Lö 11/11 kl 18.00: FÄRGSPRAKANDE MUSIK FÖR TVÅ PIANON


Vi firar Rachmaninov 150 år med hans Svit nr 2 för två pianon och får ett unikt tillfälle att lyssna till Glazunovs Symfoni nr 4 i arrangemang för två pianon av Hans-Erik Goksöyr.

Biljetter 200:-, medlemspris 150:-. Under 26 år gratis.

Program

G Ph Telemann/arr Mary Howe (1681-1767/1882-1964): ur kantaten ”Das ist je gewisslich wahr” 

S Rachmaninov (1873-1943): Svit nr 2, op 17.

 I. Introduktion: Alla marcia, II. Vals: Presto, III. Romans: Andantino, IV. Tarantella: Presto

J S Bach (1685-1750) /arr Mary Howe: ur Kantat nr 208 ”Schäfe können sicher weiden”

PAUS

Ett samtal mellan musikerna och Nils-Göran Olve om pianoduo och kvällens program

A Glazunov (1865-1936), Symfoni nr 4 Ess-dur op 48. I arr för 2 pianon av Hans-Erik Goksöyr

I. Andante – Allegro moderato, II. Scherzo: Allegro vivace, III. Andante – Allegro

Medverkande

Hans-Erik Goksöyr och Bengt Forsberg, piano

Programkommentar

Pianoduo kan betyda två saker: fyrhändigt eller två pianister på var sitt piano. Det är det senare vi får höra i kväll, och det är väl den mer egentliga innebörden av pianoduo. Men också den mer sällsynta redan av praktiska skäl. Det kostar att tillfälligt flytta ett piano som normalt bor i ett annat rum eller – som i vårt fall – en annan byggnad. Pianostämmaren har att göra för att få instrumenten samstämda. Och minst en av pianisterna måste i regel spela på ett instrument hen inte är bekant med sedan tidigare.

Fyrhändigt spel var vanligare förr. På 1800-talet när många såg det som allmänbildning att kunna spela piano mer (och kanske till och med a vista) så gav fyra händer en extra dimension till hemmamusicerandet. För musikerna kunde det vara inspirerande att spela samman. Kanske frun i huset fick tillfälle att spela den vänstra, lägre stämman samman med någon virtuos som gästade familjen? Det var ju också ett legitimt skäl att sitta nära varandra. För lyssnare som sällan hade chans att höra orkester- och operarepertoaren gav fyra händer ett bättre surrogat än tvåhänta arrangemang. Mängder av ny musik arrangerades därför för piano, ofta fyra händer. Men då spelade man på ett instrument. I hemmiljön var det osannolikt att någon hade två. Redan detta innebar att när man gav ut verk – original eller arrangemang – för två instrument begränsades marknaden till konsertsalar eller andra mer anspråksfulla miljöer.

Musikaliskt är skillnaden förstås att spelar man på två pianon kan båda pianisterna utnyttja hela klaviaturen utan att krocka. De kan också använda pedalerna oberoende, så att nyanser och uthållna ackord skiljer sig, men hur ofta det sker vet jag inte.

Numera är fyrhänt hemmaspel ovanligt, och liksom när det gäller tvåhänta arrangemang så ligger många pianoversioner av stora symfonier och liknande oanvända. Ibland sker undantag när kompositörer själva bearbetat sina verk, så att de väcker vår nyfikenhet som ett slags alternativa versioner. Men vill vi lyssna till en symfoni eller balett sätter vi på radion, datorn eller en skiva och kan lyssna till orkesterversionen.

Däremot finns det en ganska stor repertoar som i original är skriven för fyra händer, inte sällan på två pianon. Kvällens Rachmaninovverk är ett sådant, och ännu ett bidrag till årets 150-årsfirande. Att para samman den med hans landsman Glazunov känns naturligt. Men det sker på ett överraskande vis: en nygjord version av en ganska lite spelad symfoni! Till exempel verkar Filharmonikerna inte ha spelat någon Glazunovsymfoni sedan 1916, och då rörde det sig om nr 5. I Norlinds musiklexikon från samma år rapporteras framföranden av ytterligare fyra Glazunovsymfonier i de nordiska länderna under seklets första år när han var en ny och samtida tonsättare, rimligt nog i det ryska storhertigdömet Finlands huvudstad men även i Köpenhamn. Googling visar att Radiosymfonikerna spelade sjätte symfonin 2005. Men fyran har inte rosat marknaden i våra trakter. Neeme Järvi dirigerade den dock 1985 under sin tid med Göteborgssymfonikerna.

Så kanske är det för att rädda ett försummat verk som Hans Erik Goksöyr nu valt att transkribera – ordagrant skriva över – den till dubbelpiano. Han har dock föregångare, för när många klassiska verk var nya såldes transkriptioner för hemma- och studiebruk. Ibland var det tonsättare som är kända för oss som stod för dem, kanske som en födkrok. Sålunda gjorde en 24-årig Rachmaninov en utgiven version för två pianon av sin blott åtta år äldre kollega Glazunovs sjätte symfoni. Den finns på en Bis-cd inspelad 1995. Orkesterversionen uruppfördes i februari 1897 och noterna kom ut året efter. I mars samma år dirigerade Glazunov uruppförandet av Rachmaninovs första symfoni. Den blev ett fiasko som ledde till att Rachmaninov under några år inte vågade fortsätta att komponera. Berodde det på dåliga förberedelser, på att Glazunov inte var någon bra dirigent, eller – som Rachmaninovs hustru påstod – att Glazunov var onykter? Eller fanns en rivalitet? Eller var Rachmaninovs symfoni för djärv, till exempel jämfört med Glazunovs senaste?

Rachmaninovs svit nr 2 blev en del av hans återkomst som tonsättare. Han uruppförde den själv tillsammans med sin kusin Alexander Siloti i Moskva i november 1901. Sviten skrevs föregående vinter i Italien och har en speltid på drygt 20 minuter, fördelad på fyra satser. Femton dagar tidigare hade de båda uruppfört Rachmaninovs andra pianokonsert, Siloti då som dirigent med Rachmaninov själv som solist.

När jag lyssnade på Rachmaninov-sviten och försökte följa musiken i noterna slogs jag av hur väldigt många toner våra pianister har att spela. Även i den långsammare tredje satsen går det undan med många bladvändningar. Där händer det att endera pianisten har initiativet medan den andra kompletterar med harmonier eller ett annat tema, så att intrycket blir en dialog. I första satsen fick jag snarare visionen av en enda pianist med tjugo fingrar.

Det här beror förstås på att Rachmaninov skrivit en tät, harmoniskt rik musik i ganska snabba tempi. Första satsen heter Alla marcia men metronomangivelsen anger en snabb sådan; tempot i andra och fjärde satserna är Presto, snabbt; och tredje satsen Romans är inte drömskt trånande utan Andantino – lite rörligare än gående. Det sägs att Rachmaninov tänkte orkestrera sviten och den kunde ha blivit en ungdomlig pendang till hans sena Symfoniska danser som finns både för orkester och två pianon. Nu har i stället sviten blivit ett av de mest spelade bland de ganska få senromantiska verken för pianoduo. Särskilt som den uppfyller alla våra förväntningar när vi ser namnet Rachmaninov – man hör verkligen att det är han.

Glazunovsymfonin har jag förstås bara kunnat höra i originalversionen för orkester. När jag lyssnar på den tänker jag nästan tvärtom: välgjord och sympatisk musik, men mindre personlig än Rachmaninovs. Kanske är det orättvist, men ändå en anledning till att en så produktiv och skicklig tonsättare spelas så sällan. Att hans tonspråk var konservativt låg honom kanske i fatet mot slutet av hans liv och resten av 1900-talet, men idag bör det inte längre spela någon roll. När han var ung uppfattades det som helt rätt.

Hans första symfoni fick sin premiär när han bara var 16 och samtiden såg honom redan som en fullt mogen mästare. Hans förläggare ordnade så han fick träffa Liszt, och innan han var 25 dirigerade han egna verk i London och Paris. Vid 34 blev han lärare vid S:t Petersburgs konservatorium och senare dess direktör, men det går historier om tilltagande alkoholism redan vid denna tid. Vid några och fyrtio avtog hans eget skrivande, men då hade han redan producerat åtta symfonier, den åtminstone förr välkända violinkonserten, helaftonsbaletten Raymonda och en lång rad andra verk.

Glazunov blev kvar i Sovjetunionen efter revolutionen och det sägs att han personligen såg till att en mager student vid namn Sjostakovitj fick extra matransoner. Vid några och 60 tröttnade Glazunov och lämnade landet 1928. Han tog chansen när han fått resa ut för att delta i juryn som skulle bedöma tävlingsbidrag vid hundraårsminnet av Schuberts död, en tävling som vanns av Kurt Atterberg med det verk som fick smeknamnet Dollarsymfonin. Glazunov återvände inte utan blev en av alla exilryssar i Paris.

Från året efter finns en grammofoninspelning där han själv dirigerar sin balett Årstiderna. Skivbolaget hade ordnat Schuberttävlingen, så kanske ingick det i juryavtalet. Den gjordes i en festsal vid Baker Street i London, och han var ”lång, svag, och så plågad av gikt och reumatism att vi inte trodde han skulle orka med de fyra timmar som behövdes”. Men det gjorde han! Så många fler verk blev det inte. Kuriöst nog uruppfördes det möjligen allra sista, en saxofonkonsert, i Nyköping 1934. Solisten Sigurd Raschèr bodde vid denna tid i Köpenhamn.

Till sin symfoni nr 4 hade den brådmogne Glazunov hunnit redan 1893 när han var 28. Den 3 februari året efter dirigerade han själv uruppförandet i S:t Petersburg. När han några år senare ledde ett framförande i London sade han att fyran bröt med hans tidigare mer nationella stil. Nu handlade det om ett mer personligt, subjektivt uttryck. Ändå brukar kommentatorer framhålla musikens ryska karaktär.

Som många 1800-talssymfonier börjar första satsen i ett lugnt tempo för att efter några minuter övergå i ett rytmiskt pockande allegro. Som andra sats följer ett scherzo som följer regelboken genom att ha en kontrasterande mellandel. Denna liknar lite Glazunovs förr mycket spelade Konsertvals nr 1 som han skrev vid samma tid. Efter den kommer vi tillbaka till scherzodelen, fast satsens ABA-form inte har lika tydliga skarvar som i klassiska symfonier.

När tredje satsen börjar i ett ganska långsamt Andante kan man tro att symfonin ska visa sig vara i fyra satser, så som seden länge bjöd. Men redan efter två minuter förstår vi att det bara var inledningen till det Allegro som är symfonins final. Den är alltså bara tresatsig med en speltid på aningen över en halvtimme. Orkestern som vi inte hör i kväll är en normal symfoniorkester med två–tre blåsare i varje stämma (utom hornen som är fyra), pukor och stråkar.

Det är inte bara i Sverige som Glazunovs symfonier varit föga spelade. Först i slutet av 1940-talet kom fjärde symfonin på skiva. Nu finns det flera inspelningar, och ger kvällens version för pianoduo mersmak så går det att bredda upplevelsen med dirigenter som Jevgenij Mravinskij från 1948 och Neeme Järvi från 1980-talet.

På programmet finns också två korta satser ur kantater av Telemann och Bach i arrangemang av Mary Howe, en amerikansk tonsättare som även var pianist. Tidigare trodde man att Bach skrivit båda kantaterna. Howe framträdde som duopianist (med Anne Hull) 1920–35. Med sina tre barn framträdde ”4 Howes” med madrigaler och annan tidig musik. På 1930-talet tog hon lektioner för Nadia Boulanger. Hon bodde och var verksam i Washington DC och skrev främst orkesterverk, sånger och pianostycken.

Nils-Göran Olve


2 svar till “Lö 11/11 kl 18.00: FÄRGSPRAKANDE MUSIK FÖR TVÅ PIANON”

  1. Hej, Ang. Väskförbudet
    Ticketmaster har ingen info om vad som gäller ang väskförbudet för konserter, de hänvisar till arrangören, alltså ni antar jag.

    Är det förbjudet att ta med väska imorgon kl.18 i allhelgonakyrkan; ”FÄRGSPRAKANDE MUSIK FÖR TVÅ PIANON” ?

    Mvh Robert

    • Hej
      De instruktioner vi har fått från Katarina församling är som följer:

      För närvarande får stora väskor och påsar inte tas med in i våra kyrkor och i församlingshuset av säkerhetsskäl. Barnvagnar ska ställas utomhus.

      Undantag görs för små handväskor, skötväskor och väskor som behövs av medicinska skäl. Undantagna väskor kan komma att kontrolleras av våra gudstjänst- och konsertvärdar vid ingången.

      MVH
      Ann-Sofie