Henriëtte Bosmans (1895-1952) var en holländsk kompositör och pianist, född i Amsterdam, och med starkt musikaliskt påbrå – fadern (som dog när Henriëtte var sex månader) var förste cellist i Concertgebouworkestern och modern var pianist och pianolärare vid Amsterdamkonservatoriet. Hon undervisade också sin dotter och Henriëtte började själv undervisa i pianospel vid 17 års ålder. Från 1920-talet och under de följande decennierna ansågs hon vara en mycket framstående pianist och framträdde med dirigenter som Pierre Monteux, Ernest Ansermet och Willem Mengelberg. Hon spelade ofta med Concertgebouworkestern och var en framträdande gestalt i holländskt musikliv fr.a. innan 2:a världskriget. Trots att Henriëtte Bosmans mamma var judinna kunde Henriëtte under krigets första år, också under den tyska ockupationen, fortsätta framträda som pianist men efterhand blev detta omöjligt. Modern arresterades och sattes i koncentrationsläger i Holland men sedan Henriëtte sökt upp den nazist-anstuckne Willem Mengelberg frigavs modern och överlevde kriget.
Efter kriget kom Henriëtte Bosman in i ett nytt kreativt skede och komponerade ganska många verk fram till sin död 1952 till följd av cancer. Året innan erhöll hon en hög holländsk orden och många år senare, 1994, instiftades ett kompositionspris i Holland till hennes minne.
Henriëtte Bosman började studera komposition under 1910-talet. Hennes första kompositionslärare var Jan Kersbergen och Cornelis Dopper och senare, i slutet av 1920-talet, den mer kände tonsättaren Willem Pijper, som påverkade Bosmans stil. Efter att hon tidigare komponerat i övervägande romantisk stil utvecklades den efter studierna hos Pijper till att innehålla polytonala och polymetriska element, med ett friare förhållande till tonarterna och rytmiken. Hon var också nära vän med Benjamin Britten.
I Henriëttes Bosmans verklista återfinns orkesterverk, huvudsakligen tillsammans med ett soloinstrument, men framför allt verk i de mindre formaten som kammarmusik, pianomusik och sånger. Bland verken med soloinstrument och orkester kan bland annat nämnas Konsertstycke för violin och orkester, komponerad 1935, ett verk som under åren därefter framfördes ganska ofta.
Violoncellsonaten i a-moll från 1919 tillhör Bosmans tidiga verk, skriven i en tydlig romantisk tradition med ett personligt uttryck och den har blivit ett av hennes mest spelade verk. Sonaten är ganska brett upplagd med fyra satser. Första satsen (Allegro maestoso), sonatens längsta, inleds kraftfullt i båda instrumenten, med en sångbar melodi först i cellon och sedan i pianot. Andra satsen (Un poco allegretto) genomsyras också av sångbarhet, inte minst i cellon. Den ganska korta långsamma tredje satsen (Adagio) har något sökande i uttrycket och utgör en utspunnen inledning och övergång till den avslutande vitala och innehållsrika finalsatsen (Allegro molto e con fuoco) i 5/4-takt som avslutas med en återkoppling till första satsen.

Henriëttes Bosmans sonat återfinns på Youtube

Maria Bach föddes i Wien 1896 i en familj med adlig bakgrund. När Maria var ett år gammal flyttade familjen till slottet Leesdorf söder om Wien. Föräldrahemmet var mycket kulturorienterat. Pappan, advokat till yrket, målade och spelade violin och mamman var kompositör och sångerska och hade dirigerats av bl.a. Brahms och Mahler. Brahms hörde, liksom dåtidens kanske främste dirigent Arthur Nikisch och konstnärer som Klimt och Kokoschka, till de regelbundna gästerna i föräldrahemmet. I släkten fanns också kända musiker, bl.a. kompositören Heinrich Marschner, men det finns inga belägg för att familjen var släkt med den berömda musikersläkten Bach.

Maria Bach hade tre systrar och föräldrarna ställde höga krav på döttrarnas kulturella och inte minst musikaliska skolning. Maria började spela piano vid fem års ålder och violin i tonåren och framträdde både på violin och viola i familjens egen stråkensemble. Hon vann också flera priser för sitt pianospel. 1914 började Maria komponera, framför allt sånger och pianostycken och 1919 började hon vid ”Wiener Akademie für Musik und darstellende Kunst” studera komposition för tonsättaren Joseph Marx och instrumentation och dirigering för dirigenten Ivan Boutnikoff, som hon senare också inledde ett förhållande med. Tidigare huvudsakligen förankrad i den senromantiska repertoaren fördjupade hon sig genom Joseph Marx´ undervisning också i impressionismen och samtida kompositörer som Skrjabin och Stravinskij.

Maria Bachs första offentligt framförda komposition var sånger för tenor och orkester (Narrenlieder, 1921), som fick ett positivt mottagande. Under 1920-talet skrev hon några av sina mest betydande verk, inte minst kammarmusik – förutom den nu aktuella sonaten för violoncell och piano (1924) också en sonat för violoncell solo (1922), en pianokvintett (den s.k. Volgakvintetten från 1928, möjligen hennes mest kända verk), en pianokvartett, enstaka orkesterverk, verk för piano solo men fr.a. sånger med piano eller orkesterackompanjemang.
Under 1930-talet såg ytterligare tre kammarmusikverk dagens ljus: två stråkkvartetter (1935 och ca 1940) och en stråkkvintett (1936), vidare en balettsvit för orkester (1935) och verk för kör och orkester men även fortsättningsvis dominerade sångerna i hennes produktion. Hon fortsatte att komponera i en huvudsakligen senromantisk stil men med en delvis friare mer modernistisk harmonik och med ett personligt tonspråk som gjorde henne uppmärksammad som kompositör.

Maria Bachs liv tog delvis en ny vändning när hon 1940 blev bekant med den italienske målaren Bruno Ciacelli, som hon gifte sig med 1952. Under intryck av hans konstnärskap övergick hon under en period på 1940-talet till att måla i stället för att skriva musik och hennes konst uppmärksammades efterhand alltmer, bl.a. genom utställningar i Wien, Rom, Graz och Hamburg. Maria Bach ansågs nästan mer begåvad som målare än som kompositör. Hennes kompositioner uppmärksammades allt mindre och efter 2:a världskriget framfördes de huvudsakligen i privata sammanhang. Efter maken Bruno Ciacellis död 1966 minskade hennes skaparkrafter ytterligare även om hon under 1970-talet skrev ytterligare några verk i det mindre formatet, fr.a. sånger. I slutet av sitt liv uppmärksammades hon dock med några hedersutmärkelser, bl.a. fick hon 1962 en guldmedalj för sin kompositionsgärning vid Buenos Aires International Composers’ Competition (!) och 1976 tilldelades hon en professorstitel, två år före sin död som förmodas ha berott på ett giftigt läckage i hennes defekta gasugn. Maria Bach sällar sig i så fall till raden av kompositörer och författare som avlidit genom en olyckshändelse.

Sonaten för violoncell och piano i c-moll skrevs som nämnts 1924 under hennes kanske mest produktiva kompositionsperiod. Den tresatsiga sonaten (med de tyska satsbeteckningarna Energisch, bewegt – Romanze: Ruhig und breit – Finale: Rondo capriccioso. Mit Humor) är skriven i senromantisk stil men med ett personligt tonspråk som visar hur också den samtida musiken påverkade Maria Bach. Första satsen är bred och kraftfull men innehåller också sångbara inslag. Den följs av en långsam sats med ett emellanåt innerligt tonspråk medan den omväxlande finalsatsen visar hur Maria Bach knyter an till tidens modernism.

Sonaten finns som nämnts inte på Youtube men man kan hitta några andra verk av Maria Bach – Volgakvintetten, stråkkvintetten och en sats ur stråkkvartett nr 2 – om man i Youtube-rutan skriver Maria Bach musiker. Rekommenderas, inte minst stråkkvintetten!

Rita Strohl
(image: rita-strohl.jpg)

Rita Strohl (1865-1941) var trots det tyskklingande namnet en fransk tonsättare och pianist född Aimée Marie Marguerite Mercédès Larousse La Villette! i staden Lorient i Bretagne. Båda föräldrarna hade konstnärliga anlag och målade och fadern var också amatörcellist. Dottern Rita (form av Marguerite) visade tidigt musikaliska anlag och som begåvad pianist antogs hon redan som 13-åring till Pariskonservatoriet där hon utöver pianospel också studerade bl.a. sång, gehörsträning och harmonilära. Hon studerade också komposition hos privata lärare och publicerade sina första kompositioner 1884. Hon gifte sig 1888 med Émile Strohl och antog då makens efternamn. Makarna fick fyra barn under ett relativt kort äktenskap, Émile dog redan år 1900. Tre år senare gifte Rita om sig med René Billa, en mycket yngre man med stora, närmast megalomana, konstnärliga ambitioner, bl.a. som pianist och inte minst som glaskonstnär med det tyskklingande konstnärsnamnet Richard Burgsthal. Detta äktenskap varade till 1930, då Billa lämnade Rita för en yngre kvinna, och därefter flyttade Rita Strohl till Provence där hon levde hos sin dotter och barnbarn under sina sista 11 år.
Rita La Vilette publicerade sina första kompositioner 1884 och komponerade de följande åren fr.a. kammarmusik i olika former men 1885 också en mässa ”Messe pour six voix, orchestre, et orgue résonne.” Under 1890-talet komponerade hon en stor dramatisk ”Jeanne d´Arc”-symfoni för soli, kör och orkester, ett verk hon brände 1926 (kan kanske ses symboliskt – Jeanne d´Arc hade bränts på bål nästan femhundra år tidigare!). 1898 skrev Rita Strohl ett av sina vid den tiden oftast framförda verk, sångcykelnChansons de Bilitis. Under de följande åren komponerade Rita Strohl bl.a. två symfonier, ”Skogssymfoni” (Symphonie de la forêt, 1901) och ”Havssymfoni” (Symphonie de la mer, 1902), som skrevs några år innan Debussys banbrytande La mer. Under denna tid uppmärksammades och lovordades Rita Strohl inte minst av tonsättare som Saint Saëns, Chausson, Duparc och d’Indy och tidens främste cellist, Pablo Casals, framförde hennes celloverk.
Äktenskapet med Richard Burgsthal, det namn han använde, ledde till en delvis förändrad inriktning i Rita Strohls skapande. Inte minst påverkades hon av sin mans dragning åt mysticism, symbolism och olika filosofiska riktningar i tidens anda och komponerade flera vokalverk avsedda för sceniskt framförande, om än inte som vanliga operor. Ett av verken hade en kristen utgångspunkt (Le Déclin de la Tour d’Ivoire), ett verk i fem delar hade keltiska utgångspunkter och ett verk byggde på hinduiska texter och skulle framföras under sju dagar (tankarna kan här gå till Skrjabins ofullbordade verk Mysterium). För att skapa förutsättningar för att framföra dessa och liknande verk skapade makarna med hjälp av finansiellt stöd en opera, Théatre de la Grange, i staden Bièvres utanför Paris. Inte minst Richard Burgstahls idéer ledde till att makarna försökte skapa en form av fransk mini-Bayreuth i Théatre de la Grange med komplicerade maskinerier, ett tre meter djupt orkesterdike och storslagna uppsättningar. Men detta projekt blev kortlivat och pågick egentligen endast två år, 1912-14. Första världskrigets utbrott men också stora finansiella problem, bristande stöd och misstrogenhet från det etablerade musiklivet gjorde att teatern stängdes redan efter två år.
Detta var självklart en stor missräkning för Rita Strohl och när hennes äktenskap efterhand också fungerade sämre och så småningom avslutades förefaller också Rita Strohls skaparkrafter ha avtagit. Tillgängliga uppgifter om hennes komponerande omfattar åren 1884-c:a 1910. Förutom redan nämnda verk låg tyngdpunkten i hennes skapande på andra orkesterverk, vidare på kammarmusik, sånger och pianomusik. Inte minst noterbara är att ett antal kortare stycken för bl.a. cello och piano, däribland det kanske oftast framförda, Solitude (1897).
Kvällens verk ”Titus et Bérénice”, dramatisk sonat för violoncell och piano, (uruppförd 1892) intar på många sätt en särställning både i Rita Strohls produktion och i kammarmusiklitteraturen överhuvudtaget, i det att verket ganska detaljerat bygger på en litterär text, ett drama av den franske dramatikern Jean Racine (1639-99), ”Bérénice” från 1671. Racines drama bygger i sin tur på den romerske historikern Suetonius´ biografier från 100-talet om romerska kejsare.
Titus var romersk kejsare åren 79-81 (han är också huvudperson i Mozarts sena opera La clemenza da Tito, Titus´mildhet, med ett libretto som utgår från Racines drama) och Bérénice (också benämnd Julia Berenike) var drottning i Palestina och omnämns i Apostlagärningarna kap.25, i Nya Testamentet. Hennes rykte var dock omtvistat, ett citat från Nordisk Familjebok, 1904 års upplaga, kan ge en bild av hur hon uppfattades: ”Hon beskrifves som lika sedeslös till sin vandel som skön till sitt yttre”.
I Strohls noter citeras inledningsvis den synopsis som också inleder Racines pjäs: “Titus var passionerat förälskad i Bérénice men efter att ha lovat att gifta sig med henne skickade han iväg henne från Rom när han utsetts till kejsare”. Strohls innehållsrika verk utgör alltså en berättelse om Titus och Bérénice men inte som en sammanhängande berättelse utan som ett antal enskilda scener ur dramat. Till varje sats bifogas en kort text om handlingen i satsen.

Sats 1 (Allegro moderato): ”Titus´osäkerhet…hans passion… hans förhoppningar om att man i Rom ska acceptera att han gifter sig med en kvinna som inte kommer från Rom men där härskar en lag som inte kan ändras: romerskt blod accepterar inget annat blod!”. Den brett upplagda satsen inleds lite dröjande och mystiskt och följs sedan av en längre rörligare del med delvis skiftande tempi och sångbara partier i kontrast mot mer intensiva eller meditativa avsnitt. De skiftande känslolägena tycks återge Titus´ splittrade känslor inför passionen till Bérénice, som han väljer att avstå ifrån och i stället tvingar lämna Rom.

2 (Vivace–molto movimiento, mycket rörligt) har följande textbeskrivning: ”Bérénices våning. Hennes uppvaktning försöker förströ henne med sånger och danser”. Den huvudsakligen snabba och rytmiskt vitala satsen har en lätthet och luftighet som påminner om Mendelssohns musik. En mellandel i satsen är av mer drömsk karaktär.

Sats 3 (Lento – tristamente, sorgset). ”Bérénice känner till allt…..Trots sin kärlek offrar han henne för sitt kejsardöme. Bérénice: jag är orolig, jag flyr, jag är apatisk, förtvivlad/ mina krafter lämnar mig och att vänta blir min död”. Musiken skildrar Bérénices sorg och klagan. Efterhand ökar intensiteten som ett uttryck för hennes upprörda tillstånd, innan ett klagande cellorecitativ leder tillbaka till inledningens klagosång, avslutad med ett bestämt pianoackord.

Sats 4 (Allegro molto movimiento) “Det fruktansvärda ögonblicket för separationen närmar sig, en hjärtslitande kärleksscen. Titus: ´Denna dag överträffar allt, aldrig erkänner jag att du älskade mig med sådan ömhet, och aldrig…´ Bérénice: ´Du vidhåller att du älskar mig, och ändå lämnar jag dig och du befaller att jag ska göra det. För Guds skull, visa mig mindre kärlek!´” Den avslutande satsen i ett snabbt och rörligt tempo innehåller kontraster mellan mer passionerade och mer sångbara avsnitt som tycks återge de passionerade men också uppgivna känslorna i kärleksrelationen mellan Titus och Bérénice. I slutet av satsen stegras intensiteten ytterligare fram till det bittra avskedet.

Rita Strohls sonat finns på Youtube:

När man lyssnar på sonaterna förvånas man över att dessa inte spelas oftare.
Stort tack till Kati och Bengt för att de tar fram dessa verk!

2021-01-10

Allan Kanter