Av Nils-Göran Olve

KVAH:s Bach-festival 2026:  Redan omslaget till Bachs autograf har väckt spekulationer. Där står:

Sei Solo a Violino senza Basso accompagnato. Libro Primo da Joh. Seb. Bach ao 1720.

Sei anger att verken är sex till antalet. Borde det då inte heta Soli, alltså plural? ”Sei solo” kan tolkas som ”Du är ensam” – finns någon djup dubbelmening?

”Utan ackompanjerande bas” hänvisar till att verken verkligen är solon och inte har någon beledsagande generalbas, så som en violinist annars ofta hade sällskap av ett klaver plus eventuellt en viola da gamba.

Bach skrev själv vid ungefär samma tid sonater där violinisten inte är ensam utan det även krävs ett klaverinstrument. För att göra verken mer tilltalande för en 1800-talspublik skrev bland andra Schumann pianostämmor till alla sex. Det underlättade dessutom för violinisten, eftersom pianot kunde överta en del motstämmor och harmonier.

Och varför libro primo (”första boken”)? Har det funnits en andra bok med sex till, eller var det en avsikt som inte kom till utförande? Eller är de sex cellosviterna ”bok 2”? Utöver Bachs egen handskrift finns fyra tidiga avskrifter. Idag är det inte sannolikt att nya Bachnoter dyker upp. Det var annorlunda på 1800-talet: till exempel hittades ett av de fem manuskripten 1814 i St Petersburg i en trave papper som skulle användas för att förpacka smör.

Nummer BWV 1001, 1003 och 1005 är som sagt fyrsatsiga sonater. Den andra, rörliga satsen är alltid en fuga, och det är främst där utmaningen att skapa flerstämmighet uppstår.

Partitorna BWV 1002, 1004 och 1006 utgår liksom klaverpartitorna och cellosviterna från ett normalmönster där fyra populära dansformer skulle följa på varandra för att ge kontrast och olika stämningar: allemande, courante, sarabande och gigue. Det hade etablerats av äldre tonsättare. Från början var de fyra hovdanser där tempi och steg skulle följa givna mönster.

På Bachs tid dansades de knappast längre, i varje fall inte bland småfurstar och vanligt folk i den tyska provinsen. Via fransk och italiensk barockmusik var de däremot etablerade, nu i lite förändrad form, som satstyper med olika rytmer och stämningar. I manuskriptet för fiolverken anges de huvudsakligen på italienska:: allemanda, corrente, sarabanda, giga. I den tredje partitan blir det dock franska.

Partitorna är lite olika uppbyggda. I den första och längsta följs varje sats av en double vilket kanske kan förstås som en variant eller dubbelgångare till den föregående. Mest spelad är nog partita nr 2. Där följs de fyra sedvanliga danssatserna av en ciaccona som ensam är lika lång som de fyra tillsammans.

Chaconne är ännu en gammal dansform men anger ofta en enkel ackordföljd som upprepas i varierad form ett stort antal gånger. Här är det fyra takter som konstfärdigt byggts ut till 256, och ”Bachs chaconne” förekommer även i arrangemang. Det mest kända är Ferrucio Busonis version för piano, men den spelas också på gitarr bearbetad av Andres Segovia eller från fioloriginalet. Leopold Stokowski arrangerade den för stor orkester.

I analyser av verken framhålls hur varje sonat och följande partita hänger samman som ett par. Alla sex verken kan uppfattas som en stor helhet om 28 satser som kulminerar i chaconnen, ungefär sextio procent in i hela cykeln. Det sjätte och sista verket, partita nr 3, uppfattas då som en mer lättsmält avslutning, där särskilt det inledande preludiet spelats separat i olika arrangemang. Efter det följer som i alla partitor en serie danssatser, men nu är det inte de fyra vanliga enligt ovan. Tonartsföljderna kommenteras också. För barocktidens musiklyssnare hade de en klarare innebörd och påverkan än för de flesta av oss.

Förutom spekulationer om hur Bach planerat sina sex verk som en helhet så är det framför allt cykelns fioltekniska problem som diskuteras i böcker och skivhäften. På vissa ställen anger Bach att fyra toner ska spelas samtidigt, vilket är omöjligt. Oftast tolkas det som att en eller två bara ska antydas snabbt så att örat ska uppfatta ett förlopp mellan dem och liknande antydningar några sekunder senare.

Eller kunde barocktidens stråkar (svagt pilbågsformade och med lösare tagel) i förening med strängar som låg plattare ha gjort det möjligt att nå fler strängar samtidigt? Verken sågs länge som ospelbara, och när 1800-talets främsta tyska violinist Joseph Joachim ändå gjorde det skrev George Bernard Shaw så här (1890):

Joachim scraped away frantically, making a sound after which an attempt to grate a nutmeg effectively on a boot sole would have been as the strain of an Eolian harp. The notes which were musical enough to have any discernible pitch at all were mostly out of tune. It was horrible – damnable! Had he been an unknown player, introducing an unknown composer, he would not have escaped with his life. Yet we all – I no less than the others – were interested and enthusiastic. We applauded like anything, and he bowed to us with unimpaired gravity. The dignified artistic career of Joachim and the grandeur of Bach’s reputation had so hypnotised us that we took an abominable noise for the music of the spheres.

Gradvis började allt fler violinister använda enstaka satser som studiematerial, och mot mitten av 1900-talet började det bli vanligt att något av de sex verken fanns med vid stora violinisters soloaftnar. Kompletta framföranden av alla sex är dock mycket vanligare på skiva än live.

De som vågar sig på det står inför en lång rad val: moderna instrument eller tidstrogna; hur hantera de kontrapunktiska ställena; ska alla repriser göras; hur balansera dansrytmer och uttrycksfulla temposkiftningar? Trots alla sentida nytolkningar har några från lp-eran alltjämt status av referensinspelningar och samlarobjekt: kanske främst Henryk Szeryngs och Nathan Milsteins inspelningar från mitten av 1950-talet och Arthur Grumiaux från början av 60-talet. Då var kompletta cykler ganska ovanliga.

Att välja bland senare decenniers inspelningar kräver nog att man först bestämmer om man vill ha tidstrogna instrument eller musiker som har någon särskilt ”tes” för sin tolkning. En som har gott rykte och som vi haft glädjen att möta med sin Chiaroscuro-kvartett här i KVAH är Alina Ibragimova, som gjorde en lovordad inspelning redan som 23-åring 2009.

Mats Zetterqvists tolkningar går att hitta på Youtube.

Nils-Göran Olve
2026-01-26

• KVAH:s Bach-festival
• 24–25 april 2026 – Mats Zetterqvist spelar Bachs samtliga solosonater och partitor

Läs också:

När ett instrument låter som tre – Bachs soloverk för violin, cello och klaver
Av Nils-Göran Olve

Bachs soloverk för cello – mellan barockens danser och moderna tidens tolkningar
Av Nils-Göran Olve