En afton med musik av pianovirtuoser brukar ofta innehålla tonsättarnamn som Chopin, Liszt och Debussy, men till KVAH:s pianoafton i september har den intressanta pianisten Julia Sigova botaniserat bland de ryska mästarna på området. Vi får musik av sådana klavermusikexperter som Rachmaninov, Arensky, Medtner och Prokofiev toppat med delar av Tjajkovskijs Årstiderna.
En spännande afton med inte så ofta spelade klenoder för piano, med andra ord.

Biljetter 200:-, medlemspris 150:-. Under 26 år gratis.

A. Arenskij, Prelude Op.36

                             September – Jakt,  Oktober – Höstsång        

P. Tjajkovskij, från Årstiderna Op. 37b 

S. Rachmaninov, Morceaux de fantaisie Op.3

                              Elegy, Prelude, Melody, Polichinelli, Serenade               

               Paus

S. Rachmaninov / L .Evans, 3 sånger från Op. 26, 21 och Op. 14

                               All Once I Gladly Owned, The Answer, Spring Waters

N. Medtner, Fairy tales (Skazki) Op. 26

                                Allegretto frescamente, Milton Vivace, Narrante e piacere 

S. Prokofiev, Piano sonata Op. 1 No 1

Pianisten Julia Sigova har rönt stor uppskattning för sina kraftfulla framträdanden, sina poetiska tolkningar och sina innovativa program över en bred repertoar som ofta inkluderar mindre kända ryska och romantiska verk.

Sedan debuten med Malmö Symfoniorkester 2010 har hon blivit en av de ledande kvinnliga konsertpianisterna i Skandinavien. Hon har bjudits in att uppträda på många prestigefyllda festivaler och arenor världen över inklusive La Biennale i Venedig, Societa dei Concerti i Milano, Satie Festival i Paris, Britt Music Festival i Medford, St. Martin in the Fields i London samt Båstad Chamber Music Festival och Musik i Tagaborg i Sverige.

Några av de musiker och dirigenter som Julia har uppträtt med är Håkan Hardenberger, Susanne Resmark, Mats Rondin och Marc Soustrot.

I december 2018 släppte Julia sitt kritikerrosade debutalbum Russian Piano Music med verk för solopiano av Tjajkovskij, Rachmaninov, Prokofiev och Shchedrin. I november 2022 gavs ytterligare ett album ut, Tribute to masters, och det tillägnades Rachmaninovs 150-årsjubileum 2023. Julias inspelningar sänds ofta på radio runt om i världen och hon spelade även i det mycket populära programmet Kulturfrågan Kontrapunkt.

Julia är född i Minsk, Belarus och började spela piano vid 6 års ålder. Efter studier i Minsk blev hon inbjuden att studera vid Musikhögskolan i Malmö där hon tog sitt solistdiplom. Därefter fortsatte studera vid Sibelius-Akademin i Helsingfors, och Julia har även studerat i Italien och London.

Utöver sin konsertkarriär är Julia engagerad i musikutbildning och är grundare av den internationella pianoskolan Sigova PianoForte i Malmö. Hon är också konstnärlig ledare för och grundare av Malmö Piano Competition supported by Yamaha – en tävling för unga talanger från nordiska länder.

Julias hemsida (på engelska) hittar du här.

Anton Arenskij var, förutom tonsättare, verksam som pianist, dirigent och musikpedagog (han skrev bl a läroböcker i harmoni- och formlära). Hans tonsättarbana började tidigt; redan som nioåring skrev han en stråkkvartett. På konservatoriet i S:t Petersburg, där en av hans lärare var Nikolaj Rimskij-Korsakov, förfärdigade han en symfoni och en pianokonsert. Efter examen där fick han tjänst på Moskvakonservatoriet som kompositionslärare, där flera kända elever kan noteras som Aleksandr Skrjabin och Sergej Rachmaninov, vilken vi ju får höra verk av senare i programmet. Efter konservatorietiden ledde han Hovkören i S:t Petersburg; ett tämligen välavlönat arbete. Han började också turnera i Ryssland och utomlands som pianist. Så småningom övergick han helt till kompositionsarbete. Dock kombinerade han hårt arbete med ett utsvävande liv och fick så vid dryga fyrtio års ålder tuberkulos, vilket efter en tid ledde till hans död på ett finskt sanatorium.

Arenskijs musikaliska stil sammanfattades senare i hans liv syrligt av hans lärare Rimskij-Korsakov: ”I sin ungdom kunde inte Arenskij und-vika att influeras av mig; senare var Tjajkovskij hans inspirationskälla. Han kommer att glömmas bort inom kort.”

Det sistnämnda må vara sant rörande flera av hans operor. Dock fram-förs ju alltjämt en del av Arenskijs verk, kanske mest hans vokal- och kammarmusik. De mest personliga verken är dock hans pianostycken, bland vilka vi i afton får höra det preludium som inleder hans opus 36, Morceaux caractéristiques (Karaktärsstycken), vilket totalt innehåller 24 pianostycken.

Pjotr Tjajkovskij skrev allt från operor, symfonier, solokonserter och körverk (sakrala som profana) till kammarmusik, solosånger och pianostycken som tillhör standardrepertoaren. Trots att han aldrig närmade sig den nationalistiska kretsen ”Den nyryska skolan” (Mogutjaja kutjka), fick han senare av Stravinskij epitetet ”den ryskaste av oss alla”.

ren 1874-1875 var en mycket produktiv period för Tjajkovskij. 1874 skrev han sin berömda 1:a pianokonsert, vilken initialt kritiserades av hans största tillskyndare bland pianister, Nikolaj Rubinstein, för att vara onödigt svår. Sedermera tog Rubinstein tillbaka sin kritik och blev kon-sertens främste interpret. 1875 förfärdigade tonsättaren sin tredje sym-foni. Samma år kom baletten Svansjön, som ju jämte Nötknäpparen båda är standardverk på balettscenerna. Detta år påbörjades även kvällens bidrag.

Aftonens två Tjajkovskij-stycken kommer från hans mest kända piano-verk, Årstiderna, vilket består av tolv delar. Titeln Årstiderna är aningen missvisande, och borde snarare vara Månaderna. Till skillnad från mycket annat av Tjajkovskij i storslagen stil är dessa tolv delar korta, intima, lyssnande och poetiska. Julia Sigova framför idag två av dessa månader, September och Oktober. Här är de texter som Tjaj-kovskij valde att beskriva satserna med:

September: (från Greve Nulin av Alexander Pusjkin)
Det är dags! Hornen ljuder!
Jägarna i sina jaktdräkter
har suttit upp till häst;
vinthundarna skuttar i den tidiga gryningen.

Oktober: ( av Aleksej Konstantinovitj Tolstoj)
Höst, vår stackars trädgård faller samman,
de gulnade löven far runt i vinden.

Sergej Rachmaninov var pianovirtuosen framför andra, i vart fall bland tonsättarna på denna konsert. Han var ett underbarn som började sina pianostudier redan som fyraåring under moderns ledning. Som nioåring började han i pianoklassen vid musikkonservatoriet i St. Pe-tersburg. Som tonåring övergick han till Moskvas konservatorium, där han förutom piano studerade komposition för kvällens inledande ton-sättare, Arenskij, samt för Tanejev. En annan av denna konserts tonsät-tare, Tjajkovskij, skattade Rachmaninov högt, och inflytande från den-samma kan också märkas i Rachmaninovs tidigare verk.

Hans kompositioner blev snabbt populära, och såväl aftonens Morceaux de fantaisie som den populära Trio elégiaque och sångcykler tillkom redan samma år som han fick sin tonsättarexamen (med guldmedalj). Besviken över att hans första symfoni rönte dåligt mottagande från såväl publik som kritiker övergick Rachmaninov till att mesta-dels verka som pianosolist, såväl inom som utom landet.

I början av 1900-talet fick han så skaparlusten tillbaka, vilket bl a ledde till de 2:a och 3:e pianokonserterna, en opera, två symfonier samt ett antal pianominiatyrer. Vid denna tid erkändes han över världen som en av samtidens allra främsta pianister. Senare delen av sitt liv var han bosatt utomlands; först i Schweiz och därefter i USA. Man kan notera att alla fem satserna i Rachmaninovs Morceaux börjar med ett markerat halvtons- eller heltonssteg, vilket något binder ihop satserna, vilka i övrigt är varierande. Han komponerade Prelude först och lade sedan övriga satser runt detta.

Rachmaninovs intention var att skapa ett verk i fyra delar, men han lade till en femte efter att ha läst en tidningsintervju med Tjajkovskij i november 1892, där denna förklarade att han ville ge yngre talanger en chans, och nämnde Glazunov, Arenskij och Rachmaninov som de sär-klassiga i den yngre skolan. Rachmaninov blev så till sig av detta att han då sade ”Jag satte mig vid pianot och komponerade ett femte stycke (Serenaden). Så nu publicerar jag fem delar!” När Tjajkovskij efter några veckor erhöll noter till Morceaux skrev han till sin bekant Siloti hur imponerad han var av verket och i synnerhet av Prelude och Mélodie.

Nikolaj Medtner var förutom tonsättare och pianist, liksom Arenskij, musikpedagog. Han studerade harmonilära för nämnde Arenskij och kontrapunkt för Tanejev vid Moskvas Musik-konservatorium. Från 1900 verkade han som konsertpianist; hans spelstil ansågs känneteck-nas av klarhet, poetisk uttrycksfullhet och god improvisationskonst.

Under 1910-talet undervisade Medtner på Moskva-konservatoriet, och hans pedagogiska principer uppskattades av tidens tonsättarstudenter. Därefter återupptog han pianokonserteran-det i Ryssland såväl som utomlands, alltmer med egna verk, för att 1935 bosätta sig i London.

Medtners verkförteckning upptas främst av pianoverk, men även annan kammarmusik. Till skillnad från Rachmaninov höll Medtner mer på den ryska traditionen i sina verk. Han är särskilt ihågkommen för den speciella sorts berättelser (ry. skazki), liknande folksagor, som denne gjorde pianomusik av. Dessa berättelser har en speciell position inom rysk litteratur och kultur med rötter sedan medeltiden. Medtner var väl-bekant med dessa berättelser sedan barnsben, och hans skazki har fångat den berättande stil som springer ur den muntliga traditionen. Han arbetade i trettio år med att skapa pianomusik av historierna.

Sergej Prokofiev, den vid sidan av Stravinskij mest spridda ryska nitton-hundratalstonsättaren (han var dock född i Ukraina), var också en framstående pianist. Liksom t ex Rachmaninov lärde han sig pianospel vid unga år; redan som sexåring visade han betydande färdigheter. Som trettonåring började han på musikkonservatoriet i St Petersburg, och hade då redan förfärdigat flera operor, symfoniska stycken och pianoverk. 1918 flyttade Prokofiev utomlands; han bytte hem mellan Japan, USA, Tyskland och Frankrike.

Han flyttade dock – efter flera besök i landet – tillbaka till det som då bytt namn till Sovjetunionen, där han blev kvar fram till sin död. Han motiverade återflytten med att han hade insett att också konstnärer be-hövdes i uppbyggnadsarbetet. Under Andra världskriget försämrades hans hälsa alltmer, och han fick därmed inskränka sina konsertframträ-danden. 1948 hamnade han, som åtskilliga ryska konstnärligt verk-samma personer, i konflikt med den officiella kulturpolitiken, vilken till stor del utformades av den ökände Zjdanov, då ordförande i tonsät-tarföreningen och nära medarbetare till Stalin. Den främsta orsaken till detta var den opera Prokofiev förfärdigat samma år ”Berättelser om en verklig man”, vilken i musiken, enligt Zjdanov, beskrev huvudpersonen, en stridsflygare, som en oheroisk och grotesk marionett. Operan, som tillkomståret visades för en sluten krets, kunde först visas offentligt 1960. Han skrev åtskilligt för piano (förutom fem pianokonserter): nio sonater, två sonatiner, och åtskilligt annat, bl a en folksageberättelse (se avsnittet om Medtner ovan) ”Skazki staroj babuski”, en Toccata och Barnmusik (Musiques d’enfants).

Pianosonaten, nummer 1, består av en enda sats, dock med fyra un-dersatser. Även om den står som färdigt verk 1909, och som hans opus ett, var den med stor sannolikhet mer eller mindre färdig flera år tidi-gare, och baserades nog på den andra av ett halvdussin sonater som tonsättaren skrivit.

Prokofiev skrev till en medstudent: ”Jag kompletterar min revidering av min F moll-sonat. Den blir magnifik, och jag tänker till och med låta den se dagens ljus som mitt Op. 1”. Tonsättaren har också sagt om stycket: ”Som regel brukar publicerandet av en tonsättares första opus, jämfört med hans tidiga, omogna verk markera inledningen på en ny sida i dennes kreativa process. För mig var det annorlunda: den första sonaten ett naivt stycke, utgjorde slutet på min tidiga period; den nya började med Etudes, Op. 2”.
Christer Wikmark