (1877 – 1933) är idag kanske mest omhuldad av organisterna, men skrev också körmusik och inte minst kammarmusik. Han växte upp i en fattig familj i Tyskland, men fick tack vare kontakter möjlighet att studera i fem år vid musikkonservatoriet i Leipzig. Bland hans lärare där kan nämnas Carl Reinecke. Han fick dessutom under kortare perioder lektioner av bl.a.  Edvard Grieg och Max Reger, vilka båda kom att påverka Karg-Elert mycket. År 1919 blev tonsättaren lärare vid Leipzigs musikkonservatorium i såväl komposition, som musikteori och piano. Som framstående organist lyckades han inte få tjänst i Leipzig, men fick framgångar i Storbritannien och USA.
I början skrev Karg-Elert främst musik för piano och kammarensembler, men efter att ha fått ett förlagskontrakt år 1906 började han skriva mera för orgel. Under hans livstid rönte dock hans kompositioner inte någon större uppskattning i hemlandet. Dock blev han mera uppmärksammad under 1900-talets senare hälft.
Karg-Elerts harmoniska grundprincip är naturtonserien, vilken han även spegelvände. Han använde primtalen 3,5 och 7, vilka representerades av naturkvinten (3:2), naturtersen (5:4) och naturseptiman (7:4). På denna grund byggde han upp en harmoni där han kunde spegelvända såväl dur och moll som skalor och kadenser.

Charles Koechlin (1867 – 1950) kom, till skillnad från Karg-Elert, från ett rikt, borgerligt hem och började sina studier med målsättningen att bli astronom. En sjukdom, tvang honom att avbryta dessa studier och efter tillfrisknandet övergick han till musikstudier och antogs som tjugotreåring vid musikkonservatoriet i Paris, där hans lärare i komposition var Jules Massenet och Gabriel Fauré. Den sistnämnde blev och förblev en musikalisk förebild för tonsättaren.
Koechlin arbetade som fri tonsättare, vilket då som nu kan vara nog så besvärligt, och då han – trots sin börd – inte ärvde mycket, fick han ägna sig åt undervisning för sin utkomst. På detta följde även skrifter och pedagogiska böcker. Att han försökte klara sig som fristående kompositör kan ha sin förklaring i att han var mycket självständig och frihetsälskande. Koechlin vägrade underordna sig konventioner. Exempelvis så erbjöd Erik Satie honom att bli medlem i Les Nouveaux Jeunes, men vår tonsättare avböjde detta. Han var dock med om stiftandet av Société Musicale Indépendante.
Ljudfilmens genombrott lockade Koechlin till att framgångsrikt komponera filmmusik. Filmmediet fick honom också att filosofera över förhållandet mellan folket och musiken, och han ivrade för folkets rätt till den ”sanna musiken”. År 1940 tilldelades han Hederslegionen, men trogen sina gamla ideal avböjde han denna utmärkelse.
Trots hans enormt rika produktion har han inte riktigt förmått att nå den stora berömmelsen. Hans melodiskt rena stil med återkommande kontrapunktik är ofta återhållsam. Koechlin använder återkommande kvart- och kvint-paralleller och motsvarande ackord, påminnande om medeltida musik. Det har givit hans verk en närmast tidlös karaktär.
Han skrev åtskillig orkestermusik som t.ex. symfoniska poem och mycket vokal musik för såväl kör som solosångare. Ur hans rikhaltiga produktion av kammarmusik får vi i afton höra en – av många – sonater för soloinstrument och piano.

Carl Nielsen (1865 – 1931), denne gigant inom nordiskt musikliv runt förra sekelskiftet, har ju fortfarande en central ställning på konsertestraderna. Trots ganska enkla uppväxtförhållanden på Fyn, kom han på tidigt stadium i kontakt med konstmusiken, inte minst tack vare sin far, vilken trakterade violin och kornett. Nielsen blev redan som trettonåring anställd som militärmusikant på signalhorn och altbasun och började komponera egen musik efter att ha kommit i kontakt med verk av bl.a. Bach, Mozart, Haydn och Onslow. Som tjugotvååring fick han två satser för stråkorkester uppförda på Tivolis konsertscen, och året efter gjorde hans Lille Suite för stråkar succé på samma scen. Nielsens komponerande mognade och intensifierades efter första världskrigets slut, då han skrev musik i åtskilliga uttrycksformer, från enkla melodier till flera symfonier och (särskilt i senare delen av hans liv) kammarmusik.

Carl Nielsen påverkade även det svenska orkesterlivet genom att åren omkring 1920 regelbundet vikariera för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteborgs orkesterförening.

Nielsen bröt med samtidens högromantiska ideal och förenade en strikt klassisk stil med samtida, nya strömningar avseende kromatik och klanger.

Det berömda verket Dimman lättar (org. Taagen letter), vilket vi får höra i kväll, kommer från skådespelsmusiken till pjäsen Moderen av Helge Rode, och var färdigt 1921 (Moderen skulle ha premiärspelats på Annandagen 1920, men musiken var inte riktigt klar då). Pjäsen Moderen var initialt ett antal beskrivande scener återberättade av två personer. Dimman lättar förekommer i första scenen, där en Kung bevittnar en moder som tar farväl av sin son i ett morgondis. Moderen som helhet fick ett ljumt mottagande, men Nielsens musik prisades som djärv och pregnant.

Francis Poulenc (1899 – 1963), en av de mest välkända medlemmarna av gruppen Les six, studerade komposition för Koechlin, men tog mera intryck av sin pianolärare, Viñes, och blev en utmärkt pianist.

Från att initialt mest ha skrivit pianostycken, tidvis med intryck från jazz, och med avståndstagande från den då gällande impressionismen, breddades repertoaren sedermera. Poulenc komponerade åtskilliga körverk, solosånger, operor och instrumentala verk, mest inom kammarmusik, men även större verk, som t.ex. konserten för två pianon.

Den sonat för flöjt och piano vi får höra ikväll är en tämligen sen komposition. Den beställdes av amerikanska Kongressbiblioteket för att högtidlighålla minnet av Elizabeth Sprague Coolige (en viktig person för kammarmusiken i USA). Beställningen var initialt på ett stycke för två pianon eller ett kammarmusikstycke för upp till sex instrument, men Poulenc var mera lockad att skriva för blåsinstrument och piano. Detta var vid den tid då han var upptagen med operakomponerande (Dialogue des Carmèlites). Poulenc förklarade för beställaren att ”Jag känner mig mycket mer hemma bland blåsinstrumenten än bland stråkarna”, och valde så flöjt och piano till den sonat som blev klar 1957. Han satt själv vid flygeln vid uruppförandet, på Strasbourgs musikfestival, i juni samma år och flöjten trakterades av Jean-Pierre Rampal. Då han var färdig med två av de tre satserna skrev han till Pierre Bernac:

”I arbetet med flöjtsonaten får jag känslan av att gå tillbaka ett rejält stycke, dock med en mer mogen teknik. Det är en sonat med Debussyiska dimensioner. Den har den franska känslan för balans [la mesure française] Att hitta formen för ens språk är det svåraste. Det är vad Webern hade i högsta grad…och vad Boulez ännu inte funnit.”

Sonaten är typisk för Poulencs stil, med bitterljuva inslag, blandade med ironi, snits och sentiment.