När ett instrument låter som tre – Bachs soloverk för violin, cello och klaver | KVAH

Av Nils-Göran Olve

KVAH:s Bach-festival 2026: Under fem konserter får vi höra ungefär nittio stycken för soloinstrument av Johann Sebastian Bach, skrivna på 1710- och 1720-talen. De är uttrycksfulla, rika på melodiska infall och samtidigt en teknisk utmaning för den som spelar. Även om de flesta bygger på dansrytmer som var populära vid den tiden så provar Bach gränserna för hur ett instrument kan ge våra hjärnor information som ska tolkas som flera stämmor: kontrapunkt.

I Wikipedia definieras kontrapunkt som ”en uppsättning verktyg för att fläta ihop olika stämmor som är självständiga (var och en mer eller mindre sin egen melodi), men ändå lätt få dem att hänga samman både lodrätt (i stämväven) och vågrätt (över den tid stycket tar)”.

Ordet ”lätt” i definitionen förvånar. När det är Bach som flätar stämmor så blir det i varje fall ganska lätt för lyssnaren. Varje sats – de flesta korta och med många repristecken – är lättlyssnad, och först när hjärnan börjar följa stämväven och kanske räkna vad Bach ”slagit in” i väven börjar vi imponerat fundera på hur.

En skicklig klaverspelares tio fingrar klarar flera parallella förlopp, men hur kan en stråkmusiker ge illusion av att flera melodier pågår samtidigt? Ständiga dubbelgrepp (att låta stråken beröra två strängar samtidigt) skulle trötta både musikern och lyssnaren, och här är intrycket ibland att tre stämmor samsas!

Verken vi ska lyssna till kallas sviter, partitor och sonater. Skillnaden mellan de första två är inte så stor, båda är en följd av stiliserade barockdanser. Skillnaden ligger främst i namnet, traditionen och hur fritt Bach behandlar formen.

Inför de olika konserterna ska vi återkomma till hur verken är uppbyggda. Till skillnad från opusnummer och förteckningarna över alla Mozarts och Schuberts verk (Köchel- respektive Deutschnummer), som är kronologiska, så är förteckningen över Bachs kompositioner sorterad på verktyper. I Bach-Werke-Verzeichnis skiljs på orgel- och klaververk, trots att vissa går att spela på båda. Mer än 200 BWV-nummer avser klaverkompositioner, varibland sex ”engelska” och sex ”franska” klaversviter och sex partitor. Det är några bland de senare (BWV 825–830) vi får höra.

Bach skrev alltså många soloverk för klaver och orgel, de instrument han själv främst spelade. Även om han också spelade stråkinstrument anses verken för andra soloinstrument i första hand varit avsedda för hans kollegor i Köthen och Leipzig där de är skrivna. I förteckningen finns det bara tretton sådana: BWV 1001–6 för violin, 1007–12 för cello och 1013 för flöjt.

Bland de sex fiolverken heter vartannat sonat och vartannat partita; celloverken heter sviter och flöjtverket partita. De tre sonaterna har fyra satser – långsam, snabb, långsam, snabb – så som det var brukligt under barocken. En partita eller svit består av danssatser, föregångna av ett preludium.

Verken för solofiol sammanställdes 1720; det finns en autograf där Bach skrivit rent alla sex verken som en grupp. Fram till 1723 verkade han i Köthen hos kurfurst Leopold, och det var således där som fiol- och celloverken tillkom, liksom mycket annan världslig instrumentalmusik. Hans jobb där var inte kyrkligt, och orgeln lär dessutom ha varit dålig.

För celloverken finns en liknande sammanställning, men där är åtminstone handstilen för rubrikerna hans hustru Anna Magdalenas. De dateras till ungefär samma tid, men för båda verkgrupperna kan Bach ha skrivit verken några år tidigare och i en annan ordningsföljd.

1723 blev Bach Thomaskantor i Leipzig med helt andra arbetsuppgifter. Särskilt de första åren krävde kyrkomusiken all hans tid. Mot slutet av 1720-talet engagerade han sig dock även i stadens profana musikliv, och klaververken kan ha varit något han själv framförde vid offentliga konserter. Flera fanns med när hans musik började ges ut på noter 1726, och ett par av cellosviterna kan ha kommit till i Leipzig.

Bach själv använde omväxlande franska och italienska beteckningar på satser och hela verk; även i det lilla hovet i Köthen var man som musiker flerspråkig. Att skriva konstfärdig musik var en internationell företeelse, där han var väl medveten om föregångare som Corelli (för violinverken) och kanske även Frescobaldi (för klaververken). Hur de första ”moderna” utgåvorna på 1800-talet betecknade dem har fortsatt att påverka oss. Till exempel skrev Bach ibland partia och inte partita.

Nils-Göran Olve
2026-01-26

Läs också:

Bachs verk för soloviolin – historia, tolkning och instrument i förändring
Av Nils-Göran Olve

Bachs soloverk för cello – mellan barockens danser och moderna tidens tolkningar
Av Nils-Göran Olve