Bachs soloverk för cello – mellan barockens danser och moderna tidens tolkningar | KVAH

Av Nils-Göran Olve

KVAH:s Bach-festival 2026: Varje cellosvit består av sex satser som bildar en helhet genom att de följer samma mönster. På tal om violinpartitorna nämnde vi sekvensen allemande, courante, sarabande och gigue. Före den fyrklövern av danser satte Bach i cellosviterna ett prélude, och som näst sista sats före den rörliga giggen sköt han in ytterligare en danssats.

Den varierar och har samma funktion som menuett eller scherzo skulle få näst sist i symfonier och stråkkvartetter 50–100 år senare. I svit 1 och 2 står det till exempel menuett I och II, och då tar man om nr I efter nr II – precis som triodelen i en symfonimenuett följs av en upprepning av själva menuetten.

Johann Sebastian var aldrig helt bortglömd, men när han började återuppväckas på 1800-talet sågs han ofta som en musikhistorisk och pedagogiskt värdefull egendomlighet, snarare än någon vars musik en bredare publik kunde lyssna på med behållning.

Det har ofta skildrats hur den store cellisten Pablo Casals (1876–1973) ”hittade” verken som trettonåring i Barcelona. Han var en passionerad katalan och hade velat att vi använde förnamnet Pau snarare än det spanska Pablo. Något att tänka på när vi i år firar hans 150 år.

Det var visserligen en tryckt 1800-talsutgåva som knappast var okänd, men när den unge cellisten insisterade på att ta med dem på sina konserter sågs det som obegripligt och skadligt för hans karriär. Andra cellister hade använt enstaka satser för privata övningar, och kanske framfört några med tillagt pianoackompanjemang som kuriositeter: riktigt gammal musik som romantikens musiker uppfattade som känslolöst matematiskt konstruerad.

På ständiga turnéer i Europa och USA åren fram till första världskriget bevisade Casals deras värde, och under mellankrigstiden började en och annan kollega också framföra dem offentligt. Åren 1936–39 blev Casals först med att spela in samtliga på skiva, 78-varvsinspelningar som ständigt återutgetts på lp och cd..

Eric Siblin, en kanadensisk journalist, blev besatt av de sex sviterna och gav sig ut på en pilgrimsresa i spåren av Bach och Casals som ledde till en läsvärd bok utgiven 2009. Han beskriver Casals mission och passion för sviterna, men även hur en modernt tidstrogen cellist beskriver Casals upptagningar som ”mer Casals än Bach” och därför föredrar nutida inspelningar som han anser vara ”mer Bach”.

Siblin förklarar satserna i cellosviterna så här (The Cello Suites, s. 28–29):

Prélude. En dramatisk introduktion, virtuos och rytmiskt friare än de följande satserna – essensen av det som ska berättas i dessa.
Allemande. På Bachs tid inte längre något man dansade till; den hade blivit allvarlig och formell. Hans samtida Matheson skrev ”själva bilden av en nöjd själ som vill ha ordning och reda”.
Courante. Också den en äldre dansform, ofta inte längre den ”springdans” som namnet antyder utan även fylld av hopp och skutt.
Sarabande. ”Den andliga kärnan i varje cellosvit.” Från ett vilt spanskt ursprung hade det franska hovet vid Bachs tid lugnat ner den till ”värkande melankoli”.
Som femte sats följer någon dans som på Bachs tid sågs som aktuell och modern, gärna galant. I de två första sviterna är det menuett, i svit 3 och 4 bourrée, i de två sista gavott. Eller mer korrekt: en kombination av två menuetter etc, angivna som I och II. Efter den trånande sarabanden behövs något uppiggande…
…innan Bach avslutar med sviternas snabbaste sats: en gigue. Siblin associerar till världshus där man passar på att roa sig: vem vet när nästa krig kommer? På svenska tänker vi kanske på en enkel hästdragen vagn med samma namn som snabbt rusar mot sitt mål.

Det lär ha funnits några goda cellister som under några år runt 1720, när sviterna kom till, var Bachs kollegor i Köthen. Den musikintresserade furstens eget instrument var viola da gamba som alltjämt var ett viktigare soloinstrument än den nymodiga violoncellen. När Bach gav cellon en knuff framåt genom att skriva utmanande svår musik för den kan det ha berott på att han inte kunde förolämpa sin chef och medmusikant med att skriva så krävande musik för gamba.

Hur bra Bach själv var på cello är svårt att veta. Hans berömmelse berodde framför allt på hans klaverspel (inklusive orgel), men i Köthen var han också konsertmästare för orkestern och spelade alltså fiol på god nivå. Bland gåtorna kring de flerstämmiga satserna i verken för solofiol och -cello finns även om han själv kunde spela sin musik.

Inte minst gäller det den sjätte och sista sviten. Där krävs egentligen en femte sträng, högre än de övriga, och cellon låter kanske mer tenor än baryton. En tid trodde man att Bach uppfunnit ett särskilt femsträngat instrument som sedan glömdes bort, eller att verket var avsett för en mindre violoncello piccolo.

En sådan bärs i ett band över axeln, ungefär som en gitarr. Den klingar mer åt altfiolshållet, och tydligen vet man att Bach gillade altfiol. I några kantater skrev han för violoncello piccolo, och Siblin rapporterar om forskare som tror att Bach spelade inte bara den sjätte sviten utan alla sex på ett sådant instrument.

Det går dock att bemästra även den sjätte sviten på en vanlig cello, fast ansträngning och klang påverkas förstås av att man inte har tillgång till en femte, högre sträng utöver de vanliga fyra.

Efter Casals har nästan alla ledande cellister spelat in sviterna komplett, de mest kända mer än en gång när deras tolkningar och upptagningstekniken utvecklats. Liksom för verken för soloviolin hävdas numera ofta att man gör nya rön om tidstrogna instrument och musicerande. Bland svenska musiker har Frans Helmersson, Thorleif Thedéen och Mime Brinkmann gjort dem komplett på cd. Jakob Koranyis versioner går att hitta på Youtube.

Mats Lidströms inspelningar av svit nr 1–3 finns tillgängliga på Spotify.

Bach-helgen i Allhelgonakyrkan ingår i de konserter som föregår en inspelning av samtliga sviter. På Mats notförlag CelloLid ingår serien If Bach were a cellist, som drömmer drömmen att allt Bach skrev var tänkt att spelas på cello.

Nils-Göran Olve
2026-01-25

Läs också:

När ett instrument låter som tre – Bachs soloverk för violin, cello och klaver
Av Nils-Göran Olve

Bachs verk för soloviolin – historia, tolkning och instrument i förändring
Av Nils-Göran Olve