Av Kristian Gustavson
KVAH:s Bach-festival 2026: Bachs partitor för klaver utmärker sig bland hans övriga verk för klaver, ja faktiskt från alla hans kompositioner, genom att de är de första som Bach själv publicerade.
Den samlade utgåvan 1731 bär titeln Clavier Übung bestehend in Praeludien, Allemanden, Courranten, Sarabanden, Giguen, Menuetten, und andern Galanterien; Denen Liebhabern zur Gemüths Ergoetzung verfertiget von Johann Sebastian Bach. Hochfürstl. Sächssissch-Weissenfelssisschen würklichen Capellmeistern und Directore Chori Musici Lipsiensis. OPUS I. In Verlegung des Autoris. 1731.
Innan vi dyker ned i de frågor som denna titel väcker kastar vi en blick in i Bachs familje- och arbetsliv vid denna tid. Johann Sebastians första hustru Maria Barbara hade plötsligt och oväntat avlidit i Köthen 1720 blott 35 år gammal och efterlämnade förutom den sörjande maken fyra barn i åldrarna fem till tolv år. Tre av parets sammanlagt sju barn hade dött i späd ålder.
Den unga sopranen Anna Magdalena Wilcke, dotter till en hovtrumpetare, hade som tjugoettåring fått anställning som sångerska vid hovet i Anhalt-Köthen år 1721. Bach var ju Capellmeister där sedan 1717, tycke uppstod och de gifte sig i december 1721. I maj 1723 flyttade familjen till Leipzig sedan Bach blivit utnämnd till Thomaskantor.
Under åren 1723–1742 födde Anna Magdalena tretton barn, av vilka sex nådde vuxen ålder. Hon fortsatte framträda som sångerska också efter giftermålet och var i hög grad delaktig i den musikverksamhet som bedrevs i och omkring det Bachska hushållet. Man kan föreställa sig att det var bråda dagar för paret Bach med den otroligt omfångsrika produktion som Johann Sebastian åstadkom under 1720-talet med alla kyrkokantater och både Johannes- och Matteuspassionerna. Det är mot denna bakgrund vi kan se honom under senare halvan av 1720-talet komponera sina partitor för klaver (BWV 825–830).
Partitorna för klaver
Partitorna var alltså de kompositioner Bach själv först publicerade, men bland de sista klaversviter som han skrev. I klavergenren föregås de av Engelska sviter (BWV 806–811) och Franska sviter (BWV 812–817) som hade komponerats under tioårsperioden före 1725.
Partitorna skiljer sig från de tidigare klaversviterna genom att de inleds med satser av olika karaktär. B-durpartitan börjar sålunda med ett Preludio, c-mollpartitan med en Sinfonia och e-mollpartitan med enToccata. Därefter följer i vanlig ordning danssatser (Allemande, Corrente, etc) men c-mollpartitan avslutas med ett Capriccio i stället för en Gigue.
Kompositören var alltså inte så formbunden utan unnade sig att skriva “anderen Galanterien” utöver de vanliga danssatserna. De olika partitorna får härigenom skilda karaktärer och rymmer många, emellanåt överraskande, stämningslägen och kontraster.
Den omfångsrika sjätte partitan, som avslutar Bengt Försbergs konsert, kanske ett av Bachs mest betydelsefulla verk, illustrerar detta. Lyssna till exempel till det stora allvaret i Sarabande som plötsligt vänds i lekfullt dansanta toner i Tempo di Gavotta. Och sen den avslutande Gigue med sina dramatiska intervallsprång blandade med snabba, nästan vitsiga, löpningar, utmynnande i ett ljust E-durackord som för mig känns helt “öppet”, nästan som om musiken skulle fortsätta.
Favoritinstrument?
Bach angav inte mer än att partitorna skrivits för “Clavier”. Vid denna tid kunde det betyda klavikord, orgel eller cembalo. Fortepianot fanns visserligen men hade ännu inte fått en helt pålitlig konstruktion. En del av Bachs tidiga biografer menar att hans favoritinstrument var klavikordet som till skillnad från cembalon är anslagskänsligt, dvs. ett hårdare anslag ger en starkare ton.
Klavikordet var dock mycket tonsvagt och överröstades lätt, till exempel av ett pratsamt sällskap. Bach ägde ett par lut-cembali och en del uttolkare menar att det instrumentet lämpar sig särskilt väl för vissa av satserna. Den som är intresserad av att undersöka hur detta låter kan söka upp Wolfgang Rübsams inspelning av partitorna på lut-cembalo.
För vem skrevs partitorna?
För vem komponerades då denna musik? Bach skrev ju själv att han förfärdigat dem “Denen Liebhabern zur Gemüths Ergoetzung” –på svenska blir det ungefär “för musikälskare till själens förströelse”. Och musikälskaren då kanske snarare är den som spelar, än en publik som lyssnar till ett framförande av dem. Partitorna betitlas ju för övrigt “Clavier Übung” dvs. klaverövning, vilket leder tanken i samma riktning. Men “övningsstycken” – ja, det ska väl vara övningar för en mycket framstående klaverspelare i så fall.
Den tyske musikvetaren Johann Nikolaus Forkel skrev i den första Bach-biografin utkommen 1802 om partitorna följande: “Detta verk väckte på sin tid stor uppståndelse i musikvärlden. Så fantastiska klaverkompositioner hade aldrig tidigare setts eller hörts. Den som tillägnat sig dem och kunde framföra dem väl hade sin lycka gjord; och även i vår tid kan en ung artist vinna erkännande genom att göra detta, de är så briljanta, välljudande, uttrycksfulla och alltid nya.”
Och en Bachs samtida, Luise Kulmus skrev i ett brev till sin blivande make Johann Christoph Gottsched “Styckena för klaver som Bach skickat… är lika svåra som vackra. Även sedan jag spelat dem tiotals gånger framstår de som nya för mig.”
Någon skribent menar att det för Bach själv möjligen var en främmande tanke att publik skulle samlas för att lyssna till en ensam klaverspelare framföra dessa verk; Bach föreställde sig möjligen en lärare spelandes styckena för en elev, men knappast en solist framför en stor publik. Men vi kan väl tillåta oss att se bilden av pappa Bach vid ett klaver på Zimmermannsches Kaffeehaus på Katharinenstrasse i Leipzigi kretsen av Collegium Musicum (grundat av Telemann 1702) spela några satser ur sina partitor inför en kunnig, entusiastisk och fascinerad publik, lite som det kan vara här hos oss i Allhelgonakyrkan.
Med notbilden för ögonen
På https://imslp.org hittar jag en faksimilutgåva av Bachs OPUS I. Visst är det ställvis i notsystemen alldeles svart av springnoter, men i andra delar ser inte notbilden så märkvärdig ut. När jag sätter mig att lyssna till olika inspelningar av partitorna med notbilden för ögonen blir jag dock helt fängslad; Bachs kompositioner är som skisser i svartvitt som uttolkaren färglägger med sina fraseringar, betoningar, förskjutningar, dynamiska kontraster. (Jag har lyssnat på tolkningar av exempelvis Martha Argerich, Angela Hewitt, Rosalyn Tureck, Wanda Landowska.)
Även om jag själv aldrig skulle kunna spela ens de minst komplicerade satserna, kan jag som aktiv och engagerad lyssnare bli medskapare till det klingande resultatet. Kanske föreställer jag mig att musiken spelas bara för mig, lever mig in i hur klaverspelarens fingrar flyter över tangenterna och får känslan av att om jag skulle svikta i min uppmärksamhet så skulle också musiken stanna av.
När jag skriver dessa rader känner jag starkt en längtan efter och nyfikenhet på att få lyssna till hur Bengt kommer att sprida sitt färgskimmer över Bachs svartvita notbild och lovar mig själv att försöka lyssna så koncentrerat jag bara kan och verkligen leva mig in i musiken (och inte sitta och läsa i programhäftet).
Kristian Gustavson
2026-04-17
Läs också:
När ett instrument låter som två – Bachs soloverk för violin, cello och klaver
Av Nils-Göran Olve
Bachs soloverk för cello – mellan barockens danser och moderna tidens tolkningar
Av Nils-Göran Olve
Bachs verk för soloviolin – historia, tolkning och instrument i förändring
Av Nils-Göran Olve